Happy gotchaday!

För 3 år sedan flyttade Frans hem till oss. Det har blivit skratt varje dag och även tårar ibland men han hör verkligen hemma här!

 

Året som gått

Det kan inte hjälpas men nu med alla sociala medier hamnar bloggen i skymundan. Lite synd och jag ska försöka jobba på att hålla den levande under nästa år – ett litet nyårslöfte 🙂 Här kommer i alla fall en sammanfattning över året.

Nilaq

Efter förra årets skrämskott med livmoderinflammation och operation så har det varit en hel del med hormoner, kroppen och psyket hos Nilaq. Hon har fastnat i nåt stadium där hon växlat mellan löpbeteende och skendräktighet och pälsen har förändrats till det sämre. Väldigt jobbigt för henne och för mig och även för Frans. Så under våren började hon gå till Kari igen och tack vare det börjar hon hitta en ny bra balans. Innan det försökte jag med några kranio-sakrala behandlingar för beteendet satte sina spår i kroppen och hon mådde då bättre i kroppen men inte i psyket. Överlag verkar hon nu må bra och är glad och pigg. Vilket är bra för vi har fortsatt med ID-söken. Mest katter faktiskt och enstaka hundar har vi varit ute och sökt och det har varit väldigt roligt. Hon tycker verkligen om det och vårt samarbete i söken har utvecklats och finslipats. Hon har t ex flera markeringar för mig att hålla resa på. Sen leker vi mycket och det har också bidragit till hennes mående tror jag. Vi har ju fortfarande lite jaktbeteenden att jobba bort…..

Frans

Det har varit fortsatt mycket jobb med Frans. Det har gått fram och tillbaka och det har varit väldigt jobbigt, detta att aldrig komma vidare. Vi har ju kört motbetingning, BAT och skvallerträning så länge nu och det känns ändå som att vi inte kommer bortom en viss punkt. Och så blir det inte bättre av att hela tiden utsättas för hundmöten på alldeles för nära håll. Men så har vi ju Facebook och där har jag fått en massa reklam från ett engelskt hundträningsföretag och i nån av reklamsnuttarna pratade de om NaughtyButNice-hundar…..  Så jag kollade in dom och beställde några DVDer och de var så pass bra att jag valde att gå en en online-kurs. Och deras konceptbaserade hundträning har varit den felande pusselbiten känner jag. De tänker lite annorlunda, tar med hundars personlighet och känslor och har utvecklat en konceptträning där de ”svaga” bitarna utvecklas med hjälp av olika lekar. Detta har funkat väldigt bra på Frans och jag märker att tidigare träning nu ger ett helt annat resultat. Sen har även Frans fått gå till Kari. Han är fortfarande stresskänslig och hans mage styr så mycket av hans mående och hur han lär och reagerar och även om han blev bättre av den TCM-baserade maten så gick han också upp i vikt. Men nu drar alla åtgärder åt samma håll och jag hoppas på hållbart resultat.

Kerstin

Jag då? Förutom att ägna mig åt hundar och deras träning har jag funderat en hel del detta år på framtiden.Vad vill jag med företaget, med mig, med livet? Och så har jag bestämt mig för att faktiskt börja med mitt eget mående. Så sen i våras går jag regelbundet hos en osteopat och på fotvård. Plus till Kari. Nånstans måste en börja. Och nu kan jag gå och röra mig bättre. Inte hundra men efter alla problem med diskbråck och knän så har jag visst gått väldigt konstigt vilket satt sina spår i kroppen. Och medan jag gått på behandlingar har jag funderat över företaget. Ska jag fortsätta med både hundträning och fysioterapin? Hur ska det se ut? Kanske en lokal? Eller flytta? Men så har min mamma varit så pass dålig mellan varven att jag inte kan flytta iväg. Många frågor kvar som inte besvaras i en handvändning. Sen fick jag möjlighet att gå ett  8-veckors rehab-program på Bragee i september-oktober och valde att gå det. Företagsmässigt inte den bästa tiden att stänga ner men ibland blir det så. Och det var jättebra. Mycket att lära sig och testa och inte så lätt alla gånger men en härlig grupp var vi och ”kursen” var väldigt bra. Så nu i slutet av året har jag försökt att få in detta nya i livet. Samtidigt har jag gått online-kurser i hundträning och etologi. Bägge väldigt givande. Fördelen med online-kurser är ju att både lektioner och träning sker när en själv vill och det passar mig bra. Nu blev det även en instruktörsutbildning hos det engelska AbsoluteDogs som är en djupdykning i konceptbaserad hundträning. Och även detta är en pusselbit som saknats. Och jag har börjat använda det i arbetet så det känns väldigt bra. Så trots att året innehållit en del jobbiga inslag så har det även funnit roliga och positiva inslag och så här när det nästan är slut på året känns det hoppfullt inför nästa år.

