Månadsarkiv: november 2011

Hormonellt

Liten blir stor

Det är väl så man kan beskriva lill-loppan. Hon höglöpte ju i mitten på september och som den urhund hon är så lever hon ju nära sin hormoner om man säger så. Först var hon ”gravid” så efter en månad efter höglöpet började promenader och annat gå så sakta, så sakta…. Oj vilken tung mage hon hade. Och så hungrig hon blev men bara på vissa saker =) Hon hade säkert många ”valpar” att ge näring till….

Efter 2 månader var det så dags för ”valpningen” och från en dag till en annan började hon försvara sin liggplats mot Bruno. Stackarn fick inte röra sig i närheten eller ens titta på henne när hon låg ”nerbäddad med sina små”. Det råkade vara ett vardagsrumsbord i en småländsk stuga som blev hennes första ”valplåda” och hon ville plötsligt inte hoppa in i bilen och åka ifrån stugan när vi drog på utflykter. Istället sprang hon till dörren och pep och ville in igen….. När vi åkte hem igen verkade det dock som om ”valparna” blev kvar i stugan, men det var visst bara för ett par dagar.

När ”valparna” var runt 2 veckor blev det mer vakt igen – ffa mot Bruno – och mat gömdes på strategiska ställen. Nu när de är 3-4 veckor  börjar hon plötsligt jaga ute. Ja det är väl så när ”småttingarna” ska börja äta fast föda – skafferiet måste fyllas på!  Så råttor, fåglar och kaninerna får hålla sig undan……

Nu verkar äntligen pälsen vara på väg att lossna också så förhoppningsvis hinner hon med att byta till vinterpäls innan den riktiga vintern kommer…..

Nilaq är nu 2½ år gammal och det är hennes fjärde löp. Det är första gången hon har en så utpräglad vårdfas efter löpet, hon har ju mer varit PMS-bitchig i samband med löpet, men det märks att hon blir äldre och klokare och har hittat en bättre balans i sina hormoner.  Hon har äntligen även börjat dra ut lite mellan löpen och på det hela har hon utvecklats hyfsat jämnt får man väl säga: född 30 april 2009, löp 1 i nov/2009, löp 2 juni/2010, löp 3 dec/2010-jan/2011 och nu löp 4 i sept/2011.

Nåja, snart flyttar ”valparna” hemifrån och allt blir som vanligt tills det är dags för nästa omgång som förhoppningsvis ligger över halvåret fram i tiden.  Och nej, det finns inga planer på att faktiskt para henne. Även om hon faktiskt har några kandidater hon kan tänka sig =)

Annonser

En annorlunda helg – på mediumkurs

Ett nästan helt ohundigt inlägg denna gång…..

I helgen var det kursdax. För ganska exakt ett år sen gick jag en kurs i psykometri. Man läser då energin från föremål, bilder osv, olika ”döda ting” som man säger. I princip går det ut på att använda sin intuition och när man rör vid ett föremål eller tittar på ett föremål eller foto så får man till sig information om människan som ägt föremålet eller bott på platsen på fotot. Det var väldigt skoj och förvånande hur mycket info som sparas i föremålen bara man har dom hemma hos sig eller på sig. Kan som exempel nämna att när en tjej tog en tårtspade jag hade med mig i sin hand så kunde hon beskriva både skåpet den låg i och rummet skåpet stod i hemma hos mig utan att känna mig eller nånsin ha varit hemma hos mig. Superhäftigt! Det funkar bra med djur också för vi testade olika hundhalsband och hundkläder och fick fram respektive hunds personlighet.

Hur man får till sig infon är olika, det kan vara ord, bilder, känslor, färger, dofter, ljud, ja  på alla möjliga sätt, en del får hela historier berättade för sig.  Det är även detta som händer när man t ex kommer till ett ställe och inte känner sig väldigt obekväm – sånt som hänt sätter sig i väggarna och är man lite känsligt så fångar man upp detta ”otrevliga”. Självklart kan det även kännas väldigt trevligt och mysigt på vissa platser och då har det förstås varit trevliga saker som hänt eller man är på en plats där det funnits mycket kärlek.

Nu var det dags för steg 2, bodyreading, som egentligen är samma sak men nu läser man av människor. Vi var alla från lite olika grupper och vissa kände varandra sen tidigare, andra inte. Självklart fick vi börja träna med de vi inte kände så bra =).  Jag hade väl ingen direkt förväntan vad helgen skulle handla om men det blev jätteintressant. Även här kom information på olika sätt. Och när vi tränat på tekniken och testat olika allmänna avläsningar så fick vi börja ställa frågor och försöka ”se svaren” dvs var proppen satt både i de manliga och kvinnliga energierna vi har och i kroppens energicenter, chakrorna. Det var mycket spännande.  T ex så kunde man se att när en person talade om sina funderingar så kom olika bilder upp samtidigt som de olika chakrorna snurrade hej vilt eller nästan ”försvann” för frågan triggade olika delar i personen. Kanske behövde personen kommunicera med en man eller lösa sig från en relation med en kvinna för att komma vidare. En ny fråga och helt andra delar sprakade till liv och andra saker triggades. Det blev som ett multidimensionellt samtal.  Många fick upp bilder och ord som hörde ihop med frågan, ibland som en hel liten berättelse. Det som visades för en var just de bitar personen behövde jobba med för att komma vidare i frågan.  Så detta använder man för att ge råd och vägledning i olika frågor. Spännande var det och vi var nog alla lite tagna i slutet av helgen, det var mycket personliga saker som kom upp och som pratades om men det kändes helt okej bland dessa härliga människor.

