Månadsarkiv: februari 2011

TTouch-/TTeamkursen del 2

Idag fortsatte kursen och det var betydligt lugnare när vi alla samlades igen på förmiddagen. Trots att en och annan hund bytts ut. Även idag lärde vi oss olika ttoucher och gick igenom övningar både i teori, på oss och slutligen på hundarna.

Idag jobbade jag en hel del med Bruno. Han reagerade mer direkt på dagens ttoucher, kanske för att de var mer avslappnande, kanske för att systemet var mer redo att känna dom…. I alla fall var det häftigt att se att det gick att ttoucha ner honom i liggande och sen avslappnat, nästan sovande trots att hundar rörde sig i lokalen. Sen blev det en del bakdelsarbete och sen fick han gå labyrinten igen. Han haltar fortfarande men de som såg honom på håll sa att han gick bredare bak, satte ner tassarna mer markant. Han har ju en tendens att lägga vikten fram och det försvann under dagen.

Även Nilaq fick jobba en del och idag kunde jag konstatera att hon var betydligt stelare på höger sida än vänster sida. Inte konstigt att hon undviker vänstersvängar vid min sida! Några ttoucher senare kunde vi ta en vänsterssväng i alla fall. Definitivt något att jobba vidare med. Även hon blev väldigt avslappnad och lugn som bilden visar!!

Bland de andra hundarna utmärkte sig en collie som var ganska skällig i början men som steg för steg lugnade sig. Mest märkbart vart det när han fick på sig ett headband. Första gången satt det på 2 minuter och då tyckte han att det skulle av. Andra gången suckade han och la sig ner med huvudet på framtassarna. Det fick sitta på ett par minuter och sen förblev han lugn när det togs av igen. Tanken är att bandet ska påminna om att han har  en mun som han öppnar och när han blir medveten om det behöver han inte göra det längre. Och då blev han lugn. Märkligt men imponerande.

Avslutningsvis, när alla hundarna däckat, körde vi en benövning på varandra och alla kände en tydlig förändring. Den syntes också. Så himla häftigt. Ibland syns likheter med kinesiologi, ibland med avslappningsmassagen. Men det är verkligen en egen metod. Och så här på dag två tror jag alla kände sig trygga att använda den på egen och bekantas hundar.

Självklart planerar jag redan för en fortsättning! Dels kommer en ny grundkurs och sen en påbyggnadskurs i Stockholm.  Det kommer info på hemsidan och är du intresserad får du gärna göra en intresseanmälan redan nu på info@prickigahunden.se så får du mejl direkt.

Annonser

TTouch-/TTeamkursen del 1

Så är första kursdagen avklarad. Vi var 14 förväntansfulla människor och 11 nyfikna och delvist upphetsade hundar som samlades i morse i Djurgymnasiet Hundcenters lokaler i Västberga. Instruktören Riekje van Zanten gav oss först en presentation och historik om Tellingtonmetoden som den också kallas efter uppfinnaren/utvecklaren  Linda Tellington-Jones. Och vi fick presentera oss och våra hundar. Några få hade tidigare hört om eller t o m använt TTouch men för de flesta var det nytt.

Sen började vi ganska omgående med olika övningar. Vi fick lära oss att samla information om hunden genom att iaktta den i rörelse, känna på den, titta på kroppshållning, ögon, hitta kalla/varma ställen, osv. Under dagen fick vi även lära oss och träna på olika ttoucher, använda dessa och sen göra om övningarna för att se om det blev skillnad. Och det blev det i flera fall. Såg man inget idag kommer troligen en förändring om ett tag, det är inte alla förändringar som sker fort och stort utan de flesta är små och en process.

Idag fick Bruno vara med största delen och han tyckte det var jobbigt. Alla nya situationer, platser, människor och hundar stressar honom och inte vart det bättre av att jag behövde springa runt och fixa en del i starten. Imorgon ska jag försöka fixa till allt först och sen ta in hundarna. Men trots detta gick övningarna ganska bra. Han är ju väldigt stel och halt efter vila och behöver gå igång sig och då blir svårt att t ex att gå i en labyrint. Men det släppte varteftersom och han blev lite lugnare. Efter lunchen fick han på sig en body wrap en stund, gå lite tills en effekt syntes och sen fick han vila i bilen och jag bytte till Nilaq. Hon tyckte det var jättekul först men hade nog tänkt sig en spring- och hoppkurs, inte att man ska hänga och få ”massage” och sen promenera runt i koppel, ibland med 2 människor och ridspön…. Men hon var duktig och hon kunde sen även lägga sig och vila trots alla hundar som gick runt och ibland väldigt nära….

