Kategoriarkiv: Nosarbete

Upp och ner med Frans

20160404-sova

Ja Frans har haft en jobbig period. Igen.

När svaret på Frans blodprov kom var ALLA värden bra utom kreatinin där han låg lite högt. Nu fick jag höra att dalmatiner ligger lite högre än andra raser men det kan ju förklara hans reaktioner på njurpunkterna. Det ska följas upp med nya prover om 6 månader.

Sen röntgade vi ryggen och nacken och guess what – nästan inga pålagringar! Det var ju väldigt skönt att han faktiskt inte har ledproblem i ryggen även om han varit och fortfarande är lite stel. Då kan vi träna upp mjukheten.

Men det betyder samtidigt att det som troligen är grundorsaken till hans besvär är hans mage och matsmältning. Maghund – ja det har jag inte haft förut – tack för att jag får lära mig något nytt 😉

Så nu äter han enligt ett nytt recept med tillskott som ska hjälpa honom till en bättre matsmältning och tarmrörelser. Och så akupressur, nålar och homeopatmedel. Och så ska jag skriva en bajsdagbok 😀 Japp, notera tid, mängd, färg och konsistens på bajset han producerar. Och det blir ju mycket när man uppmärksammar det!

Nu när jag fokuserar på hans mage ser jag också ett nytt mönster. När han har mycket magsyra så kan han hosta till lite lätt. Han är då också mycket uppvarvad när vi går ut och har noll marginaler. Och då blir han manisk på att äta skräp och papper ute. Så om han hostar till så får han en näve torrfoder och så är jag redo att mata med godis direkt ute de första 10 minuterna. Sen lugnar det sig i takt med att vi kör godissök och aktivering ute. Överlag är han mycket lugnare och klarar alla sorters möten ute mycket bättre. Så trots att det inte är så kul att han inte är frisk känns det som om vi är på rätt väg.

Annonser

Id-hund och spår

021.jpg

Under våren/sommaren ska jag och Nilaq gå utbildning till id-hund. Vi ska gå hos Maria i Bålsta. Hon har tidigare hållit utbildningen i Motala tillsammans med Hundia.se men Bålsta är ju mycket enklare 🙂 .

Att det är Nilaq som ska gå beror dels på att det är hennes tur och så passar det henne så bra. VI har ju hållit på med sök och spår sen hon var 3 månader och detta är den ultimata kombon. Och eftersom vi har vänner som gick utbildningen i höstas har vi kunnat vara med på träningar och provat på lite själva. Och det är väldigt kul!

Id-hundens uppdrag går ut på att om ett djur springer bort så kan id-hunden hjälpa att få in det igen. De kan söka av och ringa in området där djuret befinner sig, bekräfta eller utesluta spår och observationer som kanske grannar ringt om. Ibland blir det tydligt var det är lämpligt att sätta upp fällor om det är en katt som är borta. Till själva infångstmomentet är det sällan lämpligt att ha med en hund då det bortsprungna djuret kan bli rädd och flyttar sig till ett nytt område utan då är det mer lämpligt med en grupp människor eller ägaren själv som lugnt kan sitta och äta/grilla och locka till sig det (hungriga) djuret.  Så det är flera moment id-hunden tränas i. Mer om id-hundar kan du läsa om på deras hemsida.

Under vintern har vi tränat delar av detta liksom vi varit objekt att träna på för de andra. Det har varit kul att se Nilaq greppa detta med smeller, att välja mellan sök eller spår och hur kul hon tycker det är. Själv får jag kämpa med att tyda hennes signaler i arbete men det kommer. Hon är väldigt bestämd när hon följer ett spår eller en doft och det handlar delvist om en känsla i linan men också hur bråttom hon har. Kommer nog att behöva börja träna för att orka hinna med damen. Men vanligen har vi hittills gått som en rask promenad och det är jag ju van vid.

Vi har även hängt med på några skarpa sök, både tillsammans och utan hund. Väldigt nyttigt att se hur det funkar i praktiken och inte bara teoretiskt. Och ja, jag har varit tydlig med att vi är under utbildning. Men Nilaq har varit tydlig och har visat på samma som de utbildade så hon vet ju uppenbarligen vad hon gör. Men det är ju ett teamarbete så vi har mycket träning kvar.

Frans har också fått spåra men vanliga personspår då. Han blir så glad när han hitta sina leksaker och godispåsar i spåret. Han har en egen stil, frågar hela tiden om det är okej, och jag är ju van vid att dalmatinerna kört på i spåret. Så jag behöver stödja honom mer än vad jag är van vid. Men det kommer. Vi håller ju även på med resten av grundfärdigheterna.

