Månadsarkiv: april 2012

Nilaq 3 år!

Idag fyller Nilaq 3 år!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det firas förstås med extra gott i form av märgben (varsitt för sämjans skull) och en ny leksak. Jag har dock inga större förhoppningar om att den ska överleva dagen ….

Och så önskar vi alla en trevlig valborg!

Annonser

Det kryper

Här kommer en liten uppdatering på fästingskydd. Nu när det blev varmt exploderade det ju ute i naturen….. Och inte bara fästingarna utan även myggen och jordgetingarna är vakna nu!

Det blev efter lite funderande en ny bricka till Nilaq men en ShootTag. Hennes syster har haft en med bra resultat så jag var och tittade på dom hos Hälsofoderbutiken och den verkade okej. Har Läser man på nätet verkar ganska många nöjda. Sen är det ju som vanligt, det som funkar på en hund kanske inte funkar på en annan…. Brickan kostar 299 kr och den ska bäras på kroppen hela tiden (en nackdel) så nu får Nilaq ha på sig ett halsband hela tiden och i halsbandet har jag fäst brickan. Det finns en 30-dagars-garanti. Brickan är som en avlång fyrkantig plastbit och på ena sidan sitter det som två små magneter (?). Dessa magneter ska vara vända mot kroppen så jag följde det råd de hade skrivit på paketet, att fästa brickan på insidan av halsbandet, då ligger den ju emot hela tiden.  Med en lugn hund kan man säkert ha den hängande istället? Men nu sitter den fastsydd på nylonhalsbandets insida. Det tar 36 timmar innan skyddet är aktivt så efter 2 dygn gick vi skogspromenad. Fram till dess höll vi oss här i området, trots allt är det inte lika många fästingar här även om de finns här med =(. Och efter ett par promenader så verkar brickan funka hyfsat. Visserligen har jag hittat 2-3 krypande efter varje skogspromenad men då direkt i bilen eller efter några timmar då de kommer fram i ansiktet. Av någon anledning kryper de nästan alltid fram i ansiktet på henne och där ser man dom och kan ta dom =) Och det är okej även om det vore ännu bättre att de inte alls klev på…. Men det är nog en önskedröm när hunden gärna rullar sig i blåbärsriset och kryper runt i buskagen….. Så brickan får sitta på. Den ska hålla i max 4 månader så en bit in på sommaren med lite tur. Beror väl på hunden det med antar jag.

Letandet efter det perfekta fästingskyddet går vidare! Funderar faktiskt på att testa bärnsten på henne igen i alla fall. Såg nu på tillverkarens hemsida att det även finns för långhåriga hundar.  Då är det inte råa stenar utan som rullar som sitter på halsbandet och de glider väl över pälsen då. Om någon har testat denna variant får du gärna skriva i kommentarerna =) Det finns även här en 30-dagars-garanti så funkar det inte alls kan man alltid skicka tillbaka.

Sen fick jag tips om en tjärsalva som man stryker  över pälsen med händerna. Dryg och inte kladdig. Men jag vet inte, prob-produkterna funkade inte på stumpan och de är ju tjärbaserade de med…  Ja tänk om fästingarna bara kunde dö ut eller åtminstone inte sprida sjukdomar.

Bäbis

I Brunos egen blogg noterades att han fyllde 10 år och då kom det ett gulligt mejl från Brunos gamla familj. Omplacering är i bästa fall väldigt känslosamt och Brunos gamla familj verkar ha tyckt väldigt mycket om honom. Enligt organisationen som omplacerade honom vill de gamla ägarna oftast glömma hunden helt när den lämnat dom ….. Sorgligt. Men denna familj följer Brunos äventyr med intresse och med anledning av födelsedagen skickade de några foton på lill-Bruno. Kvaliten är ju sådär, tror de scannade in foton, men hur söt är han inte????

juni 2002 = 3 månader

 

Stranden

Det är roligt hur en hund kan förändras. Från att ha stått och skällt på vattnet och sanden och pinnarna på stranden så springer Bruno nu glatt på just stranden. Jag tror han vill att bollen ska komma flygandes men den hade jag inte med mig.