Hoppsan

Och plötsligt hade året gått…. Så från oss alla till er alla en riktigt God Jul !!

Liten krasch

Ibland blir det för mycket. Och kommer det inte ”allt på en gång” så smyger det sig på. Nu vart det den där berömda droppen som fick allt att rinna över och jag fick ta en paus. Men mitt i allt bestämde jag mig för att själv på på TCM när nu hundarna har mått så bra av det. Så ett intensivt spring till alternativklinik  plus att drastiskt skära ner på samtliga aktiviteter tycks ha hjälpt denna gång och jag går om än sakta så framåt. Men förmodligen får jag fortsätta ett tag till med strama tyglar på mig själv och ge mig en ordentlig chans att komma igen varaktigt. Så att jag står pall med allt som händer runtikring. Nåt tycks jag i alla fall ha lärt mig! Nu gäller det att komma ihåg när jag mår bättre att inte springa iväg direkt igen.

Upp och ner med Frans

Ja Frans har haft en jobbig period. Igen.

När svaret på Frans blodprov kom var ALLA värden bra utom kreatinin där han låg lite högt. Nu fick jag höra att dalmatiner ligger lite högre än andra raser men det kan ju förklara hans reaktioner på njurpunkterna. Det ska följas upp med nya prover om 6 månader.

Sen röntgade vi ryggen och nacken och guess what – nästan inga pålagringar! Det var ju väldigt skönt att han faktiskt inte har ledproblem i ryggen även om han varit och fortfarande är lite stel. Då kan vi träna upp mjukheten.

Men det betyder samtidigt att det som troligen är grundorsaken till hans besvär är hans mage och matsmältning. Maghund – ja det har jag inte haft förut – tack för att jag får lära mig något nytt 😉

Så nu äter han enligt ett nytt recept med tillskott som ska hjälpa honom till en bättre matsmältning och tarmrörelser. Och så akupressur, nålar och homeopatmedel. Och så ska jag skriva en bajsdagbok 😀 Japp, notera tid, mängd, färg och konsistens på bajset han producerar. Och det blir ju mycket när man uppmärksammar det!

Nu när jag fokuserar på hans mage ser jag också ett nytt mönster. När han har mycket magsyra så kan han hosta till lite lätt. Han är då också mycket uppvarvad när vi går ut och har noll marginaler. Och då blir han manisk på att äta skräp och papper ute. Så om han hostar till så får han en näve torrfoder och så är jag redo att mata med godis direkt ute de första 10 minuterna. Sen lugnar det sig i takt med att vi kör godissök och aktivering ute. Överlag är han mycket lugnare och klarar alla sorters möten ute mycket bättre. Så trots att det inte är så kul att han inte är frisk känns det som om vi är på rätt väg.

Id-hund och spår

Under våren/sommaren ska jag och Nilaq gå utbildning till id-hund. Vi ska gå hos Maria i Bålsta. Hon har tidigare hållit utbildningen i Motala tillsammans med Hundia.se men Bålsta är ju mycket enklare 🙂 .