Självklart blev det även intressanta diskussioner i pauserna kring detta med intuition och hur man kanske innerst inne vet vad man behöver göra men att man blundar för det och att det behövs att en annan säger det för att man ska kunna ta tag i det. Vi kunde också konstatera att även när man ställde olika frågor så kom ”samma svar”. Och det är väl så att när man har en blockering eller har lagt ett hinder för sig själv så stoppar det upp en massa olika saker och  när sen man jobbar med detta och tar bort detta hinder så löser sig en massa saker liksom  ”av sig självt”.

Hundarna var hemma dessa dagar och efter allt energiarbete var det skönt att komma hem och gå en promenad med hundarna. Det är väl det enda som är tråkigt med dessa kurser, att de får vara hemma. Medan jag hade tillgång till lokal och många kurser hölls där så kunde hundarna ofta vara med och vi hade så roligt åt att även de följde med på meditationer och i olika övningar fast de gjorde på sitt sätt. Men de var absolut med i övningarna =)

Om två veckor är det dags för fortsättningen på bodyreadingen och tills dess får man väl fundera över det som kom fram denna helg.

Spårträning

Igår blev det en heldag i skogen. Jag med hundarna och Nilaqs syster Qilaq och hennes matte. Först gick vi en promenad på ca 1 timme som tyvärr inte blev så avkopplande för min del eftersom Nilaq går upp i überexalterad och drar och sliter helt galet….. Och än kan hon inte få springa lös utan jag slets runt i kopplet. Så blir det när man skippar skogen för länge med lilla damen = (

Sen satte vi hundarna i bilen och gick och la varsitt spår till hundarna. Vi använder inte snitslar i spåret förutom i starten om det behövs. Just för att inte styra hunden mot snitseln…… Både E och jag hade hittat varsina appar till våra olika mobiler. Min spelade in hur vi la spåret. Eller appen är för de som tränar men det funkar ju även på spår =)   Tyvärr tog batteriet slut så det gick inte att spela in hur vi gick som jag hade tänkt.

Bruno fick ett 330 m spår med skank utan blod, platt start och sen uppförsbacke, lite mossbevuxna hällar, lätt nerförsbacke och sen slutet. Han har ju inte spårat förrän i vuxen ålder och är väldigt noggrann, säkrar hela tiden så det tar lång tid för honom att gå sina spår. Förra gången lossnade det dock  lite och han gick på i ett högre tempo så nu fick han ett längre spår med längre liggtid.

Det blev lite för svårt. När vi kom tillbaka från spårläggandet hittade vi mamma, barn och hund nära spårstarten och när Bruno skulle gå visade det sig att de nog gått omkring i hela spårstartsområdet för de hade även dragit ner de få snitslar vi satt upp =( Vi var inte glada. Och för Bruno blev det en stor röra att reda ut i starten viket han i och för lyckades med men det tog nog mycket kraft för efter kanske 120-150 m tappade han bort sig om och om igen och även om han gick tillbaka så kunde han inte hitta att följa spåret förbi en viss punkt så vi bröt. Så ett lite lättare spår med lite blod i och längre bort från vägen till honom nästa gång. Han jobbade ändå på bra och klarade det röriga området i starten =)

Qilaq fick ett spår på 2 km i omväxlande natur: åker, över en liten trafikerad väg och in i skogen. Där blev det hällar och skogsdungar. Det visade sig vara mer snårigt än vad vi mindes från tidigare promenad men vi tyckte att vi hittade en bra väg. Slutet hamnade nära vägen så det var lätt att ta sig därifrån utan att korsa spåret på tillbakavägen =)

Här var det vi som bommade rejält. Starten vid åkern missade hon helt. Istället släppte vi på henne igen där spåret korsade vägen och in i skogen.   Eftersom det inte var något blod så gick hon väldigt fort. Och här blev det jobbigt med den oländiga terrängen. Vet inte hur många piskrapp man fick eller hur många gånger jag snubblade till över blöta rötter och gropar, halkade på hällar och mossan…. Och så hade ju spåret flyttat sig ner i alla snåriga dungar så istället för i relativt öppen skog drog hon genom täta snår där hon kunde gå men inte vi. Och tyvärr la batteriet av och jag kunde inte se om vi ens låg i närheten av spåret….  Så ett ständigt bromsande och svärande gjorde att vi tog en paus.  Jag plockade många pinnar ur hår och kläder =) Och vi försökte även klura ut var vi var och om spåret gick i närheten eller om hon tappat och bara sprang på? Det verkade ju vara helt fel håll hon ville åt? Nu kändes vi bara vilse. Vi fortsatte ändå men då var det samma visa – genom täta täta dungar och över snorhala rötter snubblade vi fram i skogen utan att ha en aning. Så när vi hamnat i cirkel (trodde vi) bröt vi. Hunden ville fortsätta men bara in i tätare och tätare skog där vi definitivt inte hade gått….. Vi fick fart på gpsen igen men den gav ingen större hjälp. Nog borde man kunna ha satellitkartan på i bakgrunden istället för kartan som visar nada i skogen?? På tillbakavägen genom skogen visade det sig att vi var på ett annat ställe än vi trodde så hunden hade nog bra koll på spåret, det hade bara flyttat sig ganska långt…..

 

Nilaq fick slutligen ett 1000 m spår i mjuka bågar i lättkuperad terräng.  Hon har tidigare fått mycket blod och nu ville jag se hur hon skulle gå på ett med mindre blod så jag blodade var 50e m och då en rejäl pöl. Skanken låg på backen hela vägen.

