Månadsarkiv: januari 2012

Hundmöten i skogen

Det har varit en lång period som jag inte kunnat gå i skogen eftersom Brunos ben inte har hållit. Men nu är vi äntligen där igen! Och det är så härligt att få komma ut och njuta.De första turerna som var korta, korta har nu långsamt kunnat varvas med längre turer i mer kuperad terräng. Det är en balans förstås, för Bruno ska bygga muskler och kondis utan att överanstränga sig. Så det blir ofta rundor i områden där folk rör sig, med eller utan hundar. Och de flesta möten avlöper trevligt och lugnt.  Med tanke på Bruno går jag, och när i sällskap vi, åt sidan och släpper gärna förbi de som går fortare (de flesta än så länge) eller som vi möter. Och det brukar gå bra, ett hej och godis till hundarna, och sen har ser vi bara ryggen av varandra.

Men tyvärr dyker det ju ibland upp smolk i bägaren.  De översociala hundägarna. De som tycker att alla hundar ska hälsa. De som helt lever i sitt ego utan tanke på andra. Senast i morse ett underbart exempel. En kvinna med en irländsk terrier kommer ikapp oss bakifrån. Hunden är lös (vi går i ett naturreservat och det är koppeltvång på hundar). Hon kommer riktigt nära utan att kalla in sin hund – uppenbarligen vill hon att hennes hund ska komma fram till våra – en haltande lös hund och två som går i koppel resp midjebälte – och vi kliver in från vägen på en liten stig så hon ska kunna passera. Hon kopplar nu sin hund som börjar skälla.  ”Är de farliga?” ropar hon. ”Nej, vi har en skadad hund” svarar jag. Tveksamt om hon hör för hennes hund skäller. ”Är de farliga?” frågar hon igen och jag svarar ”Nej men vi har en skadad hund och de andra försvarar honom om din hund kommer fram”. Men hennes hund skäller fortfarande så hon hör nog inte.

Godis funkar oftast!!

Istället för att bara gå förbi ställer hon sig nu där stigen går och låter sin hund som nu rest ragg vädra mot oss. Bägge tikarna som faktiskt varit kolugna går nu igång på alla cylindrar och både skäller och kastar sig mot terriern. Även Bruno som jag har kopplat hakar på och han halkar samtidigt till (han blev mer halt igen efter detta). Människan står kvar. Vi jobbar på att lugna våra hundar vilket de snabbt gör men hon står ju kvar och pratar om att hennes hund är så van att hälsa på alla och så tar terriern ett steg till in på stigen och våra drar igång igen. Nu äntligen tar människan sin hund och går. Hundarna tystnar. Vi tar oss ut på vägen igen och väntar på att det ska bli lite avstånd. Istället kopplar hon loss sin hund som genast vänder och kommer emot oss igen, rest ragg. Vi backar undan längs vägen. Hundarna skäller. Hon ropar på sin hund som inte bryr sig.

Hennes hund kommer närmare med bestämda steg. Vi kommenderar hennes hund ”stanna” med barsk röst och utsträckt arm och hunden stannar till. Kvinnan springer då ikapp sin hund. ”Ja när ni beter er så här onaturligt blir det ju konstigt” säger hon och kopplar sin hund som fortfarande vill fram till våra trots att de skäller och hotar henne.  ”Vi känner ju inte din hund! Det kan ju gå hur som helst om hon bara springer rakt på kopplade hundar som försvarar en skadad hund” säger jag irriterat.  Hon hör nog fortfarande inte vad jag säger utan släpar med sig hunden och efter ett tag har de försvunnit bakom nästa krön.  Vi börjar äntligen gå. Bruno haltar mer men det går över efter en stund och vi kan fortsätta vår runda i lugn och ro. Nästa gång ska jag nog bara säga JA om någon frågar om hundarna är farliga men då blir det väl diskussioner om det.