20160205_134054

Hundmöten – att överleva och träna

Frans011Sen Frans flyttade in har det här med hundmöten och träning av dessa blivit aktuella igen. Nilaq har ju efter tonåren varit väldigt stabil och lättsam när det gäller andra hundar. Inte att hon gillar alla men hon är väldigt tydlig och så länge de inte inkräktar på hennes personliga utrymme bryr hon sig inte nämvärt om främmande. Med Frans är det inte riktigt så….

De första veckorna var väldigt stökiga. Självklart var flytten i sig stressande, allt nytt, ingen relation än varken med mig eller med Nilaq, och förvirring i sig är ju jobbigt för alla. Så då exploderade han så fort han fick syn på en hund och extra mycket när den hunden var liten eller ”lurvig”. Några av de större hundarna fick han efter att vi setts ett par gånger gå fram och hälsa på men även där betedde han sig ”fel” och kastade sig mer eller mindre på dessa.  Så det blev att stryka alla hundmöten. Även på skogspromenaderna gjorde han bort sig omgående genom att springa fram och nypa de hundar som vi råkade möta och som han hann se innan jag såg dom. Så koppel på där också. Och vid eventuella möten fick vi springa bort från stigen och ut i skogen till de andras undrande blickar. Här i kvarteren blev det många vändningar och turer ut i gatan, upp på gräsmattor, in på kolonilotter osv för att undvika möten. Jag såg ju folks blickar…. och totala oförståelse för vad vi höll på med. En del var ju dessutom tvungna att följa efter en för att se om det går att provocera fram ett utfall….och samtidigt visa att de minnsann hade kontroll över sin hund. Vilket ibland ledde till att deras hund gjorde utfall först och sen Frans och sen skällde Nilaq ut allihopa…. 😛 Att hundägare har olika uppfattningar är väl en sak men lite vanligt hyfs vore önskvärt….

Och som med all inlärning så går det som i trappsteg. Efter 6 veckor gick det väldigt bra men efter 3 ”dåliga” möten på raken rasade vi ner på botten igen och fick kravla oss tillbaka upp. Och det är inte kul. Nånstans hade jag väl hoppats på att slippa traggla hundmöten igen men men, det är dessa hundar som kommer till  mig så då får det ju vara så.

Så i början fick Frans egna promenader på kvällen, dels för att han hade överskottsenergi och dels för att träna med honom. Och på vinterkvällarna kommer hundarna inte stup i ett utan lagom utspridda 😉 Men sen kom våren/sommaren/värmen (?) och då kom alla hundar ut. Från alla hörn och kanter och på löpande band. Och av olika anledningar finns just nu inte tiden att gå ut separat med honom. Så det blev lite mycket för Frans och han blev ganska mycket värre. Nilaq blev arg på honom och jag blev lite less. Men trägen vinner heter det ju. Trots allt hade han några ”kompisar” som han kunde hälsa på lugnt och sansat och när vi var på kurs så funkade det fint med de andra hundarna bara de inte kom upp bakifrån. Han var lite Dr Jekyl och Mr Hyde för när han var lugn gick det bra med möten men så fick han psykbryt på vissa och då reagerade han hemskt.

Men nu verkar han faktiskt ha börjat ändra sin inställning till andra hundar. När han får syn på dom – och jag uppmuntrar honom att titta på hundarna – så kan han ta kontakt med mig och behålla lugnet. De får inte komma för nära eller för plötsligt eller vara för stissiga själva men även om de tittar på honom behåller han fattningen. Han kan istället börja göra en massa lugnande signaler som att nosa, titta bort, osv. Han kan fortfarande gnälla och gny men även det kortare och tystare. När han får bryt så lugnar han sig fortare och släpper fort. Och det viktigaste av allt – när han får syn på dom innan jag får det så tar han kontakt med mig och tränger mig för att få en godis istället för att som tidgare ”gå igång i 180 och vilja döda” den andra…. Yay!!

Så vad har vi gjort? Som vanligt är det flera saker där kombinationen i slutändan gett resultat. Vi har kört mycket CC&D som betyder CounterConditioning = motbetingning&Desensitizing = Desensibilisering. Desensibilisering betyder en gradvis tillvänjning dvs när Frans möter en hund ska hans reaktion bli mildare och mildare. För att nå detta resultat sker tillvänjningen gradvis och börjar med minimal dos, i Frans fall en stillastående hund på 100 m avstånd. När detta inte utlöser någon större reaktion hos Frans längre får hunden dyka upp på 75 m avstånd alt gå förbi på 100 m avstånd. Metoden bygger på att en ändrar en faktor i taget och att en vet vilka faktorer som triggar beteendet hos hunden. Genom att sakta utsätta hunden för större påfrestning = hunden allt närmare eller mer rörlig, så kommer reaktionen så småningom bli noll när en hund dyker upp plötsligt och nära. Utfall hos hundar blir ju ofta värre med tiden eftersom de dels märker att utfallet ger mer utrymme och att de ofta hamnar i för tajta möten och måste ta i mer och mer. För att stödja desensibilteringen används samtidigt motbetingnng om det går. Ibland är det bättre att börja med motbetingning för att sen kunna lägga till desensibiteringen.