Fast han skäller fortfarande på bäckar! Men inte slutar vattnet att rinna för det……

Kurser och annat

Denna vecka har det varit två kursstarter. En valpkurs och en rallylydnad 1. Och det är bara att konstatera att även om jag mellan varven svär över att stå och frysa/svettas/bli blöt utomhus och hur tröttsamt det kan vara att hålla kurser så är det ju så roligt samtidigt! Att träffa nya hundar och människor och se dom utvecklas tillsammans, kanske hitta talanger de inte visste de hade, se glädjen när samarbetet växer fram….  Det ger så mycket energi och input och man studsar hemåt som på moln. Men jag tänker ändå se till att inte det blir för mycket kurser, för då finns förstås risken att det blir den ”negativa” sidan tar överhanden och det vill jag ju inte.

Ett nytt fenomen, i alla fall för mig, är att folk numera vill ”prova på” kurserna genom att bestämma efter första lektionen om de vill gå eller inte. Har inte haft det förut men nu har det varit flera kurser där detta önskemål funnits. Jag vet inte vad jag ska tycka om det? Å ena sidan kan jag förstå om man är osäker på om kursen passar. Å andra sidan så tar de ju en plats för en annan kursare om de hoppar av efter en lektion för då kanske inte reserven vill hoppa på utan vänta till nästa kursstart eller gå hos annan. Jag har inga problem med att man kommer och tittar och ser hur vi tränar men just att man ska provgå, det kan jag nog bara tillåta när det finns platser kvar och det gör det ju inte på alla kurser. Dessutom finns så pass mycket material på hemsidan så det ska ju inte vara så svårt, eller?

Nu när det blir varmare ute ska jag försöka dra igång de öppna träningarna igen, där kan man ju komma de gånger man har tid och lust utan att binda upp sig. Det tycks passa många hundägare här. För ganska många år sen hade jag även dalmatinerträningar men tack vare att fler instruktörer har bredare rasvana idag så har det behovet försvunnit. Kan ändå sakna det lite, det var skoj med alla prickar. Men på den tiden gick jag ju ofta prickiga promenader och var ju faktiskt aktiv i östra under flera år. Svunna tider…..

Nåt jag däremot gärna kunde vara utan är fästingarna. Eller pestingarna som en kompis skrev på FB.  Ja, nu kryper det i snåren. Första fästingen kröp på Nilaq för en månad sen, slö och gråaktig och säkert nyvaken,  men sen har det varit kyligare igen och de har dragit sig tillbaka.  En har hittills satt sig på lillfia, de andra har jag hittat medan de krypit runt. Bruno klarar sig mycket bättre. Men han ska få på sig bärnstenen igen när vi ska vistas ute mer igen. Med Nilaq vet jag inte vad jag ska prova i år, brickan funkar inte längre och det görs inga nya. PROB-oljan som är så bra på många funkade inte på henne, tyckte det kryllade på henne då =( Men det finns ju andra brickor, den med en röd blomma på hade hon som valp och den funkade men efter att ha tappat 3 st á 350 kr bytte jag.  Nu kanske hon kan ha en sån? Eller om bärnstenen funkar på henne också? Hon är ju vuxen nu, hihi. Får fnula lite till.

Vi fortsätter

Stackars Bruno har inte mått toppen nu när det blev kallt igen, kylan gör hans leder stelare. Men humöret har det verkligen inte varit något fel på. Tvärtom så har han varit glad och pigg och busig de senaste veckorna. Och vi fortsätter med klickern.

Och eftersom jag alltid måste analysera allting – säkert för att jag är född i jungfruns tecken 😉 – kan jag inte låta bli att undra varför det går så bra nu? Det är ju inte första gången jag provar att jobba med klickern på Bruno men den har liksom inte nått fram tidigare och nu gör den det. Varför nu?

  • Kan vara att hans rädslor har släppt mer och mer så han nu inte har samma adrenalinpåslag ute….?
  • Kan vara att han är lugnare för att han inte har ont längre…..?
  • Kan vara att han hör bättre nu…. ? Eller ja han har väl hört förut också men inte så bra ute, då måste jag använda basrösten för att nå honom, och den behövs inte längre….
  • Kan vara att han nu förknippar klickerträningen med något positivt och tidigare var det mer ett intrång i hans värld…..?
  • Kanske är det en kombination av ovanstående?

Jag tycker ju att han inte går in lika mycket i sin egen värld. Han blir fortfarande förtrollad av löven eller en påse som blåser i vinden men nu kan han själv sluta fortare eller ja, han försvinner inte lika långt bort i tankarna. Svårt att beskriva när det är ett beteende och ett sätt att hantera verkligheten som jag tycker mig se. Hoppas man någon gång i framtiden forskar på autism hos hundar….. Hur man nu ska göra det?

