Alla inlägg av prickigahunden

Om prickigahunden

IMMI-ansluten Hundpsykolog dipl Hundfysioterapeut

Frans årskrönika

20160628_083522

Men nu är det väl min tur? Varför blir alltid jag sist fast jag vill först? Det här med krönika är nytt för mig men jag försöker väl då….

I början på året då hade jag bott här ett år och förstått att matte och Nilaq är min nya familj. Vi har ju gjort en massa saker ihop och sånt men då blev det liksom vanligt.

Förra året fick jag lära mig många nya saker och det blev lite kaos i huvudet men detta år har vi repeterat och fortsatt jobba med olika saker. Ibland har matte och jag olika uppfattning om vad övningen går ut på men hon har humor vilket är bra. Hon frågar om jag kan skratta men jag vet inte vad hon menar så jag viftar extra mycket på svansen då.

Nu när jag bor i stan så tycker jag att det är så kul att åka buss! Jag går gärna till stället där bussen går för då kanske vi åker och hälsar på mattes mamma eller mattes bror. Dom är snälla. På bägge ställen har jag lyckats sno mat så jag vill gärna åka dit ofta.

Kul är också alla människor som vill hälsa här och det tycker jag är jättekul. Att de vill säga hej till mej!!!

Inte lika kul är alla hundar vi möter hela tiden. Då pratar jag ganska upprört men matte säger att vi inte behöver hälsa på alla och nu går det lättare för mig att istället äta något. Äta är bra. Det kan jag göra hela tiden. Men matte blir sur när jag hittar ätbart ute. Mysko för ibland slänger hon mat på marken och vill att jag ska hitta och äta…

Vi gör roliga saker. Varje morgon leker och tränar vi något och jag får äta. Sen får jag ibland springa och dra. Nilaq är med ibland men i år har jag kunnat själv. Då springer jag länge och fort och det är jättekul. När vi springer med Daisy är det extra kul. Jag gillar Daisy. När vi åker förbi där hon bor sjunger jag. Varje gång. Ibland går vi i skogen. Det är kul men det är roligare nu efter sommaren för jag får springa lös nu. Matte säger att jag sköter mig.

Sen får jag göra något de kallar att spåra. Det är olika men går ut på att en människa har gått och sen ska jag hitta var de gått. Och hitta mat. Eller saker. Och det gör vi på olika platser. Roligt är det men jag blir ganska trött av det.

Under hösten har matte och jag gått egna hundpromenader med andra hundar. Det är lite konstigt men ändå bra. Nu tycker jag att det är lättare att titta på hundar vi möter. Jag har också fått träna något matte kallar självkontroll. Jag vetinte vad det är men matte verkar glad så det är nog bra.

Nu ska jag kolla om matte glömt stänga grinden till köket och kanske glömt nåt ätbart framme….

 

Annonser

Nilaqs årskrönika

img_20161229_141354

Hej hej!

Nu snodde jag pennan från matte! Måste ju få dela med mig om senaste året även om tid som sådan är ointressant.

I år har jag haft stora framsteg i träningen av matte! Hon har blivit riktigt följsam och håller kontakten mycket bättre. Det har nog med jaktträningen att göra för nu måste hon ju lyssna på mig. För det är min nos som hittar den jag ska hitta. Kul att tanten inte är obildbar! Förresten blev jag också tant i år för jag fyllde 7 år! Men jag är lika busig ändå. I alla fall har matte äntligen fattat att jag är inte alls är dålig på att spåra det är bara mer effektivt att söka. Nu blir nästa mål att hon ska släppa mig lös i skogen också så jag kan undersöka de vilda djuren…

Det har även varit till hjälp att vi jobbat på vår relation när jag inte mått bra för matte fattade att inte allt stod rätt till. Dels när jag inte ville dra och dels när jag började må dåligt i somras. Egentligen tycker jag nog att det var onödigt att utsätta mig för alla dumma undersökningar och nålar men hon fattade ju sen att det var dumt. Men att de opererade mig när jag sov var bra fräckt. Nåja, det blev nog bra men lite konstigt är det. Tur jag har kvar mina leksaker i alla fall när det inte kan bli några valpar.

