Månadsarkiv: juli 2010

Kulturkrock eller föredöme?

Efter två veckor i Tyskland får man väl säga att vi är acklimatiserade.  Det finns förstås flera saker som är annorlunda här jämfört med Sverige ( eller iaf  Stockholm ;)).

  • barn eller vuxna kommer inte framspringande till hundar
  • om de kommer nära (< 5 m) frågar de alltid först om hunden bits
  • hunden får följa med på alla möjliga ställen och många tar med sig vovven på shoppingturen
  • ingen höjer på ögonbrynen om en hund skäller
  • man har hundparker, dvs stora parker där hundarna får vara lösa och springa av sig, i de flesta storstäder
  • man plockar sällan upp efter hunden (har faktiskt blivit mycket bättre men fortfarande ligger det mycket skit på ffa gräsmattorna)
  • hunden följer självklart  med på restaurang (och är välkommen in)

Men det finns förstås även likheter: när hunden inte lyssnar på inkallning utan kommer springande ropar ägaren även här ”han vill bara leka” 😉

Här i Tyskland ska man för att få delta med hunden i olika hundsporter först bli godkänd i en s k Begleithundprüfung. Det är ett nationellt test som anordnas av SKKs motsvarighet VDH där du med din hund genomgår ett antal moment dels på en plan men även på en allmän plats. Du och hunden bedöms efter hur ni klarar av dessa situationer.  Om man inte blir godkänd får man inte delta i vidare tävlingar. En del hundägare vill även utan ambitionen att tävla vidare genomgå testet för att få ett papper på att man har en i samhället fungerande hund. På plan är det enklare lydnadsmoment som testas och inkluderar även en platsliggning på avstånd medan ett annat ekipage genomför testet, alltså en ganska stor retning.  På allmän plats testas hur hunden reagerar på fotgängare, joggare, cyklister, andra hundar m m. Innan testet gör domaren också en bedömning av hundens karaktär för att utesluta ”brister i temperamentet” som överdrivet stor rädsla eller aggression  – då diskas hunden omedelbart.

Sen finns det ett i de olika bundesländerna (länen) även lagar som direkt rör innehav av s k farliga hundar. Alla kamphundsraser omfattas av lagen. Vilka dessa raser är varierar mellan de olika ”länen”, i vissa är det endast APBT, amstaff och staffe, i andra är även raser som dogo argentino, bullmastiff, dobermann, kangal, rottweiler eller ovtjarka med.

Alla hundar som någonsin bitit klassas automatiskt som farliga. Likaså hundar som uppträder hotfullt, hoppar hotfullt mot människor, driver och river vilt eller andra djur.  Hundar som har utvecklat en förhöjd kamplust t ex genom skyddsarbete, och som inte är tjänstehundar, klassas också som farliga. I vissa län har man även en 20/40 regel, dvs hundar som är över 40 cm i mankhöjd eller väger mer än 20 kg, där hundägaren ska bevisa sin sakkunskap att äga och hantera hunden  genom att avlägga ett skriftligt prov.

Farliga hundar ska på allmän plats alltid bära bitsäker munkorg och alltid vara kopplade.  Deras hem ska vara rymningssäkert inhägnat.  De får rastas lösa i hundparker iförda bitsäker munkorg.  Om de har uppträtt hotfullt och hoppat på et hotfullt sätt mot människor eller djur måste de alltid vara kopplade i ett max meterlångt koppel på alla allmänna platser. Hunden kan slippa munkorgtvsånget om den genomgår mentaltest med godkänt resultat.

För att få äga en s k farlig hund måste man inhämta tillstånd hos staden.  För att få tillstånd måste man kunna lägga fram goda skäl till varför man vill äga en farlig hund och uppfylla en rad krav:  bevisa att man har kunskapen att äga och hantera en s k farlig hund gen0m att avlägga ett skriftligt prov hos veterinärförbundet, ha fyllt 18 år, inte vara straffad sen tidigare, inte vara psykiskt sjuk, inte vara alkohol- eller drogberoende,  inte tidigare ha brustit i tillsyn och ha en giltig ansvarsförsäkring. Det är alltså en hel del hinder för att få ha en hund som klassats som farlig.