Motbetingning betyder att en (given) reaktion på ett stimuli ska ersättas med en annan (inlärd) reaktion. Reaktion här är alltså att beteendet och känslan hos hunden ska förändras. Vanligen gör en då så att när en hund visas på långt avstånd = Frans får syn på en hund långt borta så matar jag in en godis i munnen på honom. Tanken är att Frans efter ett tag ska tänka ”vad kul att det dyker en hund för då får jag en godis” och då börja vända sig mot mig för att be om sin godis. Beteendet ändras från ”att gå igång” till att ta kontakt med mig och känslan ändras från ”fara å färde” till ”kul”. ombinaitonen av CC&D är ofta lyckad och effektiv men bygger på att undvika plötsliga hundmöten vilket kan vara svårt i vardagen. Men lyckas en få till många lyckade repetitioner så blir även plötsliga möten mindre provocerande.

Idealt hade nu varit BAT-träning med små lurviga hundar….. Men just set-ups har varit svåra att få till. De hundägare vi känner sen tidigare har nästan alla större hundar, de nya vi möter visar liten till ingen förståelse för Frans beteende. Ett gäng schnauzrar har vi kunnat träna lite med men då CC&D. Ev blir det en hundmöteskurs för Frans i höst.

I praktken har det sett ut som att Frans inte fått hälsa på hundar ute med nåt enstaka undantag. Först blev han förvirrad men han har blivit mycket lugnare av att slippa den sociala pressen ett fysiskt möte utgör. När vi möter hundar har jag snabbt tagit ut ett ordentligt avstånd t ex gått ut på en brygga längs Långholmens strand, bytt trottoar, gått en annan väg eller gått in på en kolonilott, matat med godis medan hunden passerat och sen forsatt promenaden. Har det varit en hund som gått åt vårt håll har vi följt efter en bit på avstånd och när Frans har tittat efter hunden resp gjort lugnande signaler så har han fått beröm och godis. Varje uppdykande hund, både nära och långt borta, har resulterat i en godis för Frans. Har vi plötsligt stått öga mot öga eller nos mot nos har jag vänt 180 grader och gått åt andra hållet och tagit ut avståndet t ex genom att gå in på en gård. Här har Frans ofta hunnit gå igång och fått dras med vilt skällande. Varteftersom Frans själv har börjat välja att byta trottoar eller gå ut på bryggor så har jag kunnat låta hundarna gå undan själva t ex genom att hoppa upp på en klippa och där leta godisar och så har jag själv stått kvar på vägen och ”blockerat” ett ev möte. Ibland räcker det nu att stanna upp och låta hunden passera innan vi fortsätter vår väg. Och Frans står lugnt och tittar och viftar på svansen….

Sen har vi jobbat på vår relation genom att träna varje dag. Vi kör ju klickerträning och grundfärdigheterna tar sin lilla tid. Nosarbete och balansträning både för att öka Frans självförtroende och kontroll och för att vi har kul ihop när vi tränar. Och det är väl det sammanlagda som börjar ge utslag. Även plötsliga möten kan vi överleva. Han reagerar fortfarande men inte alls lika kraftigt och han släpper så mycket fortare. Stora hundar kan han ignorera bra, mellanstora lugna hundar också. Stirriga hundar är svårt och små som skäller ännu omöjligt.

På det stora hela har Frans gjort stora framsteg och det är bara att hålla tummarna att vår träning fortsätter gå åt rätt håll. Nilaq tycker förstås också att promenaderna är trevligare när lillbrorsan inte beter sig som en idiot. Hon får ju också hålla på att flytta på sig och undvika hundar – även sina kompisar. Men de senaste dagarna har hon kunnat gå fram och hälsa om hon velat och jag har stått kvar med Frans. Även om han fått lite bryt då så har han snabbt lugnat ner sig när han inte fått gå fram och den andra hunden hållit sig till Nilaq. Så vi fortsätter träna på och hoppas på bra möten med små hundar också.

Uppdatering

Hoppsan, det vart visst maj innan jag kom på att uppdatera här…. Så är det nu när FB finns. Lite synd faktiskt eftersom det blir korta inlägg där. Men det är väl så det är, för många olika platser ….

Nu är det maj månad och Frans har bott här i dryga fyra månader. Från att ha varit väldigt stressad med mycket oro i kroppen, ostabil mage, kraftiga utfall mot mötande hundar (och springa ikapp små och skrämma dom), konstant hungrig och sökande efter ätbart i alla former börjar saker och ting falla på plats. De långa promenaderna och regelbundna dragrundorna har ihop med lite massage och healing fått överskottsenergin ur honom. De fasta rutinerna har gjort att han lugnat ner sig på promenader och i hundmöten. Han har t o m fått några hundkompisar =)

Jag har varit på kraniosakral behandling med bägge hundar och då löste hon upp spänningar i Frans ländrygg vilket gjort honom mer rörlig i ryggen och han fick bättre balans. Magen är nu stabil, han äter 3 ggr om dagen och godis däremellan och även om han fortfarande snor mat om han kommer åt och även snabbt glufsar i sig det han hittar ute så är han mindre hysterisk kring mat.

