Månadsarkiv: juni 2010

Glad midsommar!

önskar vi alla! Det lär väl bli lite sol och lite regn – precis som det ska vara!

Efter helgen åker vi på semester men jag hoppas kunna blogga lite då också.

Men först en riktigt

GLAD MIDSOMMAR!!

Annonser

Flockdynamik

Inget är så kul som att se dynamiken i en flock. Man behöver inte vara studerad etolog för att fascineras av hur djuren kommunicerar med varandra och hur de samsas i grupp. Dels hundarna sinsemellan, dels katterna sinsemellan men även hundar och katter emellan.

Jag har nu 2 hundar och 2 katter. Bruno, 8 år, omplacering, tidigare ensamhund utan vana vid katter. Nilaq, 14 månader, bott med Bruno och katterna sen hon var 11 veckor. Leo, 6 år, omplacering som bott med sin kullbror Morgan sen födseln utan vana vid hundar. Morgan, 6 år, bott med sin kullbror Leo sen födseln utan vana vid hundar.

När katterna flyttade hem till mig hade de bott i lägenhet som innekatter, aldrig gågtt ut och inte träffat andra djur. På katters vis är de väldigt olika fast de är från samma kull så troligen olika pappor. Även temperamentet är mycket olika. Leo är orange med vita tecken, kraftig, långnäst och skulle kunna vara förebild för Gustav vad gäller självförtroende. Morgan är bruntabby med vita tecken, tunn och mycket känslig. Leo är självständig och kan vara ute ett par månader medan Morgan behöver mänsklig kontakt och kel varje dag.

När de först kom och träffade Nelson och Egon var det Leo som snart kom fram och började spana på hundarna medan Morgan flydde fältet i månader bara någon av hundarna tittade åt hans håll.  Däremot var det Morgan som kröp upp i mitt knä och ville gosa och umgås och han spinner som en utombordare när han mår bra =)

Leo och Egon hittade snart på en smyga-på-varandra- lek. Jag var lite orolig först eftersom hundarna trots allt är en bra bit större men jag behövde inte vara orolig, katterna var så mycket snabbare…. och hoppade högt upp och undan hundarna. Så Leo smög på Egon och Egon smög på Leo. Snart sov de tillsammans som goda vänner.

Nelson blev aldrig kompis med katterna men han tolererade dom och var snäll med dom. Morgan hade svårare för hundarna men lärde sig snart att de faktiskt var okej. Men han är fortfarande avvaktande i närkontakter även om han kan gå och snusa på dom när de sover…..

Så försvann Nelson och istället kom Bruno som inte hade någon aning alls om katter och det var lite cirkus ett tag. Men katter är smarta och de genomskådade honom snart. Bara man gick s-a-k-t-a så kunde man gott röra sig i alla rum och på alla nivåer, man fick bara inte springa. Sen blev Leo modigare och strök sig mot Bruno vilket Bruno tyckte var skitläskigt men sen var Leo faktiskt ingen man jagar längre. Morgan kan däremot fortfarande lura hundarna att jaga honom för att sen sitta och skratta åt dom från en hylla eller ett bord =)

När Egon försvann blev det en paus men sen kom ju Nilaq och flocklivet fick en ny dimension – det dröjde inte länge förrän Leo och hon var bästisar. De sover ofta tillsammans och hon puffar på Leo när han tvättar sig. Ålar han sig på rygg bredvid henne är hon där och ska slicka hans mage. Hur söta som helst.

Även när katterna är ute tycks hundarna skilja på sina och främmande. Och det är klart – de har väl lukten klar för sig även om katten sitter i en buske eller under huset. Katterna kan tassa till hundarna, ffa Nilaq när hon är för påflugen, men aldrig med klorna ute. Hundarna kan käfta katterna men drar då ofta med läpparna längs ryggen för att sen spotta katthår =) Och katterna är helt avkopplade.  Så de har verkligen hittat ett sätt att umgås med varandra och ha utbyte av varandra. Och man ser på både hundar och katter att det faktiskt är kul med en lite större flock. Hade man en kamera på hela tiden skulle många pärlor fastna på film men det mesta händer fort och i korta stunder så man får fylla minnet med bilderna istället….