Frågan som ställer sig är förstås är detta dåligt? Eller är detta en väg som även Sverige skulle kunna gå? Om detta är alternativet till att förbjuda hundraser eller godtyckligt beslagta och avliva hundar tycker jag nog att ”liscensförfarandet” är att föredra. Om inte annat så avskräcker det säkert folk som faktiskt inte ska ha hund att skaffa sig hund/ar.  Men det är ingen lätt fråga och det kommer nog att diskuteras en hel del framöver. Det handlar trots allt om att hitta ett sätt som funkar ur djurskydds- likaväl som ur hundägar- resp hundrädsleperspektiv.

Annonser

Livet med en slyngel

Vad man än kan säga så inte har man tråkigt! Tvärtom så kan livet med en slyngel vara ganska påfrestande och tålamodskrävande.

Men det finns  förstås olika sorters slynglar. Nelson var en varannan-dag-slyngel, dvs han hade dagar då han var världens goaste och mysigaste och då han lyssnade och vi hade kul ihop. Och sen hade han (enstaka) dagar när han var urjobbig, svår att få kontakt med, helt inne i sin egen värld och  utåtagerande i t ex hundmöten. Med honom fick man ha mycket tålamod, träna på en lagom nivå och vissa dagar fick man helt enkelt stryka ur minnet.  Egon var som jobbigast första halvåret innan saker började falla på plats och vi fick vardagen att funka. Här var uthållighet bästa strategi. Vi jobbade mest med passivitet,  bara vara, miljöer… Det var ingen som helst idé att försöka jobba med lydnad eller ställa krav. Det hade han haft för mycket och för olika under sitt första år så nu fick han ”bara” landa. Och det tog sin tid. Men sen släppte det och vi kunde gå vidare med ett normalt hundliv. Bruno var 6 år men betedde sig ändå som en slyngel.  Det tog ett par månader där jag som med Egon ägnade mest tid åt att bara vara, vardagsrutiner, vänja sig vid miljön… Och efter ett år hade det mesta fallit på plats. Nu, 1½ år senare, är han sin ålder =) Nilaq befinner sig nu i slyngelåldern och hos henne är det mer hormonhalten som avgör nivån på uppmärksamhet och ”lydighet”. Det är inte det att hon inte vill lyssna men ibland kan hon bara inte.  Och då är det upp till mig att kunna läsa tecknen för att veta vilken sorts dag vi kommer att ha och att anpassa aktiviteter och kravnivå därefter.

För mig betyder inte slyngelåldern något hemskt och jobbigt i sig. Även om den kan vara jobbig och svår att hantera så är det en fas som man måste igenom. Och eftersom jag gillar hunden som ”kommer ut på andra sidan”, hunden som är mer självsäker, mer mogen, med en stark personlighet och integritet, så får jag även ta denna fas där unghunden lär sig att bli den där underbara hunden.

Mitt jobb som hundägare är det att med tålamod och kärlek forma fram den vuxna hunden genom att undvika onödiga konflikter med slyngeln, genom att lägga träningen på en nivå som utvecklar unghunden istället för att rasera dess självförtroende och genom att låta slyngeln möta mogna hundar som på ett fint men bestämt sätt visar unghunden hur man ska bete sig i sociala sammanhang. Om hunden i denna fas lär sig att lösa konflikter på ett fredligt sätt – oavsett om det är konflikter med andra hundar eller med mig som ägare – så kommer den kunskapen att göra det framtida livet så mycket lättare och bättre. För alla.

Alla åldrar har ju sin charm och slyngelåldern är trots allt en kort fas i hundens utveckling.

Rolig bok

Måste bara dela med mig om en bok jag läser nu. Den heter The 100 silliest things people say about dogs och är skriven av Alexandra Semyonova. Hon är en etolog som förutom att ha plöjt igenom befintlig forskning på varg och hund även har studerat en flock ”hushundar” i 14 års tid varefter hon som har dragit sina egna slutsatser. Dessa publicerades först i ”The Social Organization of the Domestic Dog: A Longitudinal Study of Domestic Canine Behavior and the Ontogeny of Domestic Canine Social Systems” och sen som ovan nämnda bok.

Boken är väldigt underhållande att läsa, dels för att hon skriver intressant och roligt men också för att detta faktiskt är en långtidsstudie utförd på just hundar som lever i en grupp i ett hem och inte på vargar eller gatuhundar.

