Månadsarkiv: december 2016

Frans årskrönika

20160628_083522

Men nu är det väl min tur? Varför blir alltid jag sist fast jag vill först? Det här med krönika är nytt för mig men jag försöker väl då….

I början på året då hade jag bott här ett år och förstått att matte och Nilaq är min nya familj. Vi har ju gjort en massa saker ihop och sånt men då blev det liksom vanligt.

Förra året fick jag lära mig många nya saker och det blev lite kaos i huvudet men detta år har vi repeterat och fortsatt jobba med olika saker. Ibland har matte och jag olika uppfattning om vad övningen går ut på men hon har humor vilket är bra. Hon frågar om jag kan skratta men jag vet inte vad hon menar så jag viftar extra mycket på svansen då.

Nu när jag bor i stan så tycker jag att det är så kul att åka buss! Jag går gärna till stället där bussen går för då kanske vi åker och hälsar på mattes mamma eller mattes bror. Dom är snälla. På bägge ställen har jag lyckats sno mat så jag vill gärna åka dit ofta.

Kul är också alla människor som vill hälsa här och det tycker jag är jättekul. Att de vill säga hej till mej!!!

Inte lika kul är alla hundar vi möter hela tiden. Då pratar jag ganska upprört men matte säger att vi inte behöver hälsa på alla och nu går det lättare för mig att istället äta något. Äta är bra. Det kan jag göra hela tiden. Men matte blir sur när jag hittar ätbart ute. Mysko för ibland slänger hon mat på marken och vill att jag ska hitta och äta…

Vi gör roliga saker. Varje morgon leker och tränar vi något och jag får äta. Sen får jag ibland springa och dra. Nilaq är med ibland men i år har jag kunnat själv. Då springer jag länge och fort och det är jättekul. När vi springer med Daisy är det extra kul. Jag gillar Daisy. När vi åker förbi där hon bor sjunger jag. Varje gång. Ibland går vi i skogen. Det är kul men det är roligare nu efter sommaren för jag får springa lös nu. Matte säger att jag sköter mig.

Sen får jag göra något de kallar att spåra. Det är olika men går ut på att en människa har gått och sen ska jag hitta var de gått. Och hitta mat. Eller saker. Och det gör vi på olika platser. Roligt är det men jag blir ganska trött av det.

Under hösten har matte och jag gått egna hundpromenader med andra hundar. Det är lite konstigt men ändå bra. Nu tycker jag att det är lättare att titta på hundar vi möter. Jag har också fått träna något matte kallar självkontroll. Jag vetinte vad det är men matte verkar glad så det är nog bra.

Nu ska jag kolla om matte glömt stänga grinden till köket och kanske glömt nåt ätbart framme….

 

Annonser

Nilaqs årskrönika

img_20161229_141354

Hej hej!

Nu snodde jag pennan från matte! Måste ju få dela med mig om senaste året även om tid som sådan är ointressant.

I år har jag haft stora framsteg i träningen av matte! Hon har blivit riktigt följsam och håller kontakten mycket bättre. Det har nog med jaktträningen att göra för nu måste hon ju lyssna på mig. För det är min nos som hittar den jag ska hitta. Kul att tanten inte är obildbar! Förresten blev jag också tant i år för jag fyllde 7 år! Men jag är lika busig ändå. I alla fall har matte äntligen fattat att jag är inte alls är dålig på att spåra det är bara mer effektivt att söka. Nu blir nästa mål att hon ska släppa mig lös i skogen också så jag kan undersöka de vilda djuren…

Det har även varit till hjälp att vi jobbat på vår relation när jag inte mått bra för matte fattade att inte allt stod rätt till. Dels när jag inte ville dra och dels när jag började må dåligt i somras. Egentligen tycker jag nog att det var onödigt att utsätta mig för alla dumma undersökningar och nålar men hon fattade ju sen att det var dumt. Men att de opererade mig när jag sov var bra fräckt. Nåja, det blev nog bra men lite konstigt är det. Tur jag har kvar mina leksaker i alla fall när det inte kan bli några valpar.

Men så var det Frans. Där har jag fått fortsätta jobba med att förfina hans kommunikation. Han gör framsteg även om han tramsar väldigt ibland. Med mig lyssnar han riktigt fint det har bara behövts några bläng och fräs detta år. Med andra är han fortfarande ganska ohyfsad. Då skäller jag ut honom. Men han fattar visst inte. Vet inte varför han har så svårt att begripa hundspråk? Och varför pratar han så högljutt i bilen? Det är passande att uttrycka missnöje över att matte lämnar oss och går själv i skogen men att sitta och sjunga? Drummel. Fast jag gillar honom ändå. Lite. Och vi ylar fint ihop!

 

 

Gott nytt år!

 

1483096558796.png

Ja så här i sista stund önskar vi alla ett gott nytt år. Och passar på att sammanfatta året som…

Väldigt blandat. Min egen hälsa har varit minst sagt ostadig och det passar därför att det nya året kommer att inledas med ett besök hos ortopeden. Min mamma har haft det kämpigt och som alla vet behövs det hela tiden någon som kämpar för en inom vården då absolut inget funkar av sig självt.

Men det har även funnits många roliga stunder och ljusglimtar. Som att vi blev klara med ID-hundsutbildningen och även klarade licensprovet ett halvår senare. Och mötena med djurägaren och glädjen att kunna hjälpa i en stundvis jobbig situation tillhör årets fina minnen.

Frans utveckling har också tillhört de positiva glimtarna. Även om vägen varit krokig så har den lett oss närmare målet. Hundmöten är fortfarande jobbiga men de går bättre och bättre. Han lyssnar riktigt bra nu och stänger inte bort på samma vis längre. Eller klarar att hålla fokus trots ibland svåra störningar är väl mer beskrivande. Draget är kul även om det kanske inte blev så regelbunden träning som önskat. Med rätt mat och några akupunktur-behandlingar senare känns också hans hälsa som god och efter att ryggen kunde uteslutas som källa till problemen har hösten kunnat ägnats åt fysisk och mental träning.

Då har det varit större oro med Nilaq i år. Först problem med biceps-senan och sen livmoderinflammation. Så vårens uppbyggnad försvann i ett slag med operationen. Men troligen klarade hon op så bra tack vare att hon i var i form. Och formen byggdes upp på nytt under hösten. Även här blev det mindre dragträning än jag tänkt mig men vi hoppas på nästa år. Och hösten har varit lite kämpig med en omställning i hormoner som påverkat henne ffa mentalt. Men återigen så har insatserna som IDhund varit roliga och utvecklande inte minst i vår kommunikation.

Men nu blickar vi framåt och hoppas på ett friskt, utvecklande 2017 med positiva upplevelser att samla på!!