Hon hade bråttom. Och när hon har så bråttom stänger hon av hjärnan. Eller tankeverksamheten då. På vägen mot spårstarten kom hon ner lite i varv men så snart jag släppte på henne gick hon igång igen. Spårstarter måste vi träna på!!! Sen sprang hon iväg och jag tänkte att nä – hon får lugna sig lite och blev stående som när hon går i koppel. Och hon lugnade faktiskt ner sig och började gå i spåret. Det gick riktigt bra även om det gick fort. Efter ett tag verkade det dock som om vi avvikt från rutten men jag var inte säker, riktningen stämde ju. Nu hade E sin gps igång och hon menade på att Nilaq visste vad hon gjorde. Så jag traskade på och hoppades att det stämde. Stövlarna var ju genomsura, skavsåret upprivet igen och blodsockret lågt så det spelade inte större roll. Det var ju inte mörkt i alla fall! Nåja, efter att ha gått riktigt bra ett tag där hon såg ut att jobba fint med nosen började hon springa igen och jag trodde att vilt hade gått över ”spåret”. Efter det verkade hon tappa fokus och efter en stund kändes det som om hon inte alls visste vad hon höll på med. Nånstans ser man ju om hunden faktiskt har fokus eller bara lallar….. Så vi bröt även hennes spår Det visade sig att Nilaq hade följt spåret men med sikte på skanken så hade hon klippt av alla bågar och gått mer eller mindre rakt på. Där hon började  springa hade vi varit nära skanken men av någon anledning hade hon inte gått till den utan vidare… Så blodpölar var 50e meter räckte absolut inte.

Så hur summera dagen? Bruno ska få fortsätta på sin nivå, kortare liggtid och kanske lite blod i spåret men det kan nog vara 300 m. Qilaqs spår kan vara långt men vi måste lägga det i annan terräng. Att nästan dö i spåret går inte an. Och hunden måste ju få säkra spåret i lugn och ro. Hon måste också ner i tempo. Nu sliter och drar hon på för ivrigt.  Och sen är det det vanliga – lita på hunden.  Nilaq ska få tätare blod i spåret. Och försöka lägga så hon inte kan gena men ändå med vinklar….. Liggtiden verkade dock inte vara problemet utan det är att hon tycker ”bara skank” är för tråkigt. Hon hade trots allt koll på var spåret gick men tog det på vittringen istället. Och det är ju inte meningen.

Just nu känns det väl som att den enda hunden som har en hyfsad chans på utmaningen i juli  är Qilaq. Men vi ska inte ge upp utan fortsätta att träna som om  så nästa gång blir om 2 veckor.

3 skankar blev kvar i skogen och därmed lite mer plats i frysen.  Ska se om jag hittar fler appar till mobilen. Det var smidigt att spela in men på min kunde man  t ex inte ta paus och kolla hur man låg i förhållande till spåret vilket var ett stort minus. På Es kunde man se var man gick och ha spåret i bakgrunden men då inte spela in för då drog det för mycket batteri…

P S Min app var för Nokia på http://www.sports-tracker.com/. Es var från google för androidmobiler.

Körkort på hund

En fråga som kommer upp med jämna mellanrum är frågan om man ska ha körkort för att ha hund? Och hur skulle det funka rent praktiskt? Skulle detta körkort vara ett bevis på att man har tillräckliga kunskaper att ha hund i samhället? Ska det tas före hundköpet eller innan en viss ålder på hunden? Ska det vara frivilligt? Hur får man de som skulle behöva att ta det?

Att frågan dyker upp lite då och då är inte konstigt. Kraven på hundar och hundägare har förändrats mycket under åren. När jag var liten, så där runt 10-11 år,  släpptes jag ut med grannhundar lite hipp som happ, det var ingen som hade en tanke på att det inte skulle gå bra. Idag tror jag inte så många (åtminstone i Stockholm)  vågar släppa ut ungarna med hundar hur som helst…..

Vad skulle ett körkort då kunna göra? Ja det ena är ju att det ställer krav på ägaren att faktiskt ha vissa kunskaper om hundar och deras beteende och behov och dessutom att kunna träna sin hund.  Det ”allmänheten” oftast stör sig på är ju dels hundar som är totalt ouppfostrade, springer runt lösa och fram till folk som inte vill det, och när folk behandlar sina djur illa. Hundägare som går med en lugn hund hos sig möts sällan av samma reaktioner…..  Med en teoridel om hundars beteende, där man får ”läsa hund” och svara på frågor kring hundars behov och inlärningsförmåga skulle man förhoppningsvis komma åt alla dom som köper hund utan större tanke på vad hunden behöver. Och med en praktisk del i olika omgivningar kan man testa dels hur lydig hunden är och dels hur den klarar allt som sker kring den dagligen. Detta kräver förstås att både hunden och ägaren  har fått tid att lära sig detta och därför kan varken hund eller ägare vara för unga när de ska avlägga provet.

Idag finns det ffa 2 prov:

Brukshundsklubben har allmänslydnadspasset som kan genomföras på en central plats i orten eller på klubben. Det är uppbyggt som en kurs på 7 träffar med en infokväll där bl a skötselråd tas upp. Sen är det ett praktiskt test man gör på slutet. Misslyckas man på provet tränar man mer och försöker igen. Det kräver medlemskap i SBK och att man gått minst valpkurs.

 HundMedborgarTestet  är den svenska varianten av USAs Good Canine Citizen test och består av en endagarskurs plus  ett test där man får visa upp sina kunskaper. Det handlar om både hunds uppförande och ägarens kunskaper. Även detta är ett rent praktiskt test på 10 moment ur vardagen men man skriver även på en försäkran (kan läsas på http://www.hundmedborgartestet.se/hmt%C2%AE-f%C3%B6rs%C3%A4kran-2066622). När man klarast det praktiska testet får man ett diplom och ett körkort. Det kräver inget utöver deltagandet i kursen vilket vanligen är på en och samma helg.

