Änglahundar

Nelson, eller Farliga F´s Fjärdingsman, min första hund. Född januari 1995 blev han min sommaren 95 och kom att bli kvar under många år. Ingen lätt hund att hantera med sin stora integritet men en fantastisk läromästare. Inte så intresserad av träning men älskade skogspromenader och spår. Vi provade även agility och andra hundaktiviteter och jag tror att dagens rallylydnad hade varit perfekt för honom eftersom han fort blev låg i lydnadsträning. Han hade sina sidor men han drog mig på skidor, hoppade och kröp över och under allt och var duktig spårare. Tack vare honom kom jag att byta bana och jobba med hundar  och Nelle följde mig på alla utbildningar.

Eftersom han hade en hel del problem med ryggen kom jag även i kontakt med hundfysioterapin. Annars var han en mycket bestämd och envis herre där övertalning och samarbete med kompromisser blev ett fungerande sätt.  Nelson fick avsluta sitt liv i lugn och ro hemma när det var dags. Han dog 13,5 år gammal i juni 2008. Men han försvann inte så länge….

Egon, Dallas Eaton Mews, en hund jag tog som omplacering när han var 1 år.  Han föddes i juni 2000 och hann med ett flertal hem innan han kom till mig. Här fick han stanna. Egon var en mycket speciell hund.  Från första stund en utmaning. Men jag var envisare än både han och omgivningen och han blev en underbar hund. Han var ett typexempel på hur fel det kan gå när man konsekvent missförstår en hund.

Egon visade sig ha en del fysiska problem men de hamnade i bakgrunden pga hans mentala problem om man får kalla dom så. Samtidigt en otroligt rolig hund att arbeta med. Han tränade verkligen upp mina reflexer och mitt tålamod att bara vänta ut ett beteende.  Hans vackra huvud blev även min logga. Vid 6 års ålder fick han epilepsi och varken mediciner eller alternativmedicin hjälpte utan han fick regelbundet anfall tills han dog i maj 2009.  Han är väldigt mycket saknad.

 

Bruno föddes i april 2002 i Tyskland. Efter att Nelson, min första hund, dog i juni 2008 hittade jag Bruno på nätet men det dröjde flera månader innan jag åkte ner och träffade honom. Både Egon och jag tyckte om honom och organisationen som äger honom godkände mig som nytt hem så han fick följa med hem i oktober 2008.

Bruno hade nog inte farit illa i fysisk mening men han var ett exempel på vad som kan hända om man skaffar hund och inte vet vilka behov hundar har. Under första året hos mig fick han ta igen mycket och uppleva ALLT han missat under sina första 6 år. Han blev en ganska cool kille även om nya situationer och människor fortsatte att trigga igång gamla otrevliga beteenden.

Bruno var den mjukaste av prickarna.  Tyvärr började Bruno halta hösten 2010 och efter många turer bland veterinärer visade det sig så småningom att hans höger knä var trasigt. Han opererades i juni 2011 med lång rehab. Benet blev väl aldrig helt bra men han klarade sig fint i vardagen tack vare simning och träning. Men visst slet det på kroppen och efter att dessutom ha haft problem i omgångar med uratstenar fick Bruno somna i juni 2013.