Nu är det vila och imorgon är vi på igen!

Att stå emot när det blåser

Sen i höstas har jag ägnat mig åt en del navelskådande, bl a började jag gå i  samtalsterapi. Det är alltid en resa och man vet inte alltid var man landar och när man kommer fram. Men det gör det samtidigt så intressant, att man får lägga fokus på själva resan och ”medlen” för att efter ett tag antingen hitta ett mål eller en väg till målet.

Det kommer upp saker när man tittar in i sig själv och börjar gräva. En del saker är trevliga och roliga men det är sällan där man stannar till….utan det är de mindre trevliga sakerna man tar en paus vid, tittar extra noga på, vänder och vrider på det, och ser vad man kan lära sig av dom och hur man kan använda dessa ofta negativa saker till framtida positiva saker.

Alla borde någon gång unna sig terapi, jag förstår varför alla amerikaner har sin egen ”shrink” =) Sen kan man kanske undra varför en del behöver gå år ut och år in, då kanske terapiformen är fel?  Men det är nyttigt att skåda in i sig själv under en tid. Det ger ett avstamp till något nytt och förhoppningsvis ett nödvändigt avslut och helande på gammalt. Samtidigt tar det kraft, mycket kraft. Och det gäller att man kan lita på sin terapeut för om man snubblar över något obehagligt och det blåser till kan man säkert bli yrslig och tappa balansen.

Jag har tidigare testat KBT som ju hyllas så högt men efter 2 terapeuter insåg jag att det inte var här och nu utan då som var nyckeln. Så det blev något så flummigt som existentiell psykoterapi. Det visade sig vara alldeles perfekt för mig som kan sitta och pilla i saker i detalj och samtidigt vill behålla helheten kvar. Intressant nog hittade jag info om terapiformen i en söndagsbilaga…

Ibland blåser det till ordenligt. En del minnen som ligger djupt begravda och troddes vara glömda orsakar stormvarning när de kommer fram. Inte bara hos mig utan även hos de som jag delar de upptäckta minnena med. Och så hårt de kan sitta!? Och visa sig störa en så in i bäng. Saker som hänt i barndom och under ungdomsåren och som då kanske inte ens verkade vara nåt särskilt men som i ”minnenas inkubator” har fått helt andra proportioner. Eller det är kanske inte perspektivet i sig som ändrats utan att de gärna gett en snöbollseffekt – eftersom detta hände då hände sen detta och då byggdes detta på….? Ja inte lätt alla gånger. Men spännande, även om blir både skratt och tårar och jag fått en helt annat uppskattning av både Bergman och Norén….. Det blir mycket att plocka upp, betrakta, släppa……

Det ger en också tillfälle att se sitt eget beteende med distans. Vad som triggar en till vissa beteenden och vad som gör en glad eller arg utan att man kanske är medveten om varför.  Mycket som sker på ett omedvetet plan ger ju väldigt konkreta beteenden.  Och det synliggörs under samtalen.

Att vara i terapi är både skönt och jobbigt. Skönt för att man tar tag i saker man kanske skulle ha svårt att göra på egen hand. Jobbigt för att man blir så känslomässigt labil, eller jag blir det i alla fall. Alla reagerar väl olika men det är nog inte ovanligt. Att man blir lätt-påverkad och har svårt att kontrollera sina känslor. Om man som jag är ganska tänkande blir det jobbigt när man åker emotionell berg-och-dal-bana. Men det hör till processen. Och det ger en positiv effekt i sig.