Att det ska vara så svårt för vissa att förstå att inte alla hundar vill hälsa på alla de möter ute, hundar man aldrig mött förut, där våra hundar är kopplade och en hund dessutom haltar – vilket hon sett eftersom hon kom bakifrån.  Men hon såg väl inget och hon läste inte sin egen hund eller våra eftersom hon tyckte vi betedde oss så onaturligt.

Jag går gärna sociala promenader med andra hundar där alla är lösa och hundarna kan umgås på lika villkor. Men dessa påtvingade möten med halta resp kopplade hundar och främmande hundar som absolut ska springa fram till oss – nej tack!

Annonser

Bättre sent än aldrig….

Fick anledning att leta bland tidigare inlägg och såg då jag att jag aldrig skrev en rescension av en bok som jag läste för nåt år sen.  Det är ”The 100 silliest things people say about dogs” som är skriven av Alexandra Semyonova (http://www.nonlineardogs.com/) och den är på engelska. Men till skillnad mot många engelska hundträningsböcker är denna lättläst. Den är dessutom väldigt rolig, i alla fall om man lite delar hennes åsikter. Annars är den nog jobbig att läsa….

Semyonova är en etolog som publicerat en vetenskaplig studie hon genomfört på hundar under 14 års tid där hon presenterar en flockmodell som bygger på social samvaro istället för rangordning. Hennes studie heter ”The Social Organization of the Domestic Dog” och det är vanliga hemmalevande hundar hon har studerat. Coppingers studerade ju vildhundar och gatuhundar förutom sina egna draghundar, många andra har studerat vargar i hägn eller numera ute i de fria. Men hennes studie är på ”vanliga” hundar.  Och sen har hon skrivit den mer lättlästa ”100 things…” där hon går igenom 100 myter om hundar, vargar och hundflockar. Hon är inte diplomatisk, kanske t o m respektlös, men den modell hon för fram är onekligen intressant och spännande.

Hennes förklaring till att tanken om rangordning och dominansträning fått så stor utbredning är att 1) de som iakttog hundar/vargar/djur var män. Män är biologiskt sett usla på att se små detaljer och skiftningar vilket alla som levt ihop med en man kan skriva under på (hennes ord, inte mina).  Dessutom 2) lanserades dessa teorier av Konrad Lorenz på 30-talet som en del i hans sympatier för nazismen och beundran för Hitler.  Och som om det inte räckte så anser hon att 3) de flesta manliga etologer har en grundsyn som gör att de gärna vill ha en rangordning inte bara bland djuren utan även bland människorna och att de självklart  hör till alfa-skiktet. Sista spiken i kistan är att 4) hundar är inte vargar. Men det är hon ju inte ensam om forskarvärlden att tycka.

Det är en tuff inledning även om jag förstår hennes poäng. Men vad säger hon då om själva flocken och hur den fungerar?  Jo enligt henne är en hundflock ett självjusterande socialt system (SSS) som konstant letar efter inre balans. Med detta menas att flocken består av ett antal individer vars mål är att må bra = vara i balans, varken överdrivet ”nöjda” eller ”missnöjda”.  Samtidigt som varje individ eftersträvar denna balans gör även gruppen som helhet det.

Hon jämför med ett party. När du kommer som gäst är du glad och förväntansfull inför en förhoppningsvis kul kväll. Du tas emot och presenteras för några för att sen gå runt och ser vilka du känner, pratar med lite, är kanske lite nervös. Du erbjuds mat och dryck där du väljer det du gillar och slappnar av vart eftersom, pratar med fler och fler och mår allt bättre. Medan du går runt hittar du både personer som delar  dina intressen och de som inte alls delar dina intressen. De senare lämnar du snart för att istället prata med de som delar dina intressen. Mindre grupper bildas på så sätt bland gästerna som ändå samsas på samma fest. Samtidigt som du mår allt bättre mår även de andra gästerna bättre när de ser dig smälta in i gruppen och ha kul.  Sen kommer en ny gäst som i sin tur tas emot och är glad och lite nervös…….