De första dagarna fick han ju en del tillsägelser av Nilaq men nu kan hon blänga till när han inte uppför sig eller ge ett kort morrknorr och han lugnar ner sig direkt. Han väntar även på sin tur men är inte rädd utan bara artig. En bestämd och snäll storasyster har gett honom  bra riktlinjer. Märks också ute hur mycket han orienterar sig efter henne. Ändå är de olika eftersom hon inte bryr sig så mycket om främmande hundar och han inte om vilt eller skramlande ljud. Barnen i kvarteren vill gärna klappa och det får de ibland.

Hundmöten har gått lite fram och tillbaka men nu går de flesta bra bara vi tar ut avståndet t ex genom att vänta att den andra passerar så vi inte krockar eller byter trottoar. Han har börjat skvallra spontant vilket är kul eftersom han då inte låser på målet längre. Han får fortfarande inte gå lös så mycket eftersom jag inte litar helt på honom men när vi tränar är han fokuserad så då funkar det bra.

Dragrundorna har varit en bra aktivitet både för att bilda teamkänsla och för att bränna energi. Nilaq kan ju inte heller gå lös hur som så att få springa på är ren lycka =)  Att byta från snö till barmark gick över förväntan. Trodde nog det skulle gå alldeles för fort och bli läskigt men min lilla sparkcykel har visat sig vara tålig och stadig genom kurvor och över rötter. Och skivbromsarna är en gudagåva 😉 Visserligen varmt och på slutet av rundan men ger en bild….

Vi har även varit på kurs hos Östra aktivitetsgruppen för att få grönt kort i drag. Jättekul helg och springa fick andra göra med Nilaq och Frans och nu har vi kortet.

Förutom drag har vi även lagt en hel del spår. Eller provat oss fram i spårskogen. Nilaq är mer för sök men ett kortare blodspår går bra. Frans har varit ganska förvirrad och hellre velat följa min doft än skanken så han fick leta reda på mig istället! Spårandet ska vi fortsätta med under sommaren är det tänkt för där är det inte lika värmekänsligt.

Sen går jag klickertränarutbildningen på Canis hundskola avd Stockholm detta år. Det är viktigt att vidareutbilda sig och detta är en djupdykning i klickerträning. Nu när Frans kom är det honom jag går med och Nilaq får lära sig på sidan om. Frans tycker det är jättekul men det var inte alldeles lätt i början.

Och som om det inte räckte så var det dags för Kognitionsdag 2 hos Maria på Furface. Hundars känslor skulle utforskas denna gång med olika övningar ur forskning och litteratur. Och hundarna kände mer lika än när det var problemlösning. En rolig dag i Bålsta med mycket skratt.

Ja det var lite om vår vår. Det kommer mera. ska verkligen försöka skriva mer här igen =)

ADVENTureDogConference 2012

Bild

Årets konferens handlade om jakt: hundens jaktlust, behov att få jaga, olika typer av jakthundar, olika typer av jakt osv. Upphovet till temat var det nya förslaget till djurskyddslag där möjligheten att få jaga inte nämns uttryckligen.  Så frågan blev – är det ett beteende som hunden behöver få utföra för att ha ett drägligt liv? Eller har det kanske avlats bort på alla utom just jakthundarna? Behöver vi bry oss om ev behov……..?

Det var ganska rörigt innan om vilka föredragshållarna skulle bli och inte blev det mindre rörigt under dagen pga dubbelbokningar och sjukdom. Ulrika Förster, en av Davids ”gamla” elever hoppade in som moderator och gjorde ett bra jobb! Inte så lätt att styra upp folk som pratar om sitt favoritämne =)

Först ut var i alla fall Leif Andersson, professor i molekylär husdjursgenetik, som snyggt och prydligt visade att bara för att hundens utseende har förändrats genom medveten avel så försvinner inte grundläggande beteenden. Vita tecken, ändrat hårlag osv ändrar inte hundens beteende. Han tittade på experimentet med Belyaevs rävar i jämförelse med olika hundraser och konstaterade att även om man kan isolera genen som styr vita tecken kan man inte se att den kan påverka beteendet som sådant – hundarna blir inte snällare av att de får vita tecken…… Han tog boxern som exempel, där avlar man främst på heterozygoter för att få vita tecken och inte bara helbruna hundar och där man som baksida kan få helvita hundar. Men nån skillnad i beteende har man inte kunnat se mellan färgvarianterna …. Han hade gärna sett att någon upprepar ”Belyaevs rävar” men då utgick från vilda och inte farmade rävar….