Hormoner

Hormoner är ett spännande ämne. Man har dom och när det funkar är det bra. När det inte funkar kan det vara ett helvete. Nu upplever inte jag mig som en pms-kärring men visst känner jag av det. Ffa har homeopaten siktat in sig på mina hormoner. Och det händer saker till det bättre så det är super =)

Iaf har just tanken på löp och hormonsvängningar tidigare avhållit mig från att skaffa tik. Jag är verkligen en utpräglad hanhunds-människa, tycker de är så mycket enklare att hantera, mer raka och tydliga. Men nu har jag en tik och det är mycket att lära.

Nilaq är inne på sitt andra löp och jag tror mig se ett mönster. Hon är pms-ig och väldigt vass innan löpet men så snart löpet kommer igång blir hon ”snäll” igen. Hon är ju en pojkflicka och väldigt fysisk så det syns mycket tydligt på henne när hon är i löp. Men hon är på bra humör.

Efter första löpet var hon bara lite påverkad och det ska bli intressant att se hur hon blir denna gång. Hennes matlust går upp och ner mest hela tiden och hennes motionsbehov tycks styras mer av vädret och värmen än av hormonerna. Nu är hon ju i slyngelåldern och det är därför svårt att veta vad som är hormonellt och vad som är en naturlig fas i utvecklingen. Så hittills är det nog mest hennes pms som är till besvär.

Det är dock något som kan bli ett rejält problem. Hon blir som sagt väldigt vass och tycks inte märka de gränser hon annars är så känslig för. Det märks både i umgänget med Bruno och syster (som hon träffar nästan dagligen) och med andra hundar. Härom veckan blev det gruff med en 2 år äldre tik och det känns inte alls bra. Innan första löpet blev det gruff med en flera år äldre tik som annars är en idol för henne. Inget av detta skulle ha hänt om hon varit i balans. Så något måste göras. Valpar planeras ju inte så kanske skulle kastrering vara bäst men vi får se. En gång till ska hon löpa och kommer det lika tätt blir det i början av december. Med lite tur blir hon inte lika påverkad i fortsättningen för är hon hormonell 8 månader av 12 blir det nog snipp,snipp. Iaf om vi bor kvar som vi gör med alla dessa hundar.

PS Magsjukan gick tack o lov över fort!

Sjuk

Vilken äckeldag. Började med att känna mig ur slag och ville hela tiden gå och lägga mig igen. När jag väl trotsade denna önskan fick jag istället springa i ilfart. Jag brukar inte spy men nu var det ingen hejd på eländet. Usch. Sen var det bara att släpa sig ut med hundarna ändå så de fick sitt och jag klarade hela rundan men när jag kom hem skrek hela kroppen efter sängen. Så så fick det bli. Avboka allt och bara sova. Blä. Hoppas det är över imorgon.

Vad är du bra på?

Vi är alla olika. Och det finns många olika saker man kan ägna sig åt. Och det finns många olika saker vi är bra eller mindre bra på. Men om man nu gör något som man inte är bra på, hur länge ska man fortsätta göra det man inte är bra på innan man gör något annat? Kan man ägna ett helt liv åt att göra sånt man inte är bra på? Och helt missa det man är bra på?

Jag träffar ibland människor som inte hittat det de är bra på eller de som inte vågar sluta göra det de är inte är bra på. Och jag är så tacksam att ha hittat det jag är bra på innan jag hade lagt ett helt liv på något jag inte var så bra på.

Om du har hittat det du är bra på – grattis! Om du är på väg dit – ge inte upp! Var inte rädd att fortsätta testa dig fram tills du hittar rätt, ev samtidigt som du fortsätter göra det du försörjer dig på även om det inte är det optimala…. Rätt vad det är hittar du just det du är bra på och då är det bara att greppa tillfället och köra på!! Heja!