Men så var det Frans. Där har jag fått fortsätta jobba med att förfina hans kommunikation. Han gör framsteg även om han tramsar väldigt ibland. Med mig lyssnar han riktigt fint det har bara behövts några bläng och fräs detta år. Med andra är han fortfarande ganska ohyfsad. Då skäller jag ut honom. Men han fattar visst inte. Vet inte varför han har så svårt att begripa hundspråk? Och varför pratar han så högljutt i bilen? Det är passande att uttrycka missnöje över att matte lämnar oss och går själv i skogen men att sitta och sjunga? Drummel. Fast jag gillar honom ändå. Lite. Och vi ylar fint ihop!

 

 

Gott nytt år!

 

1483096558796.png

Ja så här i sista stund önskar vi alla ett gott nytt år. Och passar på att sammanfatta året som…

Väldigt blandat. Min egen hälsa har varit minst sagt ostadig och det passar därför att det nya året kommer att inledas med ett besök hos ortopeden. Min mamma har haft det kämpigt och som alla vet behövs det hela tiden någon som kämpar för en inom vården då absolut inget funkar av sig självt.

Men det har även funnits många roliga stunder och ljusglimtar. Som att vi blev klara med ID-hundsutbildningen och även klarade licensprovet ett halvår senare. Och mötena med djurägaren och glädjen att kunna hjälpa i en stundvis jobbig situation tillhör årets fina minnen.

Frans utveckling har också tillhört de positiva glimtarna. Även om vägen varit krokig så har den lett oss närmare målet. Hundmöten är fortfarande jobbiga men de går bättre och bättre. Han lyssnar riktigt bra nu och stänger inte bort på samma vis längre. Eller klarar att hålla fokus trots ibland svåra störningar är väl mer beskrivande. Draget är kul även om det kanske inte blev så regelbunden träning som önskat. Med rätt mat och några akupunktur-behandlingar senare känns också hans hälsa som god och efter att ryggen kunde uteslutas som källa till problemen har hösten kunnat ägnats åt fysisk och mental träning.

Då har det varit större oro med Nilaq i år. Först problem med biceps-senan och sen livmoderinflammation. Så vårens uppbyggnad försvann i ett slag med operationen. Men troligen klarade hon op så bra tack vare att hon i var i form. Och formen byggdes upp på nytt under hösten. Även här blev det mindre dragträning än jag tänkt mig men vi hoppas på nästa år. Och hösten har varit lite kämpig med en omställning i hormoner som påverkat henne ffa mentalt. Men återigen så har insatserna som IDhund varit roliga och utvecklande inte minst i vår kommunikation.

Men nu blickar vi framåt och hoppas på ett friskt, utvecklande 2017 med positiva upplevelser att samla på!!

 

 

 

IDhund och sjukstuga

20160728_162231

Har helt glömt att uppdatera bloggen. En av anledningarna har varit Nilaq. Nilaq är nu klar med utbildningen till IDhund och vi har varit ute på många sök under juli månad. Kommer att skriva mer om detta i ett eget inlägg.

Men under juli har det även varit varmt och jag har tyckt att Nilaq varit mer påverkad av värmen i år. Det har blivit segare och segare. Men sen fick jag en känsla av att det var något mer än värmen…. en sån där jobbig känsla. Tyckte hon verkade öm över höfterna och bokade in en tid för behandling hos kranio-sakralterapeut. Men innan vi kom dit blev den där känslan er påtaglig och jag ringde veterinärkliniken.

”Är hon kastrerad? När löpte hon sist? Ja då kan det vara livmodern. Kom in i eftermiddag så kollar vi.” Livmodern hade jag inte funderat över för hon hoade ingen feber, drack inte onormalt och hade inga flytningar. Men hon åt inte och hon bajsade inte. Väl inne så var det ju vätska i livmodern så det blev operation dagen efter. Och då var den riktigt ful visade sig. Stackars Nilaq hade alltså gått med en sluten livmoderinflammation! Inte konstigt att hon var seg och öm. Och vilken tur att vi åkte in.

Operationen gick bra och hon har läkt fort och fint. Blivit  oförskämd pigg och det största problemet är att bromsa henne. Men nu har det gått dryga veckan och vi har börjat lite med balansövningar och bakbensövningar. Promenader har vi gått hela tiden även om de första dagarna var väldigt lugna. På tisdag tas stygnen och sen kan vi börja träna igen så hon får tillbaka styrkan. Men ser man henne nu är det svårt att tro att hon är ganska nyopererad.