Det är så hon ser på flockbildning, en grupp individer som vill må bra i en grupp som mår bra. Denna grupp, flock, justerar sig mot detta mål tills alla är i balans.  Det som hjälper till att nå denna balans är att individerna kommunicerar för att se vad respektive gillar eller inte gillar. Detta görs med hjälp av leken, hundspråk och/eller signaler och en gemensam vilja att få det att fungera i ett samspel. När en ny hund kommer in i flocken är det inte rangordningen som testas genom olika dominansbeteenden utan det är preferenserna – vad gillar du och hur mycket? mot vad vill du helst undvika? – som testas. Så snart dessa testats återställs balansen i systemet. Ju bättre individerna känner varandra desto fortare återställs balansen.

Som exempel: hund 1 kanske älskar bollar men bryr sig inte om mat, hund 2 älskar mat men bryr sig inte om pinnar och hund 3 älskar pinnar men bryr sig inte om bollar lika mycket. Så när hund 1 möter hund 3, de börjar leka och får syn på en boll kommer hund 1 att visa sitt intresse och ev markera mot hund 3 om den försöker ta bollen. När hund 2 kommer med i leken springer alla fram mot godbiten som hund 2 vill ha mest av de tre och de andra låter hund 2 få den mot att de får ta sin boll resp sin pinne. Alla samsas. Om nu en hund lämnar flocken och återkommer vid ett senare tillfälle minns de andra att den hunden föredrog bollar framför pinnar eller godis och balansen är tillbaka.

Det finns dock en viktig grundregel som måste vara uppfylld för att detta ska funka och det är att alla ”skriver på ett kontrakt” – att inte använda våld ”på riktigt”, dvs att morrra, visa tänder och hota är okej kanske t o m nafsa (ska inte behövas men om)  men det är inte okej att faktiskt  bitas.  Och enligt Semyonova är det det som är det viktigaste som valpen lär sig av sin mor – bithämningen. Hon är aktiv motståndare till ”kamphundar” av den anledningen – att bithämningen avlats bort och de därför inte fungerar normalt i en hundflock (hennes ord, inte mina).

Jag tycker att det är både en underhållande bok att läsa som sådan men också att den får en att tänka efter. Jag vet inte om hon har hittat ”det” som är den perfekta bilden av en hundflock men när jag tänker tillbaka på mina hundar och klienters hundar ser jag definitivt att hon har många poänger.

Njaha?

Så här såg Bruno ofta ut under första hösten.....

Tillbaka på ruta ett. Idag skälldes det på rullväskor, cyklister, barn, joggare, bilar och så kom utfallen mot gående (män) och cyklister. Jag blir så trött. Även om det säkert är övergående så är det väldigt tröttsamt. Men…. en liten förändring i eländet – han tog godis och kunde avledas!! Ett klart plus mot tidigare. Nu hoppas jag denna fas går över fort.

Vi gick och pratade om detta på morgonrundan. Qilaqs matte känner ju Bruno väl och har sett hans framsteg och bakslag under åren han bott hos mig. Nånstans är vi bägge inne på samma sak – att han inte ser. Det blev så tydligt när han började ”hata” småhundar. Han verkade inte se dom utan den plötsliga hunddoften skrämde honom. Bassängkanten som han simmar in i när han har sina dagar…. Det som kommer rakt emot fort – män, cyklar, joggare – och när barn har cykelhjälmar på sig. Han blir ju så varm om bakhuvudet ibland, där går ju även synnerven. Samtidigt ser och förtrollas han av både löv och snöflingor….. Men hur kan man synundersöka en hund?????

