Kategoriarkiv: Personligt

Äntligen höst

20151001_095322När nu sommaren inte var någon större hit så har längtan till hösten legat och bubblat i bakgrunden….. Och nu känns det som riktig höst ute! Mörkt på morgnar och kvällar (det är väl sådär), klar hög luft, lagoma temperaturer, fina höstdagar, vackra färger i naturen och färre människor ute….. Yes!

Det har inte gått fort men så sakteligen kommer energin tillbaka. Nu har mamma mått bättre ett tag så inga akuta insatser som får min stress att skjuta i höjden. Vardagens rutiner fungerar och då finns tid för återhämtning. Men reserverna är fortfarande i botten. Den där jämförelsen med en urladdad mobiltelefon som hela tiden används med bara en stolpe är rätt bra faktiskt. Nu hoppas jag att steg för steg ta mig upp på en mer stabil nivå, där jag var i vintras. Ett sätt är att vara ute i naturen. Gå i skogen. Dra med hundarna. Njuta. Och så lite lagom ansträngning. För mycket och jag kraschar eller får ont, för lite och kroppen har kvar en viss oro och jag känner av ryggen. Märkligt det där att det ska vara så svårt att hitta rätt balans.

I helgen var det dags för klickertränarutbildning igen. För oss var det helg 3 fast det var helg 4 enligt kursplanen. Nu var jag för dålig i somras och så blev det fel med datumen för möjligheten att ta igen så min sista helg blir i december istället och så får jag skicka in mina skriftliga uppgifter efter det. Men det passar faktiskt bra. Nu kan vi fokusera på träningen och jag måste säga att mycket har lossnat. Tänk så jag slitit med vissa moment som stadga. Självkontroll har varit så svårt för grabben. Men det kommer nu. Nu ska vi köra på med backandet, hålla fast och gripa, utgångspositionen, plattformsträning och targets. Heja oss! I helgen nu fick jag ju även se mina kurskamrater som hunnit längre och fick flera nya idéer. Och intressant igen med Frans och de andra hundarna. På lördagen var han känslig för avståndet. På söndagen var han trygg. Intressant också när kursledaren provade någon övning med honom så vände han sig ändå hela tiden till mig fast hon hade pannbiff i fickan!!  Så vi är verkligen ett team nu. Och han orkade väldigt bra, höll ihop hela helgen.

Nilaq är i sin egen lilla hormonvärld nu. Inte lätt att vara både skenmamma och igång inför nästa löp. Tänk så knasigt att hon löper tätare på hösten och med mer avstånd på våren/sommaren. Och så har det varit se senaste åren så det är väl det som är hennes rytm. Söt är hon och just nu kör hon ledarskapsövningar på Frans. Han är så duktig och har verkligen lärt sig lyssna på henne. Och hon gör det med finess. Och han fattar. Och ber mig om hjälp. Och sen går de ut och kissar ikapp på promenaden 😉

Dalmatiner som dalmatiner?

image

Nu när jag är inne på dalmatiner hanhund nr 4 kan jag se en del egenskaper som är rastypiska och andra som är individuella. Enligt rasbeskrivningen ska de inte ha jaktlust för att kunna vara lösa i skog och mark med t ex ryttare. Däremot ska de ha en viss vakt men idag vill man inte ha någon skärpa.

Nelson #1 hade en del skärpa som ingen av de andra haft. Han ställde både folk och hundar och bangade inte heller för ett slagsmål. Inte att han hoppade på andra men blev han utmanad eller provocerad så…. Han vallade hästar men jagade inte direkt. Jo katter jagade han tills han fostrades av hundvaktens gamla siames.
Han älskade viltspår och for fram som ett expresståg i spåret. Han valde alltid spåret framför levande vilt.

Egon #2 hade en helt annan personlighet. Han blev påhoppad av andra hundar ibland men skakade bara på sig och gjorde sen lekinviter….
Han sprang efter vilt ute (och hästar och kossor) om de sprang så han såg. Försvann de avbröt han. Ofta sprang han 50-100 m innan han blev stående. Men han blev då kvar en stund innan han kom tillbaka. Egon gillade viltspår men tyckte nog sök var roligare när vi provade det. I spåret var han mycket noggrann, väldigt bekväm att gå med.