Sen kom det jag tyckte var dagens teoretiskt obehagligaste föreläsning om höga impulsljud och skotträdsla eller hjärnskada? Det var Annette Säljö, forskare i cellbiologi, som redovisade olika forskningsresultat från militären, dels om vad som händer när nedsövda grisar utsätts för starka ljud resp tryckvågor under vatten och dels undersökningar av amerikanska krigsveteraner, både två- och fyrbenta, som kommit hem med bestående  hjärnskador och livslång PTSD. Föredraget kändes obehagligt både tanke på de stackars grisarna och med tanke på  effekterna soldaterna beskrev / hundarna uppvisade efter att ha utsatts för stark och långvarig eldgivning.  Att hjärnan är så oskyddad….

Därefter var det dags att titta på hundens förmåga att följa ett spår eller eftersökshundens spårtrogenhet med Björn Forkman, professor i etologi. Har inte hört honom tidigare men hört om honom och han var en trevlig föreläsare. Intressant hur få hundar som faktiskt spårar ett specifikt djur och inte bara vad som råkar finnas i skogen eller att de kliver av spåret efter en kort sträcka. Och det blev tydligt hur mycket hundar styrs negativt av sina förare även i spåret eller söket. Eller som han sa, ju mer erfarna hundarna blir desto sämre presterar de….

En annan trevlig föreläsare var Karolina Westlund, etolog, som pratade om Panksepp´s emotionssystem. Att djur har känslor är visst fortfarande mycket omdiskuterat i forskarkretsar även om vi som har hund nog har vetat det länge =) Att djur som får välja att uppleva positiva känslor (medelst elektroder i hjärnan) väljer detta och väljer bort negativa känslor känns ganska självklart och jag kopplar ju gärna detta till att hundar föredrar upphetsning framför rädsla eller smärta även om inte föredraget sa just det……

Sen kom ett föredrag om hundens luktsinne och precis som på konferensen 2002 var det egentligen en expert på insekter som föreläste och det blev vääääldigt teoretiskt. Denna gång var det Fredrik Schlyter, professor i ekologi, som fick en att tappa tråden…. Synd för ämnet som sådant är ju spännande.

Kjell Bräster från SKK pratade om jakthunden och viltsvinsjakt och varför vi vill ha ensamhundsjakt i Sverige och inte tillåter packjakt. Bortsett från det etiska i att hundarna i pack hetsar och sliter sönder bytet blir hundar för upphetsade i pack och därmed dumdristiga och lättare skadade medan en ensam hund agerar klokare och försiktigare när den möter viltsvin. Han berättade även om hur man använder drivande, ställande och gärna en vaktel/jämthundsblandning i viltsvinsjakt.

Faror i skogen med Ib Ahlén från Agria hörde jag inte för jag åkte hem och rastade hundarna men jag skyndade mig tillbaka för första föredraget efter lunchpausen som jag sett fram emot: Relationens betydelse för jaktbeteendet med Mattias Westerlund, jakthundsdressör. Detta visade sig vara ett riktigt stolpskott och dagens praktiskt obehagligaste föredrag. Dels var nivån på föredraget påfallande lägre än de andras, han valde t ex att visa inspelade filmsnuttar på sig själv på storbilden istället för att prata själv, men framför allt så gick han runt och vrålade NEJ på scenen så vi i publiken fick tryckvågsskador ….. Tveksamt vad detta skulle ge mer än varningsklockor hur man INTE ska jobba med hund. Det handlade inte alls om hur relationen påverkar jaktbeteendet som jag trodde…..

Sen följde ett panelsamtal om hunden och jaktbeteendet där en del poänger gjordes, mest kanske av Petra Andersson, doktor i filosofi, som ägnat sig mycket åt etik och moral kring att vara djurägare, vilka skyldigheter har vi när vi väljer att ha husdjur? Vidare deltog ”sliträvarna” Per Jensen, professor i etologi, och Curt Blixt, sakkunnig i hundens mentalitet. En rolig vinkling om kommunikation mellan hund och människa stod Gisela Håkansson, professor i lingvistik, för. Samtalen hade kunnat fördjupats men var okej och leddes av Linda Atmer och Karolina Lasses, även de Davids elever.

Samtalet avlöstes av ett föredrag om vildsvinshunden och det var Mikael Schepler, jakthundsinstruktör, som tillsammans med sin far har en viltsvinsanläggning i Östergötland, en av två i Sverige. De föder upp viltsvin som inte görs tama och testar och tränar jakthundar på att söka upp och ställa dessa utan att attackera. Unga galtar utan betar ”skrämde” hundarna genom att springa och stånga dom – inga skador men en viktig lärdom. Här togs också olika typer av jakthundar upp och hur de lärde sig att vara aktsamma runt viltsvin.

