Månadsarkiv: januari 2011

Äntligen nått som ger effekt!

Efter månader med olika tillskott som inte tycktes ge någon eller knappt märkbar effekt på Bruno tror jag att jag äntligen hittat ett medel som funkar. Jag har tagit till uteslutningsmetoden och efter att ha gett ett tag slutat ge för att se vad som händer. Det som hände var att Bruno blev sämre. Mer öm, mer halt, stelare och med mer smärta vilket bl a yttrade sig i mer skällande. Nu får han medlet igen och redan efter ett dygn är han lugnare, går lite bättre och förhoppningsvis blir han mindre halt om några dagar.

Det är ett homeopatiskt medel som består av många ingredienser. Medlet har testats kliniskt och har då visat sig ha effekt. Det har använts av tyska OS-lagen under 2000-talet  och det finns ingen karens på medlet (konstigt iofs om det används vid skador).

Jag ger medlet i tablettform och varje tablett innehåller

  • Aconitum napellus  – smärtstillande efter skada
  • Arnica montana, radix  – minskar svullnad och blåmärken
  • Belladonna  – minskar svullnad och smärta
  • Bellis perennis  – mot blåmärken
  • Calendula officinalis  – stimulerar läkningsprocessen
  • Chamomilla  – minskar ömhet vid smärta
  • Echinacea  – stärker immunförsvaret
  • Echinacea purpurea – stimulerar läkningsprocessen
  • Hamamelis virginica – minskar ömhet vid blåmärken
  • Hepar sulphuris calcareum  – stimulerar läkning av skador
  • Hypericum perforatum  – smärtstillande
  • Mercurius solubilis – minskar svullnad
  • Millefolium  – mot mindre blödningar’
  • Symphytum officinale  – minskar ledsmärta

Infon är från tillverkarens sida, http://www.traumeel.com och ev kan stavfel ha smugit sig in men vill man läsa mer kan man ju göra det på den sidan.

Nu hoppas jag att det ska ge önskad effekt.

Annonser

Lurad!

Kan inte säga annat än att jag blivit lurad. Eller invaggad i falsk säkerhet. För jag var 80% säker på att Nilaq löpte samtidigt som sin syster, att hon började nån vecka senare än Qilaq.  Det var så mycket som stämde. Men men det var visst inte så. För nu löper hon definitivt. Ja ja, får ta det som ännu en lärdom. Det är ju min första tik trots allt så lite ursäktad är jag kanske. Och det ska väl vara så, att man lär sig nåt nytt hela tiden.

Utvärdering

Nu har det gått 2½ månad sen Bruno fick sin diagnos.  Sen dess har han simmat 1-2 ggr/v, fått mindre mat, ätit en burk aktiv hund och sen en påse gluco-flex, under 1 månad ätit biosynov (gurkmeja), pulsat i snö, fått ha back-on-track-täcke på  och fått några behandlingar.

Dags för en första utvärdering! Simningen har gett en starkare och uthålligare Bruno. Han har blivit slankare och fått en fin muskulös kropp. Vänster bakben är fortfarande mindre musklat och det svagaste benet.  Han har ibland träningsvärk men inte lika besvärande nu som i början.  Höger sida är starkare och han föredrar att simma i vänstervarv. Mindre mat har gjort att han gått ner i vikt. Har inte vägt honom än men i nästa vecka ska vi ta en tur till veterinären och vågen.  Ett par kilo borde vara borta. Kosttillskotten med glukosamin har inte gett någon effekt alls som jag kan se. Nu kan det vara att jag inte hittat rätt preparat till honom eller att det faktiskt inte sitter i leden utan i muskulaturen och det hjälper ju inte dessa på direkt. Biosynoven gav dålig mage så den fick vi ta bort igen. Back-on-track-täcket är svårt att utvärdera men han tycker om att ha det på sig en stund varje dag och ute. Att pulsa i snö har varit både bra och dåligt. Vissa dagar klart för mycket som gjort honom mer halt och trött, andra dagar tycks det ha motsatt effekt och han har varit pigg och glad.  Detsamma gäller att gå i trappor, ibland får man lyfta honom andra dagar kan han gå uppför en trappa med jämna fina steg. Behandlingarna har väl funkat så där. Han får mer ont och blir svagare av dom så jag skjutit dom på framtiden.