Och det kanske räcker? Eller behövs det mer? Och hur ska de i så fall se ut? Det jag personligen saknar är ett teoretiskt prov som visar att hundägaren förstår vad en hund behöver och hur den fungerar. Och jag tycker väl att provet ska utföras på minst 2 olika ställen: en plats med få störningar där man kan testa den allmänna lydnaden, hantering av hunden och störningar på lite håll. Och sen en plats med mycket störningar. Del 2 får man göra endast om man klarar del 1 (det visar ju hur pass bra hunden och ägaren fungerar tillsammans innan de släpps ut på allmän plats) och har klarat teoriprovet. Och om man klarar del 2 får man sitt körkort. Men… det ska också upprepas efter ett tag för att visa att man fortsätter att träna och ta hand om sin hund.

Denna typ av körkort skulle i förlängningen kunna användas även för de hundägare till s k ”farliga” hundar (och där hamnar vissa lättare än andra) som idag får göra  polisens L-test (utan sin ägare) som ju inte säger så mycket om hur hunden fungerar i samhället.

Det finns länder idag som har krav på körkort. Ute i Europa har många hundraser hamnat på svarta listan och där är körkort ett minimikrav att få äga en hund av sådan ras. Wien i Österrike har nyligen infört körkort för alla hundar över 40 cm / 15 kg. Och en övergångsperiod under vilken ägaren kan ta det. På detta vis har man uteslutit alla småhundar vilket jag tycker är fel, även ägarna till små hundar kan behöva hundvett. Men där resonerar man att en liten hund inte kan skada så mycket och i mina ögon missar man en fantastisk chans då till ett bättre hundägande. Jag förstår inte varför småhundsägare inte ska behöva visa att de förstår hundens behov. Det borde vara för alla hundar och alla hundägare. Eller är det bara stora hundars ägare som beter sig fel?

Jag ser mycket fördelar för hundarna i Sverige, om ägarna var tvungna att ta ett körkort. Då kanske även alla eviga omplaceringar skulle minska och hundar skulle få så bra ägare som de förtjänar.  Nu är jag egentligen inte för en massa regler och förordningar, jag tror mycket på det sunda förnuftet. Problemet är bara att det i hundvärlden tycks finnas allt mindre av den varan. Och det är hunden som betalar priset. Ibland med sitt liv. Så jag lutar allt mer åt ett körkort. För hundarnas skull.

Hundspråk ur annan vinkel

Plus- och minuspol möts....

Återkommer till boken och bytesdriftsmodellen (eller vad man ska kalla den för?). För även hundspråk och hundens signaler får här en annan tolkning mot vad jag tidigare lärt mig.  T ex menar Behan på att lugnande signaler i sig inte är en dialog mellan hundar utan att hunden visar lugnande signaler i samband med att den balanserar sig själv, som en instinktiv handling den inte kan styra medvetet. Och målet är att jorda sig själv.

Detta tyckte jag var intressant eftersom den danske etologen och vargforskaren Freddy Worm Christensen i sin bok och även på sin föreläsning hävdade att det var fel att överhuvudtaget kalla det för signaler eftersom man i studier sett att det INTE fanns ett samband mellan hunden som visade dessa och hunden som var ”mottagare”.  Detta väckte starka reaktioner under föreläsningen (flera lämnade föreläsningen i protest!) eftersom det trots allt är en ganska inkört begrepp här i Sverige. Då blev jag mest förvånad eftersom jag som så många andra tycker att signalerna fungerar just lugnande i spända situationer. Sen har jag kanske inte som andra kollegor suttit och gäspat mot en hund i en timme men i alla fall, jag har läst dom som lugnande och sett hundar reagera med att bli lugnare när jag använt dom.

Men tänk om det inte är så, tänk om det faktiskt är ”bara” en stressframkallad överslagshandling? Att hunden inte reagerar för att det är en lugnande signal utan att den reagerar på den andres stressnivå? Och om det är så – spelar det någon roll? När Worm Christensen lade fram det tyckte jag det var konstigt och förstod inte varför det skulle vara så. Men nu när jag läst om denna modell ser  jag hur det skulle kunna förklaras på ett annat sätt.  Och med tanke på att beteenden som aggression och underkastelse har omdefinierats så kanske även dessa signaler/beteenden faktisk har tolkats fel. Trots allt har våra iakttagelser varit just iakttagelser som sen har tolkats…. Det betyder ju inte att de fungerar lugnande i spända situationer men det kanske är fel begrepp bara?

Eftersom denna modell så tydligt och envist (!) fokuserar på flockens balanserade funktion som jaktmaskin och då kopplat till bytesdjurets känslor och medvetande så blir det även en annan tolkning av hundspråket. Hundarnas signaler uttrycker vilken energinivå resp hund befinner sig på och strävan efter balansen, som ett nollsummespel, leder till att vissa individer blir mer framåt och utåtagerande och andra mer tillbakadragna och ”låga”.  Så signalerna, språket, styrs inte medvetet utan är en reaktion på autonoma nervsystemets laddning. Då skulle även ett beteende som att visa tänder med rynkad nos vara en sån signal/reaktion och inte en medveten handling….. Visst är den tanken intressant?

Däremot skulle beteenden som nosande och grävande och tuggande/bitande vara medvetna handlingar för att jorda sig och nå balans. Även dessa beteenden har ju ibland kallats överslagshandlingar.

Nollsummespelet som ska balansera flocken och individerna jämför Behan med magneter som har norr- och sydpoler, dvs när plus möter plus stöts de ifrån varandra – hundar går i båge runt varandra – och när plus möter minus dras de till varandra – hundar som springer emot/med varandra i lek. Detta stämmer även med Semyonovas modell över hur hundflockar fungerar som ett självbalanserande system. Enligt boken använder hunden dessutom sin egen energinivå för att knyta an med olika människor eller saker precis som vargen knyter an till bytet. Hunden ”kastar” då iväg sin energi mot saken och springer ikapp den…. tänk en hund som fångar en frisbee i luften (eller Nilaq som nästan tagit fåglar när de flyger upp i luften…..).