Bruno #3 sprang inte på vilt men jagade katter och barn. Och han jagade även löv, slutet på långlinan, snöflingor och bollar. Bollar fick honom att flippa fullständigt…….
Han älskade viltspår även om han var väldigt försiktig och noggrann. Han hade ett sånt fokus att han i slutet ofta blev stående och tittade förvånat över var han befann sig……
Bruno hade ingen skärpa men han ”ställde” folk genom att bli som en fotboja – med 30 kg hund virad runt benet blev de stående….

Frans #4 då? Han kan larma men är den tystaste av dalmatinerna. Han jagar katter och även en del fåglar ute. Han hetsar också upp sig när han får syn på harar och rådjur men det kan vara att Nilaq smittar honom med sitt beteende. Men han visar samma upphetsning när han får syn på småhundar….. Det slog mig häromdagen när vi först mötte harar i parken och sen en liten hund. Så nu är frågan om det faktiskt är omriktat jaktbeteende det handlar om när han gör utfall mot småhundar? Tål att tänkas på och se hur vi kan fortsätta träningen. I spåret i skogen är han noggrann men går hellre på människodoft än vilt och blod. Koncentrationen är sådär men blir säkert bättre med träning.

Det är trots allt lite kul att jämföra hundarna. Nelson och Egon låg i varsin ände av skalan ”dalmatiner” medan Bruno och Frans befann/befinner sig mer i mitten. Men ingen är den andre lik utan alla har sin personlighet.

Det har varit mycket nu….

….och kanske inte av den roliga sorten.

Det har varit en del turer kring min mamma som har legat på sjukhus vilket tagit mycket av mitt fokus och min kraft.

Och så står jag där igen och knackar på den ökända väggen och där vill jag verkligen inte hamna så jag har dragit ner på allt som kan dras ner men det är ju lättare sagt än gjort :/ Skillnaden mot för tio år sen är förstås att jag nu förstår tecknena och kan agera. Men det är förstås inte bra att ens befinna sig i gränslandet.

För några dagar sen upptäckte jag att Nilaq lyckats klia upp kinden och i värmen blir det fort rena bakteriebomben 😦 så nu är det badda rent såret flera ggr/dag, ge örter och hålla tummarna att vi får bort det.  Hon är också pms-ig nu, kissar som en karl och har ett överdrivet intresse för andra hundar…. Definitivt löp på g!

Frans har också varit lite annorlunda, bl a skällt på joggare (?) och gjort utfall på hundar igen…. men jag skyller nog på förra veckans behandling och värmen….. Han rör sig lite lattjo ibland så han är nog rörligare i ländryggen och spänningar som släpper kan ju kännas…..

Och så blev det varmt. Vi får väl se om det håller i sig eller om det går över igen om några dagar. Både hundarna och jag behöver några dagar att anpassa oss. Lite bra vore det förstås om det kunde torka upp i skogen och de äckliga fästingarna dra sig tillbaka, de har haft det alldeles för bra denna fuktiga ”vårsommar”. Så ett par dagars hetta blir bra. Men fy så sega både hundarna och jag blir i värmen….

Hundmöten – att överleva och träna

Frans011Sen Frans flyttade in har det här med hundmöten och träning av dessa blivit aktuella igen. Nilaq har ju efter tonåren varit väldigt stabil och lättsam när det gäller andra hundar. Inte att hon gillar alla men hon är väldigt tydlig och så länge de inte inkräktar på hennes personliga utrymme bryr hon sig inte nämvärt om främmande. Med Frans är det inte riktigt så….

