Kategoriarkiv: Personligt

Liten krasch

Ibland blir det för mycket. Och kommer det inte ”allt på en gång” så smyger det sig på. Nu vart det den där berömda droppen som fick allt att rinna över och jag fick ta en paus. Men mitt i allt bestämde jag mig för att själv på på TCM när nu hundarna har mått så bra av det. Så ett intensivt spring till alternativklinik  plus att drastiskt skära ner på samtliga aktiviteter tycks ha hjälpt denna gång och jag går om än sakta så framåt. Men förmodligen får jag fortsätta ett tag till med strama tyglar på mig själv och ge mig en ordentlig chans att komma igen varaktigt. Så att jag står pall med allt som händer runtikring. Nåt tycks jag i alla fall ha lärt mig! Nu gäller det att komma ihåg när jag mår bättre att inte springa iväg direkt igen.

varsnäll

Annonser

Upp och ner med Frans

20160404-sova

Ja Frans har haft en jobbig period. Igen.

När svaret på Frans blodprov kom var ALLA värden bra utom kreatinin där han låg lite högt. Nu fick jag höra att dalmatiner ligger lite högre än andra raser men det kan ju förklara hans reaktioner på njurpunkterna. Det ska följas upp med nya prover om 6 månader.

Sen röntgade vi ryggen och nacken och guess what – nästan inga pålagringar! Det var ju väldigt skönt att han faktiskt inte har ledproblem i ryggen även om han varit och fortfarande är lite stel. Då kan vi träna upp mjukheten.

Men det betyder samtidigt att det som troligen är grundorsaken till hans besvär är hans mage och matsmältning. Maghund – ja det har jag inte haft förut – tack för att jag får lära mig något nytt 😉

Så nu äter han enligt ett nytt recept med tillskott som ska hjälpa honom till en bättre matsmältning och tarmrörelser. Och så akupressur, nålar och homeopatmedel. Och så ska jag skriva en bajsdagbok 😀 Japp, notera tid, mängd, färg och konsistens på bajset han producerar. Och det blir ju mycket när man uppmärksammar det!

Nu när jag fokuserar på hans mage ser jag också ett nytt mönster. När han har mycket magsyra så kan han hosta till lite lätt. Han är då också mycket uppvarvad när vi går ut och har noll marginaler. Och då blir han manisk på att äta skräp och papper ute. Så om han hostar till så får han en näve torrfoder och så är jag redo att mata med godis direkt ute de första 10 minuterna. Sen lugnar det sig i takt med att vi kör godissök och aktivering ute. Överlag är han mycket lugnare och klarar alla sorters möten ute mycket bättre. Så trots att det inte är så kul att han inte är frisk känns det som om vi är på rätt väg.

Id-hund och spår

021.jpg

Under våren/sommaren ska jag och Nilaq gå utbildning till id-hund. Vi ska gå hos Maria i Bålsta. Hon har tidigare hållit utbildningen i Motala tillsammans med Hundia.se men Bålsta är ju mycket enklare 🙂 .

Att det är Nilaq som ska gå beror dels på att det är hennes tur och så passar det henne så bra. VI har ju hållit på med sök och spår sen hon var 3 månader och detta är den ultimata kombon. Och eftersom vi har vänner som gick utbildningen i höstas har vi kunnat vara med på träningar och provat på lite själva. Och det är väldigt kul!

Id-hundens uppdrag går ut på att om ett djur springer bort så kan id-hunden hjälpa att få in det igen. De kan söka av och ringa in området där djuret befinner sig, bekräfta eller utesluta spår och observationer som kanske grannar ringt om. Ibland blir det tydligt var det är lämpligt att sätta upp fällor om det är en katt som är borta. Till själva infångstmomentet är det sällan lämpligt att ha med en hund då det bortsprungna djuret kan bli rädd och flyttar sig till ett nytt område utan då är det mer lämpligt med en grupp människor eller ägaren själv som lugnt kan sitta och äta/grilla och locka till sig det (hungriga) djuret.  Så det är flera moment id-hunden tränas i. Mer om id-hundar kan du läsa om på deras hemsida.