Så nu måste jag förstås iaktta mina och andras hundar och se om jag ser något ”annat” än det jag tidigare sett eller om det bara är tolkningen som har ändrats. Det är både jobbigt och roligt med såna här tankenötter!

Nya teorier om hundar

Nu har jag äntligen läst boken om hundar och våra känslor – Your dog is your mirror – av amerikanske Kevin Behan. Han är en tjänstehundstränare som är född och uppvuxen i hundvärlden. Som jag redan skrivit i tidigare inlägg var hans  far USAs förste kände hundtränare med ett stort hundcenter dit folk lämnade sina hundar, deltog i talkshower i tv osv. Han jobbade helt utifrån ”dominansmodellen” där hundar skulle tryckas och lyda, samtidigt var han övertygad om att alla hundar gick att träna till allt och att det var ägarenas fel när det inte funkade. Sonen Kevin växte upp i detta och utvecklade efter många år av traditionell hunddressyr sin egen modell av hur hundar fungerar och hur de bör tränas vilket han skrivet om i sina 2 böcker – en bok om hundträning och denna bok om hur hundar fungerar och hur de speglar våra känslor. Och i boken presenteras hans modell.

Det är svårt att sammanfatta en modell men lite kortfattat: Hunden härstammar från vargen och har även den en bytesdrift. Men när den domesticerades  = blev tam ökade hundens emotionella kapacitet, dvs förmågan att känna olika känslor och förmågan att känna ”mycket” känsla. I denna modell utgår man ifrån att hundar inte tänker alls, att hunden saknar kognitiv förmåga. Istället känner de. De lever i nuet och kan inte se konsekvensen av sitt beteende.  Däremot har de djurvärldens högsta emotionella kapacitet och lever  i ett gruppmedvetande – både med sina hundkompisar och med oss människor. De är ett enda stort Hjärta….. Och utifrån detta Hjärta så är de medvetna om energierna i sig, i omgivningen, i bytesdjuret och i oss. Och de knyter an till och väcker vår djuriska del och våra innersta känslor. Allt hunden behöver för att vara lycklig är att vi känner.

Hunden liksom vargen bildar en flock. Flocken bildas med utgång från bytesdjuret. Är det stort behövs en större flock. Det är tack vare att vargen/hunden känner bytesdjurets känslor och energier som den kan jaga.  Tack vare att den känner flockmedlemmarnas känslor och energier kan den jaga i flock.  Den väljer ut vilket djur som ska dö genom att leta efter energiläckage t ex pga sjukdom,  på så sätt kan den jagande flocken urskilja bytet. På samma sätt anpassas alla rörelser till det jagade djuret. Likaså vet (bytesdjurs-)flocken vilket djur som står på tur att bli mat till rovdjuren och resterande djur stressas inte i onödan.

Hundar är en vidareutveckling av vargen. Beroende på typen av bytesdjur är hundar mer eller mindre jordade. Fågelhundar och de som jagar lättfotade djur är inte så jordade utan ”flyger” fram under jakt. Medan hundar som ställer stora djur liksom vargen är mer jordade. Hundar och vargar måste jorda om sig efter jakten. Detta sker dels genom ätande (av bytet), dels genom att jaga ikapp och bita, helst ett dödande bett.  Även att nosa på marken ger lite jordning dock inte fullt ut.  När försöket att jorda sig och att utjämna energiskillnader misslyckas leder detta till olika problematiska beteenden. Så denna träning är uppbyggd runt detta dödande bett. Men man leder om det till bett i leksak, skyddsärm eller den kastade godisen.

Samma förmåga som vargen och hunden har med  att känna in flocken och bytesdjuret har hunden med människan. För att klara detta har hundar en högre emotionell kapacitet än andra djur inkl vargar. Men även hundar kan bli överbelastade av känslor och våra energier, särskilt om de inte lyckas jorda sig = ladda ur överskottet. Därav uppstår problemen. De påverkas också starkt av att vi människor stänger av våra känslor och levet mer ”intellektuellt” i huvudet. Vårt omedvetna emotionella bagage manifesterar sig då i ett problembeteende hos hunden. Detta gör t ex att en hundägare tenderar att få samma sorts problem med hund efter hund tills personen har tagit itu med  sina egna problem. Om vi lyssnar kan hunden alltså fungera som en terapeut som löser upp våra känslomässiga knutar. Hunden knyter alltid an via känslorna och till vår djuriska del, den vi inte är så medvetna om.  Därför känner vi så rätt om hunden.

Ett av alla hans exempel: en kvinna skaffar en cockertik. Efter ett tag blir hunden från att ha tyckt om barn mer och mer avvaktande och sedan gör hon utfall mot barn. Matten hanterar genom att undvika barn. Sen träffar matte en man med barn från ett tidigare förhållande och plötsligt kan hon inte undvika. Alla träningsråd har inte gett nåt direkt resultat. Hunden är i övrigt en typisk glad cocker. Han ser detta och letar då istället ledtrådar i hennes berättelse och det visar sig att hon i ett tidigare förhållande  blev gravid men fick missfall. Eftersom hon inte hade bearbetad denna förlust triggades det traumatiska minnet varje gång hon såg ett barn på ett för henne omedvetet plan. Hunden plockade den känslan och reagerar med att försvara matte utan att veta varför matte är så rädd för barn. Hon bearbetar sina känslor och hunden återgår till att tycka om barn.

Ett annat exempel: Han själv älskade att arbeta med aggressiva hundar. De han tyckte var svåra var de blyga, lättsamma hundarna, de som anses ”lätta”. Med honom så vek de undan och drog sig tillbaka vilket gav honom olustkänslor. Så småningom kom han fram till att det är hans egen sociala fobier som leder till detta. Eftersom han själv helst vill undvika nya bekantskaper pga sin oerhörda blyghet blir aggressionen som ju är avståndsökande ”bekväm” och ”säker” att jobba med medan den hund som visar avståndsminskande signaler utmanar hans fobier och får honom att känna sig väldigt obekväm. När han inser detta börjar han jobba med att ”fjäska” för de blyga hundarna som då dras till honom.  Samtidigt jobbar han med sin blyghet. Men han fortsätter att föredra de aggressiva hundarna…..