Så hur gå vidare? Ja vikten måste vi kolla upp förstås. Simningen kommer vi fortsätta med under våren. Nu ska vi börja bygga upp vänster sidan så den blir starkare. Att simma högervarv + att sätta nån sorts viktmanschett på vänster benen kan säkert hjälpa till. Ska klura lite på vad som går att göra. Eftersom tillskotten inte gett något och han inte tål smärtstillande ska jag nu prova ett homeopatiskt preparat. Tyska veterinärer jobbar med det och jag har använt linimentet tidigare. Men det finns även som tabletter och dessa ska Bruno få nu så hoppas jag det ska ge någon effekt. Eftersom behandlingarna varit för mycket än så länge har jag börjat massera honom istället och det tar ju tid innan han vänjer sig vid nya saker så det får bli i nästa utvärdering.

Under tiden har jag även tittat på andra lösningar. Det finns ju mycket man gör idag, t ex att sätta in en konstgjord höft eller att sätta in guldimplantat runt höftleden. En konstgjord led blir det inte, alldeles för jobbig operation  och rehabtid och det känns inte okej. Guldimplantaten kanske kan vara något, det verkar smidigt och rel snabb rehab,  men det finns inte så mycket info om hundar som genomgått denna op att hitta på nätet. Tydligen funkar det bäst på unga hundar….

Ja vi fortsätter på och så kommer det en ny utvärdering om 2 månader igen =)

Det här med Cesar Milan…

Ingen har väl missat Cesar Milans program som visas på TV, eller att han ska komma till skandinavien i vår, eller att han är inbjuden till MyDog i Göteborg i januari eller att jag  tar avstånd från hans metoder.

För de av er som inte vet vad jag pratar om – Milan är en tv-personlighet som numera är  bosatt i USA och som bl a efter ett framträdande i Oprahs show fick en egen tv-serie producerad av National Geographic. Denna serie har sedan sålts över hela världen och har i Sverige visats på TV4+.  Han brukar kallas hundpsykolog (ingen skyddad titel) och själv kallar han sig hundviskare. Han anser att man inte ska belöna hundar utan disciplinera dom och bli ”flockledare” så hundarna vet sin plats i flocken = under dig. Han säger ofta att hundägaren använder för mycket beröm och kel och för lite disciplin och att hunden därför inte vet sin plats och i avsaknad av flockledare blir den utåtagerande. Flockledaren ska ha en lugn och bestämd  utstrålning.

När serien visas på tv dyker det ofta upp små skyltar som säger ”gör inte detta själv utan professionell hjälp”, ”detta hjälpmedel är inte lagligt i Sverige” osv. I själva programmen ser man ofta en familj eller ett par med en eller flera hundar som beter sig lite som de vill: de gör utfall mot hundar, biter ägaren, biter sönder saker, skäller hela tiden osv, och som ägarna står helt rådlösa inför. Milan kommer dit, pratar med ägarna, talar sen om för ägarna att de måste promenera med hunden varje dag (!!), att de behöver ändra sitt beteende mot hunden och (ibland) även att de måste aktivera hunden. Ibland  pratar han om ”red zone”-hundar dvs hundar som uppför så illa (t ex biter en hund för att döda) att de hotas av avlivning om inte omedelbar bättring sker. Milan tittar även på hunden och provocerar den gärna så att den visar det ”fula” beteendet. Milan säger själv att han tränar människor och rehabiliterar hundar. Så efter denna intro påbörjas det Milan kallar rehabilitering…

Hunden får i de flesta fall på sig hans specialhalsband, typ tunt helstryp som sitter fast i en ställning så att snaran hamnar direkt bakom öronen = känsligaste platsen på nacken.  Ibland har ägaren redan ett stackel på hunden och då använder Milan det. I vissa fall använder Milan elhalsband, t ex när hunden jagar katten eller hunden ska lära sig hålla sig undan skallerormar. Nu är både el- och stackelhalsband lagliga i USA men det betyder inte att alla amerikanska tränare använder eller ens förespråkar dom.