De första veckorna var väldigt stökiga. Självklart var flytten i sig stressande, allt nytt, ingen relation än varken med mig eller med Nilaq, och förvirring i sig är ju jobbigt för alla. Så då exploderade han så fort han fick syn på en hund och extra mycket när den hunden var liten eller ”lurvig”. Några av de större hundarna fick han efter att vi setts ett par gånger gå fram och hälsa på men även där betedde han sig ”fel” och kastade sig mer eller mindre på dessa.  Så det blev att stryka alla hundmöten. Även på skogspromenaderna gjorde han bort sig omgående genom att springa fram och nypa de hundar som vi råkade möta och som han hann se innan jag såg dom. Så koppel på där också. Och vid eventuella möten fick vi springa bort från stigen och ut i skogen till de andras undrande blickar. Här i kvarteren blev det många vändningar och turer ut i gatan, upp på gräsmattor, in på kolonilotter osv för att undvika möten. Jag såg ju folks blickar…. och totala oförståelse för vad vi höll på med. En del var ju dessutom tvungna att följa efter en för att se om det går att provocera fram ett utfall….och samtidigt visa att de minnsann hade kontroll över sin hund. Vilket ibland ledde till att deras hund gjorde utfall först och sen Frans och sen skällde Nilaq ut allihopa…. 😛 Att hundägare har olika uppfattningar är väl en sak men lite vanligt hyfs vore önskvärt….

Och som med all inlärning så går det som i trappsteg. Efter 6 veckor gick det väldigt bra men efter 3 ”dåliga” möten på raken rasade vi ner på botten igen och fick kravla oss tillbaka upp. Och det är inte kul. Nånstans hade jag väl hoppats på att slippa traggla hundmöten igen men men, det är dessa hundar som kommer till  mig så då får det ju vara så.

Så i början fick Frans egna promenader på kvällen, dels för att han hade överskottsenergi och dels för att träna med honom. Och på vinterkvällarna kommer hundarna inte stup i ett utan lagom utspridda 😉 Men sen kom våren/sommaren/värmen (?) och då kom alla hundar ut. Från alla hörn och kanter och på löpande band. Och av olika anledningar finns just nu inte tiden att gå ut separat med honom. Så det blev lite mycket för Frans och han blev ganska mycket värre. Nilaq blev arg på honom och jag blev lite less. Men trägen vinner heter det ju. Trots allt hade han några ”kompisar” som han kunde hälsa på lugnt och sansat och när vi var på kurs så funkade det fint med de andra hundarna bara de inte kom upp bakifrån. Han var lite Dr Jekyl och Mr Hyde för när han var lugn gick det bra med möten men så fick han psykbryt på vissa och då reagerade han hemskt.

Men nu verkar han faktiskt ha börjat ändra sin inställning till andra hundar. När han får syn på dom – och jag uppmuntrar honom att titta på hundarna – så kan han ta kontakt med mig och behålla lugnet. De får inte komma för nära eller för plötsligt eller vara för stissiga själva men även om de tittar på honom behåller han fattningen. Han kan istället börja göra en massa lugnande signaler som att nosa, titta bort, osv. Han kan fortfarande gnälla och gny men även det kortare och tystare. När han får bryt så lugnar han sig fortare och släpper fort. Och det viktigaste av allt – när han får syn på dom innan jag får det så tar han kontakt med mig och tränger mig för att få en godis istället för att som tidgare ”gå igång i 180 och vilja döda” den andra…. Yay!!

Så vad har vi gjort? Som vanligt är det flera saker där kombinationen i slutändan gett resultat. Vi har kört mycket CC&D som betyder CounterConditioning = motbetingning&Desensitizing = Desensibilisering. Desensibilisering betyder en gradvis tillvänjning dvs när Frans möter en hund ska hans reaktion bli mildare och mildare. För att nå detta resultat sker tillvänjningen gradvis och börjar med minimal dos, i Frans fall en stillastående hund på 100 m avstånd. När detta inte utlöser någon större reaktion hos Frans längre får hunden dyka upp på 75 m avstånd alt gå förbi på 100 m avstånd. Metoden bygger på att en ändrar en faktor i taget och att en vet vilka faktorer som triggar beteendet hos hunden. Genom att sakta utsätta hunden för större påfrestning = hunden allt närmare eller mer rörlig, så kommer reaktionen så småningom bli noll när en hund dyker upp plötsligt och nära. Utfall hos hundar blir ju ofta värre med tiden eftersom de dels märker att utfallet ger mer utrymme och att de ofta hamnar i för tajta möten och måste ta i mer och mer. För att stödja desensibilteringen används samtidigt motbetingnng om det går. Ibland är det bättre att börja med motbetingning för att sen kunna lägga till desensibiteringen.