Inte som man tror

Nej det blir inte alltid som man tror. Idag var vi iväg och simmade men det blev en kort simtur. Bruno gick i och simmade ett par rundor och sen upp igen. Ner en sväng till, ett varv och sen upp. Han simmade rakt in i väggen och hade svårt att vända, plaskade en hel del, så nåt var inte bra. Eftersom jag inte vill tvinga honom – han ska ju tycka att det är kul – fick det räcka. En film om hur han går i för att få tag i sin älskade gula boll bjuder vi på idag:

”>

När jag ser den vill jag boka en synundersökning- visst ser han ut att inte se väggen????

Sen hade vi med oss Qilaq, systeryster med oss i bilen. Matte var på kurs och hunden får då en liten utflykt =) Så hon och Nilaq och gårdens schäfer Ludde fick busa en stund i hagen. Det gick ganska bra, vi fick ta 2 pauser när det blev lite hett, men de är duktiga och bra mycket vuxnare nu. Stackars Ludde hamnade lite i kläm mellan tjejerna vid ett tillfälle men det löste sig.

Så alla hundarna var mer än nöjda när vi kom hem. Det märktes inte minst över att jag fick övertala dom att gå ut på en sista kiss vid halv elva på kvällen…..

Usch då

Jaha där försvann en dag… Blev kräksjuk natten till tisdag  – det sker ju alltid 3 på morgonen – och låg sen med feberfrossa och svettningar fram till morgonen. Släpade ändå ut mig på en runda på holmen med hundarna. Trist eftersom vi skulle åkt ut till skogen och gått en runda där, men det gick bara inte. Nu hasade jag runt vanliga varvet med en hyperglad Nilaq och en skällig Bruno. Svårt att veta om de blir så för att jag inte mår bra eller om vi hade en dålig dag allihopa. Sov sen resten av dagen med korta avbrott för hundrastning och tedrickande. Antar att jag ätit nåt eftersom magen blev lugn efter nattens härjningar?

Har hunnit fått en del positiv återkoppling från helgens kurs och en del negativ. Denna gång var första gången som deltagare faktiskt hoppat av. 2 personer dessutom men av helt olika anledningar. Och hur jag än vänder och vrider på det så är det inte själva kursen som sådan utan ”personkemi” som låg bakom. Budskapet gick inte bara inte fram utan mottogs och tolkades helt fel. Kommunikation är intressant. De som var kvar verkade i alla fall nöjda, några riktigt nöjda. Sen tar det förstås tid att smälta något som är så pass annorlunda och se hur man kan använda sig av det med sin egen hund eller de hundar man arbetar med.

En annan intressant sak: när jag satte på Bruno hans BOT-täcke på måndagkvällen märkte jag att det var stort och började dra in det i stropparna. Sen slog det mig att han nog blivit lite mindre runt bogen. Kanske är det det som vandrade i tassarna och sen har lämnat kroppen via blåsan? Vet inte hur han annars skulle kunna minska iaf 2-3 cm runt bogen? Vi har ju inte gjort något dessa dagar…..  Ska ta och mäta igenom honom från topp till tå för att ha koll på hans mått tänker jag.

Idag är det simdags igen för Bruno så strax ska vi bege oss iväg till Färingsö.

TTouchhelg och Bruno

Idag vaknade Bruno med normalstora tassar igen. Hurra! Däremot vaknade han och ville ut något tidigare än jag planerat, redan före sex men det var bara att hoppa upp dra på sig jackan och kängorna och kliva ut. I snön som fallit under natten =)

Det blev bara en kortis ute och sen gick på vanlig morgonrunda vid halv åtta. Eller lite kortare/fortare eftersom jag skulle till Hundcenter i Västberga och öppna lokalen igen till halv tio.

Igår och idag är det TTouch-kurs, den tredje introkursen, och en förväntansfull skara hade samlats.  Det är ju ett annorlunda sätt att jobba med djur på och för en del blev det jobbigt med den passiva delen. Men så är det ju med allt som är nytt, det behövs tid att smälta och se vad man kan använda själv.  TTouch och TTeam är som en verktygslåda med olika delar och vissa tar man till sig och andra kanske är svårare att se nyttan av.