Under vintern har vi tränat delar av detta liksom vi varit objekt att träna på för de andra. Det har varit kul att se Nilaq greppa detta med smeller, att välja mellan sök eller spår och hur kul hon tycker det är. Själv får jag kämpa med att tyda hennes signaler i arbete men det kommer. Hon är väldigt bestämd när hon följer ett spår eller en doft och det handlar delvist om en känsla i linan men också hur bråttom hon har. Kommer nog att behöva börja träna för att orka hinna med damen. Men vanligen har vi hittills gått som en rask promenad och det är jag ju van vid.

Vi har även hängt med på några skarpa sök, både tillsammans och utan hund. Väldigt nyttigt att se hur det funkar i praktiken och inte bara teoretiskt. Och ja, jag har varit tydlig med att vi är under utbildning. Men Nilaq har varit tydlig och har visat på samma som de utbildade så hon vet ju uppenbarligen vad hon gör. Men det är ju ett teamarbete så vi har mycket träning kvar.

Frans har också fått spåra men vanliga personspår då. Han blir så glad när han hitta sina leksaker och godispåsar i spåret. Han har en egen stil, frågar hela tiden om det är okej, och jag är ju van vid att dalmatinerna kört på i spåret. Så jag behöver stödja honom mer än vad jag är van vid. Men det kommer. Vi håller ju även på med resten av grundfärdigheterna.

20160205_134054

Fler turer till veterinären

20160107_092802

Frans har efter två behandlingar och med omlagd kost mått bra, fram till i förra veckan när han blev dålig i magen. Tre nätter i rad fick jag springa ut flera gånger men under dagen var han okej om än lite lös. Så jag trodde det berodde på maten eftersom jag hade lagat en ny omgång och jag hade utan att tänka lagt till något nytt – selleri. Jag har barkpulver hemma som vanligen funkar utmärkt på dåliga magar men nu räckte det inte riktigt trots att jag tillsatte det till alla måltider. Efter tre nätter med störd sömn är en inte så pigg i huvudet heller så det var först dag 3 jag började fundera om det kunde bero på någon magbacill (eller virus) och började ge lite silver morgon och kväll. Och se där så lugnade sig magen. När jag kollade med veterinären menade hon att selleri är urindrivande men knappast påverkar magen. Ja kissat mycket hade han ju gjort också dessa dagar men då fick jag svaret på varför……  Och han ska inte ha selleri. Nu är det lugnt och magen sköter sig fint. Och medan han var hysterisk igen i hundmöten förra veckan så är han lugn och fin nu.

Nilaq har fått behandlingar en gång i veckan och hon verkligen hatar nålarna. Hon är väldigt känslig trots att hon är så tålig i andra sammanhang och framför allt hatar hon att inte ha kontroll och kunna påverka. Bara att jämföra med kloklippning – tar jag det lugnt och ber om tassen så går det bra när hon är redo. Men hos veterinären har det blivit fasthållning och brottningsmatch. Och det gör ont i mig. Nu har veterinären i sjysst inställning så det blir pauser men ändå, när hon skriker och kastar sig är det inte lätt för det är jag som måste hålla henne. Sist provade vi på bordet och då låg hon platt men det gick ändå bättre än på golvet. Veterinären är väldigt förvånad över att jag inte har halsband på henne men jag förklarade att hon tar sig ut allt pga pälskragen, det halsband hon har som passar är egentligen bara utsmyckning.  Ett knyck och hon är lös. Selen kan hon inte ha på för nålarna ska så klart sitta precis där banden går. Så jag håller. Men jag inser också att vi måste träna för risken finns för fler veterinärbesök i framtiden och så kommer hon ju få nålar igen. Så jag har tittat på lite fryspositioner som jag tror kan funka, t ex att jag sitter på en stol och hon lägger hakan på knäna när hon är redo. Ska i alla fall testa. Behandlingarna har i alla fall gjort att hon rör sig bättre och att hon äter vilket är viktigt eftersom hon också får ny kost nu. Och hon är kräsen vad gäller mat. Så att servera vit- och rödkål med kokta korngryn och sönderkokt kalkonhals som en gryta har väl inte varit så poppis. Istället har jag sakta provat mig fram med olika kombinationer och konsistenser som att steka på högrevsfärs med riven vitkål som små burgare och servera lättstekta och varma. Då jag är usel på matlagning har jag fått fråga runt bland vänner som kan det här med mat =)  Och därifrån har vi närmat oss dagens måltid med vit- och rödkål, pumpa och sönderkokta fransyskaskivor kryddade med basilika som gick ner fint. Hon verkar t o m tyck att det är gott så förhoppningsvis känner hon att hon mår bra av maten. Hon är en riktig liten gourmet till skillnad från Frans som är en gourmand! Nu ska vi pausa men behandlingarna och istället ska jag köra akupressur hemma, ge olika örter och fortsätta med omställningen av maten. Och träna frys! Hon har ju hittills varit glad i att gå till veterinären (tills nålarna kommer fram) så förhoppningsvis fortsätter hon tycka om besöken och veterinären.