Frans har fått en del egen aktivering men det märks att han är väldigt beroende av sin storasyster. Nu när vi går gemensamma promenader igen är han tryggare. Igår fyllde han 7 år men det är också svårt att tro. Han kommer alltid vara lillkillen =)

Liten krasch

Ibland blir det för mycket. Och kommer det inte ”allt på en gång” så smyger det sig på. Nu vart det den där berömda droppen som fick allt att rinna över och jag fick ta en paus. Men mitt i allt bestämde jag mig för att själv på på TCM när nu hundarna har mått så bra av det. Så ett intensivt spring till alternativklinik  plus att drastiskt skära ner på samtliga aktiviteter tycks ha hjälpt denna gång och jag går om än sakta så framåt. Men förmodligen får jag fortsätta ett tag till med strama tyglar på mig själv och ge mig en ordentlig chans att komma igen varaktigt. Så att jag står pall med allt som händer runtikring. Nåt tycks jag i alla fall ha lärt mig! Nu gäller det att komma ihåg när jag mår bättre att inte springa iväg direkt igen.

varsnäll

Nu är vi på g!

idhund-loggaFörsta söndagen i april var vi på ID-hundsutbildning. Det första steget i att kunna söka efter försvunna tamdjur. Vi var ett glatt gäng med olika hundar som samlades utanför Enköping för att träna upp oss kanske mer än hundarna =) Det vi började med var förstås teori och sedan några matnyttiga praktiska övningar – att hitta en spårstart, att markera ett spår fastän ekipaget syntes skutta genom skogen, att välja spår efter smeller och doftdiskriminering. Nilaq var jätteduktig och satsade fullt ut och trots att vi inte höll på jättelänge så var hon väldigt trött sen. Frans fick vakta bilen och rastades i pauserna. På klickerkursen var det tvärtom så det är inte orättvist 😉

Sen har vi förstås fortsatt träna hemma, både övningar från kursen och i grupp. Det är verkligen bra att redan vara med i en träningsgrupp som nu får ställa upp och bli hittade. Och bara fantasin sätter gränser. Vi provade t ex att låta hundarna sitta i en bil och parkera en bit bort och se hur sökhunden då jobbade. Inga problem var det och hundarna blev så glada att hitta sin ”kidnappade” kompis i bilen!

Nu ser jag fram emot första söndagen i maj, då är nästa tillfälle!

Upp och ner med Frans

20160404-sova

Ja Frans har haft en jobbig period. Igen.

När svaret på Frans blodprov kom var ALLA värden bra utom kreatinin där han låg lite högt. Nu fick jag höra att dalmatiner ligger lite högre än andra raser men det kan ju förklara hans reaktioner på njurpunkterna. Det ska följas upp med nya prover om 6 månader.

Sen röntgade vi ryggen och nacken och guess what – nästan inga pålagringar! Det var ju väldigt skönt att han faktiskt inte har ledproblem i ryggen även om han varit och fortfarande är lite stel. Då kan vi träna upp mjukheten.

Men det betyder samtidigt att det som troligen är grundorsaken till hans besvär är hans mage och matsmältning. Maghund – ja det har jag inte haft förut – tack för att jag får lära mig något nytt 😉

Så nu äter han enligt ett nytt recept med tillskott som ska hjälpa honom till en bättre matsmältning och tarmrörelser. Och så akupressur, nålar och homeopatmedel. Och så ska jag skriva en bajsdagbok 😀 Japp, notera tid, mängd, färg och konsistens på bajset han producerar. Och det blir ju mycket när man uppmärksammar det!

Nu när jag fokuserar på hans mage ser jag också ett nytt mönster. När han har mycket magsyra så kan han hosta till lite lätt. Han är då också mycket uppvarvad när vi går ut och har noll marginaler. Och då blir han manisk på att äta skräp och papper ute. Så om han hostar till så får han en näve torrfoder och så är jag redo att mata med godis direkt ute de första 10 minuterna. Sen lugnar det sig i takt med att vi kör godissök och aktivering ute. Överlag är han mycket lugnare och klarar alla sorters möten ute mycket bättre. Så trots att det inte är så kul att han inte är frisk känns det som om vi är på rätt väg.

Nypremiär, check och spring hos veterinären

I början på mars blev det en tur till Kurvans djurhälsa. Frans och Nilaq fick träffa Mia som bl a har en 4legcheck-våg. Det är en specialvåg som mäter hur hunden fördelar sin vikt. Lite trixigt att få hunden att stå ”normalt” på 4 vågar men det gick efter ett tag. Frans mådde inte helt bra så för honom blev det ”bara” en check idag och inget sim som det var tänkt först. Och det visade sig att han står ganska jämt men lägger mest vikt på höger fram. Han vägde 30 kg enligt den vågen – 2 mindre än på veterinärens våg.

