Kategoriarkiv: Utbildning

Id-hund och spår

021.jpg

Under våren/sommaren ska jag och Nilaq gå utbildning till id-hund. Vi ska gå hos Maria i Bålsta. Hon har tidigare hållit utbildningen i Motala tillsammans med Hundia.se men Bålsta är ju mycket enklare 🙂 .

Att det är Nilaq som ska gå beror dels på att det är hennes tur och så passar det henne så bra. VI har ju hållit på med sök och spår sen hon var 3 månader och detta är den ultimata kombon. Och eftersom vi har vänner som gick utbildningen i höstas har vi kunnat vara med på träningar och provat på lite själva. Och det är väldigt kul!

Id-hundens uppdrag går ut på att om ett djur springer bort så kan id-hunden hjälpa att få in det igen. De kan söka av och ringa in området där djuret befinner sig, bekräfta eller utesluta spår och observationer som kanske grannar ringt om. Ibland blir det tydligt var det är lämpligt att sätta upp fällor om det är en katt som är borta. Till själva infångstmomentet är det sällan lämpligt att ha med en hund då det bortsprungna djuret kan bli rädd och flyttar sig till ett nytt område utan då är det mer lämpligt med en grupp människor eller ägaren själv som lugnt kan sitta och äta/grilla och locka till sig det (hungriga) djuret.  Så det är flera moment id-hunden tränas i. Mer om id-hundar kan du läsa om på deras hemsida.

Under vintern har vi tränat delar av detta liksom vi varit objekt att träna på för de andra. Det har varit kul att se Nilaq greppa detta med smeller, att välja mellan sök eller spår och hur kul hon tycker det är. Själv får jag kämpa med att tyda hennes signaler i arbete men det kommer. Hon är väldigt bestämd när hon följer ett spår eller en doft och det handlar delvist om en känsla i linan men också hur bråttom hon har. Kommer nog att behöva börja träna för att orka hinna med damen. Men vanligen har vi hittills gått som en rask promenad och det är jag ju van vid.

Vi har även hängt med på några skarpa sök, både tillsammans och utan hund. Väldigt nyttigt att se hur det funkar i praktiken och inte bara teoretiskt. Och ja, jag har varit tydlig med att vi är under utbildning. Men Nilaq har varit tydlig och har visat på samma som de utbildade så hon vet ju uppenbarligen vad hon gör. Men det är ju ett teamarbete så vi har mycket träning kvar.

Frans har också fått spåra men vanliga personspår då. Han blir så glad när han hitta sina leksaker och godispåsar i spåret. Han har en egen stil, frågar hela tiden om det är okej, och jag är ju van vid att dalmatinerna kört på i spåret. Så jag behöver stödja honom mer än vad jag är van vid. Men det kommer. Vi håller ju även på med resten av grundfärdigheterna.

20160205_134054

Annonser

Koppelkompetens

Jag måste erkänna att när jag först läste uttrycket fick jag fundera en stund men insåg sen att det var en översättning av engelskans leash skills. Första tanken var mer åt att lära hunden gå fint i koppel men istället handlar det om att som förare lära sig hantera kopplet så att hunden inte känner det direkt men att det ändå pågår en kommunikation.

Koppelkompetens är en del i BAT 2.0 och därmed en vidareutveckling av från det BAT-seminarium med Grisha Stewart som jag var på för några år sen (kan du läsa om här och här). Hon har tagit in en hel del från TTouchen (som du kan läsa om (här, här och här) känns det och lagt till en modell av promenader som komplement till rena set-ups som vi tränade på och idag använder på BAT- och hundmöteskurser. På dessa promenader tränar du och hunden ert samspel i koppel där du som förare ska stöda men inte direkt styra hunden. I början helt utan triggers och sen med introduktion av triggers på stort avstånd. Promenaderna ska hjälpa hunden att modifiera sitt beteende mjukt och långsiktigt så hunden ska hela tiden befinna sig under tröskeln. Det hela i ett fem meter långt koppel. Så det kräver både mental och fysisk närvaro och kallas därför närvarandepromenader.