Hundar (och vargars) förmåga att bilda flock via känslorna formar även ett gruppmedvetande. Har man flera hundar bildar de en gemensam flock med oss. Varje hund kommer då att visa en del av helheten och hundarna får olika roller. Dessa roller bestäms lite som en magnet av egenskaper som attraherar och egenskaper som stöter ifrån. Om en hund försvinner ur flocken tar kvarvarande hundar över dess roll och egenskaper så att helheten blir kvar men fördelat på andra individer. Om man har 2 hundar och den äldre hunden dör och en ny hund införskaffas kan den nya äldre hunden bli lik den hund som försvann fast de var varandras motsatser när de levde tillsammans. På samma sätt föder tiken en kull valpar som representerar alla hennes egenskaper och som samtidigt bildar den perfekta flocken. Därför får valparna olika personligheter. Det blir ett naturligt flöde av energier, egenskaper och roller som alla återspeglas i att man mår bra, känslorna i balans.

Om man ser ”dominansträning” (Milan, Börjesson, ”trycka ner hunden-folket”) som en skola och ”positiv förstärkning” (Dunbar, Pryor, ”klicker-folket”) som den andra skolan så är detta en tredje skola av hundträning.  Här jobbar man nästan uteslutande med hundens bytesdrift – att vilja springa ikapp och hugga sitt byte – så som ofta skyddshundar tränas.  Men inte bara för att lära hunden just skyddet eller lydnad utan också för att få en balanserad hund (eftersom den jordas då) och för att träna bort problem. Han vänder sig mot att tillskriva hunden för stor ”intelligens” eller kognitiv förmåga eftersom det lägger ansvaret på hunden. Likaså vänder han sig mot den slentrianmässiga kastreringen eftersom han anser att hunden behöver sina hormoner för att vara hel och ha full kapacitet. Han konstaterar också att aveln mot snälla hundar och kastreringar har gett USA fler aggressiva hundar än någonsin förr. Han tar upp fler ämnen ändå men detta är grunden.

Jag måste säga att jag är ganska fascinerad av denna bok och hans teorier.  Dels har jag själv sett en del av det han beskriver både med egna hundar och med klienters hundar och inte hittat någon vettig förklaring tidigare. Jag gillar tanken på ett gruppmedvetande och det känslomässiga bandet mellan hundar och ägare som en förklaring på flockens funktion.  Det jag inte skriver på är att hundar inte skulle se konsekvensen av sitt beteende eller att de helt saknar kognitiv förmåga. Och delvis blir det virrigt om det beror på att jag inte förstår hans engelska fullt ut eller modellen? Men att leken är viktig och att ett sätt att lösa  problembeteenden kan vara att jobba med bitbeteendet köper jag. Så jag ska pröva de övningar han beskriver och se vad som händer. Och så tänker jag läsa hans hundträningsbok också.

När jag läste de första kapitlen i boken tänkte jag att det var som att läsa en bok skriven av en djurkommunikatör med allt snack om energier men det blir på vissa ställen väldigt invecklat och det märks att han plöjt otroligt mycket forskning för att hitta infallsvinklar. Han hänvisar även till Semyonovas och Coppingers flockmodeller och vidare en rad andra som forskat på känslor, beteenden och energier. Nu tycker jag att Semyonovas bok var bra mycket lättare att läsa men det kan ju bero på nivån kanske? Och så är hans egna erfarenheter med förstås. Boken är full med berättelser om hundträning i olika former och det är mycket underhållande att läsa. I slutet av boken blev jag sugen på att åka till Vermont och se hur han gör……  Jag har säkert anledning att återkomma till denna bok.

Det finns några som bloggar om metoden som en intro i tänket:

http://naturaldogtraining.com/blog/ skrivs av Kevin Behan

http://www.psychologytoday.com/blog/my-puppy-my-self skrivs av Lee Charles Kelley för Psykology Today och innehåller även en del diskussioner med andra hundtränare

http://leecharleskelleysblog.blogspot.com/ skrivs av Lee Charles Kelley om hundträning i New York

Långhelg

En helg i Småland bidde det. Åkte ner på onsdag och hem på söndag och planen var väl dels att kolla hus och dels att se om katterna ville komma hem igen nu. Några katter såg jag inte… varken vid den hyrda stugan (som de gick ut i skogen ifrån i juni) eller vid gården som ligger en bit bort. Men vid gården hade Morgan synts till, han hade fraterniserat med gårdens skogskatter och säkert ätit av maten men inte gått fram till de som bor där. Leo hade synts till vid stugan i början på september men inte efter det…. Nåja. Katterna har gjort sitt val – skogen och lantlivet vann. Jag förstår dom. Hoppas bara de klarar sig….Men de var välkomna på gården.

Att titta på hus var intressant. När bilder och texter på nätet ger en bild i huvudet blir överraskningen ibland stor när man står där i verkliga livet. Det  varierade från mossövervuxna ”projekt” till ….. ja allt annat. En del handlar förstås om hur mäklaren valt att fotografera både hus och tomt med uthus.

Första dagen blev det trakten Bottnaryd – norr om Ödeshög. Flera av husen var fina men inte läget. Ett hittade vi aldrig trots gps och vägbeskrivnig (som stämde överens!). Inget var perfekt men flera gav bra idéer och väckte tankar. En del i testet var att i tätorten (Ödeshög) handla något i affären/apoteket och att äta. Orten klarade detta test med bravur. Folk hejjade glatt och var hjälpsamma.