Att det är Nilaq som ska gå beror dels på att det är hennes tur och så passar det henne så bra. VI har ju hållit på med sök och spår sen hon var 3 månader och detta är den ultimata kombon. Och eftersom vi har vänner som gick utbildningen i höstas har vi kunnat vara med på träningar och provat på lite själva. Och det är väldigt kul!

Id-hundens uppdrag går ut på att om ett djur springer bort så kan id-hunden hjälpa att få in det igen. De kan söka av och ringa in området där djuret befinner sig, bekräfta eller utesluta spår och observationer som kanske grannar ringt om. Ibland blir det tydligt var det är lämpligt att sätta upp fällor om det är en katt som är borta. Till själva infångstmomentet är det sällan lämpligt att ha med en hund då det bortsprungna djuret kan bli rädd och flyttar sig till ett nytt område utan då är det mer lämpligt med en grupp människor eller ägaren själv som lugnt kan sitta och äta/grilla och locka till sig det (hungriga) djuret.  Så det är flera moment id-hunden tränas i. Mer om id-hundar kan du läsa om på deras hemsida.

Under vintern har vi tränat delar av detta liksom vi varit objekt att träna på för de andra. Det har varit kul att se Nilaq greppa detta med smeller, att välja mellan sök eller spår och hur kul hon tycker det är. Själv får jag kämpa med att tyda hennes signaler i arbete men det kommer. Hon är väldigt bestämd när hon följer ett spår eller en doft och det handlar delvist om en känsla i linan men också hur bråttom hon har. Kommer nog att behöva börja träna för att orka hinna med damen. Men vanligen har vi hittills gått som en rask promenad och det är jag ju van vid.

Vi har även hängt med på några skarpa sök, både tillsammans och utan hund. Väldigt nyttigt att se hur det funkar i praktiken och inte bara teoretiskt. Och ja, jag har varit tydlig med att vi är under utbildning. Men Nilaq har varit tydlig och har visat på samma som de utbildade så hon vet ju uppenbarligen vad hon gör. Men det är ju ett teamarbete så vi har mycket träning kvar.

Frans har också fått spåra men vanliga personspår då. Han blir så glad när han hitta sina leksaker och godispåsar i spåret. Han har en egen stil, frågar hela tiden om det är okej, och jag är ju van vid att dalmatinerna kört på i spåret. Så jag behöver stödja honom mer än vad jag är van vid. Men det kommer. Vi håller ju även på med resten av grundfärdigheterna.

Fler turer till veterinären

Frans har efter två behandlingar och med omlagd kost mått bra, fram till i förra veckan när han blev dålig i magen. Tre nätter i rad fick jag springa ut flera gånger men under dagen var han okej om än lite lös. Så jag trodde det berodde på maten eftersom jag hade lagat en ny omgång och jag hade utan att tänka lagt till något nytt – selleri. Jag har barkpulver hemma som vanligen funkar utmärkt på dåliga magar men nu räckte det inte riktigt trots att jag tillsatte det till alla måltider. Efter tre nätter med störd sömn är en inte så pigg i huvudet heller så det var först dag 3 jag började fundera om det kunde bero på någon magbacill (eller virus) och började ge lite silver morgon och kväll. Och se där så lugnade sig magen. När jag kollade med veterinären menade hon att selleri är urindrivande men knappast påverkar magen. Ja kissat mycket hade han ju gjort också dessa dagar men då fick jag svaret på varför……  Och han ska inte ha selleri. Nu är det lugnt och magen sköter sig fint. Och medan han var hysterisk igen i hundmöten förra veckan så är han lugn och fin nu.

