Månadsarkiv: januari 2010

Nu är Nilaq 9 månader

Grattis vännen!

Annonser

Tillit kontra kontroll, del 1

När man tränar hund har kontroll ofta en stor betydelse. Dels syftar mycket av träningen till att skaffa sig ökad kontroll över hunden, t ex fungerande inkallning för att hunden ska kunna vara lös ute.  Dels krävs en del kontroll i träningen för att den ska bli lyckad, t ex att ha en långlina på hunden tills inkallningen verkligen sitter. Risken med att använda hjälpmedel är att man blir fast i det och har svårt att ta bort det igen. För man jobbar med kontroll och inte med tillit. Med omplaceringar har man dessutom alltid gammal träning att kämpa emot vilket i sig gör att man i början behöver ett visst mått av kontroll.

Hur man än tränar och hur mycket hjälpmedel man än använder kommer alltid ögonblicket när man måste ha tillit och testa ”utan”. Detta behöver inte vara ”från 100 till 0” utan kan ske stegvist – det är faktiskt bäst om det sker stegvist – men rätt vad det är står man där utan hjälpmedel och hoppas att all tid och all kraft man lagt på träningen ska ge utdelning och att hunden ska lyssna precis lika bra…..

Det kan vara ett nervöst ögonblick och hur snabbt man kommer dit eller hur frivilligt detta sker kan variera. Men eftersom man faktiskt kommer att komma dit så blir det ett realistiskt mål att träna emot.

När man väl kommer till den stund då man har hunden lös och tänker kalla in den eller första promenaden i sele utan halti och halsband gäller det att ha tillit. Tillit till att träningen har lärt hunden rätt beteende, tillit att du kommer att reagera och bete dig på samma sätt som under träningen, tillit att hunden förstår dig och tillit att du lyckas kommunicera din vilja tydligt.

Så som ovan har träningen sett ut genom åren. Så har jag blivit lärd och så har jag lärt ut. Men nu med en valp som är ”oförstörd” har jag provat en annan väg. Nämligen att lita på hunden och inte använda för mycket hjälpmedel. Jag har nog själv gått över mer och mer i den egna träningen att lita på hundens tankeförmåga och att finnas  där som stöd och belöna när de gör rätt. Med omplaceringarna har jag fått vänta tills de landat ordentligt innan jag kunnat släppa på kontrollen och istället jobba med tillit.

För att tilliten ska fungera måste bägge parter lita på varandra.

Homeopati

Idag var vi hos homeopaten igen. Nu var det ett tag sen och jag har nog gått och längtat lite efter den här dagen. Som vanligt blev det ”läxförhör” om hur jag och hundarna mår.  Han hade en lång lista av frågor som både gäller rent fysiska symptom men även den mentala biten. När han var nöjd och hade antecknat allt tog han sig tid ett par minuter och klappade om hundarna ordentligt.

Och jag kan inte låta bli att jämföra detta besök med besöket på vårdcentralen hos min s k husläkare. Där går allt rasande fort när man väl kommit in till läkaren. Det gäller att så fort som möjligt hitta  vad som är problemet och sen vilket piller som kan funka. När jag frågar om vad det eller det ska ha för effekt är svaret vanligen att det tar bort något, en smärta eller ett symptom. Sen verkar journalföringen vara lite så där för jag får nästan varje gång redogöra för symptom och ev biverkningar och förklara samma saker.  Om jag frågar hur dessa hänger ihop får jag svaret att det gör det inte….

Bemötandet och tankesättet skiljer sig åt i dessa två världar. Och aldrig mötas de två. I alla fall inte i Sverige. Konstigt nog kan de mötas i andra länder som Norge, Tyskland, Storbritannien, Italien, USA m fl. Där kan både läkare och veterinärer  vara utbildade inom bägge skolor och kombinerar dessa i sina analyser och behandlingar. Eller man samarbetar på en och samma klinik. Men inte i Sverige. Varför är det så svårt?