Imorse var alla fortfarande lite trötta, inte bara hundarna, och många hade märkt att både de själva och hunden sovit gott och känt att greppen faktiskt hade gjort dom mer avslappnade.

Själv använder jag TTouch i lite olika sammanhang. Mest kanske ihop med fysioterapin, där syns en klar skillnad på hundarna och katterna när ägarna får t-toucha sin djur mellan besöken och på vissa använder jag kroppslindorna och stegövningar för att få hunden att jobba ihop kroppen igen.  En del använder jag dock också i hundträningen och då främst med rädda och/eller utåtagerande hundar. Där har jag ju sett sån skillnad på Bruno också.

Bruno fick förresten en omgång med ttoucher igår, jag frågare Riekje vad hon trodde om de svullna tassarna och hennes tanke var att han ju gått med tyngden på framdelen länge och på så sätt byggt upp spänningar i kroppen som förmodligen lossnade i och med behandlingen. KS går mycket på vävnaderna och lossnar spänningarna just i framdelen så ligger ju svullnad av frambenen eller -tassar nära till hands. Och nu imorse var de ju normala så ev rester gick väl bort med gårdagens ttoucher.

Lilla Nilaq då? Ja nu när det var snö idag vart hon superlycklig förstås. Bästa vädret även om det är för lite för hennes smak. Men hon sprang lös och rejsade loss imorse och bara njöt. Överlag är hon pigg nu när pälsen nästan är helt borta. Eller ja borta är den ju inte men hon har verkligen fällt ur, det sista nu från kragen, svansen och maglinjen. Så nu är hon smärt och smidig den lilla räkan. Och busig.

Effekt

Bruno med normala tassar

Säga vad man vill om alternativa behandlingsmetoder men man får sig en och annan överraskning ibland. Denna stod Bruno för som igår morse vaknade med en svullen vänster framtass.  Det såg nästan groteskt ut när han stod upp med ena tassen ”normal” och den andra typ dubbelt så stor, alla tår och hela mellanhanden var påverkade. Men han stod på tassen, verkade inte ha ont och gick okej.  Så vi gick vår vanliga morgonrunda fast med lite fler pauser igen. Och i slutet av promenaden hade svullnaden gått ner och tassen var bara aningen större än den högra.

Jag kollade med terapeuten om detta kunde vara en biverkning och hon hade inte sett detta tidigare.  Men hon tyckte att jag kunde avvakta om inte Bruno verkade besvärad eller ha ont av den och det hade han ju inte.  Funderade förstås om det kunde vara en skada bakom men han hade varken snubblat eller halkat till som jag sett och nu har han ju en dörrmatta att stå på vid matskålarna så han hade inte halkat till där heller.  Ett litet mysterium helt enkelt!

Efter vila hade tassen svullnat lite igen men inte som på morgonen. Och på kvällen var den vänstra framtassen ganska normal, istället tyckte jag den högra såg svullen ut? I alla fall hade Bruno fortfarande inga direkta besvär med att stödja på tassarna och gick på om än långsamt men det berodde nog inte på tassen. Han såg mer ut att ha fått syn på nåt som ”förstenade” honom. Ja ja. Bruno är speciell. Har nog inte mött någon hund tidigare där jag verkligen tänkt ”autistisk” så tydligt som med honom. Han bara försvinner in i sin värld….. och kommer tillbaka med ett ryck =)

I morse var framtassarna helt normala igen och promenaden gick som vanligt så det måste ha varit någon sorts utrensning som sattes igång av tisdagens behandling. Senare igår kväll kom det ett mejl från terapeuten där hon skrev att hon varit med om svullnader i bogen och bak längs låren och det är ju där lymfkörtlar sitter. Hos Bruno hamnade det visst i ena tassen…..