Nilaq har fått behandlingar en gång i veckan och hon verkligen hatar nålarna. Hon är väldigt känslig trots att hon är så tålig i andra sammanhang och framför allt hatar hon att inte ha kontroll och kunna påverka. Bara att jämföra med kloklippning – tar jag det lugnt och ber om tassen så går det bra när hon är redo. Men hos veterinären har det blivit fasthållning och brottningsmatch. Och det gör ont i mig. Nu har veterinären i sjysst inställning så det blir pauser men ändå, när hon skriker och kastar sig är det inte lätt för det är jag som måste hålla henne. Sist provade vi på bordet och då låg hon platt men det gick ändå bättre än på golvet. Veterinären är väldigt förvånad över att jag inte har halsband på henne men jag förklarade att hon tar sig ut allt pga pälskragen, det halsband hon har som passar är egentligen bara utsmyckning.  Ett knyck och hon är lös. Selen kan hon inte ha på för nålarna ska så klart sitta precis där banden går. Så jag håller. Men jag inser också att vi måste träna för risken finns för fler veterinärbesök i framtiden och så kommer hon ju få nålar igen. Så jag har tittat på lite fryspositioner som jag tror kan funka, t ex att jag sitter på en stol och hon lägger hakan på knäna när hon är redo. Ska i alla fall testa. Behandlingarna har i alla fall gjort att hon rör sig bättre och att hon äter vilket är viktigt eftersom hon också får ny kost nu. Och hon är kräsen vad gäller mat. Så att servera vit- och rödkål med kokta korngryn och sönderkokt kalkonhals som en gryta har väl inte varit så poppis. Istället har jag sakta provat mig fram med olika kombinationer och konsistenser som att steka på högrevsfärs med riven vitkål som små burgare och servera lättstekta och varma. Då jag är usel på matlagning har jag fått fråga runt bland vänner som kan det här med mat =)  Och därifrån har vi närmat oss dagens måltid med vit- och rödkål, pumpa och sönderkokta fransyskaskivor kryddade med basilika som gick ner fint. Hon verkar t o m tyck att det är gott så förhoppningsvis känner hon att hon mår bra av maten. Hon är en riktig liten gourmet till skillnad från Frans som är en gourmand! Nu ska vi pausa men behandlingarna och istället ska jag köra akupressur hemma, ge olika örter och fortsätta med omställningen av maten. Och träna frys! Hon har ju hittills varit glad i att gå till veterinären (tills nålarna kommer fram) så förhoppningsvis fortsätter hon tycka om besöken och veterinären.

Jag är så glad att ha hittat dessa två veterinärer och fast det är en bit är det väl värt att åka till Järna. Senast idag blev jag tillfrågad om veterinär då hundägaren hade så dåliga erfarenheter av veterinärer både på de större klinikerna och de mindre som hen hittills varit på med sina hundar men som nu gjort ett par allvarliga missar. Och jag har svårt att komma på några att rekommendera ….

Bilden är från de kalla dagarna med snö. Nu är det mest blaskeväder 😦

1 år och 1 dag

Har Frans nu bott hos oss 🙂

Mer om Frans

I helgen har Frans bott hos oss i 11 månader. Det har ju varit en resa med både fram- och motgångar men nu är vi nog ”hemma”.  Intressant det där med tid och hur vissa saker tar längre tid än trott och andra saker gått fortare än tänkt.

Nilaq och Frans – De träffades 3 gånger innan Frans flyttade till oss och från allra första mötet har de gillat varandra. Nilaq tog direkt in Frans och Frans lärde sig fort att både lyssna på och lita på Nilaq. Detta att ha en äldre eller mognare hund att luta sig emot är så spännande vid omplaceringar. Jag såg det med Bruno som lutade sig mot Egon och jag ser det med Frans som lutar sig mot Nilaq. Det är så fint samspel mellan två individer där den mognare mjukt leder den osäkre och att den osäkre söker ledning hos den mognare individen. Det är ju ingen ”kamp” eller ”styra med järnhand” utan ett mjukt och fint sätt med tålamod och bara när det uppenbarligen behöver visas tydlighet så kommer ett morr eller visa lite tänder. Det fick Frans uppleva de första dagarna och efter två veckor och sen dess har det räckt med ett litet bläng från Nilaq. Ändå känns det som att det inte är 3 månader som skiljer dom i ålder utan 3 år. Och nu när poletten trillat ner vågar Frans också ta för sig i vissa situationer och vågar visa att han blir osäker med ett litet morr som respekteras från Nilaq (hon kan bli jättearg på hundar som morrar på henne). Och den tydligheten smittar av sig på andra situationer och hundar. Som Qilaq som från början tyckte att Frans var knäpp, ohyfsad och påträngande. Opålitlig helt enkelt. Men det har gett sig när han visar att han tar in och lyssnar på finliret. Nu är det bara glada miner när de träffas.