Jag är så glad att ha hittat dessa två veterinärer och fast det är en bit är det väl värt att åka till Järna. Senast idag blev jag tillfrågad om veterinär då hundägaren hade så dåliga erfarenheter av veterinärer både på de större klinikerna och de mindre som hen hittills varit på med sina hundar men som nu gjort ett par allvarliga missar. Och jag har svårt att komma på några att rekommendera ….

Bilden är från de kalla dagarna med snö. Nu är det mest blaskeväder 😦

Mer om Frans

FransI helgen har Frans bott hos oss i 11 månader. Det har ju varit en resa med både fram- och motgångar men nu är vi nog ”hemma”.  Intressant det där med tid och hur vissa saker tar längre tid än trott och andra saker gått fortare än tänkt.

Nilaq och Frans – De träffades 3 gånger innan Frans flyttade till oss och från allra första mötet har de gillat varandra. Nilaq tog direkt in Frans och Frans lärde sig fort att både lyssna på och lita på Nilaq. Detta att ha en äldre eller mognare hund att luta sig emot är så spännande vid omplaceringar. Jag såg det med Bruno som lutade sig mot Egon och jag ser det med Frans som lutar sig mot Nilaq. Det är så fint samspel mellan två individer där den mognare mjukt leder den osäkre och att den osäkre söker ledning hos den mognare individen. Det är ju ingen ”kamp” eller ”styra med järnhand” utan ett mjukt och fint sätt med tålamod och bara när det uppenbarligen behöver visas tydlighet så kommer ett morr eller visa lite tänder. Det fick Frans uppleva de första dagarna och efter två veckor och sen dess har det räckt med ett litet bläng från Nilaq. Ändå känns det som att det inte är 3 månader som skiljer dom i ålder utan 3 år. Och nu när poletten trillat ner vågar Frans också ta för sig i vissa situationer och vågar visa att han blir osäker med ett litet morr som respekteras från Nilaq (hon kan bli jättearg på hundar som morrar på henne). Och den tydligheten smittar av sig på andra situationer och hundar. Som Qilaq som från början tyckte att Frans var knäpp, ohyfsad och påträngande. Opålitlig helt enkelt. Men det har gett sig när han visar att han tar in och lyssnar på finliret. Nu är det bara glada miner när de träffas.

Koppelgående – Frans kom med ett smalt, fast halsband och ett vanligt koppel. Bytte till en sele och lite längre koppel och direkt kom en viss avslappning. Han gick med och bredvid Nilaq och det tog inte lång tid så slutade han dra. Men ibland glömmer han bort sig, t ex när han vet vart vi ska och att vi där gärna tränar eller l20150921_132014etar godis dvs transportsträcka till den mat han dyrkar. Och sen har vi hundmöten då han fortfarande kan glömma bort sig. Så efter att ha provat några olika selar blev det en metizo som sitter bra även om jag fäster kopplet fram. Sitter det fram så blir han inte lika stark och när han blir rädd/überglad så kastar han sig gärna och är stark då med allt adrenalin i kroppen. Men det behövs nu mer sällan, mest när vi ska ut och åka buss eller när alla andra rastar sina hundar. Annars sitter kopplet fäst på ryggen och han går oftast fint. Om inte annat räcker det att strama lätt – halvhalt – med kopplet så går han fint.

Vardagslydnad – i och med klickerträningen har vi tränat mycket på olika små delar men inte så mycket själva vardagslydnaden. Inkallning behöver vi definitivt jobba vidare p20150706_093647å så än går han i koppel eller lina. Även i skogen då han där störtat fram till hundar…. men vi jobbar vidare på det. Annars är han nu trevlig att ha med. Han hetsar upp sig i nya miljöer men där han varit med några gånger slappnar han fort av och kan lägga sig. Även om vi äter…. Och ute när vi stannar och pratar med folk börjar han öppna sig och kan gå fram och hälsa glatt. Nilaq älskar ju att hälsa på folk och nu börjar Frans se att det kan vara lite trevligt. Inte alla och inte hela tiden men med vissa.