Motbetingning betyder att en (given) reaktion på ett stimuli ska ersättas med en annan (inlärd) reaktion. Reaktion här är alltså att beteendet och känslan hos hunden ska förändras. Vanligen gör en då så att när en hund visas på långt avstånd = Frans får syn på en hund långt borta så matar jag in en godis i munnen på honom. Tanken är att Frans efter ett tag ska tänka ”vad kul att det dyker en hund för då får jag en godis” och då börja vända sig mot mig för att be om sin godis. Beteendet ändras från ”att gå igång” till att ta kontakt med mig och känslan ändras från ”fara å färde” till ”kul”. ombinaitonen av CC&D är ofta lyckad och effektiv men bygger på att undvika plötsliga hundmöten vilket kan vara svårt i vardagen. Men lyckas en få till många lyckade repetitioner så blir även plötsliga möten mindre provocerande.

Idealt hade nu varit BAT-träning med små lurviga hundar….. Men just set-ups har varit svåra att få till. De hundägare vi känner sen tidigare har nästan alla större hundar, de nya vi möter visar liten till ingen förståelse för Frans beteende. Ett gäng schnauzrar har vi kunnat träna lite med men då CC&D. Ev blir det en hundmöteskurs för Frans i höst.

I praktken har det sett ut som att Frans inte fått hälsa på hundar ute med nåt enstaka undantag. Först blev han förvirrad men han har blivit mycket lugnare av att slippa den sociala pressen ett fysiskt möte utgör. När vi möter hundar har jag snabbt tagit ut ett ordentligt avstånd t ex gått ut på en brygga längs Långholmens strand, bytt trottoar, gått en annan väg eller gått in på en kolonilott, matat med godis medan hunden passerat och sen forsatt promenaden. Har det varit en hund som gått åt vårt håll har vi följt efter en bit på avstånd och när Frans har tittat efter hunden resp gjort lugnande signaler så har han fått beröm och godis. Varje uppdykande hund, både nära och långt borta, har resulterat i en godis för Frans. Har vi plötsligt stått öga mot öga eller nos mot nos har jag vänt 180 grader och gått åt andra hållet och tagit ut avståndet t ex genom att gå in på en gård. Här har Frans ofta hunnit gå igång och fått dras med vilt skällande. Varteftersom Frans själv har börjat välja att byta trottoar eller gå ut på bryggor så har jag kunnat låta hundarna gå undan själva t ex genom att hoppa upp på en klippa och där leta godisar och så har jag själv stått kvar på vägen och ”blockerat” ett ev möte. Ibland räcker det nu att stanna upp och låta hunden passera innan vi fortsätter vår väg. Och Frans står lugnt och tittar och viftar på svansen….

Sen har vi jobbat på vår relation genom att träna varje dag. Vi kör ju klickerträning och grundfärdigheterna tar sin lilla tid. Nosarbete och balansträning både för att öka Frans självförtroende och kontroll och för att vi har kul ihop när vi tränar. Och det är väl det sammanlagda som börjar ge utslag. Även plötsliga möten kan vi överleva. Han reagerar fortfarande men inte alls lika kraftigt och han släpper så mycket fortare. Stora hundar kan han ignorera bra, mellanstora lugna hundar också. Stirriga hundar är svårt och små som skäller ännu omöjligt.

På det stora hela har Frans gjort stora framsteg och det är bara att hålla tummarna att vår träning fortsätter gå åt rätt håll. Nilaq tycker förstås också att promenaderna är trevligare när lillbrorsan inte beter sig som en idiot. Hon får ju också hålla på att flytta på sig och undvika hundar – även sina kompisar. Men de senaste dagarna har hon kunnat gå fram och hälsa om hon velat och jag har stått kvar med Frans. Även om han fått lite bryt då så har han snabbt lugnat ner sig när han inte fått gå fram och den andra hunden hållit sig till Nilaq. Så vi fortsätter träna på och hoppas på bra möten med små hundar också.

Frans

image

Äntligen har vi en prickig kompis igen – dalmatinern Frans (eller City Kid’s Ghost Hunter) har flyttat till oss!

Han är fem år, kastrerad, och har bott i en familj sen han var valp. Tyvärr funkade det inte längre för dom så han fick packa sin snuttefilt, pipgris och sina matskålar och flytta till oss.

