Alla inlägg av prickigahunden

Om prickigahunden

H-märkt Hundpsykolog & Hundfysioterapeut

Happy gotchaday!

170112

För 3 år sedan flyttade Frans hem till oss. Det har blivit skratt varje dag och även tårar ibland men han hör verkligen hemma här!

 

Annonser

Året som gått

Det kan inte hjälpas men nu med alla sociala medier hamnar bloggen i skymundan. Lite synd och jag ska försöka jobba på att hålla den levande under nästa år – ett litet nyårslöfte 🙂 Här kommer i alla fall en sammanfattning över året.

Nilaq

20170307_091522

Efter förra årets skrämskott med livmoderinflammation och operation så har det varit en hel del med hormoner, kroppen och psyket hos Nilaq. Hon har fastnat i nåt stadium där hon växlat mellan löpbeteende och skendräktighet och pälsen har förändrats till det sämre. Väldigt jobbigt för henne och för mig och även för Frans. Så under våren började hon gå till Kari igen och tack vare det börjar hon hitta en ny bra balans. Innan det försökte jag med några kranio-sakrala behandlingar för beteendet satte sina spår i kroppen och hon mådde då bättre i kroppen men inte i psyket. Överlag verkar hon nu må bra och är glad och pigg. Vilket är bra för vi har fortsatt med ID-söken. Mest katter faktiskt och enstaka hundar har vi varit ute och sökt och det har varit väldigt roligt. Hon tycker verkligen om det och vårt samarbete i söken har utvecklats och finslipats. Hon har t ex flera markeringar för mig att hålla resa på. Sen leker vi mycket och det har också bidragit till hennes mående tror jag. Vi har ju fortfarande lite jaktbeteenden att jobba bort…..

Frans

20170630_085108.jpg

Det har varit fortsatt mycket jobb med Frans. Det har gått fram och tillbaka och det har varit väldigt jobbigt, detta att aldrig komma vidare. Vi har ju kört motbetingning, BAT och skvallerträning så länge nu och det känns ändå som att vi inte kommer bortom en viss punkt. Och så blir det inte bättre av att hela tiden utsättas för hundmöten på alldeles för nära håll. Men så har vi ju Facebook och där har jag fått en massa reklam från ett engelskt hundträningsföretag och i nån av reklamsnuttarna pratade de om NaughtyButNice-hundar…..  Så jag kollade in dom och beställde några DVDer och de var så pass bra att jag valde att gå en en online-kurs. Och deras konceptbaserade hundträning har varit den felande pusselbiten känner jag. De tänker lite annorlunda, tar med hundars personlighet och känslor och har utvecklat en konceptträning där de ”svaga” bitarna utvecklas med hjälp av olika lekar. Detta har funkat väldigt bra på Frans och jag märker att tidigare träning nu ger ett helt annat resultat. Sen har även Frans fått gå till Kari. Han är fortfarande stresskänslig och hans mage styr så mycket av hans mående och hur han lär och reagerar och även om han blev bättre av den TCM-baserade maten så gick han också upp i vikt. Men nu drar alla åtgärder åt samma håll och jag hoppas på hållbart resultat.

Kerstin

20170828_101607

Jag då? Förutom att ägna mig åt hundar och deras träning har jag funderat en hel del detta år på framtiden.Vad vill jag med företaget, med mig, med livet? Och så har jag bestämt mig för att faktiskt börja med mitt eget mående. Så sen i våras går jag regelbundet hos en osteopat och på fotvård. Plus till Kari. Nånstans måste en börja. Och nu kan jag gå och röra mig bättre. Inte hundra men efter alla problem med diskbråck och knän så har jag visst gått väldigt konstigt vilket satt sina spår i kroppen. Och medan jag gått på behandlingar har jag funderat över företaget. Ska jag fortsätta med både hundträning och fysioterapin? Hur ska det se ut? Kanske en lokal? Eller flytta? Men så har min mamma varit så pass dålig mellan varven att jag inte kan flytta iväg. Många frågor kvar som inte besvaras i en handvändning. Sen fick jag möjlighet att gå ett  8-veckors rehab-program på Bragee i september-oktober och valde att gå det. Företagsmässigt inte den bästa tiden att stänga ner men ibland blir det så. Och det var jättebra. Mycket att lära sig och testa och inte så lätt alla gånger men en härlig grupp var vi och ”kursen” var väldigt bra. Så nu i slutet av året har jag försökt att få in detta nya i livet. Samtidigt har jag gått online-kurser i hundträning och etologi. Bägge väldigt givande. Fördelen med online-kurser är ju att både lektioner och träning sker när en själv vill och det passar mig bra. Nu blev det även en instruktörsutbildning hos det engelska AbsoluteDogs som är en djupdykning i konceptbaserad hundträning. Och även detta är en pusselbit som saknats. Och jag har börjat använda det i arbetet så det känns väldigt bra. Så trots att året innehållit en del jobbiga inslag så har det även funnit roliga och positiva inslag och så här när det nästan är slut på året känns det hoppfullt inför nästa år.