Två kvällar har vi roat förbipasserande i Stockholms innerstad genom att knata runt två och två – utan hund! – med ett koppel emellan och träna tekniken. Det kräver mer praktisk träning än en kan tro för gamla tekniker sitter förstås ”mer” i ryggmärgen och detta kräver ett annat sätt att reagera på. Hunden ska i princip inte märka att du styr med riktningsändringar, mjuka inbromsningar osv. utan ha känslan av att lufsa på i sin egen takt. Jätteroligt när det funkar och många skratt när det inte funkade så bra 😉

Om du vill prova på så håller Jenny Afvander på Hoppsan Hundlära i dessa i Stockholm och Uppsala m fl orter (https://www.facebook.com/hoppsanhundar/).

Och så är den nya boken på gång.

leash

Var är vintern?

skogenTiden går fort och plötsligt är det strax jul…. Och var är vintern? Mörker är inte så kul och jag gillar kyla så detta som pågår just nu i Stockholm (och andra delar) är verkligen inte kul. Lerigt och nollgradigt. Hundarna längtar nog också efter snön. Nu är det ofta fuktigt i luften och snålblåst, inget skönt alls.

Vi har varit på kraniosakralt igen. Nilaq lite akut för hon snubblade till i trappen med frambenet vid två tillfällen och det är inte normalt för henne. Hon visade inget i rörelserna men hon har skällt på andra hundar vilket inte heller är hennes vanliga jag. När Helena gick igenom henne var höfterna helt okej,  men frampartiet gjorde rejält ont. Så ont så hon morrade och visade tänderna. Helena fick fortsätta efter en stund men vi ska tillbaka igen. Jag har funderat på när hon kunnat skada sig så pass eftersom muskelskador i bogen nästan alltid är höghastighetsskador men kan inte riktigt peka på ett speciellt tillfälle. Däremot minns jag att hon halkat till nån gång på blöt gräsmatta när hon sprungit efter bollen och att Frans tacklade henne när de började leka i våras. Inte så hon visade något direkt men det är det enda jag kan komma på. Nu har hon ju fått en del healing under sommaren och då har framdelen kommit upp så hon har väl fått primärskadan nån gång under sommaren.

Frans fick också en behandling och där har hans rygg blivit så mycket bättre och rörligare. Även han har ju fått healing under sommaren och uppenbarligen har det hjälpt honom så nu var han dels väldigt duktig under behandlingen och lät Helena jobba på och på slutet släppte det helt i ländryggen. Nu har vi tyvärr dragförbud för tillfället med tanke på Nilaq men det ska bli kul att se hur han rör sig i selen nästa gång vi kommer ut. Han har ju haft svårt att fatta galopp utan istället travat galet fort men nu hoppas jag det ska vara lättare för honom att växla gångarter. Även hans beteende påverkas ju av ryggen och relationer och självförtroende sitter ju i länd- och korsryggen så jag tror att hans ökade lugn i hundmöten beror på att hans rygg är bättre. Han behöver nu inte komma tillbaka förrän till våren/sommaren.

Nu när året går mot sitt slut är det också avslutning på två kurser. Dels healingkursen, alpoda för djur och växter, som vi hade avslutning på för någon vecka sen. En väldigt rolig kurs där allt fokus legat på djur, både tama och vilda, växter och moder jord. Det har tagit ett tag att bli bekväm med frekvensen men nu älskar jag den. Så det blir kul att fortsätta använda den både på egna och andras djur.

Den andra kursen som tar slut är klickertränarutbildningen hos Canis hundskola. Det blev lite knas för mig i och med att jag var dålig i augusti och inte kunde gå helg 3 så den ska jag gå i december. Och sen är jag klar eftersom jag gick helg 4 i oktober. Rörigt ja, men det blir bra. Nu blir det en helt annan grupp men jag hoppas det går bra. Får vara extra tydlig med att Frans vill ha utrymme ffa första dagen. Det har varit ett intressant år men djupdykning i klickerträning så som Canis ser den dvs extremt strukturerad och det har varit nyttigt för mig. Nu kommer det en instruktörsutbildning men den är jag inte så intresserad av. Mer om det kommer en tränar2-del. Vi får se. Annars får vi nöta på själva. Finns ju många forum där en kan bolla både teknik och idéer. Jag har i alla fall tagit med mig många nya tankar kring upplägg av övningar och som de säger –  en kan alltid bli bättre.