Därefter berättade Lasse Johnsson, jakthundsdressör och känd i goldenkretsar mer om den apporterande hunden Bl a pratade han om hur retrievern kom till, skillnader mellan sorterna och hur de kom till Sverige. Han nämnde att det tidigare även fanns gula flattar…..

Lite mer prat från panelen, bl a om tollarens annorlunda beteende i jakten och sen kom ett föredrag om eftersökshunden och där hade Lars Bromby (?) med kort varsel hoppat in. Det tyckte jag var intressant att lyssna på eftersom han jobbar praktiskt med eftersök på allt slags vilt i samband med bl a godsjakter och trafikskador. Han tog upp bl a att hundarna ska vara lugna före och under arbetet. Och att han alltid arbetar med två hundar, en noggrann spårhund som vill just spåra och en lösjaktshund som på slutet får leta upp och ställa eller själv avliva viltet . Och jag tänker att det är ju precis så Nilaq och hennes syster arbetar (när de fått chansen), systern spårar en individ och vill inte ha skanken på slutet, Nilaq söker upp skanken och sliter ner den. Det perfekta jaktteamet =) Och de behöver varandra i jaktarbetet. Här kom det upp frågor om hur blodspår som aktivering och proven skiljer sig från det praktiska arbetet och det blev ganska tydligt att skillnaden är stor.

Avslutningsvis pratade David Selin som arrangerar konferenserna om jakten som behov ur ett hundägarperspektiv. Han plockade isär jakten i olika sekvenser och hur vi kan använda detta i berikningen;  att få hoppa upp efter eller få gräva fram ”bytet”, att få springa efter en sorts linbana där – om hunden tappar bytet – det ”smiter” iväg, att få slita och dra för att komma åt eller att få ”döda” ett byte. Tänket påminde mig mycket om instuktörskursen i viltspår där Nelson och jag blev frälsta =) Till sina grönländare hade han t ex en boomerboll för elefanter (stor som en pilatesboll) och det önskar Nilaq sig i julklapp =).  Han pratade även om vårt ansvar att tillgodose hundarnas olika behov – bollvallning för vallhundar, viltspår, balans och skogsagility. Avslutningsvis var det nog tydligt för de flesta att alla hundar behöver få jaga i en eller annan form och om inte annat så ska de i alla fall få utlopp för behovet genom berikning. För vad händer om vi inte tillgodoser behovet? Hundar som jagar andra hundar, ibland som ”pack” i en hundrastgård? Hundar som jagar ryttare på hästar? Hundar som jagar människor…..? Tänkvärt.

På det hela en intressant dag även om jag gärna hade grottat ner mig mer i vissa delar men så är det nästan alltid. Och så var det som alltid kul att träffa ”hundfolk” och nörda en hel dag =).

Torka

Och då syftar jag inte på vädret eftersom jag tycker det har varit en bra sommar i år – utan i bloggen.  Det har varit en del energikrävande saker nu i sommar och sen tog lusten och orken liksom slut. Så jag bestämde mig att inte fortsätta skjuta det framför mig utan faktiskt ta några dagar ledigt.
Och ska det vara ledigt på riktigt så måste jag åka bort 🙂 . Efter en hel del letande så här i sommarens sista stund bokade jag en liten stuga i skärgården några dagar. Men det blir inte alltid som planerat och istället för skärgården blev det sjuksängen 😦 Trist och inte så ”laddande” som planerat men det är ju typiskt. Nästa lucka i kalendern blir i mitten av september. Så jag ska försöka få ihop ett par lediga dagar då. Jag älskar ju hösten, den ger mig energin som jag tappar under sommaren, så på sätt och vis är det bästa tiden på året att ha semester.

Även om orken varit låg har det ändå varit en del aktiviteter. Vi longerade friskt ett par pass i veckan men efter att senaste passet urartade i ett ”slita sönder leksakerna-jag vill inte samarbeta”-pass med Nilaq får nog longeringen vila ett tag. Hormonerna svallar så nån gång inom de närmaste 2 (?) månaderna är det löp på g. Hon är väldigt slickig nu och kissar med lyft ben…… Och så humöret. Men även om hon haft några ”anfall” av bitchighet har det varit just enstaka händelser.

De senaste veckorna har jag promenerat en del i Ågesta.  Det blir lätt så när man återupptäcker gamla favoriter. Nilaq har fått välja vilken väg vi ska gå och  det är alltid lika roligt eftersom hundarna har helt andra idéer om var man ska gå. Så hon har hittat på olika rundor över ängarna och upp till sjön och sen tillbaka genom skogen. Lustigt nog har hon själv valt rundor på ca 1 ½ timme ….