Hur korkad får man vara för att skaffa hund?

Kanske en konstig fråga men jag undrar faktiskt. Det blir så när man läser mer än 3 minuter på blocket om hundar som söker nya hem…

Det verkar som om man idag kan vara ganska iq-befriad för att skaffa hund. En impuls man följer, en önskan om något och man bara gör.  Åker och köper en hund, en valp eller vuxen, men en levande varelse som man tar på sig ansvaret för utan större eftertanke. Uppenbarligen utan att ha tagit reda på minsta fakta innan man tar på sig ansvaret. Och med säljarens goda minne….

För om man inte får vara ganska blåst hur kan man då bli less på hunden och på dess behov? Less på att den måste gå ut, få mat, få stimulans, få kärlek, få en uppfostran, få sällskap, få både vardagsvård och ev veterinärvård och allt annat som skapar en trygg tillvaro?

Hur kan annars så många hundar hamna på t ex blocket? Alla ”allergier” som blossar upp när hunden är runt 6 månader, alla som upptäcker att deras lilla ”sessa” har större behov än man kan tillgodose  när hunden fyller ett?

Var kommer denna djursyn ifrån? Hur har vi så lärt bort att känna och tänka? Att ta ansvar? Och bara konsumera? Även levande varelser?

Eller har hundar eller djur överlag inga rättigheter alls längre?  Är de som i lagens mening en sak, som en soffa eller lampa, som man skaffar för den föll i smaken men när den inte var så bekväm eller passande längre så  gör man sig av med den?

I skolan fick jag för en himla massa år sen lära mig om en fransk filosof som såg människan och alla varelser som maskiner med en viss livslängd. Lite som att man vreds upp vid födseln och sen utförde sina mekaniska rörelser tills det tog slut när man dog. Då var det en reaktion på kyrkans makt och doktriner men vad är det som gör att många verkar ha denna syn på levande varelser även idag?

Jag förstår verkligen inte.  När man möter djur – eller för den delen människor – så måste man väl förstå att de alla har sina känslor och tankar och behov?  Eller? Att de andas inte för att de är ”uppladdade” och nu rör sig mekaniskt fram och tillbaka tills de dör utan att de är varelser som andas för att de lever och känner och tänker och reagerar på det de upplever, lär sig av erfarenheter, provar sig fram i relationen med sin människa eller andra djur!?!?

Och hur kommer det sig att man tröttnar på en valp? Jag menar inte att man blir trött av att ha valp för det kan man visst bli utan att vilja göra sig av med valpen för det. Men att man vill ha bort valpen för att den tuggar på saker, kissar inne, gnäller osv? Vad gör det så svårt för folk att förstå att en valp är en bebis som inte kan så mycket och som behöver hjälp att lära sig allt om livet? Att den inte kom med allt som en ”klar” hund kan (om man nu nånsin blir ”klar”).  Och varför förstår folk inte att man som djurägare faktiskt tog på sig ansvaret att lära valpen just detta och allt om livet när man köpte den?

Eller har ingen ansvar för något längre idag? Inte heller för en skyddslös varelse som faktiskt inte rår för var den hamnar?

Om någon kan förklara……?

Metod eller intuition?

För ett tag sen var jag på ett föredrag om en metod som heter amichien bonding. Utvecklat av Jan Fennell i England och nu presenterat på engelska av hennes son Tony Knight.  För några år sen  var Jan själv i Sverige och föreläste och jag  var även på den föreläsningen. Har också läst boken som när den kom orsakade många diskussioner i Hundsverige. Metoden är utvecklad efter att ha sett världskände Monty Roberts arbeta med hästar och sett massor med filmer på vargar.

Men hur positivt denna metod än presenteras ger den mig en obehagskänsla. Och jag har verkligen funderat över varför….. För det är en metod som skaparna och deras lärjungar gärna vill ska vara en livsstil.