Nu är det tyvärr svindyrt och inget som betalas av försäkringskassan. Och jag undrar varför? För hur mycket friskare och arbetsföra skulle inte svenskarna vara om de fick tillfälle att sanera och friskgöra inte bara sin kropp utan även sitt psyke? I dessa tider där man inte frågar hur sjuk man är utan hur mycket man kan jobba? Men det är jag det.  Och jag navelskådar ju just nu så då ställer jag  även frågor som aldrig besvaras…..

Seminarium om dressyrmetoder

Så kom då kvällen då alla frågetecken skulle rätas ut =) Ett seminarium med Jens Karlsson och Tobias Gustavsson, bägge verksamma bl a inom varg- och hundforskningen vid Grimsö Forskningsstation, SLU, och arrangerat av Eva Bodfäldt. Det hölls i en fullsatt aula på Djurgymnasiet och det fanns många ”hundkändisar” i publiken. Förväntningarna var såklart högt ställda.

Frågor som skulle tas upp var bl a

  • när kan man säga att en träningsmetod är vetenskapligt baserad?
  • hur väl är träningsmetoderna egentligen förankrade i modern forskning om inlärningsteori och etologi?
  • hur funkar det att använda bestraffning och belöning vid hundträning?
  • kan man säga att det är skillnad på vardagsfostran och inlärning av moment ?
  • vad är sant och vad är falskt när det gäller jämförelser mellan varg och hund?
  • vad är dominans och vad är ledarskap – och hur påverkar det hundhållning och hundträning?

Tobias och Jens växlade av varandra med olika avsnitt där Jens pratade om varg och Tobias om hundträning och sen kom de förstås in på varandras områden…. De var underhållande och duktiga föreläsare och det blev en hel del skratt under kvällen. Vissa herrar i publiken satt dock med armarna i kors hela kvällen så de kanske inte tog till sig så mycket. Lite jobbigt att koncentrera mig hade jag trots det intressanta ämnet men jag fick nog med det väsentliga.

Vi fick lära oss en hel del om viltskadecenters överraskande intressanta verksamhet: hur man idag arbetar med specialutbildade spårhundar för att inom 24 timmar säkerställa vilket (rov)djur som skadat eller passerat nära tamvilt och hur  man arbetat fram en fungerande dressyr av dessa hundar (utan att direkt få veta hur man tränar men att klicker används i något av stegen).

Vi lärde oss också att ”vetenskaplig grund” förutsätter minst 25 separata studier på exakt samma sak… och att  det faktiskt inte finns inom hundträning. En hel massa studier har t ex gjorts på hundar och olika mediciner och behandlingar men bara någon enstaka på hundar och träning. Här önskade Jens att alla som tränar hund skulle börja föra träningsdagböcker. Genom många, många men enkla träningsdagböcker kan man få ett användbart underlag för att sammanställa en ”vetenskaplig” studie över hundträning. I denna dagbok behöver man notera datum, plats, underlag, väder, hund, övning, utfall. Och det är ju faktiskt inte så svårt…..

Vi fick också veta att det egentligen inte finns forskning på vargars beteenden kopplat till hundar. Det vi vet om vargars beteenden är en ”bieffekt” av den forskning man faktiskt har bedrivit på vargar och som har varit inriktat på hur vargen rör sig inom sitt revir med hjälp av gps-positioner.

Tobias pratade om inlärningspsykologi och här blev det ganska teoretiskt – man fick verkligen hålla koll på sina CS, UCS, CR och UCR….  Med beköningsbaserad träning vill man att hunden fortsätter tills det blir rätt och med straffbaserad träning vill man hunden ska undvika att göra fel. Ibland försökte han få igång en diskussion kändes det som men det var först i slutet när det var frågestund som det faktiskt blev diskussioner eller åtminstone ett utbyte.

Även Tobias knöt an till vargarna och hans ståndpunkt verkade vara att kopplingen är överreklamerad. Hundar är hundar och deras personlighet påverkar träningsresultatet mer än deras genetik.

Hur intressant seminariet än var så lämnades en del frågor obesvarade, de bollades istället om och om igen ut till publiken, och eftersom det inte blev någon diskussion så blev det inga svar. Kanske finns inga svar?  Det var frågor  som är det skillnad mellan fostran och moment-inlärning och i så fall vilken, varför är straff så populärt i hundträning, vad är egentligen skillnaden mellan mjuk och hård träning, varför ägnar så många mycket tid till att träna in ett snyggt fotgående på appellplan men tycker att koppelgåendet i vardagen ska funka av sig självt…..

