Månadsarkiv: juli 2011

Det här tycker mina hundar inte om

Vi börjar väl med Bruno:

  • kloklippning
  • lastbilar, stora maskiner, åkgräsklippare…..
  • inline-åkare med stavar, hjälm och solbrillor
  • stora barngrupper som skriker och springer
  • fotbollsmatcher (eller så älskar han dom? Han skäller och gör utfall…)
  • stökiga hundmöten

Och så Nilaq

  • kloklippning
  • pälsvård (behövs ju bara 2 ggr om året men redan det suger)
  • att inte få följa med
  • att åka bil (och ibland får hon välja mellan pest och kolera….)
  • stökiga hundar – storlek spelar ingen roll men om de går igång t ex på pinnar som kastas eller går och skäller på saker….
Annonser

Det här älskar mina hundar

Om vi börjar med Nilaq så älskar hon

  • snö!
  • springa fort fort fort
  • sova tätt intill i sängen (korta stunder nu på sommaren)
  • blodspår – det ska vara mycket blod…..
  • springa och leta figgar i skogen, helst de hon känner =)
  • fysiska utmaningar som att hoppa rakt upp för en klippvägg


Bruno älskar istället

  • jaga löv i blåsten
  • mat (oväntat?)
  • spåra, helst utan eller med bara lite blod….
  • vara i skogen
  • simma i poolen
  • jaga fjärilar
  • sin sovfåtölj

Hur valde du kennel?

Det blir lite huller om buller med inläggen märker jag  =)

Hur valde jag kennel? Jag har hittills aldrig aktivt valt kennel. Faktiskt. Jag har genomgående valt hundar.

Med Nelson – där  jag var så überordentlig – beställde jag ett utdrag på aktiva kennlar från SKK som kom med posten (tänk vad nätet har underlättat!) och sen kontaktade jag rasklubben. Fick då prata med Ann-Marie Hammarlund som berättade om rasen och sen tipsade om en valpkull i närheten där valparna var tingade med då kunde jag få träffa hundarna. Det var Monica Hellings hundar och tiken med valpar tror jag var Helena Abrahamsons =) Monica hade i sin tur koll på befintliga kullar där det fanns valpar kvar och jag åkte och hälsade på dessa; i Linköping och i Uppsala. På den tiden visste jag för lite om rasen och om hundar för att själv kunna välja kennel. Men ”slumpen” valde Farliga F’s kennel åt mig.

Med Egon råkade det bli en Dallas-hund (Ann-Marie Hammarlunds kennel) som vad jag förstått senare är ganska speciella. Och det visade sig vara sista kullen. Men alla uppfödare har ju sina idéer om vad de vill ha för hundar.

Bruno har ingen stamtavla. Min misstanke är väl privat bakgårdsuppfödning utan annan tanke än pengar. Men jag vet inte för jag vet inte var han kommer ifrån. Tycker bara hans problem stämmer överens med den bakgrunden.

Med Nilaq blev det privat uppfödning, första och enda kullen och hon har stamtavla och är efter två ”fina” men omeriterade (dock friröntgade) hundar. Jag känner uppfödaren och jag känner hennes tik=mamman.

Men om jag nu skulle köpa en valp, en dalmatiner, så skulle jag behöva ta en ordentlig funderare. Dels handlar det ju om hundens hälsa men även om temperament och uppfödare tänker väldigt olika inom rasen. De flesta är öppna med sitt avelsmaterial och berättar också om sjukdomar men tyvärr inte alla. Det skulle i nuläget vara viktigare att mina ideal stämmer överens med uppfödarens än att det är en viss linje tror jag. Men svårt skulle det vara. Och sannolikheten att nästa hund blir en omplacering igen är ändå ganska stor. Det finns så många hundar som folk snabbt tröttnar på. Och jag tycker ju att dessa hundar är minst lika roliga och fina som en ”utvald” och i förväg tingad valp.