Långpromenad

Idag blev det långpromenad. Vi gick ett varv runt Flaten och det var precis så bra som jag hoppats på.  Ett lite konstigt soldis gav ett förtrollande ljus och en regnbåge gick över sjön som nu är helt vintervit.  Och så var det i princip folktomt.

Det är härligt att se hundarna få röra sig obehindrat i naturen. ”Valparna” är nu så klara i kroppen att de orkar med en sån här pass lång runda. Och i och med att löpet nästan är avklarat är även huvudet med.

Bruno går vuxenpromenad, helst mellan E och mig, och hoppas hela tiden på att godbitar ska råka trilla ner….. Ett par busrusningar blir det förstås men han kommer hela tiden in emellan oss eller går så tätt bakom mig att han puttar i knävecken.  Han gillar inte att pulsa i snön utan vill helst gå i spåret. Jag är van vid att dalmatiner håller en radie på 30 m men Bruno vill vara nära. Kanske är skogen lite stor och skrämmande…..

Nilaq utforskar. Hon går helst vid sidan om. Gör små avstickare men har koll. Hon kommer in och hämtar en gotte men drar sen iväg i 180 knyck och jagar äventyret. Hon drar långt före för att vända och kuta emot oss i 180…..  Med ett lyckligt flin. Skogen är spännande och hon vill gärna utforska men blir aldrig borta länge.  Oftast blir hon precis bakom krönet av kullen så man ser svansen sticka upp. Hon söker hela tiden kontakt och belönas förstås för detta.

När vi går med syrran Quilaq har tjejerna extra skoj. Då rusar de sida vid sida med rumporna studsande mot varandra. Eller lockar varandra till spännande dofter som behöver undersökas. Bägge jagar sork med stor glädje och energi. Nu när de borrar ner huvudena i snön och kommer upp med hela ansiktet full med snö är de fantastiskt söta.

Det blev en lång promenad på nära 3 timmar.  Och nu har hundarna sovit så gott som aldrig förr. Kvällsrundan blev kort och koncis.

Lite fler bilder från promenaden:

Lycka

Idag kunde jag äntligen hämta bilen igen. När jag satt där och körde hemåt – nej inte på Hornsgatan – kände jag ren lycka.  Denna känsla har hållit sig från mig ett tag. Det har varit så mycket motgångar under senaste året.

Jag lärde mig på riktigt vad lycka är under de månader som jag bodde i det gamla Sovjet, i Leningrad som det då hette, St Petersburg nu. Detta var 199o och perestroika modeordet.  Med matkuponger, en dålig potatisskörd och en riktig rysk vinter var det tufft för folket. Mina vänner sa åk hem, kom en annan gång. Men envishet är inte bara ett drag hos mina hundar och jag blev kvar hela perioden med de studiemedel och de matkuponger jag tilldelades. Att då upptäcka att korven, mjölken, bröd, tågbiljetter eller vad det var man behövde  fanns kvar att köpa när man stått klart i alla köer gav en känsla av ren och skär lycka. Att lyckas ta sig genom en 5.miljoners stad med ett transportsystem som var på väg att bryta ihop gjorde en också lycklig. Att komma hem till människor som inte har något men ändå trollar ihop en måltid och erbjuder att dela är lycka.

Även om det var en jobbig tid så var detta något jag tog med mig hem til väst. Redan på vägen hem möttes jag av vårt överflöd på finlandsfärjan och det var något av en chock  att komma hem. Och det som inte fanns här var just känslan av lycka. Här med våra välfyllda skåp och tillgängligheten till allt  så jagar vi efter lyckan lite förgäves. Den drunknar lite i alla prylar.

Kanske var det därför jag behövde ett motigt år, för att återupptäcka lyckan och kunna uppskatta den? Man behöver ju olycka för att förstå lycka.  Och lyckan finns ju hela tiden omkring oss – att se hundarna springa lösa och leka, att träffa en vän och ta en kopp kaffe, att få tillbaka bilen efter många veckor…. Man måste bara leva i nuet, då är det lätt att uppleva lycka.

Hundmöten

Igår var jag inne på detta med aggression och ett område där hundar kan visa aggressioner är i hundmöten.