Nilaq fick träffa honom några ggr under hösten för att de skulle lära känna varandra och se att det funkar. Och de gillade varandra från början. Sen är det förstås en stor omställning att flytta när hunden är 5 år och livet tuffat på. Men han blir mer och mer hemmastadd. De första dagarna fick han några tillsägelser från Fröken Hon Som Bestämmer Här Nilaq och då var han ganska liten. Men nu respekterar han henne och då får han mer utrymme….

Så i fem veckor har vi gått ordentliga promenader och även dragit när underlaget tillåtet det. Tyvärr har han rusat fram till hundar och skrämt dom så han får gå i koppel/flexi som Nilaq tills han lyssnar bättre. Hundmöten har varit jobbiga nu är det egentligen bara möten med dvärgschnauzrar, vita fluff och trubbnosar som är jobbiga. Och möten i mörker. Men det går hela tiden framåt så det blir nog bra med lite mer tid. Vi jobbar vidare med BAT, skvallerträning, dog parkour och vändningar och nu väljer han själv att byta riktning eller skvallra när vi möter stora hundar. Vi bor ju hundtätt så han har fått börja hälsa på några av sina nya fyrbenta grannar och det är så tydligt att han har inte alls vet hur hund ska bete sig… Men det kommer. Nilaq lackar när han går överstyr men hon talar ju bara om att han ska lugna ner sig.

Han är nyfiken och glad i botten vilket underlättar. Ska bli kul att se hans utveckling framöver. Och hur Nilaq och han hittar sin relation i detta. Just nu är hon noga med att sängen är hennes! Men när de drar stöttar hon honom som ett proffs. Ensam vågar han inte men med Nilaqs pepp är han jätteduktig!

Jobbigast är hans matmani och de dåliga vanor han hunnit skaffa sig men med ett par barngrindar löser en det mesta!

Nytt år

image

Ja så har vi tagit oss genom jul, mellandagarna och nyår helskinnade. Ja en förkylning och jakt på friare har vi fått stå ut med men på det hela okej. Det har blivit en hel del skogspromenader och ett par dragrundor. Tyvärr inte på snö utan barmark med lite modd och en del is så vi har kört med sparkcykeln. Känns ju tveksamt om det hinner bli så pass före att det håller för sparkkörning men vi har halva januari och februari kvar att hoppas på.

Datorn.  Höstens värsta händelse när min bärbara notebook efter lång och trogen tjänst tvärdog och den nya bärbara bara strulat tycks snart genomliden. Plötsligt händer det. Den startar nu utan att hänga sig! Ska kanske köpa en lott?

Fröken Fräsch har tagit sig igenom löpet. Denna gång kunde jag förutsäga både höglöp och slut på dagen så nåt har jag lärt mig. Nu ett par dagar vila och i nästa vecka planeras att en dalmatinerpojke som vi lärt känna under hösten ska flytta in hos oss.  Jag ser verkligen fram emot att ha två igen och ffa att ha en prick igen. Mer info kommer 🙂

Påbörjade en längre utbildning innan jul och har övat en hel del både på Nilaq och bekantas djur. Kul med nya saker. I helgen är det dags för ny lektion och då blir det nya uppgifter antar jag.

Sen har jag äntligen kommit till skott med klickertränarkursen hos Canis. Fyra helger under 2015. Lite nervös är jag, har hört så olika om kvalitén på kursen och det har redan varit ganska förvirrat i kommunikationen men jag hoppas det bara är otur…. Behöver ju inte mer förvirring i min hjärna om jag ska kunna lära mig nya saker. Ska i alla fall bli spännande. Tror det kan bli en nytändning med ny input och just de praktiska bitarna.

Lager

Kvällens gympapass bestod av ett par timmars bärande och pusslande av kartonger och möbler som skulle in i ett förråd. Vi lyckades lösa det med lite klurande och ett par starka armar!

Lite nostalgikänsla eftersom vi var i gamla Draken, biografen vid Fridhemsplan. Såg bl a premiären av Grease där (yeah!) som 15åring. Nu är det förråd och vinförråd!