Har även passat på och testat appen Runkeeper och den funkar ju även om den skrämde halvt ihjäl mig när den plötsligt pratade, men det kan man ju stänga av. Har laddat ner och testat lite olika appar men de är egentligen same same, det handlar faktiskt mer om vad man själv tycker är bekvämt att använda för det är så små skillnader. En kul detalj med t ex MapMyWalk var att man kan välja alternativet Dogwalk, det var ju lite skoj. Och så fick jag lära mig att man i Runkeeper kan spela in t ex hur man lägger sitt spår och sen gå det och se hur pass man följer det genom att inte spara emellan (tack Linn!). Så det ska jag prova nästa gång vi spårar.

Med Bruno går det lite upp och ner. Jag provade att inte massera/tänja hans ben ett par veckor för att se hur pass stabilt det är men det vart inget bra. I alla fall inte ihop med simningen. Mer halt igen och stelare är facit. Nu ska vi simma 1 gg/v och massera/ultraljuda/novafona 2 ggr/v så håller han förhoppningsvis ihop bättre.  När han är i bassängen vill han ha jetstrålarna på och det tar ju mer på honom.  Våra simpass är nere på 10 -15 minuter igen men det ska väl bli längre i takt med att han orkar mer…  Han är fin i kroppen men tror han får en grym träningsvärk av simningen när han får sånt motstånd. Nu i värmen går även Nilaq i och simmar men bara ute. Önskar att hon gillade simma i bassängen men man kan inte få allt.

Inspirerad av andras kreativa idéer plockade jag fram symaskinen härom dagen. Började på en specialsele till Bruno och en dragsele till Nilaq. Ska se hur det blir….eller om maskinen åker ut igen, haha. Det är ju länge sen nu och även om det är som att cykla så glömmer man bort alla små knep….. Vi får helt enkelt se hur det går! Numera finns sjukt mycket roliga tyger även lite plastiga som tål smuts och väta bra. Bävernylon i alla ära men mönstrat är roligare!

Ledig dag

Ja vad gör man när man har en ledig dag?  Tränar hund =)

Vi började tisdagen med ett longeringspass på Långholmen. Det var inte så värst strukturerat men kul hade vi. Den ocensurerade versionen visas i filmen….

Sen åkte vi ut till Lovö kyrka och la spår med ett par andra. Det blir alltid lite annorlunda när en annan har lagt spåret. Bruno fick ett viltspår igen och nu gick jag det efter 50 min. Det var lite lika torr mark och så hade det ju regnat dagen innan så det var väldigt bra nivå för farbror Brun. 2 omkullfallna träd rakt över spåret fick han också lösa. Det första gick han runt och det andra hittade han ett ställe han kunde hoppa över. Denna gång säkrade han inte heller lika mycket utan var verkligen på spåret, jätteduktig. Han fick gå lös så då blev det heller inte att jag råkar hålla tillbaka honom. De som lade spåret var imponerade av att en hund kan gå så lugnt i spåret…. (de hade en samojed).

Nilaq fick ett leksaksspår med 10 saker däribland 2 godispåsar eller ja det är pennfodral med godis i och så stängda med blixtlås. Hon låg på som sjutton och det var bara de som var över knähöjd som hon inte markerade = 2 st. Nu är hon verkligen fokuserad på just spår. Roligt! Slutapporten var ena”godispåsen” så den öppnades högtidligt och hon fick äta alla godisar.  Hon hade kunnat fortsätta vilket är bra inför nästa spår.

Själv la jag ett bruksspår till ena grönisen som ska tävla i helgen. Och det slår mig hur fantasilösa tävlingsspåren är…. 300 m med 2 vinklar, 5 apporter. Allt i gräs. Men det är ju bra träning att lägga såna spår också och som matten sa, efter tävlingen kan vi lägga roliga spår igen =)

Idag började vi dagen med promenad vid Flaten och E följde med fast hon var hundlös. Så hon tog Nilaq. Mysigt hade vi och satt och fikade alldeles vid vattnet. Bruno fick hämta in sin boll i det långgrunda vattnet och Nilaq leta flytgodisar. Sen kastade vi bollen samtidigt som en grej åkte ur fickan och det räcker för att Bruno ska missa…. Efter 10 stenar och 2 pinnar som Bruno inte heller ”såg” och efter att Nilaq tokrusat runt på stranden istället för att hämta bollen (hon hade koll men ville inte blöta ner sig) var det bara att ta av sig skorna och vada ut i det svala. Och då fick Bruno spelet och började springa i vattnet runt mig och leka grävskopa med munnen…..  Jag blev ganska blöt men vad vi skrattade.

Idag börjar PRIDE-festivalen så nu lär det vara livat i kvarteren fram till söndag då den är över igen. Fram tills dess ska vi undvika buskar och snår…

Spår

Ja idag blev det spår. Det gick förvånansvärt bra med tanke på värmen. Mina hundar fick varsitt kort spår. De andra två lade och gick längre spår. Denna gång var det inte bara jag och E utan nu var även C med som tävlar med sin hund i spår. Därför behövde hon träna på en helt främmande spårläggare. 11 apporter lade E i spåret och när de gick spåret hade hunden markerat 10! Bra jobbat med tanke på att han inte velat ta en enda sist….. Qilaq löper så kanske luktade pinnarna extra gott?