Hundmöten sker ofta oplanerade och plötsligt, i alla fall i en stad som Stockholm. Dessutom är det få hundägare som har djupare kunskaper i hundens beteende och språk vilket leder till att hundar många gånger tvingas in i situationer där de tar till aggression.

Efter att ha haft hundar med stor integritet och en stor portion urhund i sig har jag dels stor förståelse för hur jobbigt det är med hundar som gör utfall och visar aggressivt beteende och vet även hur lång tid det kan ta att komma tillrätta med beteendet.  Och allt hänger i grunden på att vi människor har så kluven inställning till aggression men också vår förväntan på hur hunden ska bete sig.

Vad är det då som avgör hur ett hundmöte (eller möte hund-människa för den delen) avlöper?

Jag ser 5 delar som påverkar hundens beteende:

1.Individens språksäkerhet
2.Individens självsäkerhet
3.Individens tidigare erfarenheter
4.Individens relation till sin förare
5.Individens förväntan

Individens språksäkerhet grundläggs redan i valplådan. Genom mamman och syskonen lär sig valpen hur man kommunicerar och var gränserna går.  Sen fortsätter språkträningen hela livet i mötet med andra hundar.

Individens självsäkerhet grundas dels på vad valpen föds med genetiskt, både rädslor och stresstålighet kan ärvas, men i mycket stor grad handlar det om hur vi lyckas bygga upp vår hund till en säker och trygg hund.

Individens tidigare erfarenheter är det som formar hunden vidare. Har man t ex otur i ett par hundmöten och hunden blir biten eller  nedtryckt kommer detta att påverka hur hunden reagerar i nästa hundmöte.

Individens relation till sin förare spelar så klart roll i högre grad i ett koppel än lösgående men även en lös hund påverkas av relationen.  Vet hunden att matte/husse utgör en trygghet och ett stöd är den lugnare än om hunden tror sig behöva lösa situationen själv eller om dend vet att örat kommer att vridas om. Här blir det så viktigt att vi kan läsa vår hund, även om vi ser den snett bakifrån. Och att vi uppträder lugnt och sansat.

Individens förväntan utvecklas efter hur det brukar gå till. När det finns en förväntan finns även en del stress med i bilden, oavsett om det är positiv – vi ska nog leka! – eller negativ – nu blir jag biten! och stress har en tendens att lamslå tankeförmågan.

Det är inte ovanligt att hundägare får rådet att hunden inte ska hälsa på andra hundar vilket i realiteten blir en självpåtagen karantän. En del tycker t o m att hunden endast ska leka och umgås med föraren för att de ska ha bästa möjliga arbetsrelation och lära sig att helt strunta i andra hundar. Men för de flesta hundägare blir det omöjligt att hålla, dels för att man möter så många hundar och dels för att man har hund som sällskap och inte som arbetsmaskin.

Själv arbetar jag med att stärka hundens självförtroende och relation till föraren samtidigt som vi bygger upp hundens språksäkerhet.  Då får vi bra hundmöten som ger bra erfarenheter och en positiv men lugn förväntan. Träningen är dessutom rolig och det skulle väl vara roligt att ha hund….?

Aggression

Craig Kennedy, professor på Vanderbilt university i USA, presenterar  ny forskning som visar att vår hjärna reagerar på aggression på samma sätt som den reagerar på belöningar som sex, mat och droger.

Detta förklarar benägenheten att ta till aggression men också varför så många gillar våldsamma sporter som boxning.

Detta har sagts förut men nu finns det vetenskaplig forskning som stöd.

Detta ger förstås en ny dimension till varför det idag fortfarande finns så pass många hundtränare eller s k dressörer och för all del även hundägare som använder sig av dominans och strafftänkande fastän forskningen har visat att inlärning är mest effektiv när den sker med positiv förstärkning.  Hundtränaren får en kick av att straffa hunden.

Detta förklarar också varför en del hundar blir såna slagskämpar och varför det kan vara svårt att träna bort aggression. Man måste förstås hitta en alternativ belöning till den det aggressiva beteendet ger.

Med andra ord – att träna med positiv förstärkning vinner i längden!