Koppelgående – Frans kom med ett smalt, fast halsband och ett vanligt koppel. Bytte till en sele och lite längre koppel och direkt kom en viss avslappning. Han gick med och bredvid Nilaq och det tog inte lång tid så slutade han dra. Men ibland glömmer han bort sig, t ex när han vet vart vi ska och att vi där gärna tränar eller letar godis dvs transportsträcka till den mat han dyrkar. Och sen har vi hundmöten då han fortfarande kan glömma bort sig. Så efter att ha provat några olika selar blev det en metizo som sitter bra även om jag fäster kopplet fram. Sitter det fram så blir han inte lika stark och när han blir rädd/überglad så kastar han sig gärna och är stark då med allt adrenalin i kroppen. Men det behövs nu mer sällan, mest när vi ska ut och åka buss eller när alla andra rastar sina hundar. Annars sitter kopplet fäst på ryggen och han går oftast fint. Om inte annat räcker det att strama lätt – halvhalt – med kopplet så går han fint.

Vardagslydnad – i och med klickerträningen har vi tränat mycket på olika små delar men inte så mycket själva vardagslydnaden. Inkallning behöver vi definitivt jobba vidare på så än går han i koppel eller lina. Även i skogen då han där störtat fram till hundar…. men vi jobbar vidare på det. Annars är han nu trevlig att ha med. Han hetsar upp sig i nya miljöer men där han varit med några gånger slappnar han fort av och kan lägga sig. Även om vi äter…. Och ute när vi stannar och pratar med folk börjar han öppna sig och kan gå fram och hälsa glatt. Nilaq älskar ju att hälsa på folk och nu börjar Frans se att det kan vara lite trevligt. Inte alla och inte hela tiden men med vissa.

Hundar – alla nya hundar är läskiga. Alla. Men beroende på ras, storlek och sammanhang varierar reaktionen. Stora hundar som passerar på håll tittar han på men väljer sen att ignorera och istället lägga fokus på mig eller Nilaq. Mellanstora hundar som tittar på honom – läskigt men är avståndet tillräckligt kan han fortfarande lyssna. Alla krulliga hundar – superläskiga. Små hundar – superläskiga. Men när han sett dom några gånger…. Stora hundar – bryr sig inte, väljer gärna att parkoura eller ta en annan väg självmant. Mellanstora hundar – tar kontakt, vill gå undan. Krulliga hundar – läskiga, kan utlösa flyktbeteende alt utfall men definitivt stark upphetsning. Små hundar – upphetsning men kan med avstånd följa efter och kan ta godis. Tyvärr räcker det med att hunden visar intresse för Frans för att han ska backa rejält igen men ändå…

Hundmöten – ja detta visade sig vara ett större problem än jag anade från början. Men Frans har gjort stora framsteg. Från att bli hysterisk, skrika rakt ut, kasta sig fram, ja få totalt psykbryt så kan han nu istället stanna upp och vända sig mot mig (skvallra) för en godis/beröm och klapp. Stora hundar kan han med lite avstånd ignorera helt. Mellanstora hundar skvallrar han bra på. Krulliga och små hundar är fortfarande svårast men även här spelar avståndet stor roll. Har vi marginal – typ andra trottoarsidan – så kan han skvallra på småhundar även om de skäller men inte krulliga. Om de kastar sig mot oss eller dyker upp plötsligt – vi har t ex en glasruta i porten och ibland går en hund förbi precis när vi ska ut – är det fortfarande för svårt men han skakar av sig fortare nu än i början.