Sen kommer vanligen en rask promenad då hunden hålls i kort koppel och nära. Den ska gå med Milan och får varken nosa eller kissa.  Han rycker gärna i sidled i kopplet, det ska visst rubba hundens balans. Han ger även ifrån sig ett väsljud och sticker snabbt fingrarna mot hundens hals för att som han säger ”imitera hundars korrigerande bett”. Om hunden beter sig illa, t ex gör ett utfall mot en annan hund vill han gärna att ”busen” ska lägga sig för den attackerade hunden, han drar sig inte för att brotta ner hunden och hålla den på marken och låta den andra hunden få sniffa av den nertryckta hunden…  I andra fall hissar han upp hunden (ja i strypet) tills ”den ger sig” dvs tuppar av. Ibland blir han biten, ganska ofta faktiskt, vilket vanligen förfärar ägarna till hunden men gör Milan stolt, då ”tar” rehabiliteringen. Nu är inte hela programmet en radda av mer eller mindre grova övergrepp med de förekommer regelbundet och i typ varje program.

Om vi bortser från de i Sverige olagliga hjälpmedel som elhalsband och stackel utan bara tittar på hans sätt att behandla hundar och hundägare så går en hel del av det han gör stick i stäv med t ex den dressyrpolicy som både SKK och SBK har skrivit på. I denna policy pratas bl a om att använda onödig hårdhet, att tillfoga smärta och att inlärning bör ske med positiv förstärkning. Även om man inte är medlem i någon av dessa organisationer är man bunden av Jordbruksverkets regelverk där man bl a säger att smärta aldrig medvetet får tillfogas djuren.  DET FÅR ALDRIG GÖRA ONT. Nu är det förstås svårt att veta exakt var smärttröskeln för olika individer går. Och frågan är om man måste veta det. Eller räcker det att se hunden hoppa till eller gå i försvar? Jag tror alla kan förstå att en hund som hängs i halsbandet upplever smärta och ett onödigt stort obehag.

Allt detta som ovan beskrivits har i några år visats på svensk TV. Det finns förstås andra hundprogram men just Milan har blivit väldigt populär. Inte bara bland hundägare. Så varför skulle detta vara ”dumt” och/eller ”farligt”? Det ser ju så lätt ut! Och är det inte bra att allmänheten har tillgång till kunskap om hundträning utan att behöva betala och gå en kurs? Eller köpa böcker och läsa? Jovisst är det bra att visa program om hundar på tv och även program om hundträning. Men frågan är vilken sorts program man bör visa i ett medium med så stor spridning som tv? Eller spelar det någon roll? Och för vem? Är jag bara avundsjuk?

Nej, avundsjuk är jag inte. Egentligen borde jag vara glad att så många tar efter metoderna eftersom det i slutändan ger mig fler kunder, både som certifierad hundpsykolog (när hund och ägare behöver grundläggande nyinläning av en tillitsfull relation – ungefär som när människor kommer på kant med varandra) och som hundfysioterapeut (behandla skador i nacke och rygg). Men eftersom jag värnar om djurs väl tycker jag det är förfärligt att just Milans metoder får en sån genomslagskraft. Är man ute och går kan man ofta höra hundägare ”väsa” på hunden t ex i ett hundmöte. Och ibland sparka den i sidan. Jag vet att Milan-anhängarna säger att han inte sparkar utan rubbar balansen på hunden – liknande det sidledes ryck han så gärna gör – men en spark är en spark. Och fingrarna i halsen samtidigt som man väser, det ser man också användas.  Och hunden kryper ihop, slickar sig om munnen och tittar bort. Inte bara från hunden utan även från sin ägare. Och vad säger det? En hund som gör lugnande signaler till alla i omgivningen. Men såna signaler pratar Milan aldrig om. Han vet kanske inte ens vad det är eftersom hans metoder är så gammeldags och han med stolthet säger sig vara självlärd expert. För oss andra som har läst på är det tydligt att hunden upplever ett starkt obehag och försöker dämpa aggressionsnivån hos omgivningen inkl hos sin egen ägare. För det är så hunden upplever denna metod, att ägaren är aggressiv. Det är så ironiskt att Milan lär ut aggression till ägarna för att förhindra aggression hos hunden.  Men hundägaren som enbart sett och lyssnat på Milan vet inte att hunden i sin tur försöker dämpa ägaren. Utan fortsätter. Och där nånstans blir det så himla fel. För hunden svarar med rätt signaler men dessa känns inte igen. Och bland hundar svarar man med att ge lugnande signaler tillbaka = jag har förstått budskapet. Så när hunden möter en hund den upplever som obehaglig ät cirkusen snabbt igång. Istället för ett lugnande svar möts den av ägarens aggression….  Och som lax på löken sätter aggression igång stressystemet.