Mer info om forskningen hittar du på http://peabody.vanderbilt.edu/x8165.xml

Hormoner

Lillfröken har nu kommit ur sitt första höglöp och det har varit en upplevelse måste jag säga.

Hon började löpa den 22/12, gick in i höglöp den 1/1 och igår den 7/1 var sista och väldigt desperata dagen. Idag är det definitivt efterlöp. Första veckan blödde hon lite för att den 30 och 31/12 slaska i pölar. Under höglöpet blödde hon inte så det syntes men nu blöder hon lite igen.

Bortsett från blodet är det beteendet som varit påtagligt annorlunda. Från ett lagom glatt intresse för mötande hundar men ovilja att låta dom nosa för ingående så var hon de 3 sista dagarna i höglöpet desperat att bjuda ut sig och hade nog gärna fått till det men vem som av de vi råkade möta. Att låta fröken springa lös fanns tyvärr inte på kartan men det rörde sig om bara 3 dagar och det kan man leva med.

Bruno har tagit det med ro. Bortsett från att han blev magsjuk under 2 dagar har inget märkts förutom att han varit trött.  Men så har det varit kallt också. Och fröken har varit väldigt trött. Och lite dålig i magen igår=sista dagen av höglöpet.

Många har frågat om jag tänker kastrera henne och just nu måste jag säga tror inte det. Men vi får se för det beror ju på hur hon mår under och efter löpet. Och det behöver hon löpa ett par gånger till för.  Lillfröken blir stora fröken =)

Hundar och vargar

Kan inte släppa vargjakten….

Det tycks ju som om lobbyisterna har tuggat öronen fulla med ”fakta” på för tillfället sittande minister Carlgren. Dessa ”fakta” är illa underbyggda och består egentligen av myter.

Den som ska fatta beslut borde ju vilja veta hur vargar är funtade och beter sig och borde då rimligen ta reda på fakta. Särskilt om dessa fakta ska vara underlag för att ta livet av våra rovdjur. Gärna från flera källor. Och från fristående men insatta personer.

En nyutkommen bok är ”Hundars och vargars beteeenden” av Freddy Worm Christiansen. Den kan bl a beställas via etolog Kerstin Malm, http://www.hundvarg.se.

Freddy kommer även att föreläsa på ett flertal orter i Sverige. Passa på att gå och lära dig mer om vargar och deras beteenden!!

En annan tanke som mal är att de flesta av dessa jägare ju själva har hundar. Hunden kommer från vargen. Idag ser jägaren vargen som en konkurrent om samma byte. Det var säkert så för 40 000 år sen med, men då lärde man sig att samarbeta vilket i slutändan gav oss hunden. Nu slaktar man istället vargar. I mina ögon har de jägare som varit med i denna jakt förbrukat sin rätt till att ha hund. Det funkar inte att slakta vargar och kalla sig hundvän!

Vargjakt

Den svenska regeringen har gett vika för lobbyisterna och tillåtit jakt på ett antal vargar.

Dag 1 har typ alla skjutits resp vådaskjutits. Troligen blir antalet dödade vargar större än det tillåtna.  Ett antal män och kvinnor med bössan i högsta hugg har lekt cowboys i skogen.

Var kommer detta varghat ifrån? Denna skräck som tycks så irratiionell. Vargar som är så skygga….I många europeiska länder finns det betydligt fler vargar nära inpå befolkningen utan att dessa förvandlas till blodtörstiga fullidioter som står och hetsar upp sig med en bössa i handen och som sen är så darrhänta att de inte kan skjuta rakt. Det är så mycket i detta som jag bara inte förstår.

Blden visar den (enda) tillåtna varg i Laxå/Degerfors som sköts.  Skräckinjagande? Knappast. Och det är vuxna män och kvinnor som blir dreglande hetsskjutare, inte barn eller ungdomar som kanske inte ser allt i rätt dimension.

Det är så j-vla sorgligt. Du kan stödja vargen genom att gå in på http://upprop.nu/odgq och skriva på mot liscensjakten. I år är det dock för sent för vargen.