Hälsa på andra hundar går i princip inte. Så fort den andra hunden visar intresse även om det är litet slår det över för Frans. Han har kunnat hälsa på några äldre intakta hanhundar som varit lugna och tydliga. Tyvärr finns ingen av dom kvar. Dalmatiner funkar hyfsat men han blir så brutalt på så i nuläget står vi mest och pratar med andra hundägare utan att han får gå fram. Om Nilaq får hälsa blir han vansinnig. Med Qilaq (Nilaqs kullsyster) går det nu bra men det har tagit lång tid och många många promenader ihop utan att gå för nära innan bägge slappnat av så pass att de nu hälsar/luktar lugnt och sen strosar ihop.

Dofter av hundar och katter börjar han pipa och gny över men kan ibland skvallra. Katter som springer har visat sig vara en stor trigger, likaså hararna på Långholmen, så en hel del jakt i grabben. Om vi måste ta oss förbi en jobbig situation går det dock nu med hjälp av godismagneten (en näve godis framför nosen som han får försöka äta medan vi går) vilket inte gick innan sommaren.

Andra människor – att gå ut med Nilaq är väldigt socialt, hon älskar människor och har många kompisar som gärna hälsar på henne. Hon försöker ofta hälsa även på de som inte vill hälsa. För Frans tycks detta innebära blandade känslor. Han verkar ofta helt ointresserad men när Nilaq fått sina klappar och de vänder sig till Frans ”Ja men du ska väl också hälsa?” så går han numera ofta glatt fram och låter sig klappas och pussar på folk. Det gjorde han inte i början och han gör det inte med alla men med fler och fler och framför allt de som Nilaq varit fram till först.

Vakta hemma – Nilaq är världens sämsta vakthund. Ringer det på dörren springer hon dit och hoppas få hälsa och hon skäller aldrig. Frans skällde när han kom men efter bara någon vecka så slutade han. Han kan voffa till på en del ljud utifrån men han skäller faktiskt väldigt sällan hemma. Men han springer till dörren och vill se vem som är där.

Kurser – vi har gått klickerkursen (4 helger) och överlevt. Svårast dag 1 när alla är ”nya” och lättare dag 2. Fortfarande svårt om de andra deltagarna kommer för nära men ”nära” är nu 5 meter och inte 15 som det var i början. Godismagneten funkar även här. Med avstånd kan han t.o.m. slappna av.  Sen var Frans med på kognitionsdagen 2 men då provade vi  hundarna en och en.  Även om det är svårt att röra sig bland andra hundar så funkar det med koncentrationen på övningarna när vi har vår lilla plats…

Jag – i början upplevde jag att han var väldigt stressad och uppjagad och stängde mig ute mentalt trots att han sökte kontakt fysiskt. Så han fick ta den tid han behövde. Och det tog ett tag men så började han ta kontakt inte bara för att få mat eller klättra runt på mig. Han har en väldigt bufflig sida och när han bara bröt sig in eller trängde sig på gick jag. Så småningom lugnade han ner sig och nu börjar han bli riktigt fin och försiktig. Han glömmer fortfarande bort sig ibland men då håller jag honom bara lite tills han lugnar ner sig. Nu är det också okej med kroppsvård. Som att klippa klor – ja inte alla på en gång men några då och då och med pauser och godis, då kan han t o m räcka fram tassen själv. Och rensa öron fast det är äckligt att hälla ner något i örat, men torka är skönt. Och att ta på honom och t ex massera lite. Han myser på ett annat sätt, sover mer avslappnat och drömmer en del. Överlag lugnare och mer mogen. Eller nja.

Hälsa på hos andra – mina hundar får gärna följa med till min mamma och min bror och hans familj. Frans har hos bägge varit upp på matbordet och röjt i ett obevakat ögonblick. Så nu får han ha koppel på hos min bror som har öppen planlösning (nödbroms) och bevakning hos min mamma där vi vanligen sitter och snackar i köket. Men han sköter sig överlag bra och lägger sig fort ner och vilar. Även när vi äter. Hos veterinären sköter han sig också. Han behöver mycket stöd men är väldigt duktig.