Frans 160303

Sen fick Frans vänta i bilen och så var det Nilaqs tur och hon blev misstänksam. Men efter lite träning med godis så klev även hon upp på vågen och kunde stå så det gick att läsa av. Mia hade kvar gamla checken från 2013 och det var väldigt lika faktiskt. Hon belastar också mer på höger fram men sen är det jämt mellan bakbenen. Och så var det även för 2½ år sen. Hon vägde över 36 kg vilket redan det är för mycket :-/ .

Nilaq 160303

Och för 2½ år sen….

Nilaq 131106

Nilaq fick sen prova simmet. När hon var liten fick hon simma några gånger i samband  med Brunos intensiva träning och hon var duktig att simma. Men hon ville inte, strejkade och vägrade gå nära simmet. Och eftersom det inte behövdes så lät jag det vara. Men nu skulle jag vilja att hon omvandlar lite av (över)vikten till muskler och att vi kan ha en träningsform som vi kan köra oavsett väder. Tyvärr har ju de senaste vintrarna knappt varit vintriga så snöträningen har uteblivit. Och resterande årstider har varit för varma och fuktiga för att hon ska orka träna regelbundet. Men simma kan vi göra året runt och kan då anpassa mängden efter hur vi lyckas med den andra träningen.

På detta ställe ser simmet annorlunda ut än där Bruno simmade så jag hoppades väl att det skulle vara lättare och roligare (?) för henne. In i simmet gick ju men sen… nä hoppa upp i duschen det ville hon ju inte. Men efter lite springa runt och kolla och äta några godisar så kunde vi till slut få upp henne. Duschen var äcklig förstås men det gick fort och flytvästen gick också på fort. Sen över ramper runt och till själva bassängen gick på 1,5 sekunder men sen insåg hon väl sitt ”misstag” när hon plötsligt stod på rampen som leder ner i vattnet…. Då var det för sent. Här blev vi ett långt tag. Inga leksaker dög, inget godis var intressant. Men vi stod och väntade, hon pep och försökte ibland backa upp men där tog det stopp så hon blev ju kvar. Efter en lång stund med att locka henne med tennisboll och gummihöna så ställde hon sig på kanten till rampen och sen tog det inte så lång stund innan hon gick i. Och hon simmade som ett proffs.  Långa, fina tag med alla benen och gled runt bassängen. Rampen är ju upphissad under simningen så hon simmade runt, runt.  Jag fick ju springa längs kanten och locka men sen lyssnade hon på vänd-kommadot och simmade själv. En liten paus vid poolkanten provade vi men hon ville snabbt vidare och efter 2 varv till fick hon simma till (den nu nerhissade) rampen. Upp och skaka och via ramperna in i duschen. Och hon skakade och skakade så vi fick oss en ordentlig dos vatten. Torka och byta flytväst mot sele och sen fick hon gå ut. Mia tyckte hon kunde få prova vibben också men det kom inte på fråga utan hon ville ut och bort.

En vecka senare var vi där igen, nu som simkörkort, dvs 3 ggr med hjälp. Samma visa igen. Inte vilja upp i duschen, inte vilja gå i bassängen. Det tog nog 15 minuter innan hon var i vattnet… Väl i simmade hon lika bra igen, en liten paus och sen några varv till och så full fart upp på rampen och ner i duschen.

Skam den som ger sig. Idag var vi där igen och nu provade vi en annan taktik. Duscha på golvet, på med flytvästen (över selet) och gå runt till andra sidan för att tillsammans lyfta i henne. Hepp! Hon var väl inte mer samarbetsvillig men nu hade vi inte tramset på rampen. Så hon simmade i 10 minuter, jätteduktig. Hon fick även ligga i lina i mitten en stund men mesta tiden simmade hon runt och jag gick med henne. Sen blev hon så trött så hon började pipa och hon behövde lite hjälp uppför rampen. Men detta kan nog funka ett par gånger så kanske rampen blir roligare sen.  Så duktig min lilla tjej <3. Och imorgon blir det vilodag.

Annars har den nya maten äntligen landat, hon äter med god aptit och jag nu smyga i lite olika ”godsaker” och hon slickar skålen ren 😀 Och hon har börjat gå ner i vikt, sist vägde hon 35,5 kg på veterinärens våg alltså -3 kg….