Artikel om omvandlingen

Morgon poser

Första december och snön lyser med sin frånvaro. Efter de senaste dagarnas aktiviteter – dragrunda,  långa skogspromenaden, födelsedagskalas/adventsfika – så ville hunden fluffa runt Reimersholme imorse. Det tog nästan två timmar för det skulle stannas titt som tätt, tid att spana, äta harpluttar, leka med bollen, borstas (mitt val), och spana lite till.

image

Mer span…

image

Svanarna är tydligen kvar. Största familjen, tror de adopterade några ungar faktiskt…. Så glider de elegant fram på parad….

image

Idag blir det fokus på hemmet både röja ur och städa ska jag försöka hinna med innan jag möter upp transporten från Tyskland ikväll.

Nilaq 5 år!

IMAG0481

Ja fröken Fjun blir 5 år idag. Tänka sig, den lilla dunbollen som sprang rakt in i hjärtat fast jag inte alls skulle ha hund då. Inte pälshund, inte tik, inte valp, inte…. men men hur ska man kunna värja sig mot det som ska vara? Och nu är det otänkbart att inte ha henne här.

Dagen till ära blev det en dragrunda i Erstavik. Det är fint där även om det just idag var fullt med skolungdomar och hundägare som hade idrottsdag (?) resp spårträning. Och många rådjur….. Nåja, det var en trevlig tur även om det blev lite jaktinslag. Och det kanske är sista rundan nu när temperaturen stiger. Det är lite på gränsen för Nilaq, hon blir väldigt varm.

På morgonpromenaden har vi kommit igång med longering igen. Det är roligt tycker Nilaq, hon springer nu fint på cirkeln och vi kan ha en bra avstånd utan att hon kommer innanför. Glad att jag hittade den träningsformen, passar oss perfekt =)

Idag är det valborg så jag hoppas alla får en fin kväll och glöm inte kolla igelkottarna innan ni tänder så de inte brinner upp!!

Vad händer…..?

20110410108Nu var det verkligen länge sen jag skrev något här. Har inte haft lust direkt och varje gång jag varit inne ser jag Brunos inlägg och får kämpa med tårarna…..

Men men… livet går vidare och även om jag saknar Bruno och att ha en knasig dalmatiner väldigt väldigt mycket så har jag faktiskt en alldeles underbar hund kvar här. Och vår relation har utvecklats under dessa månader. Nilaq verkar trivas bra som ensamhund. Men hon vill förstås gärna hänga med. Nu jobbar jag väldigt lite pga ryggen och det går bra att lämna henne men i framtiden behöver hon nog en kompis att hålla reda på 😉

Ryggen ja. Inte trodde jag att det skulle bli så här besvärligt. Det känns som ett steg fram och ett tillbaka mest hela tiden. Under hösten har jag försökt att träna försiktigt men så fort jag gör något aldrig så litet varje dag så blir det fel…. Kämpade fram till januari med att varva sjukgymnastik och att cykla, att åka spark, att gå i skogen i lite mer kuperad terräng men det slutar på samma sätt – sängläge =( Så i januari bestämde jag mig för att ryggen nog behöver få ta det i sin egen takt. Så vi går våra promenader och vilar och ett par ggr i veckan gör vi något mer ”ansträngande” som att ta bilen och gå i skogen, att dragträna, att göra övningar eller vad jag nu känner för. Och nu verkar det hålla bättre. Jag är så trött på att det inte blir bättre men ska försöka hålla mig till detta nu och förhoppningsvis blir det stabilare. Jobbmässigt är det fortsatt hundträningen som funkar trots ryggen. Att sitta ner på konsultationer eller jobba fysiskt med fysiska hundar, stå böjd för en genomgång osv går bort. Så trist men förhoppningsvis kommer det tillbaka snart.

Dragträningen från i höstas var ju tänkt att byggas upp och fortsätta på snön i vinter. Träningen med cykel gick riktigt bra efter ett tag och ffa när temperaturen föll under 6 grader. Då var vi uppe i 12 km =) På snön blev det tyngre och i kombination med löp och skendräktighet blev det väldigt korta rundor. Nu får vi börja om lite och så hoppas jag att det blir en utdragen kall vår 😉

Nu hoppas jag att lusten att blogga ökar igen och att det blir mer regelbundna inlägg. Det snurrar fortfarande en hel del tankar i huvudet så de uttrycks säkert snart. Än är det datande liggande på magen och det gör ju inte saken lättare men även det ska väl ändras snart….hoppas jag!