För de av er som kanske hört ordet stress och dess fysiologiska biverkningar så är det säkert glasklart att när stressystemet är igång minskar samtidigt en rad funktioner i kroppen: man får tunnelseende, blir mindre känslig för smärta, hjärnan och matsmältningen stängs av och en rad hormoner pumpas ut i kroppen – allt för att kunna fly eller fäkta.  Här sitter nu hunden fast i ett stryphalsband som sitter på halsens känsligaste del så den kan inte fly. Utan bara fäkta. Och det leder till ökad aggression från nej inte den mötande hunden utan den egna ägaren. Som dessutom måste ta i för kung och fosterland eftersom hunden står under stark stress och därmed varken känner eller tänker, inte just då i alla fall. Är det nån som blir förvånad om jag nu säger att förtroendebasen mellan hund och ägare är nere på noll? I detta läge kan antingen hunden bli väldigt aggressiv mot ägaren eller annan kringstående som riskerar att bli illa bitna (jodå, många blir bitna av sina hundar när de försöker sig på detta – minns varningsskylten….) eller så sker en annan sak.  För när man inte kan fly undan och inte kan ändra sitt läge då ger man upp. Det kallas inlärd hjälplöshet och kan säkert lätt förväxlas med lydighet för den oinvigde. Men det syns alltid i hundens ögon….

Vi borde kanske mitt i allt detta ställa oss själva frågan varför vi skaffade hund? Vad vill vi med vårt hundägande? Är det för att vara balla och gå med lösa hundar i flock och stajla? Eller för att ha en kompis som vi gör roliga saker med? Eller vill vi ha en robot som hänger med på våra promenader men som inte själv vill eller syns så mycket? Svaret styr förstås hur vi ser på både relationen och träningsmetoder.

Milans metoder lärs ut vecka efter vecka på tv. De visas för hundägare som tror att det är så man ska behandla hundar. Det visas för icke-hundägare som tror att det är så hundar och kanske andra djur ska behandlas. Det blir liksom ett rättesnöre för allmänheten om hur hundägaren bör agera när den är ute med sin hund och hur robotaktig en ”väluppfostrad” hund ska vara. Och nu ska han som lär ut detta komma till Sverige och berätta mer…. Det är så man kan spy. Att SKK och SBK som bägge har undertecknat en dressyrpolicy som tar avstånd från såna metoder ändå kan bjuda in en person som lär ut just såna metoder överstiger mitt förstånd.

Som avslutning ett tv-tips: För de som vill se engelskspråkig hundträning av annan kaliber rekommenderas Victoria Stillwell. Hennes program heter ”It’s Me or the Dog” och visas på TV3 och i repris på TV4 där den heter Min hund styr mitt liv. Mer info om henne på hemsidan: http://positively.com/

Och för dig som trots allt vill lära dig mer om hundar och hur hundar egentligen fungerar och kan tränas med moderna metoder som baseras på de senaste etologiska rönen   – uppsök en seriös hundtränare inom t ex IMMI. Gör det för din egen och inte minst hundens skull.

Tillägg: Det har även bildats en grupp som samlar info mot Milan. Du hittar hemsidan på: http://nocesarmillan.weebly.com/index.html

Katternas årskrönika

Efter en rad krismöten hela dagen kommer här även katternas årskrönika!

Ja just det. Matte höll på att glömma bort oss – som vanligt – hundarna verkar ju ha nån specialstatus i huset. Men nu har vi sett till att få vår egen krönika.