Frans årskrönika

20160628_083522

Men nu är det väl min tur? Varför blir alltid jag sist fast jag vill först? Det här med krönika är nytt för mig men jag försöker väl då….

I början på året då hade jag bott här ett år och förstått att matte och Nilaq är min nya familj. Vi har ju gjort en massa saker ihop och sånt men då blev det liksom vanligt.

Förra året fick jag lära mig många nya saker och det blev lite kaos i huvudet men detta år har vi repeterat och fortsatt jobba med olika saker. Ibland har matte och jag olika uppfattning om vad övningen går ut på men hon har humor vilket är bra. Hon frågar om jag kan skratta men jag vet inte vad hon menar så jag viftar extra mycket på svansen då.

Nu när jag bor i stan så tycker jag att det är så kul att åka buss! Jag går gärna till stället där bussen går för då kanske vi åker och hälsar på mattes mamma eller mattes bror. Dom är snälla. På bägge ställen har jag lyckats sno mat så jag vill gärna åka dit ofta.

Kul är också alla människor som vill hälsa här och det tycker jag är jättekul. Att de vill säga hej till mej!!!

Inte lika kul är alla hundar vi möter hela tiden. Då pratar jag ganska upprört men matte säger att vi inte behöver hälsa på alla och nu går det lättare för mig att istället äta något. Äta är bra. Det kan jag göra hela tiden. Men matte blir sur när jag hittar ätbart ute. Mysko för ibland slänger hon mat på marken och vill att jag ska hitta och äta…

Vi gör roliga saker. Varje morgon leker och tränar vi något och jag får äta. Sen får jag ibland springa och dra. Nilaq är med ibland men i år har jag kunnat själv. Då springer jag länge och fort och det är jättekul. När vi springer med Daisy är det extra kul. Jag gillar Daisy. När vi åker förbi där hon bor sjunger jag. Varje gång. Ibland går vi i skogen. Det är kul men det är roligare nu efter sommaren för jag får springa lös nu. Matte säger att jag sköter mig.

Sen får jag göra något de kallar att spåra. Det är olika men går ut på att en människa har gått och sen ska jag hitta var de gått. Och hitta mat. Eller saker. Och det gör vi på olika platser. Roligt är det men jag blir ganska trött av det.

Under hösten har matte och jag gått egna hundpromenader med andra hundar. Det är lite konstigt men ändå bra. Nu tycker jag att det är lättare att titta på hundar vi möter. Jag har också fått träna något matte kallar självkontroll. Jag vetinte vad det är men matte verkar glad så det är nog bra.

Nu ska jag kolla om matte glömt stänga grinden till köket och kanske glömt nåt ätbart framme….

 

Nilaqs årskrönika

img_20161229_141354

Hej hej!

Nu snodde jag pennan från matte! Måste ju få dela med mig om senaste året även om tid som sådan är ointressant.

I år har jag haft stora framsteg i träningen av matte! Hon har blivit riktigt följsam och håller kontakten mycket bättre. Det har nog med jaktträningen att göra för nu måste hon ju lyssna på mig. För det är min nos som hittar den jag ska hitta. Kul att tanten inte är obildbar! Förresten blev jag också tant i år för jag fyllde 7 år! Men jag är lika busig ändå. I alla fall har matte äntligen fattat att jag är inte alls är dålig på att spåra det är bara mer effektivt att söka. Nu blir nästa mål att hon ska släppa mig lös i skogen också så jag kan undersöka de vilda djuren…

Det har även varit till hjälp att vi jobbat på vår relation när jag inte mått bra för matte fattade att inte allt stod rätt till. Dels när jag inte ville dra och dels när jag började må dåligt i somras. Egentligen tycker jag nog att det var onödigt att utsätta mig för alla dumma undersökningar och nålar men hon fattade ju sen att det var dumt. Men att de opererade mig när jag sov var bra fräckt. Nåja, det blev nog bra men lite konstigt är det. Tur jag har kvar mina leksaker i alla fall när det inte kan bli några valpar.