Anledningen till att jag blev intresserad var att jag hade ett problem med mina dåvarande hundar Nelson och Egon. Jag hade provat olika saker  men inte riktigt lyckats fullt ut. Problemet var att hundarna rök ihop så fort jag kom hem.  Nu ska jag inte dra hela historien men Egon var omplacerad och jag hade efter ett halvår börjat få bukt med de flesta ärvda problemen och den superstressade ettåringen hade börjat lugna ner sig och fungera. Men när jag kom hem och klev innanför dörren rök hundarna ihop.

Bland många andra böcker – jag gick även utbildningen till hundpsykolog under denna tid – läste jag även Fennells bok och bestämde mig för att prova hennes metod.  Under två veckor höll jag mig till ”reglerna”, eller nästan. Några var för kategoriska för mig men i stora drag gjorde jag som det stod i boken. Och hundarna slutade slåss! De slutade även med annat som t ex att kasta sig ut genom dörren. Eller dra i kopplet. Eller kasta i sig maten. De slutade även med  att komma och gosa, att söka spontan kontakt och att clowna sig. Och där nånstans avbröt jag. För det kändes inte längre kul när hundarna förvandlades till något annat än dalmatiner.  De blev mer och mer passiva…..tråkiga…..robotar…..

Jag avbröt då och undrade förstås om allt var förstört. För trots allt hade de inte rykt ihop en endaste gång sen jag börjat med metoden. Men ganska snart visade det sig att spontaniteten och ”dalmatinerstuket” kom tillbaka …. men varken slagsmål eller koppeldragande kom tillbaka när jag slutade tillämpa ”reglerna”.

Självklart var jag tvungen att utvärdera vad som hänt och kom fram till att ”reglerna” egentligen inte skiljde sig så mycket från det jag lärt mig och tillämpat tidigare. Skillnaden låg i att det var draget till extrema nivåer. Istället för att ignorera hundens beteende skulle man ignorera hela hunden. Istället för att belöna kontakt skulle man bara belöna kontakt man själv initierat och i övrigt ignorera hunden. Istället för att stanna och vänta ut en dragande hund skulle man avbryta promenaden och gå in igen. Osv. Och visst, som jag såg själv så funkade det men det passiviserade även hundarna. Och det passade inte mig alls.

En kompis/kollega menade att ”metoder” hade hon övergett för länge sen och att hon själv bara gick på sin känsla numera.  Jag förstår henne. Även om jag skulle kalla det för intuition. Eftersom intuition kommer från samlad erfarenhet kopplat till känsla ger det mig de verktyg jag behöver både när jag gör en bedömning och när jag tränar egna eller andras hundar. Det är nog ganska vanligt bland hundtränare oavsett vilken sorts träning man använder sig av.

Så hur var föreläsningen med Tony Knight? Det var mycket underhållande. Han var otroligt rolig, lite av  stå-upp-karaktär och han lockade till många skratt. Och även jag skrattade gott åt hans historier om bl a kommunikation och språkförbistring. Men föreläsningen  blev just en massa historier. Inte så mycket fakta. Och när han sen under frågestunden kom in på hur man skulle göra så var det inte lika roligt längre. Det visade sig att ingenting alls har ändrats i metoden. Trots att det hänt mycket inom vargforskningen – och det är vargars beteende man byggt metoden på.  Det var samma regler, kanske ännu lite mer rigida och ännu mer ”livsstil” och ännu mindre en ”övergångsfas”  för att lugna ner hunden. Nej, hunden ska ”sättas på plats” i flocken och du själv ska ta ”alfans” plats….

Och därmed trillar denna metod för mig in i samma grupp som andra ”stenåldersmetoder” som baseras på en gammaldags tro på hierarki och rangordningar som ska försvaras uppåt och neråt i hierarkin.  Dominans behöver ju inte betyda fysiskt våld, det går alldeles utmärkt att trycka ner mentalt. Och det är det man gör med amichien bonding. Utan känsla och utan intuition – bara genom att använda en metod. Det är enkelt. Men är det bra?

Vardagen fortsätter….