Andra dagen blev det trakten Skeppshult – Bredaryd, mot Halland till. Första huset låg precis utanför Skeppshult och det var jättefint och hade i princip ”allt” – tills jag såg kraftledningarna på tomten bredvid och sen insåg att alla träden bakom huset var döda….. Hmmm.  Sen var det 2 hus runt sjön Bolmen som gps’en gick i spinn på. Jag vet inte vad som hände men till slut kändes det som om jag körde runt i cirklar….. Till slut gav jag upp och körde till tätorten Bredaryd istället. Det gav inte mersmak så den trakten stryker jag. Tredje dagen ägnades åt kattsökande och promenader.

Den fjärde dagen (på hemvägen) blev det området öster om Eksjö och och ut mot kusten,  närmare bestämt Västerviks kommun,  som gjort ett gott intryck tidigare. Husen var inte toppen direkt men folk var trevliga och landskapet ”kändes bra”. Sen på hemvägen passerade jag både Kisa och Åtvidaberg men där kände jag mig inte alls hemma….

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare men jag tror nog att detta blir till hjälp i fortsatt letande.  Sen fick jag en ganska bra uppfattning om vad man får för pengarna även om jag inte var inne i nåt av husen. Och bilden av vad jag letar efter har klarnat, alltid något!

Hundarna tyckte i alla fall mycket om att komma iväg så här. Bruno blir så lugn och harmonisk, inget koppel behövs på honom och han gick nu och nosade och markerade viltspår under våra skogspromenader. Så söt. Och så tar han lyckliga skutt. Nilaq var vild och galen, så synd att hon inte kan få springa fritt men hon låser så på viltet så det är bara att glömma. Men hon njuter förstås även hon av skogen och lugnet. Intressant var att hon nog fick sina ”skenvalpar” natten fredag/lördag (den 11/11/11 !) för sen vaktade hon vardagsrumsbordet skarpt mot Bruno. Det fick hon inte fortsätta med förstås och hon såg själv ut att undra var detta kom ifrån. Och sen ville hon inte åka ifrån stugan varken lördag eller söndag – hennes små var ju kvar!! Det är första gången hon visat detta, undrar om det tilltar med åldern? Vi får se. Här verkar hon ha glömt sina valpar igen…..

Utmaning

Läste om detta för ett par  månader sen och efter söndagens spår tändes väl idén att det skulle vara kul att ställa upp  i ”den ultimata utmaningen” som SWDI anordnar en gång per år. SWDI står för Swedish Working Dog Institute och bakom detta står Jens Karlsson, Tobias Gustavsson, Jessica Åberg och Lars Fält som alla jobbat med hundar i olika former i många år. Vad utmaningen går ut på? Så här skriver de på sin hemsida:

”För att sporra de som kommit riktigt långt i sin träning har vi instiftat SWDI Spårchampionat. Vår gissning är att det finns färre än 10 ekipage i Sverige som klarar ett spår av den här svårighetsgraden.

  • spåret är 15 km långt
  • spåret går i skog, på åker, över vattendrag, över trafikerad väg, genom bebyggelse
  • spåret går på alla typer av underlag
  • spåret passerar vid minst ett tillfälle beteshagar med tamdjur
  • spåret är max 12 timmar gammalt
  • utlagda störningar i form av spår från både känt och okänt vilt finns i spåret

De som klarar spåret får ett specialsytt halsband (till hunden) med SWDIs logga och texten SWDI-SPÅRCHAMPION

GENOMFÖRANDE

  • spårläggaren loggar hela spårlöpan med gps
  • hundekipage som ska gå spåret bär gps som loggar ekipagets rörelser. Efter genomförandet kommer spårläggarens löpa och hundekipagets löpa, oavsett resultat, att läggas in på samma kartbild och publiceras på SWDIs hemsida. På så sätt kan alla se var det ev gick snett och lära sig något av det. Du som vet med dig att du har problem att hantera prestigeförluster bör alltså inte anmäla dig (såvida du inte är helt säker på att klara spåret förstås)
  • spårlöpans sträckning anges exakt av testledaren, dock anges inte spårets riktning
  • i spåret ligger 10 tydliga föremål, varav ett anger spårslutet För godkänt resultat ska alla 10 föremålen lämnas in
  • det finns ingen maxtid för spårhunden
  • om du spårar vilt med din hund och vill att vi släpar en klöv, tass eller skinnbit i spåret så är det inget hinder (där försvann den ursäkten för alla eftersöksekipage)
  • testet genomförs norr om Örebro …. 14-15/7 2012″

En helg per år och det kostar 3000 kr att delta. Men viken utmaning!

Det får bli Nilaq då, Bruno kommer inte att orka 15 km, inte till juli 2012 i alla fall.  Jag tror inte liggtiden är ett problem eller att det är skiftande underlag, det har vi tränat tidigare. Men det blir ju ett uthållighetstest som heter duga så under månaderna nu behöver spåren bli längre och längre. Man har ju ingen tidspress på sig och kan en paus på vägen. Det som kommer att vara svårt för Nilaq är nog att markera apporter, hon går ju ganska bra i spåret men genar ibland och efter 8-12 timmar lär spåret delvist ha flyttat på sig.  Nåja, det kan vi träna, det gäller ju markering inte apportering och hon är ganska bra på sakuppletande. Och sen är det de korsande spåren… det kan bli knivigt för det vill hon nog undersöka och frågan är om man på ett så långt spår har råd med extrasvängar? Och så om det kommer vilt farandes i spåret…….

Men vi börjar väl med att träna i omväxlande miljö och längre spår. Nån som känner sig sugen att hänga på?

Hundhelg

Ja denna helg har verkligen gått i hundarnas tecken. Igår var det sökavslutning för Nilaq och idag åkte jag, Nilaq och Bruno ut i skogen med Nilaqs syster Qilaq och hennes matte Eva.