Vi har nästan hela året fått betrakta världen från våra utkiksplatser. Det betyder inte att året varit händelselöst. Vi börjar med Leo:

Året började med en massa snö. Det betydde snö ute på gatan som vi spanade på men även snö i hallen och ibland isbitar som var roliga att leka med. Så när hundarna hade släppts in och matte klätt av sig hoppade jag ner och smög ut i hallen. Man fick vara snabb, innan matte hann tillbaka med sopborsten.  Sen satt jag och fnissade när hon trampade i blöta pölar lite överallt på golven  =)

Det här året innebar också ökade krav på mig, t ex att ta hand om Nilaq som höll på att växa upp. Hon var ingen valp längre och ibland behövde hon en kompis att prata med och bara vara med… Bruno kändes inte lämplig för ett så ansvarsfullt uppdrag och Morgan, ja med hans attityd mot hundar…. Nej det blev min uppgift. Så det blev många tillfällen som jag fick rycka in och finnas till tass när Nilaq behövde prata eller bara ha ett stöd i tillvaron.

På vårkanten blev det en utflykt med bilen. Matte var försåtlig och lyckades lura både mig och Morgan.  Vi stuvades in i burar och i bilen på ett högst förödmjukande sätt! Tack och lov var pinan snart över och vi fick istället utforska ett nytt hus. Matte lät oss också gå ut och jag tog genast chansen att utforska omgivningarna. Tyvärr råkade jag ut för ett litet missöde som slutade med mera förödmjukelse för min del…. Det tog veckor innan sista kådbiten försvunnit ur pälsen igen.

Sen kom sol och sommar. Och jag hade nästan hunnit glömma bilfärden när det var dags igen. Matte stoppade in mig i buren igen (!) och så bar det av söderöver. Flera dagar reste vi och gjorde ”övernattningar” på olika ställen. Då fick man komma ut och lufta på sig över natten, äta, dricka och gå på lådan. Tyvärr var möjligheterna att gömma sig begränsade så matte fångade in mig varje morgon igen, suck. När  vi äntligen var framme visade det sig vara ett ganska trevligt ställe. Det fanns en balkong att vistas på och gott om platser att vila, spana och gömma sig på. Och några blommor att äta på. Vi fick åka till veterinären och göra en ”hälsokoll”. Helt onödigt, jag är ju kärnfrisk! Och ett äckligt piller petade hon i oss, bläää.  Sen åkte vi hem till Sverige igen. Det var ganska jobbigt att resa så många dagar i värmen. Tack och lov har jag sett matte massera så jag använde mina kunskaper på Nilaq som hade lite ont i huvudet.

Hemma igen var det snabbt gamla vanor.  Även jobbet att vara stöd till Nilaq fortsätter och sen gör jag förstås stor nytta i hemmet. Tack vare mig får matte bl a  bädda om ofta. Och jag grejjar en del i garderoben som jag gärna går in i och rumsterar om i. Sen har jag kommit på att matte blir duktigare att plocka upp efter sig om jag pinkar på sånt hon låter ligga på golvet. Hon blir ju lite irriterad men det uppvägs av att jag har så kul och känner mig så nöjd. Så detta år har varit helt okej faktiskt även om resorna var i jobbigaste laget.

Och Morgan: Typiskt att jag ska komma sist! Bara för att man råkar vara fysiskt minst. Kan ju jag inte rå för, eller?  Jag är ju samtidigt den smidigaste av oss, moooahahaha. Vad ska jag berätta då? Tycker det mesta rullat på som tidigare detta år. Jag smyger runt och verkar i det dolda. Helst sitter jag i knät eller på ryggstödet när matte jobbar. Hon bytte fåtölj så jag har ingen lika bra plats att sitta på nu.

Resan till Värmland var ingen succe, det var åka bil och sen kallt och snö där så jag satt i alla fall inne. Och sen åka bil igen.  Vad är det för kul med det? Då var resan till Tyskland bättre. Jobbigt med värmen och att sitta i bilen men bra ställe att vara på.  Jag hittade en fin spanarplats som fungerade bra. Ibland är det bra att vara lite mindre. Sen hängde vi ju mycket i värmen och vi behövde inte göra något direkt. Det kallas  visst semester. Jag utforskade även lägenheten noga och hittade lite olika platser som jag trivdes på och där ingen störde mig. Jag dras ju till kreativa miljöer så en av platserna blev påskrivbordet så klart. Och där fanns en hel del papper och annat att riva bland. Och två tangentbord, hehe. Men de var inte på så ofta så fast jag promenerade runt på dom hände inte så mycket…

Sen fanns ju många fönster att titta ut genom och balkongen då. Men den blev för varm på dagarna….