Hej och hå vad tiden går.  Just nu känns det lite som ett ekorrhjul – man springer på för att hinna med och hoppas att man inte snubblar….

Vi går förstås våra morgonrundor, oftast på Långholmen. Jag är glad att vi har så nära till ”holmen”, det är trots allt en liten oas i storstan.  Vanligen går man väl runt hela på trekvart men våra rundor tar 2-3 timmar.  De flesta dagar har vi sällskap med syster yster till Nilaq, Miss Q, och hennes matte. Tidigare med 2 hanhundar gick jag oftast ensam men nu har jag lärt mig att uppskatta sällskapet. Sen har vi hundarna på holmen förstås.  Både Nilaq och Bruno funkar med nästan alla dessa hundar, iaf de som de träffar regelbundet och känner.

Som bilden visar har även badsäsongen inletts. Bruno har en egen stil som innebär mycket stänk och en och annan missad pinne/boll trots att han simmar med öppen mun –  han blundar nämligen för det stänker så….. Nilaq glider mer ut och hämtar och simmar sen in. Har säkert en bild på henne med….

Bruno har tyvärr fortsatt svårt för små hanhundar, han har svårt att hinna läsa dom, men han är duktig att gå undan. Nilaq har det istället lite svårt nu när hon är hormonell (igen, suck). Från världens duktigaste mysfia förvandlas hon till en riktig bitch som vaktar både saker, mig och godis. Och stänger av öronen. Man riktigt ser hornen växa i pannan…  Och eftersom hennes ”bus” ute består av att springa fram till främmande och hoppa på dom får hon gå i långkoppel. Trist men när det nu är en period med mycket löst folk och även många lösspringande barn på holmen blir det konsekvensen. Utan hormoner är hon hur duktig som helst och leker hellre med mig eller hundarna än trakasserar folk. Tanken på kastrering hänger i bakhuvudet. Men vi får se, hon ska väl nu löpa för andra gången.

Under maj har vi inte gått så mycket i skogen. Mest för att skona djurlivet för även i långlina blir det nån avstickare och även om inte hundarna jagar viltet så jagar de varandra och rusar som tokar och det känns onödigt. Är inte heller helt nöjd med fästingskyddet på ffa Nilaq så det har bidragit till färre rundor i skogen. Just nu testar jag en bricka som är laddad av en slagruteman och som ska ge skydd mot i Sverige förekommande fästingar men brickan är ännu på provstadiet. Det verkar lovande men i skogen räcker den inte till, troligen för att mängden fästingar är så mycket större än här i parkerna (där de numera också finns….)

Ensamhetsträningen har dock gått framåt med stora steg, Nilaq är jätteduktig och förstör ingenting nu när hundarna får vara hemma ett par timmar ibland.  Även helt ensam kan hon vara hemma i trekvart och då är hon kolugn när jag kommer hem med Bruno. Hon är väldigt duktig. Sen är de oftast med mig men ibland måste man iväg själv.

Bruno har fått nya droppar av homeopaten och effekten denna gång var skrämmande. Dygnet efter första dosen stängde han av helt och blev som en robot. Man kunde inte nå honom. Tack och lov släppte det till dag 2 och sen blev han långsamt mer och mer öppen igen och väldigt glad. Nu tycks både fotbollsspel och hundmöten gå lättare, han fastnar men kan själv ta sig ur och ta kontakt med mig istället. Och han leker mer igen =)

Det är så skönt att han blir mer och mer träningsbar även i jobbiga situationer. Jag beställde även en thundershirt från USA men den hade inte riktigt den effekt jag hade hoppats på. Fast jag ska testa igen till hösten, det känns lite jobbigt att sätta på en tight ylletröja när det är så varmt….  Det är ändå en stor skillnad på hur han var för 1½ år sen och nu. En helt annan ro i kroppen och ett annat fokus. Men lite kommer nog alltid att finnas av hans ”autism”.

Idag fyller katterna 6 år och det firas med extra tonfisk!!