Hundar – alla nya hundar är läskiga. Alla. Men beroende på ras, storlek och sammanhang varierar reaktionen. Stora hundar som passerar på håll tittar han på men väljer sen att ignorera och istället lägga fokus på mig eller Nilaq. Mellanstora hundar som tittar på honom – läskigt men är pink_monsteravståndet tillräckligt kan han fortfarande lyssna. Alla krulliga hundar – superläskiga. Små hundar – superläskiga. Men när han sett dom några gånger…. Stora hundar – bryr sig inte, väljer gärna att parkoura eller ta en annan väg självmant. Mellanstora hundar – tar kontakt, vill gå undan. Krulliga hundar – läskiga, kan utlösa flyktbeteende alt utfall men definitivt stark upphetsning. Små hundar – upphetsning men kan med avstånd följa efter och kan ta godis. Tyvärr räcker det med att hunden visar intresse för Frans för att han ska backa rejält igen men ändå…

Hundmöten – ja detta visade sig vara ett större problem än jag anade från början. Men Frans har gjort stora framsteg. Från att bli hysterisk, skrika rakt ut, kasta sig fram, ja få totalt psykbryt så kan han nu istället stanna upp och vända sig mot mig (skvallra) för en godis/beröm och klapp. Stora hundar kan han med lite avstånd ignorera helt. Mellanstora hundar Monsters_Dance_Greenskvallrar han bra på. Krulliga och små hundar är fortfarande svårast men även här spelar avståndet stor roll. Har vi marginal – typ andra trottoarsidan – så kan han skvallra på småhundar även om de skäller men inte krulliga. Om de kastar sig mot oss eller dyker upp plötsligt – vi har t ex en glasruta i porten och ibland går en hund förbi precis när vi ska ut – är det fortfarande för svårt men han skakar av sig fortare nu än i början.

Hälsa på andra hundar går i princip inte. Så fort den andra hunden visar intresse även om det är litet slår det över för Frans. Han har kunnat hälsa på några äldre intakta hanhundar som varit lugna och tydliga. Tyvärr finns ingen av dom kvar. Dalmatiner funkar hyfsat men han blir så brutalt på så i nuläget står vi mest och pratar med andra hundägare utan att han får gå fram. Om Nilaq får hälsa blir han vansinnig. Med Qilaq (Nilaqs kullsyster) går det nu bra men det har tagit lång tid och många många promenader ihop utan att gå för nära innan bägge slappnat av så pass att de nu hälsar/luktar lugnt och sen strosar ihop.

Dofter av hundar och katter börjar han pipa och gny över men kan ibland skvallra. Katter som springer har visat sig vara en stor trigger, likaså hararna på Långholmen, så en hel del jakt i grabben. Om vi måste ta oss förbi en jobbig situation går det dock nu med hjälp av godismagneten (en näve godis framför nosen som han får försöka äta medan vi går) vilket inte gick innan sommaren.

Andra människor – att gå ut med Nilaq är väldigt socialt, hon älskar människor och har många kompisar som gärna hälsar på henne. Hon försöker ofta hälsa även på de som inte vill hälsa. För Frans tycks detta innebära blandade känslor. Han verkar ofta helt ointresserad men när Nilaq fått sina klappar och de vänder sig till Frans ”Ja men du ska väl också hälsa?” så går han numera ofta glatt fram och låter sig klappas och pussar på folk. Det gjorde han inte i början och han gör det inte med alla men med fler och fler och framför allt de som Nilaq varit fram till först.

Vakta hemma – Nilaq är världens sämsta vakthund. Ringer det på dörren springer hon dit och hoppas få hälsa och hon skäller aldrig. Frans skällde när han kom men efter bara någon vecka så slutade han. Han kan voffa till på en del ljud utifrån men han skäller faktiskt väldigt sällan hemma. Men han springer till dörren och vill se vem som är där.