Mående – Frans mående har också växlat under tiden. Från att vara väldigt stressad i början så är han nu betydligt lugnare.  Han har fortfarande mycket energi och spring i benen men på ett annat sätt och inte samma hysteriska överskottsenergi. Han har fått lite olika behandlingar och för varje blir han bättre (även om han idag haft bakslag efter akupunkturen). Nu hoppas jag att han blir bra och stark i ryggen så vi kan fortsätta med draget, det är så roligt och passar oss verkligen.

Det går helt enkelt framåt. Tänkte på Egon häromdagen och att han behövde över ett år att landa på riktigt och då var han ett år gammal när jag tog honom (även om han flyttat runt mycket innan). Så det tar ju tid. Olika tid. De är ju trots allt individer.

Ett annorlunda veterinärbesök

Igår var jag med Frans till veterinären för en hälsocheck. Han har ju haft besvär i ryggen, hetsäter, har varit lite dålig i magen från och till och har fortfarande lätt att stressa upp sig. Nu i helgen på kursen var det också svårt igen att lägga sig ner…. det gick men väldigt långsamt…

Jag har ju haft lite svajjiga erfarenheter av veterinärerna i närområdet men i somras var jag till Järna, Ekovet, och upplevde det besöket som mycket positivt. Den veterinären samarbetar med en  holistisk veterinär som i vanliga fall finns i Uppsala men som har börjat ha mottagning i Järna. Hon har en utbildning inom klassisk veterinär(skol)medicin och en inom TCM för veterinärer, en (i Sverige) lite annorlunda kompetens. Jag bokade en s k hälsoundersökning som utgångspunkt. När jag bokade tiden bad hon mig gå in på hemsidan och fylla i ett formulär där hon ville veta allt möjligt om hunden (8 sidor!) som skulle vara underlag för undersökningen.

Så när vi kom frågade hon lite om det jag svarat och sen gick hon noga igenom hunden. Först en vanlig genomgång med lyssna på hjärta och lungor, titt i halsen och på tänder, klämma och känna på ben, rygg, nacke.  Frans var mycket tålmodig och hon var väldigt bra i hanteringen, visade t ex stetoskopet som var lite läskigt. Sen en TCM-genomgång där hon tittade på tunga och i ögon, kände pulsen och klämde på en massa akupunkter. När det var klart fick jag lyfta upp honom på bordet och så satte hon nålar och medan de satt berättade hon vad hon hittat och kommit fram till.

Han har fortfarande ont i ryggen. Han har fått tandsten på de bakre tänderna. Han luktade illa ur munnen men hon trodde det var magen (han luktade verkligen illa hos henne..). Hjärta och lungor är fina. Han har vad som i TCM kallas kidney yang deficiency, dvs ett underskott av yang energi i njurmeridianen. Enligt TCM är njurarna ”elden under grytan” och dess energi transporteras i hela systemet till de andra organen. Underskottet kan bero på kastreringen och ryggproblemen och med ett energiunderskott i systemet behöver energi tillföras genom mat (hetsätandet).

”Behandlingen” blir några akupunkturbehandlingar, att tillföra värme i olika former och med hjälp av rätt mat. Frans behöver få hemlagad mat med långkok på rotfrukter och köttben och detta behöver då fasas in över tid. BARF är inte dåligt och Bravo burgarna var också okej men det räcker inte för lille Frans – framför allt behöver han få i sig mycket mer energi med hjälp av märgsoppa…. Och så behöver han sönderkokta rotfrukter och gärna pumpa och så skulle jag byta min hundgröt (som tydligen kyler och är bra vid inflammationer?!) mot havregryn och quinoa istället.  Så Frans kommer att vara i himmelriket när vi sätter igång. Ska bli spännande att se om han blir mindre hungrig och mindre stressad av detta. Recept ska hon mejla så då får jag sätta mig in i det hela mer ordentligt. Nu köpte jag havregryn och quinoa på hemvägen och  den gröten med lite äppelbitar i var väldigt god sa Frans. Och så får jag bli mer noga med att sätta på täcke när det fuktigt och/eller kallt ute.