PS vi mötte W i morse! Hej vad jag jollrade när Bruno fick doften i nosen och det gick väl ganska okej. Han sprang i cirkel och letade men var inte så upphetsad som han brukar bli.  Hoppas trenden håller i sig!

 

Uppdaterat kl 16.30: Jag var visst lite snabb för nu efter vilan är höger framtass dubbelt så stor. Vojne. Men förhoppningsvis är allt bra imorgon =) Då är jag på språng större delen av dagen så inga akuta saker, tack!! Han har fortfarande inte ont….

Hur funkar det då?

Nej, barnet har inget med oss att göra =)

Självklart har vi knappt mött W sen jag bestämde mig för att träna dessa möten med Bruno. Men en gång i alla fall fick jag till det fint med jollrandet och Bruno brydde sig knappt!! Först gick hunden förbi oss, ca 30 m bort, och då var Bruno fokuserad på godissök. Sen kom doften och Bruno började hetsa men mitt joller fick honom att återgå till godiset. Han verkade helt lugn då.

Spännande nog har vi även mött ett av de hundgäng som går på holmen varje dag. Detta gäng består av bl a en welsh, en bichon och en airdale som Bruno tycker är lite läskiga, ffa bichonen som tidigare gärna sprang fram till oss. Vi går vanligen åt sidan så de kan  passera – de har lärt sig nu att de ska passera och inte släppa fram hundarna till våra. Nu passerade de oss och Bruno gick igång. Jag började jollra men här hände absolut ingenting! Bruno gick helt upp i hetsen. Provade vid nästa tillfälle jag mötte just dom, händer typ varje dag, att istället locka Bruno och det gick.

Lite intressant att när vi möte hunden han är rädd för då funkar joller men inte kontaktljud, men när vi möter hundar han vill hålla på avstånd då funkar inte joller däremot kontaktljudet. Visst är det spännande?

Nu hoppas jag ju att vi ska möte W några gånger eller få upp doften då inom snar framtid, så vi kan ”träna” och se vad som händer. Inte bara hundens  förväntan ändras genom träningen =)

PS Bruno hatar fortfarande comhem-reklamen med bebisarna vilket gör det extra skoj att joller funkar…. Men jag har ju mjuk och snäll röst, inte så arg som bebisarna!!

Dubbelt upp

Världens bästa Bruno

Igår var jag ut till Tungelsta igen. Det var dags för Brunos återbesök hos KS-terapeuten

Det är så kul att han är glad att gå in och nu kommer han fort till ro och lägger sig på sin plats. Jag fick berätta lite om hur det varit och sen satte hon igång. Det är ju 2 områden som bearbetas, bakdelens stabilitet och funktion och så huvudet/nacken. Baken kändes bra tyckte hon och hon såg också att han går mycket stadigare och mer i balans även om benet fortfarande kan ”cykla” i luften ibland.

Baken tycker Bruno också är skön när hon behandlar, han somnade till lite…  Nu när vi börjat gå i skogen igen upplever jag att han är ganska flåsig mellan varven men har tänkt att det beror på att han tappat kondis. Men hon frågade om andningen och trodde att det var nåt som satt för, kanske i nosen. eftersom han snarkar mer igen. Så när hon gick över till huvudet hittade hon en hel del ”stopp” i både huvud och nacke. Inte konstigt att han både flåsat och snarkat så kanske?

Det var lite jobbigare med behandlingen fram. Lite bra var att han idag var varm om huvudet, något jag berättat om men nu kunde hon känna hur pass varmt det blir. Hon tyckte också att det var något att försöka jobba bort. Efter ett tag var det ändå ganska okej och på slutet var han lugn och avslappnad. Ny tid om 6 veckor. Och en nyhet är att hon ska börja ta emot vid Gärdet så vi tog en tid där i början på mars. Och nu får jag hålla koll på vad som händer med grabben.