Sen åkte vi hem igen och det var skönt. Under hösten bestämde jag mig också för att trots allt gilla läget med hundarna och allt och slutade bry mig så mycket om dom och då slutade dom jaga mig. Men jag kommer aldrig att förstå hundar, de är verkligen konstiga. Jag fattar inte att Leo tycker dom är så kul? Men han är ju inte som jag är han inte Leo. Jag är en knäkatt så det så. Nej nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Tror jag sätter mig och petar på matte så hon kliar på mig istället för att data.

Brunos årskrönika

Året började kallt. Jättekallt. Med mycket snö. Jag var inte van vid snö för där jag bodde tidigare var det platt och bara lite snö ibland och förra året var det faktiskt barmark vid jul fortfarande så det så. Så jag var inte beredd på all snö…

Fast det är vackert och ganska kul att springa i. Men det är lite jobbigt när man sjunker ner till magen i snö. Matte sätter på mig ett täcke. Egentligen fryser jag inte och tycker att täcket är lite larvigt men när vi ska vara ute länge….och det är vi pga lillan…..så är det ändå ganska skönt med täcke. Och godis. Godis hjälper också när man ska vara ute så länge.

Det var snö läääääänge men sen kom våren. Det var så skönt. Och då var det mysigt att ligga ute och vara ute länge.  Men det var is på sjön och det var konstigt för det var sol ute…

Sen var vi iväg en sväng ett par dagar och då var vi i ett hus. Inte samma ställe som med Egon, ett nytt ställe, men det var okej här med. Det fanns gräs utanför att ligga på. Och skog att promenera i. Mysigt.Men trappan från övervåningen var lite läskig, det var en smal och brant trappa och matte fick hjälpa mig att gå nerför, det är faktiskt svårt att gå nerför trappor…. När det blev varmare gick vi en del i skogen. Matte la spår, det gillar jag. Fast det är lite läskigt med blodet men lukten av skanken är såååå intressant! Jag skulle aldrig våga mig fram till ett levande rådjur men att få tugga lite på en skank är häftigt! Så den vill jag inte gärna släppa igen…

Vi lekte mycket på Långholmen också under våren och sommaren, gärna  nere på stranden och så promenerade vi  i skogen ibland.  Sen kom värmen och då vart det för varmt istället och jag ville helst vila. Då var vi ute på morgonen och sent på kvällen istället. Vi var iväg en sväng till Tyskland också för matte ville visa upp mig för dom.  Så vi var med på en långpromenad med många dalmatiner. Det var väldigt varmt men vi gick i en skog och det fanns en sjö att bada i. Och alla var trevliga. Jag blev kompis med Junior. Vi flörtade lite på restaurangen där de flesta samlades efter promenaden. Det var roligt att se att alla kom tvåbenta som så bra överens när vi hundar kunde vara med.  Några hundar skällde lite men det var ingen som brydde sig. Jag skällde inte!! Matte var stolt över mig sa hon.

När vi kom hem till Stockholm igen var det fortfarande varmt. Vi var mycket nere vid stranden och nu vågade jag simma lite också. Det var häftigt men läskigt. Jag simmar inte långt men alldeles själv. Fast lite hjälp har jag av min gula boll som flyter. För den kan jag hämta i vattnet.  Det kan jag! Men jag vill bara simma en eller två gånger sen vill jag hellre busa på stranden.