Kurser – vi har gått klickerkursen (4 helger) och överlevt. Svårast dag 1 när all20150228_143811a är ”nya” och lättare dag 2. Fortfarande svårt om de andra deltagarna kommer för nära men ”nära” är nu 5 meter och inte 15 som det var i början. Godismagneten funkar även här. Med avstånd kan han t.o.m. slappna av.  Sen var Frans med på kognitionsdagen 2 men då provade vi  hundarna en och en.  Även om det är svårt att röra sig bland andra hundar så funkar det med koncentrationen på övningarna när vi har vår lilla plats…

Jag – i början upplevde jag att han var väldigt stressad och uppjagad och stängde mig ute mentalt trots att han sökte kontakt fysiskt. Så han fick ta den tid han behövde. Och det tog ett tag men så började han ta kontakt inte bara för att få mat eller klättra runt på mig. Han kontakthar en väldigt bufflig sida och när han bara bröt sig in eller trängde sig på gick jag. Så småningom lugnade han ner sig och nu börjar han bli riktigt fin och försiktig. Han glömmer fortfarande bort sig ibland men då håller jag honom bara lite tills han lugnar ner sig. Nu är det också okej med kroppsvård. Som att klippa klor – ja inte alla på en gång men några då och då och med pauser och godis, då kan han t o m räcka fram tassen själv. Och rensa öron fast det är äckligt att hälla ner något i örat, men torka är skönt. Och att ta på honom och t ex massera lite. Han myser på ett annat sätt, sover mer avslappnat och drömmer en del. Överlag lugnare och mer mogen. Eller nja.

Hälsa på hos andra – mina hundar får gärna följa med till min mamma och min bror och hans familj. Frans har hos bägge varit upp på matbordet och röjt i ett obevakat ögonblick. Så nu får han ha koppel på hos min bror som har öppen planlösning (nödbroms) och bevakning hos min mamma där vi vanligen sitter och snackar i köket. Men han sköter sig överlag bra och lägger sig fort ner och vilar. Även när vi äter. Hos veterinären sköter han sig också. Han behöver mycket stöd men är väldigt duktig.

Mående – Frans mående har också växlat under tiden. Från att vara väldigt stressad i början så är han nu betydligt lugnare.  Han har fortfarande mycket energi och spring i benen men på ett annat sätt och inte samma hysteriska överskottsenergi. Han har fått lite olika behandlingar och för varje blir han bättre (även om han idag haft bakslag efter akupunkturen). Nu hoppas jag att han blir bra och stark i ryggen så vi kan fortsätta med draget, det är så roligt och passar oss verkligen.

Det går helt enkelt framåt. Tänkte på Egon häromdagen och att han behövde över ett år att landa på riktigt och då var han ett år gammal när jag tog honom (även om han flyttat runt mycket innan). Så det tar ju tid. Olika tid. De är ju trots allt individer.

Ett annorlunda veterinärbesök

20151208_120710 (2)Igår var jag med Frans till veterinären för en hälsocheck. Han har ju haft besvär i ryggen, hetsäter, har varit lite dålig i magen från och till och har fortfarande lätt att stressa upp sig. Nu i helgen på kursen var det också svårt igen att lägga sig ner…. det gick men väldigt långsamt…

Jag har ju haft lite svajjiga erfarenheter av veterinärerna i närområdet men i somras var jag till Järna, Ekovet, och upplevde det besöket som mycket positivt. Den veterinären samarbetar med en  holistisk veterinär som i vanliga fall finns i Uppsala men som har börjat ha mottagning i Järna. Hon har en utbildning inom klassisk veterinär(skol)medicin och en inom TCM för veterinärer, en (i Sverige) lite annorlunda kompetens. Jag bokade en s k hälsoundersökning som utgångspunkt. När jag bokade tiden bad hon mig gå in på hemsidan och fylla i ett formulär där hon ville veta allt möjligt om hunden (8 sidor!) som skulle vara underlag för undersökningen.

Så när vi kom frågade hon lite om det jag svarat och sen gick hon noga igenom hunden. Först en vanlig genomgång med lyssna på hjärta och lungor, titt i halsen och på tänder, klämma och känna på ben, rygg, nacke.  Frans var mycket tålmodig och hon var väldigt bra i hanteringen, visade t ex stetoskopet som var lite läskigt. Sen en TCM-genomgång där hon tittade på tunga och i ögon, kände pulsen och klämde på en massa akupunkter. När det var klart fick jag lyfta upp honom på bordet och så satte hon nålar och medan de satt berättade hon vad hon hittat och kommit fram till.