En ras jag inte kan tänka mig

Enkelt, alla utom dalmatiner!! Nej, kanske inte riktigt då. Men den listan är mycket längre än den förra. Och det är inget som helst fel på hundarna nedan men de passar helt enkelt inte MIG. Så här kommer den listan =)

retriever

Efter att ha haft en labrador som daghund så inser jag att retriever är inget för mig. Hur goa och glada de än är…..

molosser/mastiff/dogue

För tunga utseendemässigt för min smak. Och ofta ”brukshundar” som behöver mer sysselsättning än jag kan ge.

nästan alla terriers

Snabba, roliga hundar men vi skulle hela tiden råka i luven på varandra.

dvärghundar

Det går bara inte.

vallhundar

”Brukshundar” passar inte mig, jag är inte så intresserad av att träna och meritera hund att jag hinner jobba flera timmar varje dag.  Jag kan visserligen bli avundsjuk på att ha hunden hängande i hasorna men när jag vet vilka arbetsnarkomaner de är…..  Däremot jobbar jag gärna med dom lite då och då =)

Alla bilder lånade på nätet

En ras jag kan tänka mig

Ändrade titeln, för det är det det handlar, kan tänka mig och inte vill ha.

OM jag nu går ifrån dalmatinern i framtiden så blir det troligen en mindre hund. Nilaq har visserligen charmat mig men jag vet inte om spets i sig är min typ av hund.

Men här kommer ett par raser jag kanske eventuellt skulle kunna tänka mig…..

pinscher

Har jag alltid gillat. Hög kaxfaktor i en trevlig kropp. Men de kan ha mycket jakt i sig och vara ”jobbiga” =)

pudel

Pälsen avskräcker och faktiskt alla sjukdomar i rasen. Men kanske… Det är en himla rolig och trevlig typ av hund tycker jag.

tax

Helt fel men så rätt. Korthårig variant då.

västgötaspets

En rolig hund med mycket potential. Men de skäller…..

basenji

Skäller inte med jagar….

bedlington terrier

Har alltid varit charmad av denna ras. Men de har läskiga sjukdomar…

Alla bilder är lånade på nätet

Ja, jag hoppade över det roliga ögonblicket med hund. Det får ni läsa om under Favoritminne istället!

Viktiga egenskaper när du väljer hund

Ingen lätt fråga precis. När man jobbar med hundar får man ju tillfälle att lära känna en massa olika hundar. Det är på gott och ont för samtidigt som man träffar en massa trevliga, roliga och intressanta hundar och hundtyper så finns det nästan alltid egenskaper eller aspekter som jag inte alls gillar eller vill ha själv. Varje gång jag har funderat över vilken ras som skulle vara kul har min reaktion ändå varit att ”den verkar himla trevlig men passar mig inte lika bra som dalmatinern”…..

I princip har jag fortfarande samma ”ideal” som när jag letade första hunden och därför är dalmatiner den optimala hunden för mig. Både utseendemässigt och mentalt. För mig är dallisen en hund som gärna hänger med men inte är en arbetsnarkoman eftersom jag själv inte vill eller hinner träna varje dag.

Men nu efter ett par hundar inser jag ju också att hundar blir vad man gör dom till så det absolut viktigaste för mig är att jag och hunden får en personlig kontakt och gillar varandra, att vi klickar helt enkelt. Och det har varken med utseende eller egenskaper att göra utan mer personligheten eller vad man ska kalla det för.

Sen har alla hundar visat sig ha sidor man måste jobba med och det är ju det som  i slutändan utvecklar en som hundägare och människa även om man just då tycker det är jobbigt.  Så att peka på direkta egenskaper, det är svårt det….

Har du och din hund tävlat?

Enkelt – den enda tävlingformen med hund har varit utställningar med Nelson de första åren. Där var hans bästa resultat en reserv i  bästa unghund hane på Älvsjömässan 1995 =) tror det var för en finska domare?

Och BIG på en inoff utställning där vi tävlade mot en basset!!

Och det var allt =) Förutom olika skojtävlingar då…..

Hundsport

Hundsport jag ägnat mig åt kanske? Eller är intresserad av? Eller som hundarna borde syssla med? Hm….