Frans har istället fått besöka veterinären. Han har haft det jobbigt och inte mått riktigt bra. Men så diffusa symtom att det är svårt att veta vad som är orsaken. Efter att ha blivit så duktig i mycket även i hundmöten så har han haft några rejäla bakslag och hetsätandet har ökat igen. Han har fått akupunktur några gånger och då först blivit mer stressad men sen mått bättre.

Nu kissade han plötsligt inne ett par gånger och det var lite märkligt för han ställde sig och drack ur vattenskålen efter att ha varit ute och sen en timme senare rinner det till så fort att han inte hinner säga till. Han väcker mig nästan varje natt och behöver gå ut. Då äter han även gräs, det torra gula…  Han har samtidigt varit bra i magen. Sen hostade han till några gånger när han varit nyvaken.

Första misstanken var UVI så vi började med ett urinprov som dock var okej, inga bakterier, inga kristaller, inget blod. Så då blev det blodprov, ett som visar ”allt”. Samtidigt blev det en grundlig undersökning igen med tempen (normal), lyssna på hjärta (bra), titta i halsen (fin) och ögonen (fina), ryggen (öm), klämma på mage (mjuk) och tarmar (hårda). Ja det är ett pussel.

Misstanken nu är att han har spondylos som gör att han får ont när han ska bajsa och därför inte tömmer tarmarna ordentligt så magen inte fungerar ordentligt och han får sura uppstötningar. I så fall dricker han vatten pga smärtstress och sen blir det jobbigt att hålla sig. Så nu ska han få hjälp att tömma systemet ordentligt och akupressur.  Tanken var att ta ett ultraljud på buken och blåsan men det lär ju även bli en röntgen på ryggen för att se hur illa det är. Stackars Frans.  Skicka gärna kärlek och healing till honom ❤

 

Id-hund och spår

021.jpg

Under våren/sommaren ska jag och Nilaq gå utbildning till id-hund. Vi ska gå hos Maria i Bålsta. Hon har tidigare hållit utbildningen i Motala tillsammans med Hundia.se men Bålsta är ju mycket enklare 🙂 .

Att det är Nilaq som ska gå beror dels på att det är hennes tur och så passar det henne så bra. VI har ju hållit på med sök och spår sen hon var 3 månader och detta är den ultimata kombon. Och eftersom vi har vänner som gick utbildningen i höstas har vi kunnat vara med på träningar och provat på lite själva. Och det är väldigt kul!

Id-hundens uppdrag går ut på att om ett djur springer bort så kan id-hunden hjälpa att få in det igen. De kan söka av och ringa in området där djuret befinner sig, bekräfta eller utesluta spår och observationer som kanske grannar ringt om. Ibland blir det tydligt var det är lämpligt att sätta upp fällor om det är en katt som är borta. Till själva infångstmomentet är det sällan lämpligt att ha med en hund då det bortsprungna djuret kan bli rädd och flyttar sig till ett nytt område utan då är det mer lämpligt med en grupp människor eller ägaren själv som lugnt kan sitta och äta/grilla och locka till sig det (hungriga) djuret.  Så det är flera moment id-hunden tränas i. Mer om id-hundar kan du läsa om på deras hemsida.

Under vintern har vi tränat delar av detta liksom vi varit objekt att träna på för de andra. Det har varit kul att se Nilaq greppa detta med smeller, att välja mellan sök eller spår och hur kul hon tycker det är. Själv får jag kämpa med att tyda hennes signaler i arbete men det kommer. Hon är väldigt bestämd när hon följer ett spår eller en doft och det handlar delvist om en känsla i linan men också hur bråttom hon har. Kommer nog att behöva börja träna för att orka hinna med damen. Men vanligen har vi hittills gått som en rask promenad och det är jag ju van vid.

Vi har även hängt med på några skarpa sök, både tillsammans och utan hund. Väldigt nyttigt att se hur det funkar i praktiken och inte bara teoretiskt. Och ja, jag har varit tydlig med att vi är under utbildning. Men Nilaq har varit tydlig och har visat på samma som de utbildade så hon vet ju uppenbarligen vad hon gör. Men det är ju ett teamarbete så vi har mycket träning kvar.