På jobbsidan fortsätter jag samarbetet med Cissi på Sirius hundcenter. Vi har haft hundmöteskurser ihop under året och båda tycker det funkat bra och gett mervärde så nästa år ska vi dels ha hundmöteskurser men också en läsa hund-kurs. Det ska bli roligt och intressant.

Sen har jag och hundarna ställt upp och ”gått vilse” så att Eva med Qilaq och Lotta med Åke fått träna sina id-hundskunskaper. Väldigt kul att se hur duktiga id-hundarna är och nyttigt att bli påmind om att ALLA djur kan råka smita. Och när de inte hittar tillbaka snabbt så kickar urinstinkter in och de blir svåra att kalla in som under en vanlig promenad. Så nu har jag gjort i ordning smellers på resp hund eller ja, sparat päls i varsin tät burk så vi kan göra smellers om olyckan skulle vara framme. Det är tydligen ett stort problem att ha just en specifik smeller som bara luktar av det bortsprungna djuret. Ofta finns fler dofter på t ex filtar och täcken av ägaren eller andra husdjur. Men vi är redo – och så hoppas jag att vi aldrig någonsin hamnar i den situationen.

glasburkar

Äntligen höst

20151001_095322När nu sommaren inte var någon större hit så har längtan till hösten legat och bubblat i bakgrunden….. Och nu känns det som riktig höst ute! Mörkt på morgnar och kvällar (det är väl sådär), klar hög luft, lagoma temperaturer, fina höstdagar, vackra färger i naturen och färre människor ute….. Yes!

Det har inte gått fort men så sakteligen kommer energin tillbaka. Nu har mamma mått bättre ett tag så inga akuta insatser som får min stress att skjuta i höjden. Vardagens rutiner fungerar och då finns tid för återhämtning. Men reserverna är fortfarande i botten. Den där jämförelsen med en urladdad mobiltelefon som hela tiden används med bara en stolpe är rätt bra faktiskt. Nu hoppas jag att steg för steg ta mig upp på en mer stabil nivå, där jag var i vintras. Ett sätt är att vara ute i naturen. Gå i skogen. Dra med hundarna. Njuta. Och så lite lagom ansträngning. För mycket och jag kraschar eller får ont, för lite och kroppen har kvar en viss oro och jag känner av ryggen. Märkligt det där att det ska vara så svårt att hitta rätt balans.

I helgen var det dags för klickertränarutbildning igen. För oss var det helg 3 fast det var helg 4 enligt kursplanen. Nu var jag för dålig i somras och så blev det fel med datumen för möjligheten att ta igen så min sista helg blir i december istället och så får jag skicka in mina skriftliga uppgifter efter det. Men det passar faktiskt bra. Nu kan vi fokusera på träningen och jag måste säga att mycket har lossnat. Tänk så jag slitit med vissa moment som stadga. Självkontroll har varit så svårt för grabben. Men det kommer nu. Nu ska vi köra på med backandet, hålla fast och gripa, utgångspositionen, plattformsträning och targets. Heja oss! I helgen nu fick jag ju även se mina kurskamrater som hunnit längre och fick flera nya idéer. Och intressant igen med Frans och de andra hundarna. På lördagen var han känslig för avståndet. På söndagen var han trygg. Intressant också när kursledaren provade någon övning med honom så vände han sig ändå hela tiden till mig fast hon hade pannbiff i fickan!!  Så vi är verkligen ett team nu. Och han orkade väldigt bra, höll ihop hela helgen.