Han har fortfarande ont i ryggen. Han har fått tandsten på de bakre tänderna. Han luktade illa ur munnen men hon trodde det var magen (han luktade verkligen illa hos henne..). Hjärta och lungor är fina. Han har vad som i TCM kallas kidney yang deficiency, dvs ett underskott av yang energi i njurmeridianen. Enligt TCM är njurarna ”elden under grytan” och dess energi transporteras i hela systemet till de andra organen. Underskottet kan bero på kastreringen och ryggproblemen och med ett energiunderskott i systemet behöver energi tillföras genom mat (hetsätandet).

”Behandlingen” blir några akupunkturbehandlingar, att tillföra värme i olika former och med hjälp av rätt mat. Frans behöver få hemlagad mat med långkok på rotfrukter och köttben och detta behöver då fasas in över tid. BARF är inte dåligt och Bravo burgarna var också okej men det räcker inte för lille Frans – framför allt behöver han få i sig mycket mer energi med hjälp av märgsoppa…. Och så behöver han sönderkokta rotfrukter och gärna pumpa och så skulle jag byta min hundgröt (som tydligen kyler och är bra vid inflammationer?!) mot havregryn och quinoa istället.  Så Frans kommer att vara i himmelriket när vi sätter igång. Ska bli spännande att se om han blir mindre hungrig och mindre stressad av detta. Recept ska hon mejla så då får jag sätta mig in i det hela mer ordentligt. Nu köpte jag havregryn och quinoa på hemvägen och  den gröten med lite äppelbitar i var väldigt god sa Frans. Och så får jag bli mer noga med att sätta på täcke när det fuktigt och/eller kallt ute.

Äntligen höst

20151001_095322När nu sommaren inte var någon större hit så har längtan till hösten legat och bubblat i bakgrunden….. Och nu känns det som riktig höst ute! Mörkt på morgnar och kvällar (det är väl sådär), klar hög luft, lagoma temperaturer, fina höstdagar, vackra färger i naturen och färre människor ute….. Yes!

Det har inte gått fort men så sakteligen kommer energin tillbaka. Nu har mamma mått bättre ett tag så inga akuta insatser som får min stress att skjuta i höjden. Vardagens rutiner fungerar och då finns tid för återhämtning. Men reserverna är fortfarande i botten. Den där jämförelsen med en urladdad mobiltelefon som hela tiden används med bara en stolpe är rätt bra faktiskt. Nu hoppas jag att steg för steg ta mig upp på en mer stabil nivå, där jag var i vintras. Ett sätt är att vara ute i naturen. Gå i skogen. Dra med hundarna. Njuta. Och så lite lagom ansträngning. För mycket och jag kraschar eller får ont, för lite och kroppen har kvar en viss oro och jag känner av ryggen. Märkligt det där att det ska vara så svårt att hitta rätt balans.

I helgen var det dags för klickertränarutbildning igen. För oss var det helg 3 fast det var helg 4 enligt kursplanen. Nu var jag för dålig i somras och så blev det fel med datumen för möjligheten att ta igen så min sista helg blir i december istället och så får jag skicka in mina skriftliga uppgifter efter det. Men det passar faktiskt bra. Nu kan vi fokusera på träningen och jag måste säga att mycket har lossnat. Tänk så jag slitit med vissa moment som stadga. Självkontroll har varit så svårt för grabben. Men det kommer nu. Nu ska vi köra på med backandet, hålla fast och gripa, utgångspositionen, plattformsträning och targets. Heja oss! I helgen nu fick jag ju även se mina kurskamrater som hunnit längre och fick flera nya idéer. Och intressant igen med Frans och de andra hundarna. På lördagen var han känslig för avståndet. På söndagen var han trygg. Intressant också när kursledaren provade någon övning med honom så vände han sig ändå hela tiden till mig fast hon hade pannbiff i fickan!!  Så vi är verkligen ett team nu. Och han orkade väldigt bra, höll ihop hela helgen.

Nilaq är i sin egen lilla hormonvärld nu. Inte lätt att vara både skenmamma och igång inför nästa löp. Tänk så knasigt att hon löper tätare på hösten och med mer avstånd på våren/sommaren. Och så har det varit se senaste åren så det är väl det som är hennes rytm. Söt är hon och just nu kör hon ledarskapsövningar på Frans. Han är så duktig och har verkligen lärt sig lyssna på henne. Och hon gör det med finess. Och han fattar. Och ber mig om hjälp. Och sen går de ut och kissar ikapp på promenaden 😉

Dalmatiner som dalmatiner?

image

Nu när jag är inne på dalmatiner hanhund nr 4 kan jag se en del egenskaper som är rastypiska och andra som är individuella. Enligt rasbeskrivningen ska de inte ha jaktlust för att kunna vara lösa i skog och mark med t ex ryttare. Däremot ska de ha en viss vakt men idag vill man inte ha någon skärpa.