Men så var det Frans. Där har jag fått fortsätta jobba med att förfina hans kommunikation. Han gör framsteg även om han tramsar väldigt ibland. Med mig lyssnar han riktigt fint det har bara behövts några bläng och fräs detta år. Med andra är han fortfarande ganska ohyfsad. Då skäller jag ut honom. Men han fattar visst inte. Vet inte varför han har så svårt att begripa hundspråk? Och varför pratar han så högljutt i bilen? Det är passande att uttrycka missnöje över att matte lämnar oss och går själv i skogen men att sitta och sjunga? Drummel. Fast jag gillar honom ändå. Lite. Och vi ylar fint ihop!

 

 

Gott nytt år!

 

1483096558796.png

Ja så här i sista stund önskar vi alla ett gott nytt år. Och passar på att sammanfatta året som…

Väldigt blandat. Min egen hälsa har varit minst sagt ostadig och det passar därför att det nya året kommer att inledas med ett besök hos ortopeden. Min mamma har haft det kämpigt och som alla vet behövs det hela tiden någon som kämpar för en inom vården då absolut inget funkar av sig självt.

Men det har även funnits många roliga stunder och ljusglimtar. Som att vi blev klara med ID-hundsutbildningen och även klarade licensprovet ett halvår senare. Och mötena med djurägaren och glädjen att kunna hjälpa i en stundvis jobbig situation tillhör årets fina minnen.

Frans utveckling har också tillhört de positiva glimtarna. Även om vägen varit krokig så har den lett oss närmare målet. Hundmöten är fortfarande jobbiga men de går bättre och bättre. Han lyssnar riktigt bra nu och stänger inte bort på samma vis längre. Eller klarar att hålla fokus trots ibland svåra störningar är väl mer beskrivande. Draget är kul även om det kanske inte blev så regelbunden träning som önskat. Med rätt mat och några akupunktur-behandlingar senare känns också hans hälsa som god och efter att ryggen kunde uteslutas som källa till problemen har hösten kunnat ägnats åt fysisk och mental träning.

Då har det varit större oro med Nilaq i år. Först problem med biceps-senan och sen livmoderinflammation. Så vårens uppbyggnad försvann i ett slag med operationen. Men troligen klarade hon op så bra tack vare att hon i var i form. Och formen byggdes upp på nytt under hösten. Även här blev det mindre dragträning än jag tänkt mig men vi hoppas på nästa år. Och hösten har varit lite kämpig med en omställning i hormoner som påverkat henne ffa mentalt. Men återigen så har insatserna som IDhund varit roliga och utvecklande inte minst i vår kommunikation.

Men nu blickar vi framåt och hoppas på ett friskt, utvecklande 2017 med positiva upplevelser att samla på!!

 

 

 

IDhund och sjukstuga

20160728_162231

Har helt glömt att uppdatera bloggen. En av anledningarna har varit Nilaq. Nilaq är nu klar med utbildningen till IDhund och vi har varit ute på många sök under juli månad. Kommer att skriva mer om detta i ett eget inlägg.

Men under juli har det även varit varmt och jag har tyckt att Nilaq varit mer påverkad av värmen i år. Det har blivit segare och segare. Men sen fick jag en känsla av att det var något mer än värmen…. en sån där jobbig känsla. Tyckte hon verkade öm över höfterna och bokade in en tid för behandling hos kranio-sakralterapeut. Men innan vi kom dit blev den där känslan er påtaglig och jag ringde veterinärkliniken.

”Är hon kastrerad? När löpte hon sist? Ja då kan det vara livmodern. Kom in i eftermiddag så kollar vi.” Livmodern hade jag inte funderat över för hon hoade ingen feber, drack inte onormalt och hade inga flytningar. Men hon åt inte och hon bajsade inte. Väl inne så var det ju vätska i livmodern så det blev operation dagen efter. Och då var den riktigt ful visade sig. Stackars Nilaq hade alltså gått med en sluten livmoderinflammation! Inte konstigt att hon var seg och öm. Och vilken tur att vi åkte in.