Denna gång hade jag även bokat en tid till Nilaq vilket kändes bra tajmat med tanke på röntgenresultatet. Och fröken fjun for in i 180 knyck så mattorna flög för att hälsa och sen blev hon lite tveksam till om någon skulle få ta på henne på

Den harmoniska hunden =)

det sättet. Klappa magen är ju bra men…..  Även här började behandlingen på rumpan och där var hon förstås spänd. Det var också skillnad på höger och vänster, vänster mer hård och oelastisk och det är väl det jag sett med den lilla kicken på höger bak i galoppen. Efter en stund slappnade Nilaq ändå av, det var ju trots allt ganska skönt och inte så farligt och sen somnade hon nästan….. men bara nästan, för hon ryckte plötsligt till och låtsades som om hon visst inte hade somnat inte!! Så la hon sig igen men i en lite mer ”obekväm” ställning innan vi fick fortsätta.

Sen var det dags för nacken och huvudet och det blev då lite läskigt, det kom ett kort gurgel av överraskning. Men när hon fick tänka till så var det okej sen. Tror hon mest blev överraskad av att det hände nåt, tror inte det var obehagligt i sig. Här hade hon lite i hinnorna runt hypofysen men det släppte fort.

Överlag tyckte terapeuten att hon kändes väldigt fin i kroppen, helt harmonisk, och det var förstås skönt att höra. Hon tyckte att kanske en koll per år (eller om det händer något då) kunde vara lagom men inte mer än så.  Ska bli intressant att se om det blir någon skillnad med något efter denna behandling…..

Efteråt var bägge bra trötta även om de var pigga när vi kom hem. Men lite mat i magen och en matte som drar fram datorn funkar fint som signal för slappaläge. Sen var de som vanliga på kvällen och pigga i morse.  Bruno snusade faktiskt mer och snarkade mindre så förmodligen håller det på att rensas i kanalerna.

Jag känner mig väldigt förtjust i denna form av behandling. Så mild och så effektiv. Sen passar den bra ihop med andra bra, de förstärker varandra verkar det som. Det gillar jag.  Om du vill hitta en terapeut till dina djur eller till dig så kan du titta här

Luktdiskriminering

Bruno är i grunden en liten mjuk kille med en stor portion envishet. Han är dock direkt dålig på hundspråk och därmed har en rad problem relaterat till hundar visat sig under de dryga 3 år jag har haft honom. En del hade han med sig, annat har tillkommit.  Möten med nya hundar gör Bruno ofta avvaktande men inte alltid – vissa bryr han sig inte om. Om de stojjar och leker blir han orolig och kan skälla till men är lätt att bryta.

Men det finns en sak som utlöser total panik och försvarsberedskap i honom och det är när han får nos på W. W är en stilig siberian husky hane som bor med ett äldre par som haft huskies hela livet. Man ser dom gåendes över hela söder med hunden i långlina och en påse godis i fickan, alltid redo att stanna och snacka hund en stund. Fast kanske inte med mig för W och alla deras huskies hatar dalmatiner, har alltid gjort, kommer alltid göra.

I början när Bruno och W möttes tog vi in hundarna och passerade och det gick hur bra som helst. Mina tidigare dalmatiner har inte alls brytt sig om deras huskies och inte heller om W som är ensamhund.  Inte ens när de varit lösa, de har ignorerat varandra och hållit avståndet. Men nu har jag Nilaq som var väldigt social som valp och W tyckte att hon var söt. Eller tyckte det tills att hon läste lusen av honom – det gör hon med alla hanar som vågar nosa på henne utan skriftlig inbjudan – och efter det tycker W inte att hon är fullt så söt längre. Utom när hon löper då.