Vi åkte direkt på morgonen och trots felkörning (alltför länge sen jag åkte ut på Lovön) var vi först på plats.  Vi började med en skogspromenad där tanken var att plocka lite svamp. Så blev det inte. Först gjorde Bruno en vurpa direkt men han verkade okej och haltade inte mer än annars och efter en stund gick han riktigt bra. Så han fick gå lös, han håller sig nära mig. Nilaq och syrran drog dock på ganska bra så att spana efter svamp var bara att glömma, det tog allt fokus att styra upp stumpan. Det är länge sen vi gick tillsammans och det märks, det brinner i hjärnan på tjejerna när de kommer ut tillsammans. Ibland har vi kört att en går kopplad och en springer lös men de var alldeles för taggade idag så det var bara att vara drivankare i omgångar. Alldeles svettig vart jag.

När vi kom tillbaka till bilen var vi bägge lite möra, vi gick den kortare rundan på 1 timme vilket är ganska fort. Särskilt eftersom Bruno behöver lite pauser. Nåja, hundarna in i bilen och sen lägga 3 spår.  Hej vad det sjöngs och ylades när de fattade att vi skulle gå ut själva med skankarna. Ingen självbehärskning alls. Nu var det också fler bilar på parkeringen så vi räknade med att det kunde bli lite spring med hundar som ju i sig triggar Bruno om inte annat.

Det blev i alla fall spår lagda och eftersom vi gick i en mindre poppis del så hittade Eva en massa svamp.  Eller massa och massa, till en macka eller två. Spåren hade vi lagt i ordning som hundarna skulle gå så sen var det Bruno först ut.

Han gick jättebra!! Tidigare har han tvekat en hel del i starten och sen gått låååångsamt framåt och säkrat hela tiden vilket gjort att man inte kommer nån vart =) Men idag – bra tempo, alldeles lagom fort, en säkring i början sen var det raka spåret, nosen i backen utan att ”söla” (tror han tyckt det varit otäckt med blodet eller han kanske inte känt doften så tydligt?) och sen tvekat innan han vågat ta skanken. Idag använde jag väldigt lite blod och vi höll oss på ganska plan mark (lika mycket för hans ben) och han gick som tåget =) Duktiga Bruno.

Sen var det tillbaks och hämta Nilaq och hon var väldigt taggad. Hon gick Brunos tomma spår och sen sitt eget. Det var svårt att filma så det blev start och sen slutet. Hon är så himla säker och jobbar mycket på vittringen så hon genar en del i spåret. Sen är hon ju inte rädd för något så det går på fort och sen vill hon helst äta upp skanken =)

Sen var det Qilaqs tur och hon hade full koll både på var Brunos spår gick och var Nilaqs spår gick. Tyvärr blev vi lite förvirrade och lät henne gå i syrrans spår så vi höll på att missa hennes spårstart. Fram till starten fick vi hålla henne bägge två men sen lugnade hon sig och arbetade metodiskt i spåret. Men det går ganska fort. Hon tycker blod är otäckt och vi använde bara lite i spåret men ändå valpde hon att gå bredvid spårkärnan…. Det blev en film på spårslutet och det häftiga var att hon tog skanken. Den har hon hittills gått förbi för att fortsätta i spåret. Men idag så!

Innan vi gick spåren tog vi en fika så spåren skulle lägga sig lite men nu behöver vi nog låta dom ligga längre. Och Bruno ska ha ett längre spår. Och Nilaq behöver lite utmaningar i spåret, får klura lite på det.

Nu är hundarna nöjda och sover gott.

Avslutning sökkursen

Coola tjejen i sökskogen

Idag var det avslutning på sökkursen. Vi har tidigare träffats torsdagskvällar men nu är det så mörkt i skogen att det blir för svårt, kanske mest för oss tvåbenta =) Och det tar ju en stund så vi tyckte det var bra att ses en lördag istället.

Nu med våra nya tider blev det en lång morgonpromenad innan  Nilaq och jag åkte ut till skogen. Bruno var kvar hemma.

Det blev i alla fall bra. Förra gången var det svårt för hundarna så denna gång blev det mer repetition och ganska ”lätt” för hundarna. Nilaq fick därför busa med kursledaren som sen sprang iväg och skrattade och skojjade. Sen släppte jag på Nilaq som sprang fort och rakt och tog lösrullen (eller  leksaken då för vi använde ett sånt där knutrep som hon valde som roligast idag) och sprang till mig. Hon släppte den faktiskt först några meter ifrån mig!! Och sen visade hon så fint och fick godis då. Vi gjorde det några ggr och det gick bra alla ggr även om hon inte hade den med sig ända fram någon gång. Men en gång halkade hon på bergshällen och en gång skällde en hund till på avstånd och hon är nog ganska lättstörd just när det gäller att hålla och springa.

Kul var det i alla fall och andra omgången gick också bra. Då lade vi in en paus mellan skick 2 och 3 som skulle vara tråkig och då tände hon till igen. Men sen var hon trött……

Sen passade jag på att figga för malletiken, både för att Nilaq behöver träna på att vara uppbunden själv i skogen (ja kompisen satt ju bredvid med schäfern men utan mig då).  Och så är det skoj att se hur andra hundar jobbar. Hon är väldigt het och hemskt duktig på sök men har inte letat efter mig förr så hon blev ställd när hon hittade mig där… Och vände utan sökrullen. Men husse skickade henne då på andra figgen och sen på mig igen och då kom hon ända fram och tog rullen. Det är intressant att vanor bildas så snabbt även i denna typ av träning. Men varför skulle det inte vara så. Nilaq blir också förvirrad när det sitter en annan person som figge.

Nu får vi se hur det blir med fortsatt träning. Förhoppningsvis hinner vi med nån mer gång innan det blir svinkallt och snö och sen blir det nog till våren.

Ligger det nån figge därute?