Matte är lite orolig för mig för jag har haltat från och til under sommaren och nu har det blivit värre. Fast bara vissa dagar och andra dagar springer jag på. Men hon tittar såååå på mig. Vet inte vad jag ska tro.Sen blev det ju oktober och då hade vi vårt tvåårsjubileum! Tänk att jag bott här i två år nu! Och det har ju hänt ganska mycket under den tiden….. Så vi firade med lite grillad kyckling som jag älskar! Fast sen tog matte mig till veterinären i alla fall och han trodde det var höften. Så dumt! Jag som springer så bra nu efter all träning. Fast det är klart, jag har ju ätit ganska bra och även godis och så var det så varmt i somras så kanske blev det nåt fel? Jag fick komma tillbaka efter en vecka och då fick jag sova en sväng och sen sa de att det var nåt fel på min höft. Matte blev ledsen, det märkte jag. Själv mådde jag lite illa och var lite yrslig.  Matte fick nästan bära mig till bilen. Veterinären sa nåt om att gå ner i vikt men det ville jag inte höra! Men matte gör ju inte alltid som jag vill utan jag märkte ju att det blev snålare i matskålen. Uschamej. Jag är ju dalmatiner ju, inte kan jag klara mig utan mat heller!? Nåja, om det hade vart allt så hade det väl varit bra men det var förstås mer som skulle komma. Ni minns ju att jag började simma i somras, eller hur? Inte visste jag att detta skulle användas emot mig…. Men det var det som hände. Matte hittade nåt ställe utanför stan och dit har vi åkt i flera månader, det känns som år, ibland flera gånger i veckan.  Och där får jag först duscha och sen sätter de på en flytväst och sen lyfts, ja jag vill säga  knuffas, jag ner i en bassäng med vatten. Och sen måste jag simma för glatta livet. Tack och lov får jag ha en grej i munnen annars hade jag nog drunknat!! Är detta verkligen lagligt?? Matte säger att det är för att jag ska blir bra och stark men hallå!! Det måste finnas andra sätt än detta? Fast jag måste erkänna att de första gångerna var värst. Nu är det nästan, jag säger nästan, kul att simma. Och jag är starkare och smalare. Riktigt snygg och jag får säga det själv.

Nu har det blivit kallt igen och jag får ha täcket på men det är okej nu för jag känner att jag rör mig bättre eftersom jag inte blir så stel. Men sen hade matte köpt nån larvig pyjamas och den gillar jag inte! Lite värdighet har man ju! Fast det är klart att den värmer ju. Nåja, kanske en kompromiss: efter simningen när jag är blöt. Men inte annars.

Ja så har mitt år varit. Hoppas ni haft ett bra år ni med. För jag tycker att jag har det bra här trots allt.  Gott Nytt År!!

Nilaqs årskrönika

Året började otroligt bra – mycket snö och kyla! Hela januari var en dröm =) Och hela februari. Och hela mars…. Det som möjligen drog ner betyget lite var att skogspromenaderna blev färre än under hösten. Det berodde på att matte var lat och inte ville pulsa i snön. Hon skyllde på Bruno men jag vet nog!

Sen kom april och då smälte snön bort. Det var lite trist, den hade kunnat legat lite längre faktiskt. Men april var annars en rolig månad.

Först åkte vi med matte och hennes mamma till ett ställe som heter Värmland. Där har de stoooooora skogar.  Vi bodde i ett litet hus i skogen så jag började att utforska och kolla lite vad djuren gjorde och så. Matte var inte så glad över det så sen fick jag bara gå ut i lina. Hon pratade om farliga bilar men jag vet nog, bara glädjedödare, suck. Men det var fina dagar.  Lite extra roligt var att Leo sprang upp i en gran. Det var väldigt underhållande att se matte klättra upp och hämta ner honom efter ett par dagar……Och han var insmetad med kåda för han hade legat och klamrat sig fast i stammen. Haha, dumma katt!

När vi kom hem igen började vi vara mer i skogen – det var roligt! Och så fick jag spåra…. Nu är det skillnad på spår och spår ska ni veta. Själv föredrar jag att spåra efter olika vilt. Mycket blod ska det vara om jag får bestämma! Men det finns alltid tid för bus i skogen också!!

Så kom maj och då gick vi nästan inte alls i skogen…. Matte pratade om bebisar i skogen och jag fattar ingenting. Jag vill ju bara kolla på dom och leka med dom? Vi promenerade istället mycket på Långholmen, det är ju där vi bor, och ofta gick vi ner till stranden och busade, syrran och jag. Vi sprang hela vägen ner jättefort och sen upp igen om inte mattarna kom och så ner igen. Ingen hinner ikapp oss!

I juni gjorde vi en utflykt till skärgården. Jag trodde det skulle vara som Värmland men det var helt annorlunda. Vi åkte båt fram och tillbaka, det var lite tråkigt. Men sen var det fint att promenera på ön. Det fanns får där i en hage och jag blev alldeles till mig.  Fast vi var bara där en dag. Det är det som är en utflykt. Det andra var en resa.