Frans har också fått spåra men vanliga personspår då. Han blir så glad när han hitta sina leksaker och godispåsar i spåret. Han har en egen stil, frågar hela tiden om det är okej, och jag är ju van vid att dalmatinerna kört på i spåret. Så jag behöver stödja honom mer än vad jag är van vid. Men det kommer. Vi håller ju även på med resten av grundfärdigheterna.

20160205_134054

Fler turer till veterinären

20160107_092802

Frans har efter två behandlingar och med omlagd kost mått bra, fram till i förra veckan när han blev dålig i magen. Tre nätter i rad fick jag springa ut flera gånger men under dagen var han okej om än lite lös. Så jag trodde det berodde på maten eftersom jag hade lagat en ny omgång och jag hade utan att tänka lagt till något nytt – selleri. Jag har barkpulver hemma som vanligen funkar utmärkt på dåliga magar men nu räckte det inte riktigt trots att jag tillsatte det till alla måltider. Efter tre nätter med störd sömn är en inte så pigg i huvudet heller så det var först dag 3 jag började fundera om det kunde bero på någon magbacill (eller virus) och började ge lite silver morgon och kväll. Och se där så lugnade sig magen. När jag kollade med veterinären menade hon att selleri är urindrivande men knappast påverkar magen. Ja kissat mycket hade han ju gjort också dessa dagar men då fick jag svaret på varför……  Och han ska inte ha selleri. Nu är det lugnt och magen sköter sig fint. Och medan han var hysterisk igen i hundmöten förra veckan så är han lugn och fin nu.

Nilaq har fått behandlingar en gång i veckan och hon verkligen hatar nålarna. Hon är väldigt känslig trots att hon är så tålig i andra sammanhang och framför allt hatar hon att inte ha kontroll och kunna påverka. Bara att jämföra med kloklippning – tar jag det lugnt och ber om tassen så går det bra när hon är redo. Men hos veterinären har det blivit fasthållning och brottningsmatch. Och det gör ont i mig. Nu har veterinären i sjysst inställning så det blir pauser men ändå, när hon skriker och kastar sig är det inte lätt för det är jag som måste hålla henne. Sist provade vi på bordet och då låg hon platt men det gick ändå bättre än på golvet. Veterinären är väldigt förvånad över att jag inte har halsband på henne men jag förklarade att hon tar sig ut allt pga pälskragen, det halsband hon har som passar är egentligen bara utsmyckning.  Ett knyck och hon är lös. Selen kan hon inte ha på för nålarna ska så klart sitta precis där banden går. Så jag håller. Men jag inser också att vi måste träna för risken finns för fler veterinärbesök i framtiden och så kommer hon ju få nålar igen. Så jag har tittat på lite fryspositioner som jag tror kan funka, t ex att jag sitter på en stol och hon lägger hakan på knäna när hon är redo. Ska i alla fall testa. Behandlingarna har i alla fall gjort att hon rör sig bättre och att hon äter vilket är viktigt eftersom hon också får ny kost nu. Och hon är kräsen vad gäller mat. Så att servera vit- och rödkål med kokta korngryn och sönderkokt kalkonhals som en gryta har väl inte varit så poppis. Istället har jag sakta provat mig fram med olika kombinationer och konsistenser som att steka på högrevsfärs med riven vitkål som små burgare och servera lättstekta och varma. Då jag är usel på matlagning har jag fått fråga runt bland vänner som kan det här med mat =)  Och därifrån har vi närmat oss dagens måltid med vit- och rödkål, pumpa och sönderkokta fransyskaskivor kryddade med basilika som gick ner fint. Hon verkar t o m tyck att det är gott så förhoppningsvis känner hon att hon mår bra av maten. Hon är en riktig liten gourmet till skillnad från Frans som är en gourmand! Nu ska vi pausa men behandlingarna och istället ska jag köra akupressur hemma, ge olika örter och fortsätta med omställningen av maten. Och träna frys! Hon har ju hittills varit glad i att gå till veterinären (tills nålarna kommer fram) så förhoppningsvis fortsätter hon tycka om besöken och veterinären.

Jag är så glad att ha hittat dessa två veterinärer och fast det är en bit är det väl värt att åka till Järna. Senast idag blev jag tillfrågad om veterinär då hundägaren hade så dåliga erfarenheter av veterinärer både på de större klinikerna och de mindre som hen hittills varit på med sina hundar men som nu gjort ett par allvarliga missar. Och jag har svårt att komma på några att rekommendera ….

Bilden är från de kalla dagarna med snö. Nu är det mest blaskeväder 😦