Genom åren har jag provat på olika hundsporter med olika hundar som har haft olika intressen och förutsättningar. Med Nelson hade jag förmånen att testa en mängd olika grenar under utbildningen utan att vi direkt fastnade för nåt, med ett undantag. Däremot höll vi på med agility ett par år tills hans rygg inte klarade det längre. Det blev ändå ett antal kurser och Nelson var väldigt duktig på själva agilityn när han kom över sin höjdrädsla. Det som var svårt var att han inte var pålitlig lös om det fanns hanhundar nära så att tävla fanns aldrig med på kartan. Men roligt hade vi. Med honom testade jag även tävlingslydnad men det passade inte alls. Dessutom var instruktören då av den åsikten att man skulle belöna med boll istället för godis och bollar brydde sig Nelson aldrig om, så han blev bara låg när vi skulle träna….. Han hade säkert tagit sig igenom ettan rent kunskapsmässigt om jag tränat på hans villkor. Han var tränad i kantarellsök men det tyckte han var sådär….

Lydnaden tog jag upp igen med Egon som var jätteduktig. Han gillade allt som belöning, inte minst min glädje, så han var väldigt lättarbetad =) Han passade däremot inte så bra i agility, han var för snabb och gick hellre igenom än över hinder….Sök testade vi också men träningen rann tyvärr ut i sanden fast han var duktig på det. Freestyle gick vi också en kurs och hade roligt men även det blev mer en aktivering i vardagen. Egon tyckte vändningarna var roliga så där kanske nån vallningsgen poppade upp? Hans första kurs var kantarellsök, mer för att se honom i kurssammanhang än själva uppgiften, och det lärde han sig på 2 röda men sen var det inget kul med stillastående svampar….

Med Bruno har jag provat rallylydnad och det tyckte han var jättekul. Trots att han var närmare 7 år när vi började var han superduktig och mycket följsam. Men sen kom hältan så nu är det ett tag sen vi har tränat. Skulle säkert funka igen när alla benen funkar igen. Däremot är det svårt att gå kurs eller vara i hundsammanhang, han bryter ihop av den stressen, utan det får vara aktivering och skoj. Han kanske skulle gilla kantarellsök? Jag har inte gett upp tanken på att få lite nytta av hunden…. 😉

Med Nilaq har det visat sig vara sök som är hennes grej. Det är superkul och hon har så roligt när hon sveper ut i skogen för att hitta figgen. Agility tror jag också passar henne och jag hoppas kunna gå kurs med henne i det. Freestyle tror jag kan passa henne också. Rallylydnad är så där skoj – man får jobba med motivationen. Hon gillar inte att bära saker heller…. Drag kommer vi testa denna vinter nu när hon är färdig i kroppen. Vet inte i vilken form ännu…..

Det alla hundar har gillat och varit duktiga på är spårarbete. Hellre viltspår än personspår men som med Egon och Bruno har det bara behövts skank, medan Nelson och Nilaq vill ha blooooood. Så det är lika men olika. Men det har gett många trevliga stunder i skogen.

Renras eller blandras?

Den eviga frågan i hundvärlden. Jag har själv valt renrasiga hundar men är inte främmande för blandras heller.  Inte för att de skulle vara friskare – man får det man avlar på eller skit in /skit ut-principen – utan för att hundar är hundar och alla har rätt tillett bra liv.

Det jag inte gillar är den planerade blandrasaveln i syfte att få fram ”söta” hundar eftersom det bara handlar om att tjäna pengar och man faktiskt skiter i hundens väl. Blandrashundar värderas av någon anledning mindre. Och om man tittar på omplaceringssidor är blandraser överrepresenterade. Jag antar att det beror på att hunden blev annorlunda än man trodde och där har man ju trots allt säkrare kort med en renrasig hund. Sen kan man ju alltid ha synpunkter på vissa rasers urvalskriterier av avelshundar….

Däremot kan jag lite mer förstå de som avlar på egenskaper för att man vill ha en viss typ av hund som ska klara specifika arbetsuppgifter och kanske inte hittar det bland de redan existerande 350+ raserna…. Just eftersom utseende ibland tar överhanden framför egenskaper.

Själv har jag ett ömmande hjärta för omplaceringar och det är inte omöjligt att nästa hund blir en dalmatinermix eller en döv hund ….. eller en renrasig hund. Men jag brukar ju inte välja utan hundarna kommer liksom in i mitt liv…..

Alla bilder är från SOS-Dalmatinerrettungs sida och de söker alla ett nytt hem.