För mig betyder det att man antingen inte kan använda vetenskapen till att besvara dessa frågor – för det handlar ibland snarare om etiska ställningstaganden än en vetenskaplig utvärdering av en metod- eller så var detta frågor de själva inte ville ta ställning i av vilken anledning än må vara…. Ett sånt påstående var att man nog kan få lika bra hundar med ”hårda” metoder som med ”mjuka”. Och det kan man säkert. Men det går överlag fortare med positiv förstärkning, det har man sett även om det inte är ”bevisat”….än.

Tobias ”avslöjade” under kvällen att han använt både elhalsband och stackel i hundträning men att han själv inte använder stryphalsband på sina 6 hundar för det ”kändes helt fel” och det han lärt sig på allra första hundkursen var att aldrig rycka och slita i hunden …

En klar behållning från kvällen var historien om Stumpen, den kastrerade hanhunden som varje dag slåpptes ut på isen av sin ägare för att springa och leka med den tillvandrade unga varghanen som lockats till byn av 2 löptikar i en hundgård. Den vilda vargen och Stumpen hade jättekul ihop. Så kul att även grannen släppte ut sin okastrerade hanhund – som omedelbart dödades av varghanen. Den andre okastrerade hanen i byn fick stängslas in bakom el som skydd. Det är skillnad på lekkamrat och konkurrent. Men det glädjer mig att varghatet inte är totalt ute i byarna utan att med respekt och sunt förnuft kan man leva med varg.

Sen gjorde delar av publiken kvällen extra rolig, dels genom att ställa intressanta frågor, dels genom att vägra förstå svaren de fick.

Har du chansen att höra på dessa två tycker jag att du ska ta chansen, för det var definitiv lyssningsvärt även om det kanske inte gav de svar jag hade sett fram emot.

Som vi längtat…

Nu har vi gått promenad i skogen vid 3 tillfällen. Första gången är drygt 1 månad sen och då var vår ”lilla runda” för jobbig för Bruno. Det var verkligen trist, för han blev mer halt och han började tugga på sluttampen av turen.  Så vi harvade på här hemma ett par veckor och för 10 dagar sen tog vi nytt mod till oss. Samma lilla runda med upptrampade stigar i snön. Och lite träningsvärk fick nog Bruno men han blev inte haltare. Och i förra veckan gick vi den rundan igen och även denna gång verkar det ha gått bra. Det går framåt!

På hemmarundorna har han fått gå lös lite mer igen. Det har blivit så många promenader i koppel, visserligen ofta flexi men ändå. Detta att behöva bromsa och hålla emot. Att dämpa glädjen och viljan att springa lite.  Med en kille som fortfarande tycker att jaga löv som blåser är det roligaste som finns. Ja han blir 9 i vår men det märks ju inte.  Så att vi kan börja återvända till skogen och även få gå lös mer känns väldigt positivt.

Det tar lång tid att läka vissa skador och det blir bakslag. Det vet jag ju. Men det blir annorlunda när det är ens egen hund och när det dessutom har dröjt innan jag hittat ett fungerande medel att ge. För jag tror det hänger ihop, att han nu blir bättre och bättre. Det får ta den tid det tar och än haltar han när han går men han blir inte sämre av att vara ute och gå utan han rör sig bättre i slutet av promenaden.

Nu simmar han en gång i veckan, han ligger i och simmar med ett par korta pauser i 30 minuter. Han kör på tills han är helt slut. Kan knappt stå på benen när han är klar men det är Bruno själv som pressar sig. Det är kul att se. Han har bättre träningsmoral än matte helt klart. Men så får han ju applåder och glada tillrop från oss på poolkanten.

Nilaq är nu klar med sitt löp så nu avvaktar vi och ser om hon blir skendräktigt denna gång. Har hon ju inte blivit tidigare gånger men löpet var annorlunda nu, gång 3, så kanske är det andra hormoner denna gång? Alltid är det nåt =)