Alla som möter Bruno slås av hans glädje, man blir bara glad i hela kroppen och själen när man träffar hunden. Och samtidigt kan han stänga en ute 100% ur sin värld. Som om man inte existerar.

Kan ju inte låta bli att jämföra med Egon som hade epilepsi och som säkert hade minianfall långt innan jag lade märke till dom. Han gick ju också in i en egen värld. Men det var på ett helt annat sätt. Även när han kom som unghund och jag snabbt funderade i adhd-termer kring honom och började jobba med stressen hos honom. Men det var också på ett annat sätt. Egon hade svårt att vara stilla för det hände hela tiden så mycket (enligt honom) eller han kunde inte låta bli att reagera på alla stimuli som de flesta lär sig skärma bort. Men så är ju inte Bruno. Han är mer som en asperger tänker jag när jag läser om hur det yttrar sig. En högfungerande grad av autism.

Men det kanske är dumt att överhuvudtaget tänka i såna banor. Det kanske ses som en ursäkt att inte träna? Och så ser det ju inte ut. Däremot hjälper det mig att anpassa träningen till respektive hund. Och även här kan man ju ställa sig frågan om vad som är normalt och var går gränsen för en störning?

Nilaq tycks ju befriande normal i alla fall. Nu drar det ihop sig mot skenvalpning och hon har börjat göra gömmor, både med saker som är bra att ha och mat. När hundarna fick varsitt stort märgben i helgen slurpade Bruno i timmar på sitt medan Nilaq försökte gräva ner sitt i sängen (så det åkte in i frysen igen). Och sen snodde hon Brunos ben istället och det kunde hon äta 🙂 Helt normal med andra ord!

Debut

Ja idag har jag gjort något för första gången =) Jag har pratat i radio, direktsänt. Anledningen var mindre skoj, de två hundarna som jagade och attackerade 3 ryttare norr om Stockholm igår och där en kvinna blev illa skadad. Hundarna är avlivade (utan utredning) så vi lär aldrig få veta vad som gjorde att de bet kvinnan så illa. Men i alla fall ville Radio Stockholm göra ett inslag och behövde en ”hundexpert” och hade fått tips om mig. Och passande nog hade jag ju en ”mördarhund” tillgänglig.  Hann bli rejält nervös innan men vad skönt det är att kunna luta sig tillbaks på träningen att tala inför folk och då släppte nerverna fort.

Så där stod Nilaq och jag på gräsmattan och blev intervjuade i direktsändning i radio.  Eller Nilaq sa inte så mycket men hon charmade förstås reportern som själv berättade att han har en strävhårig foxterrier.  Nu hörde jag inte inslaget medan det pågick, men inslaget finns på nätet.

uppdaterat 17/4:  denna länk ska funka:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5067927

Lyssnar man får man hela paketet med nyhetsinslaget, intervju med han som försökte få bort hundarna, musik och så jag då. Själv fick jag frågorna och en mikrofon i ansiktet 😉

Nu ska jag ladda om för ikväll startar en valpkurs. Det ska bli kul fast kanske lite kallt.

Hurra hurra

för Bruno idag!

Ja idag fyller Bruno 10 år!! Men det är svårt att tro. Lika glad och pigg, kanske lite mer mogen då, som när han kom till mig i oktober 2008. Då var han ändå 6 år och alla trodde max 2 🙂

För att festa till ordentligt fick vi en massa snö, eller slask då, här i Stockholm. Lite blandade känslor så här i mitten av april men hundarna gillar det så då gör jag också det.

Bruno ska få nåt smarrigt (ja Nilaq med) och sen en liten present då men annars är det en vanlig dag.  Pga vädret och sommardäck på bilen blir det dock ingen utflykt, känns onödigt att landa i diket en dag som denna.

Här lite bilder på Bruno under hans tid hos mig

Detta bildspel kräver JavaScript.

Utan röst

Den senaste veckan har verkligen varit en prövning. En förkylning dör man ju inte av även om det kan fresta på men vad jag förstått är det nu mycket superförkylningar som härjar. Trodde ju att jag haft mitt för några veckor sen med febern men det var visst bara en testomgång.  Men när feber och snuva var avklarade efter 4-5 dagar tänkte jag ju att man är ”nästan frisk”. Men då har viruset satt sig på stämbanden så det har blivit mycket hosta och en irriterande heshet som drar ut på tiden ytterligare och som gör att jag stundtals tappar rösten helt…. Hela påsken tillbringades därför hemma och mestadels i sängen.