När Nilaq löpte första gången för 2 år sen möttes vi som vanligt under promenaden och tyvärr sprang Bruno då fram till W som höll på och nosade på Nilaq och det sa förstås smack så satt W i Brunos kind. Det blev inte så mycket skador eftersom ingen av dom slets isär och W släppte efter en stund men först hann Bruno springa mot mig med en hund sittandes i kinden. Bruno var inte glad. Nilaq blev ursinnig. W ångrade sig nog men det var så dags då. I alla fall så har vi ju fortsatt mötas på promenaderna och eftersom vi alltid går undan har det ändå funkat med hjälp av lite godissök och avledning. Bruno har heller inte problem med andra huskies utan det är just W.

Men nu har Brunos nos öppnats upp och han känner ALLA  dofter. Och han känner då även doften av W även om han passerar på långt håll och inte syns. Bruno blir då galen. Han vill veta var doften kommer ifrån och hotar samtidigt med hela kroppen. Även om ingen hund syns, vilket ser ganska gulligt ut. Men det är det förstås inte. Han går upp i varv och blockerar och det tar en stund att få ner honom igen. Får han nos på någon av ägarna utlöser det samma reaktion även om han ser att hunden inte är med. Så det sitter ordentligt. I detta läge hjälper heller inte den gula bollen att avreagera sig på.

Tyvärr har paret som äger W liten eller ingen förståelse för att jag vill hålla avstånd till W och helst vill undvika dom och hans doft.  Deras hund är ju lugn och stirrar bara intensivt på Bruno när han sätter igång.  Ibland tycker jag mig se W hånle lite överlägset men det är säkert mina känslor bara.  Paret tränar gärna ”sitt” med W framför oss eftersom de troligen tycker det är bra att deras hund är så lugn medan en annan hund skriker.

Hur som, andra människor kan jag inte förändra men jag kan ju hjälpa Bruno. Och jag har klurat ett tag över hur det skulle kunna gå till. Det är inte åsynen av hunden utan doften som triggar, det har blivit tydligt. Och doften kan ju komma fastän jag inte sett paret eller W.  Och hur tränar man doft? Funderade på om jag skulle be om en tygbit de gnuggat i Ws päls i en sluten glasburk att ha hemma och träna på. Men hur bra är det att ta hem doften av W i vårt hem? Jag har ju kört avledning som funkar bra tills doften kommer och jag har provat ttouch som har funkat på alla andra hundar men inte på W. Det sitter djupt med just W.

Det finns faktiskt en hund till som bitit Bruno men den kan vi möta och passera så länge vi inte går nära. Är de lösa kan de passera ganska nära men nu med Brunos knä går han inte lös på samma sätt och i koppel blir det inte bra. Men med den hunden har Bruno inga direkta problem, det är doften av W som utlöser paniken.

Så efter mycket funderande slog det mig idag i regnet. Kanske kan jag ställa om känslorna som förknippas med doften till något positivt? Jag har ju gjort det med tidigare hundar när de blivit rädda för något men just med dofttrigger har jag inte jobbat. Det är ju svårt att veta när doften kommer…. Men idag gick jag på beteende. Jag råkade även se W komma längs stigen nedanför oss så när doften kom upp till oss var jag lite beredd. Och istället för att försöka bryta Brunos beteende satte jag igång och jollrade och pratade om roliga och fina och söta W. Bägge hundarna tittade skeptiskt på mig men Bruno avbröt ändå och kom och tog en godis innan han kom ihåg doften men med lite till jollrande la sig beteendet och kanske även paniken ganska fort.  Nilaq bestämde sig för att detta nog var en ny härdsmälta hos matte men bara det kom godis kunde hon ha överseende….

Vi hamnade sen efter W på en raksträcka och jag tyckte nog att Bruno brydde sig snäppet mindre om att W gick där framme. Nu gäller det bara att se till att komma ihåg detta. Det gäller ju att vara med när det händer oavsett när under promenaden det händer.  Och det får ju bli beteendet mer än att jag kan lokalisera doften som styr träningen. Hoppas det funkar.