Nilaq är i sin egen lilla hormonvärld nu. Inte lätt att vara både skenmamma och igång inför nästa löp. Tänk så knasigt att hon löper tätare på hösten och med mer avstånd på våren/sommaren. Och så har det varit se senaste åren så det är väl det som är hennes rytm. Söt är hon och just nu kör hon ledarskapsövningar på Frans. Han är så duktig och har verkligen lärt sig lyssna på henne. Och hon gör det med finess. Och han fattar. Och ber mig om hjälp. Och sen går de ut och kissar ikapp på promenaden 😉

Klickertränarutbildning

image

I februari började jag och Frans på klickertränarutbildningen som Canis hundskola håller i. Den är på fyra helger över ett år och bygger i princip på Canis-boken ”Lydnadsträning i teori och praktik”. Under året går vi igenom och lär oss grundfärdigheter med klickerträning och sen är det upp till oss om vi vill använda det till lydnadsträning eller annat.

När jag anmälde mig var det med Nilaq men sen snöade Frans in hos oss och efter första teorikvällen då vi även fick mer info om utbildningen valde jag att gå med Frans istället. Så dagarna innan vi började klickade jag in honom…

Nu har vi varit på två helger. Det har varit skoj och jag märker att jag nog har fått en annan (bättre?) struktur i träningen. I nuläget tränar vi ca 10-30 min varje dag och det känns väldigt lagom och bra. Frans får den stimulans och tankeutmaning han behöver och jag har fått bättre träningsvana. Eftersom jag är så ointresserad av just lydnadsträning har vi hittills fokuserat mer på tricksen och de grundfärdigheter jag har användning av till vardags. Och Frans är jätteduktig på att klura ut och försöka – allt för en godis!

Eftersom jag tränar utomhus under promenaden har jag två hundar med och det är förstås en utmaning i sig. Nilaq har ju jobbat en hel del med klicker och vill förstås också vara med. Frans som inte hade klickervana tidigare tycker det är jättekul och blir ivrig och (tyvärr) bufflig. Men efter några veckor kan de nu samsas hyfsat. Jag turas om med dom och ingen behöver sitta bunden utan de får en paus eller ett godissök medan jag jobbar med den andra. På så sätt blir det många minipauser också. Inte för mig då.. .

Nilaq är inte så intresserad av att lära sig nytt men jag ser ju hur mycket hon kan och plockar fram i hopp om ett klick och en godis 🙂 Sen har hon saker hon gillar och som är ”hennes” t ex att hoppa in i buskarna och leta efter en boll eller longeringen. Inget av detta gör jag med Frans utan bara med henne. Frans får istället lära sig dessa grundfärdigheter och ett par tricks. Ibland kommer hon dock och visar vad man t ex gör med en tasstarget när Frans är rådvill. …

Något vi började träna direkt och som vi fortsatt träna varje dag är självkontroll hos Frans. Det tog en vecka innan han slutade kasta sig mot godis/mig varje gång. Men så fort han blir trött eller uppspelt kommer det tillbaka. Han gör framsteg men detta är nog det beteende som han fått hållas med längst känns det som och då tar det förstås tid att förändra på ett bestående sätt.

Ligg har också varit svårt. Han lägger sig långsamt och blir gärna hängande i luften. Det går bättre om jag står på knä eller om han är uppe på en höjd. Det har visat sig finnas en stelhet i ländryggen. Jag jobbar nu på att mjuka upp ryggmuskulaturen och det börjar bli lite bättre. Men kryp och hopp väntar jag med tills jag ser att han återfått mer rörlighet i ryggen. Istället jobbar vi med massage, akupressur och balansövningar. Och ligg uppe på en höjd 🙂

Det som är riktigt roligt att se är hur kreativ Frans är. Funkar inte en sak provar han genast en annan. Och ibland stångas han när han tror sig veta vad jag vill men så var det inte det…. T ex gå en åtta mellan benen. Mitt ”kommando” är att stå bredbent men ibland försöker han fast jag står rakt upp och ner – och han tar i…. Det gäller förstås att hålla tungan rätt i mun och verkligen klicka för rätt beteende. Det går snabbt att klicka fel och förstärka nåt jag sen får träna bort igen…

Jag har filmat en del och ska fortsätta filma så det blir lite filmer framöver. Nu har vi sommaren på oss att träna vidare och läsa igenom materialet.