Andra husdjur i mitt liv

De som har varit ”mina” har varit 3 guldhamstrar, 4 hundar och 2 katter. Sen har förstås kompisars hundar och de hästar jag ridit regelbundet varit viktiga under den perioden. Men om vi håller oss till de egna djuren så är det ffa 2 katter som förgyllt min tillvaro.

När jag efter många års kringflackande liv insåg att jag skulle kunna ha djur var jag först inne på katt. Konstigt nog har jag alltid gillat både hundar och katter. Men då blev det hund.  Efter många år med hund/ar  blev jag sugen på katt igen. Jag hade träffat flera trevliga såna och tänkte att det skulle vara mysigt med en egen. Efter lite forskande insåg jag att det skulle vara bättre med 2 och  valet föll – inte oväntat – på omplaceringar. Jag hittade snart ett par på blocket; Leo och Morganoch de flyttade hem till mig efter ett par råddiga veckor (katterna har även en egen flik). De stackars katterna var nog ganska chockade då och att komma till ett hem med två stora hundar var kanske inte vad de tänkt sig.

Den första veckan såg jag dom knappt men lådan användes och maten försvann ur skålen (nej hundarna kom inte åt) så de var okej. Och sen började de synas och studera hundarna och mig. Ofta satt de högt upp på olika hyllor – jag hade skruvat fast en massa extra hyllor på väggarna – och de tittade ner på oss dödliga…..Efter ett tag satt de på borden istället. Det tog nog ett år innan de gick på golven…. Men då hade hundarna slutat jaga dom också =)

Morgan, den lite mer blyge, kelgrisen, är den som vill ligga i knät och som kräver sina kelstunder. Han blir sur om man inte tar sig tid för honom. Morgan är otroligt vig och studsar glatt upp på bokhyllan (205 cm) eller på det nu lite skrangliga katttornet. Han är kräsen i maten och ganska liten i formatet. Morgan är social men med sina utvalda. Då ska han ligga i knät och spinna och man ska hålla honom i famnen. Han behöver närhet. Inte lika äventyrlig som brorsan men gärna ute och han jagar om han kommer åt. Men sen vill han in och sova om nätterna. Han är kräsen i maten och ganska tunn i kroppsbyggnaden.  Mycket kelig och kan kärleksbitas. Han fixar gärna med håret med folk…. Hans päls är halvlång och sidenblank och han är en bruntabby som skiftar i grått.

Leo, den lite drumlige, äventyraren, är den som  glatt leker med hundarna och som är fullt nöjd med att maten serveras och man finns hemma att serva honom. Han kan nån gång vilja bli klappad men det måste inte vara så. Han är matglad och lägger lätt på sig. Leo är väldigt stabil och social. Fika betyder för honom att hoppa upp på köksbordet och vara med. Han ligger gärna på ryggstödet eller på stolen bredvid, inte gärna i knät och att bli buren är under hans värdighet.  Han älskar att ligga gömt, t ex i garderoben eller i en korg högst upp på en hylla….. När han är på goshumör får man gärna klappa magen men bara när han vill. Han är äventyraren som gärna drar iväg på turer. Jag har hämtar ner honom ur flera trädtoppar….  Egentligen borde han vara utekatt men inte i stan…

Varken hundar eller katter var ja vana vid respektive men de hittade snart ett sätt att umgås. Katterna har aldrig använt sina klor på hundarna och hundarna har aldrig använt tänderna på katterna.

Nilaq tog över Egons roll och leker med katterna, ffa med Leo. De ligger gärna och gosar tillsammans på sängen – Nilaq nosar av magen på Leo och Leo tassar henne runt nosen. Morgan är fegare och håller avstånd men han rusar inte iväg längre när hundarna rör sig.

Bägge katter har varit med på semestrar i Europa och har varsitt pass. På resan brukar vi väcka ett visst intresse när jag öppnar bilen på rastplatser och folk får syn på alla djuren. Likaså på hotellen…..Katterna är väl inte så förtjusta i själva bilresan men väl i att vara på nya ställen.

I juni 2011 valde bägge att ta semester i Småland men förhoppningsvis kommer bägge in igen till hösten. De har varit ute förut på långvistelser så jag försöker att inte oroa mig.