Igår blev det läkarbesök och han sa då att jag får faktiskt lov att vara helt tyst så stämbanden får vila. Har ni försökt vara helt tysta? Nu har jag inte direkt suttit och pratat oavbrutet den senaste veckan eftersom jag bara hostar hela tiden men att bli helt tyst är verkligen inte lätt! Jag hälsar ju trots allt när jag möter en granne och jag pratar med hundarna …. . Suck. Hundarna klarar sig ju utan min röst, så praktiskt att vi har en del handsignaler sen tidigare, värre är det med folk för de kan ju inte mina handtecken…..

Nu har jag flyttat alla jobb till nästa vecka – där det förstås redan finns en hel del bokat – men tiderna får försöka samsas  i kalendern.  Kursstarterna flyttade, privatträningar ombokade, behandlingar framskjutna…… Nä nu får jag fort bli frisk!! Men hur ska man göra för att vara helt tyst???  Silvertejp känns ändå lite drastiskt…..

Ny behandling

Bruno vilar.... eller yogar?

Igår var Bruno iväg och fick en ny behandling med kranio-sakral terapi. Denna gång åkte vi till Gärdet där Helena tar emot på ett hälsocentrum varannan vecka. Lite roligt var att Gärdets djurklinik som är en filial till Bagarmossen låg i porten bredvid =)

Det var ju mycket närmare att åka hit för mig men sen visade det sig att hundrummet låg ganska illa till i lokalen. Nerför en lång brant trappa skulle vi och sen genom gymmet och genom personalrummet innan vi var i det tillfälliga hundrummet. Ev allergiker fick sig en fulldos….. Stackars Bruno höll på att trilla nerför trappen, han har så svårt för nerförstrappor. Och så hala golv hela vägen.  Och lyhört inne i rummet, Nej vi åker hellre längre men att han kan koppla av och slipper trappan. Upp gick lite bättre men då  halvbar jag honom i selen….

Lite uppdatering då, det var dryga 2 månader sen sist men det har ju hänt en hel del under den tiden, både fysiskt och mentalt. Själva behandlingen var intressant, som de alltid brukar vara. Först jagade Bruno upp sig, stretade emot lite men sen kom han på att det nog ar ganska skönt.  Så han vilade med huvudet i mitt knä medan hon höll på med hans rygg. Han kändes mycket bättre, stabilare som hon sa, och det har jag ju sett i hans rörelser också. Han låg där och slappade och verkade njuta och sen flyttade hon upp mot huvudet och det var inte uppskattat. Stret igen och fick hålla honom men sen verkade det släppa och han sjönk ned igen och halvsov. Det syns så tydligt hur spänningarna släpper. Det var lite som om han förväntade sig att det skulle bli jobbigt och så blev det skönt istället… Sen skulle hon ju upp på nosen och då blev Bruno orolig igen ett tag. Hon undrade om han fortfarande snarkade och det gör han inte direkt, mer snusar. Fast han har haft lite ansträngd andhämtning ibland på promenaderna, när vi går uppför i skogen, nåt jag la märkte till för kanske 2 veckor sen. Hon menade på att det nog inte satt i lungorna utan i luftstrupen nånstans, kanske direkt vid struplocket? Det enda jag känner till är missbldningar på matstrupen, luftstrupe har jag inte hört om…? Sen undrade hon plötsligt om Bruno faktiskt låg och höll andan? Och det gjorde han! Har aldrig sett det på en hund förut, men han låg alldeles stilla utan att andas märkbart (eller om han andades med miniandetag?) och så blev halsen längre och längre och han sträckte ut nacken mer och mer och så kom det en rejäl host. Sen andades han som vanligt. Mycket märkligt, så har han inte gjort förut. Och han gjorde det bara en gång. Som om korken gick ur. Eller som man ska göra på yoga, ett par häftiga utandningar…. Kanske en spänning som släppte? Terapeuten berättade att hästar ofta har problem i luftvägarna men jag har inte stött på det på hund vilket ju inte betyder att det inte finns. (Ska googla lite och om jag hittar något. ) Resten av behandlingen var lugn, Bruno låg ner avslappnad och blev sakta längre och längre. Så när vi var klara hade han bråttom ut, han blev ganska kissnödig. Och sen sov han gott hemma. Behandlingarna är alltid lika intressanta eftersom det händer så olika saker. Och nu ska det få gå lite tid igen, nästa gång blir innan vi ska till Söderköping på koll igen, nån gång i juni.

Idag är Bruno glad och med spring i benen. Och han skuttade glatt över trädstammen vid stranden på skogspromenaden.