Nelson #1 hade en del skärpa som ingen av de andra haft. Han ställde både folk och hundar och bangade inte heller för ett slagsmål. Inte att han hoppade på andra men blev han utmanad eller provocerad så…. Han vallade hästar men jagade inte direkt. Jo katter jagade han tills han fostrades av hundvaktens gamla siames.
Han älskade viltspår och for fram som ett expresståg i spåret. Han valde alltid spåret framför levande vilt.

Egon #2 hade en helt annan personlighet. Han blev påhoppad av andra hundar ibland men skakade bara på sig och gjorde sen lekinviter….
Han sprang efter vilt ute (och hästar och kossor) om de sprang så han såg. Försvann de avbröt han. Ofta sprang han 50-100 m innan han blev stående. Men han blev då kvar en stund innan han kom tillbaka. Egon gillade viltspår men tyckte nog sök var roligare när vi provade det. I spåret var han mycket noggrann, väldigt bekväm att gå med.

Bruno #3 sprang inte på vilt men jagade katter och barn. Och han jagade även löv, slutet på långlinan, snöflingor och bollar. Bollar fick honom att flippa fullständigt…….
Han älskade viltspår även om han var väldigt försiktig och noggrann. Han hade ett sånt fokus att han i slutet ofta blev stående och tittade förvånat över var han befann sig……
Bruno hade ingen skärpa men han ”ställde” folk genom att bli som en fotboja – med 30 kg hund virad runt benet blev de stående….

Frans #4 då? Han kan larma men är den tystaste av dalmatinerna. Han jagar katter och även en del fåglar ute. Han hetsar också upp sig när han får syn på harar och rådjur men det kan vara att Nilaq smittar honom med sitt beteende. Men han visar samma upphetsning när han får syn på småhundar….. Det slog mig häromdagen när vi först mötte harar i parken och sen en liten hund. Så nu är frågan om det faktiskt är omriktat jaktbeteende det handlar om när han gör utfall mot småhundar? Tål att tänkas på och se hur vi kan fortsätta träningen. I spåret i skogen är han noggrann men går hellre på människodoft än vilt och blod. Koncentrationen är sådär men blir säkert bättre med träning.

Det är trots allt lite kul att jämföra hundarna. Nelson och Egon låg i varsin ände av skalan ”dalmatiner” medan Bruno och Frans befann/befinner sig mer i mitten. Men ingen är den andre lik utan alla har sin personlighet.

Det har varit mycket nu….

….och kanske inte av den roliga sorten.

Det har varit en del turer kring min mamma som har legat på sjukhus vilket tagit mycket av mitt fokus och min kraft.

Och så står jag där igen och knackar på den ökända väggen och där vill jag verkligen inte hamna så jag har dragit ner på allt som kan dras ner men det är ju lättare sagt än gjort :/ Skillnaden mot för tio år sen är förstås att jag nu förstår tecknena och kan agera. Men det är förstås inte bra att ens befinna sig i gränslandet.

För några dagar sen upptäckte jag att Nilaq lyckats klia upp kinden och i värmen blir det fort rena bakteriebomben 😦 så nu är det badda rent såret flera ggr/dag, ge örter och hålla tummarna att vi får bort det.  Hon är också pms-ig nu, kissar som en karl och har ett överdrivet intresse för andra hundar…. Definitivt löp på g!

Frans har också varit lite annorlunda, bl a skällt på joggare (?) och gjort utfall på hundar igen…. men jag skyller nog på förra veckans behandling och värmen….. Han rör sig lite lattjo ibland så han är nog rörligare i ländryggen och spänningar som släpper kan ju kännas…..

Och så blev det varmt. Vi får väl se om det håller i sig eller om det går över igen om några dagar. Både hundarna och jag behöver några dagar att anpassa oss. Lite bra vore det förstås om det kunde torka upp i skogen och de äckliga fästingarna dra sig tillbaka, de har haft det alldeles för bra denna fuktiga ”vårsommar”. Så ett par dagars hetta blir bra. Men fy så sega både hundarna och jag blir i värmen….