Sen ”offrade” C sig och gick ut och satt sig skogen så Qilaq skulle kunna hitta henne. I en helt främmande skog med noll koll på omgivningen, men en främmande person som hade lämnat en använd socka efter sig och i värmen….. gick Qilaq felfritt! Endast på slutet kom de intill en hästhage och där var hon tvungen att ”säkra” hästarna som sprang lite för yvigt först innan hon gick tillbaka och ”hittade” C.

Nilaq fick ett leksaksspår, E lade det idag. Det var kanske 100 m i lätt uppförslut. Nilaq var superivrig så det fick bli i koppel, linan brände bara sönder händerna (trots att det är en icke-bränn-lina….). Hon sprang förbi första leksaken, kom på sig själv, sniffade lite mot saken (den satt i en buske) och sen kastade hon sig på leksak 2, en färgglad pälsfrisbee med pip. Den ville hon inte släppa! Nåja, när jag befriat henne från den gick hon raskt vidare till sak 3 – 4 – 5 som hon markerade med kort nosputt. Leksak 6 höll hon på att missa, lekte lite med 7  men sen markerade hon snabbt 8-9, missade 10 och markerade sista kort. Här borde jag nog haft frisbeen, det orangea luddiga benet var inte alls så skoj att hitta… Det var ingen skillnad direkt på nya och gamla saker men hon föredrar de hon kan tugga på och att de har en pip. Är de högt upp missar hon dom.  Det var kul att se hennes iver eftersom hon liksom hade ledsnat på spårandet. Men när hon hittar och får busa med leksaker är det riktigt kul!

Bruno fick ett viltspår. rådjur utan blod och det var C som fick dra ett ”nybörjarspår”. Det låg nästan 2 timmar vilket var för mycket i värmen. Bruno kämpade på men jag tror inte han hade mycket av doften i näsan utan tog den på slutet på vittringen. I bilden är den ljusorangea linjen spåret som lades och den mörkare hur Bruno gick…. Men lika stolt var han för det när han bar den tillbaka till bilen. Och inte ville han släppa den heller, men han hade ju fått jobba för den =)

Kul att de bägge ville jobba i värmen och faktiskt gjorde sitt bästa. Vi ska lägga spår på tisdag igen, hoppas det är hyfsat väder då med.

Nu blir det en lugn lördag med 2 sovande fyrbenta.

Pejl

Idag blev det spår =) Och för Bruno blev det ett viltspår, en skank utan blod, och han fick gå spåret löst. Så jag fäste mobilen på honom och filmade medan han sprang och spårade. Han är ju så söt, ska säkra och dubbelsäkra. Spåret fick ligga lite längre, kanske 40 minuter, så han var betydligt säkrare idag. Det finns ingen bild av spåret som jag lade men man ser ju ”linjen” hur han tog det. Och eftersom jag fick grejja med filmerna från BAT-träningen så blev det även en snitsigare film från spårandet 🙂

Nilaq fick sitt leksaksspår! 7 leksaker utlagda med 5-10 m mellanrum, några gömda men de flesta intill ett träd eller en sten.  Hon trodde ju först att det var saklet igen och efter att ha hittat den första ”av en slump” rusade hon förbi andra och tredje men sen gick hon tillbaka till 3e och insåg att det hade legat nånting där! Så då följde hon spåret och tog alla saker. Duktig tjej. Men hon tycker att spår är träligare (jobbigare?) än söket, det syns på kroppsspråket. Under söket leker hon med varenda sak hon hittar, i spåret markerar hon. Den gömda dummyn drog hon fram men sen var hon snabbt på väg på mot nästa. Men det gick att få henne och spåra och det var det jag ville se. Nästa gång blir det saklet igen.

Qilaq fick ett kort men klurigt id-spår. En skank och en leksak som vi drog jämte varandra och sen delade vi på oss, matte gick med skanken och jag med leksaken. Det var leksaken Qilaq skulle hitta. Spåret blev väl inte ens 200 m men som sagt, det skulle vara klurigt, inte långt. Men hon är ju så duktig så utan att tveka en endaste gång tog hon spåret och valde direkt leksaksspåret och hittade den lilla leksakshunden! Sen ville hon fortsätta spåra men på tillbakavägen hamnade vi så pass nära skanken att hon fick markera den. Och det var det hon gjorde. Sen var hon bara intresserad av leksaken.  Med henne spelade vi in både läggande och gående däremot blev filmen för usel…. Teknik och handhavande

Detta bildspel kräver JavaScript.

!