Operationen gick bra och hon har läkt fort och fint. Blivit  oförskämd pigg och det största problemet är att bromsa henne. Men nu har det gått dryga veckan och vi har börjat lite med balansövningar och bakbensövningar. Promenader har vi gått hela tiden även om de första dagarna var väldigt lugna. På tisdag tas stygnen och sen kan vi börja träna igen så hon får tillbaka styrkan. Men ser man henne nu är det svårt att tro att hon är ganska nyopererad.

Frans har fått en del egen aktivering men det märks att han är väldigt beroende av sin storasyster. Nu när vi går gemensamma promenader igen är han tryggare. Igår fyllde han 7 år men det är också svårt att tro. Han kommer alltid vara lillkillen =)

Liten krasch

Ibland blir det för mycket. Och kommer det inte ”allt på en gång” så smyger det sig på. Nu vart det den där berömda droppen som fick allt att rinna över och jag fick ta en paus. Men mitt i allt bestämde jag mig för att själv på på TCM när nu hundarna har mått så bra av det. Så ett intensivt spring till alternativklinik  plus att drastiskt skära ner på samtliga aktiviteter tycks ha hjälpt denna gång och jag går om än sakta så framåt. Men förmodligen får jag fortsätta ett tag till med strama tyglar på mig själv och ge mig en ordentlig chans att komma igen varaktigt. Så att jag står pall med allt som händer runtikring. Nåt tycks jag i alla fall ha lärt mig! Nu gäller det att komma ihåg när jag mår bättre att inte springa iväg direkt igen.

varsnäll

Nu är vi på g!

idhund-loggaFörsta söndagen i april var vi på ID-hundsutbildning. Det första steget i att kunna söka efter försvunna tamdjur. Vi var ett glatt gäng med olika hundar som samlades utanför Enköping för att träna upp oss kanske mer än hundarna =) Det vi började med var förstås teori och sedan några matnyttiga praktiska övningar – att hitta en spårstart, att markera ett spår fastän ekipaget syntes skutta genom skogen, att välja spår efter smeller och doftdiskriminering. Nilaq var jätteduktig och satsade fullt ut och trots att vi inte höll på jättelänge så var hon väldigt trött sen. Frans fick vakta bilen och rastades i pauserna. På klickerkursen var det tvärtom så det är inte orättvist 😉

Sen har vi förstås fortsatt träna hemma, både övningar från kursen och i grupp. Det är verkligen bra att redan vara med i en träningsgrupp som nu får ställa upp och bli hittade. Och bara fantasin sätter gränser. Vi provade t ex att låta hundarna sitta i en bil och parkera en bit bort och se hur sökhunden då jobbade. Inga problem var det och hundarna blev så glada att hitta sin ”kidnappade” kompis i bilen!

Nu ser jag fram emot första söndagen i maj, då är nästa tillfälle!

Upp och ner med Frans

20160404-sova

Ja Frans har haft en jobbig period. Igen.

När svaret på Frans blodprov kom var ALLA värden bra utom kreatinin där han låg lite högt. Nu fick jag höra att dalmatiner ligger lite högre än andra raser men det kan ju förklara hans reaktioner på njurpunkterna. Det ska följas upp med nya prover om 6 månader.

Sen röntgade vi ryggen och nacken och guess what – nästan inga pålagringar! Det var ju väldigt skönt att han faktiskt inte har ledproblem i ryggen även om han varit och fortfarande är lite stel. Då kan vi träna upp mjukheten.

Men det betyder samtidigt att det som troligen är grundorsaken till hans besvär är hans mage och matsmältning. Maghund – ja det har jag inte haft förut – tack för att jag får lära mig något nytt 😉

Så nu äter han enligt ett nytt recept med tillskott som ska hjälpa honom till en bättre matsmältning och tarmrörelser. Och så akupressur, nålar och homeopatmedel. Och så ska jag skriva en bajsdagbok 😀 Japp, notera tid, mängd, färg och konsistens på bajset han producerar. Och det blir ju mycket när man uppmärksammar det!

Nu när jag fokuserar på hans mage ser jag också ett nytt mönster. När han har mycket magsyra så kan han hosta till lite lätt. Han är då också mycket uppvarvad när vi går ut och har noll marginaler. Och då blir han manisk på att äta skräp och papper ute. Så om han hostar till så får han en näve torrfoder och så är jag redo att mata med godis direkt ute de första 10 minuterna. Sen lugnar det sig i takt med att vi kör godissök och aktivering ute. Överlag är han mycket lugnare och klarar alla sorters möten ute mycket bättre. Så trots att det inte är så kul att han inte är frisk känns det som om vi är på rätt väg.