Sen löpte jag för andra gången i mitt liv i slutet av juni. Det var lite kul för alla hundar tyckte jag var fin. Ja inte tikarna då men de fick på moppo för alla ska tycka att jag fin!! Juli var annars väldigt väldigt varm så då gjorde jag så lite som möjligt. Jag badade lite och drömde om snön.

I augusti började vi gå kurs. Jag hade inte gått så många kurser, det här var faktiskt min första kurs. Det var roligt! Vi lekte i skogen. En tant busade med mig och sen sprang hon och gömde sig. Haha, hon var jättedålig på att gömma sig, jag hittade henne direkt och så lyckades jag sno en leksak av henne. Med den sprang jag runt och busade lite och sen fick jag en godis av matte.

Sen fick jag en infektion i huden. Det var för att det var så varmt och fuktigt. Jag fick gå till doktorn och sova en stund. När jag vaknade hade de rakat hela kinden på mig!!! Jag såg inte klok ut. Hallå, man ska väl ha frisyr och inte se ut som …. jag vet inte vad. Helt galet. Men det läkte och sen växte pälsen ut igen tack och lov.

Vi gick kurs hela hösten fast det blev mörkt sen. Men jag springer lika fort i mörker som i ljus faktiskt.  Med mig på kursen var min kompis Loke. Loke är schäfer och ett par månader äldre än jag. Han är såååå häftig. Jag blir alldeles till mig när jag träffar honom. Och han är så tuff. Han kan skälla högt. Vi tränade att söka ändå till oktober och då hittade jag även främmande människor! Jag är bara bäst…..

Under hösten fick jag gå en massa spår också. Det var roligt. Nu har jag testat både rådjur och viltsvin…. Båda är roliga men viltsvin var kanske lite mer skoj! Då låg jag på rygg och lekte med klöven när jag hade hittat den. Och jag är alltid lika nöjd med min prestation! Jag är så duktig!! Men det var så mycket folk i skogen hela tiden. Matte sa att de höll på med nåt konstigt. Tror det hette kantareller. Men de står ju bara där så jag tycker kantareller verkar tråkiga…. Annars var jag lite trött och grinig under hösten. Det är faktiskt inte lätt att växa upp.

I oktober fick matte en konstig idé igen. Hon får ju såna lite då och då, jag försöker visa tålamod men det är inte alltid så lätt.  Nu åkte vi till ett ställe på landet, tror det hette Färingsö, och där finns en bassäng. Har ni hört det ordet? Akta er för det säger jag bara. En sån är fylld med vatten och sen blir man nerknuffad i den och måste simma. Det är asjobbigt, säger jag bara. Man är helt slut efteråt, och så blir man ju dygnsur. Inte alls som när man springer på stranden och fångar vågor.  Matte och henne idéer….

När snön kom i november blev jag lycklig igen! Jag började löpa igen då också, man ska ju passa på när syrran är i farten. Matte tyckte inte det var bra men vem bryr sig? Jag tyckte det var bra och denna gång jag var lite smygis, ingen märkte nåt. Ja Bruno då men han bor ju med mig.  Och jag slapp simma ett par veckor, haha. Men det bästa var snön.  Matte började använda ett bälte då, det var lite konstigt först men sen fattade jag att jag kunde dra henne och då blev det kul. Så nu tränar jag att dra matte i gumminavelsträngen…. Men det är bara när hon har bältet på som jag får dra annars går jag fint. Sen tog en trevlig höstvana slut när snön kom. Vi brukade gå till ett café efter promenaden och våra mattar tog en fika. Det var himla mysigt.

Nu i december har vi haft fortsatt mycket snö och ganska kallt. Perfekt väder om ni frågar mig. Jag kan vara ute hur länge som helst. Fast det är ganska skönt att komma in sova lite mellan varven. Och äta. Nu efter löpet är jag hungrig. Och så simmar jag igen. Nu har jag fattat hur man gör men det är fortfarande jobbigt. Matte kallar mig Therese Alshammar, jag vet inte vem det är men alla skrattar när hon säger så…. Jag är fin i pälsen igen, inte lika lång och tjock som förra vintern men jag är ju ingen barnunge längre =)  Nu har året tagit slut och ett nytt börjat så får vi se vad som händer. Hoppas ni alla får ett bra år, det ska jag ha!!