Och hennes slutsatser slår hål på alla dominansteorier – hunden är inte ett hierarkiskt tänkande djur med en fast rangordning inom gruppen och som styrs av en ledare. Hundar dominerar inte varandra för att få tillgång till resurser eller utmanar om ledarskapet. Istället är hunden ett djur som lever självt eller i grupp och vars mål är en fredlig samvaro där man respekterar varandras personliga zoner och där man kompromissar för att nå denna samvaro.

Målet är istället fredlig samvaro och hunden är beredd att kompromissa om mycket för att upprätthålla harmoni och balans i gruppen. Det första och högsta budordet är ingen verklig aggression får användas i umgänget med andra.

Boken radar upp hela 100 myter om hundar och tar itu med dom. Man kan läsa mer om och beställa boken på http://www.nonlineardogs.com/.

Jag återkommer säkert till denna bok igen!

Resa

Att resa med djur kan vara jättejobbigt. Själv tycker jag det är kul fast det kräver en hel del planering. När man reser utomlands ska man dels ha koll på andra länders regler och dels är det mycket att fixa för att resa från Sverige (och tillbaks igen!). Idag är det ändå mycket lättare än på 90-talet när man fick samla alla papper på alla vaccinationer och intyg och hälsoundersökningar separat för varje djur…. Jag hade 2  fullproppade ”Hundens bok”  – en till vardera hund. Sen kom passen och det blev mycket lättare eftersom allt skrevs in i och stämplades i passet.  Nu har jag vanan inne och alla 4 har förstås varsitt eget pass.

Sen är det själva resan. En gång tog jag tåget från Stockholm och ner till Mainz i mellersta Tyskland. Det gör jag nog aldrig om. Maken till obekvämt och struligt kan man leta efter. Värst var nog att man så snart man lämnade Sverige var tvungen att boka rökplatser och sittplatser. Hur skoj är det? Men men, done that, seen that och det får vara bra med det. Bil är ändå bekvämt. Man kan stanna när man känner för det, djuren har sina platser och man kan lasta fullt. I Tyskland är det plikt att djuren antingen sitter i bur/bakom galler eller med bilbälte. Katterna har varsin bur. Iofs föredrar de att vistas lösa i kupén men eftersom de då drar igång hundarna har jag dom helst i bur på långresor. Leo älskar att ligga framme i vindrutan och Morgan ligger gärna högt bak. Men i Tyskland är det ett no no. Bruno som sitter i baksätet får ha bilbälte på sig. Det finns så smidiga som man hakar fast dels i hållaren (den som försvinner ner mellan säte och ryggstöd) och en krok i selen. Eftersom han ändå har sele funkar det smidigt.  Och han kan lägga sig ner eller sitta upp. Sen finns ju plats för en hund bak. Med lastgaller och grindar känns det relativt säkert.  Egon fick på sin tid disponera hela ytan bak själv men så var han ganska stor. Nu delar Nilaq och katterna utrymmet. Lite packning får också plats.

Eftersom det är långt att köra blir det övernattning. Tack för att internet finns! Nu kan man bekvämt boka hundrum på nätet och dessutom läsa recensionerna i förväg. Sen är det olika bemötande man får när personalen uppptäcker ”hela familjen”. Inte för att jag smyger direkt men jag tar sällan alla på en gång. Ofta blir det ett ”å vad gulligt” men ibland blir det surt. Tydligen har man dåliga erfarenheter från tidigare djurägare och då är inte personal glada när man kommer med gänget. Trist men sånt händer. Jag försöker alltid att städa lite efter mig men lite beror det på bemötandet man får. Ju trevligare personal desto mer noggrannt städat =).

Djuren verkar tycka det är okej med att byta boende så tätt. Det funkar även att gå ifrån en stund för att äta t ex. Sen är det ju nya omgivningar att utforska varje gång och en nyfiken hundnos uppskattar detta!

Katterna är nog de som minst uppskattar resandet. Ofta gömmer de sig när de ska in i buren. Numera hittar jag dom fort men i början kunde jag leta i upp till 2 timmar….. Sen jamas det under resan tills vi kommer ut på motorvägen. Det är roligt när man är framme dock. Även katter gillar äventyr!