Månadsarkiv: mars 2010

Helg!

Önskar alla en riktigt trevlig helg och mycket tid och skoj med hunden!!

Annonser

Lite av varje

Så här i slutet av mars ser livet ljusare ut igen.

Under tiden har det ju hänt lite av varje. Arbete strömmar in vartefter. Det hänger väl ihop med att man rör sig mer ute nu när det är varmare och soligare. Och då observerar man problemen som man inte sett under vintern.  Så mer jobb blir det, både träning och behandlingar.

Kurserna har jag fått skjuta upp och skjuta upp. Trist för de redan anmälda men ska det vara undervisning i grupp behövs ju en grupp! Har under åren testat olika varianter och även om det kan tyckas vara bra med 3 deltagare i en grupp så är det för lite. Och ofta får 1-2 förhinder och då står en ensam stackare där. Antingen ställer man då in eller så blir det ”privat lektion” och det är ju inte samma sak! Men för många är inte heller bra, då försvinner den enskilde deltagaren i mängden och får kanske inte så mycket träningstid utan en massa väntetid. Har man då bara 1-1,5 timme är det inte så kul….

Vi har även hunnit vara hos homeopaten, hela ”familjen”. Han är nöjd och jag med så det blev nya droppar och en ny tid i maj. Det är häftigt att se hur vi  alla påverkas av dropparna.  Det tar ca en vecka och sen blir jag och Bruno ”sjuka”.  Bruno faller då tillbaks i alla gamla ovanor i ett par dagar-en vecka och sen blir han ”bra” igen och t o m ”bättre”. Själv däckar jag ett par dagar och är helt slut och sen blir jag också ”bättre” igen. Det är faktiskt spännande. Nilaq som är den mest oförstörda av oss får droppar ett par dagar bara och sen märks knappt något på henne. Så är det när man har ett bra immunförsvar!

Ett par föreläsningar har jag också hunnit med. Ett inom homeopatins område där det pratades om biverkningar av vaccinationer och vilka medel man skulle kunna ge. Det roliga var att det var inriktning hund och häst. Mest häst faktiskt. Homeopaten var väldigt kunnig om hästar, inte lika bra på hundar, men hon hade behandlat även dessa. Hon dissade verkligen flunsavaccinationerna som blivit krav i stallen och som gett mycket eksem, hosta och problem med mugg hos hästarna.  Vilket även hästägarna hade noterat men nu är det krav så vad göra. På hundsidan var det parvo man främst tog upp. Här var det mag- och hudproblem som spökade. Väldigt intressant var det att lyssna. Det som hade varit intressant är förstås förebyggande åtgärder men där kom inte så många tips. Och inte så lite förvånad blev jag när hon berättade att hon mot fästingar använde scalibor-halsbandet….. Mycket märkligt när hon annars jobbar giftfritt!

Ett annat föredrag var Hund och varg föredraget som etolog Kerstin Malm har arrangerat på 3 orter i Sverige. Det var danske biologen Freddy Worm Christiansen som höll föredraget på ”skandinavisk danska” får vi väl kalla det. Stundom hopplöst att förstå och ibland glasklart. Tyvärr lämnade lokalen en hel det övrigt att önska, det var varmt och mörkt och bidrog väl till iaf mina koncentrationsproblem. Likaså de hysteriskt långa köerna till fikat….. Men innehållet var intressant och nu ska jag läsa boken som finns i svensk översättning (!!). Tyvärr fanns inte så mycket tid för frågor eller diskussioner men i slutet av dagen hettade det till när han kom in på Lugnande signaler. En del berodde det nog på språkliga missförstånd och en del på att två världar möttes – den strikta vetenskapliga och den känslomässiga. Inte alltid så lätt.  Det var ändå en klart intressant dag och väl värt att lyssnas på.

En kort sammanfattning:

1) människan kan inte vara flockledare över vargar eller hundar. Istället kan vi vara ansvarsfulla hundägare.
2) vargar/hundar har en inbördes rangordning, den ger dock trygghet ist f privilegier och bildas i flockar om mer än 5 individer
3) att vara flockledare ger en massa ansvar och inte så mycket privilegier
4) restriktiva ”ledarskapsregler” som t ex gå först genom dörren, äta innan hunden, alltid vara högre upp än hunden, inga hundar i sängen osv, gör en inte till flockledare
5) många beteenden hänger ihop med s k äganderättszoner
6) det vi kallar lugnande signaler har inte iakttagits hos vargar och inte heller hos de få större hundflockar som har studerats under längre tid.

Ja mars har inte varit en ”lat” månad även om fokus legat mer inåt än utåt.

Nu ska jag försöka hinna blogga lite oftare =)

Jag borde ha anat det….

Idag blir det ett högst personligt inlägg. Under ett par veckor har det varit tyngre än vanligt, jag ha varit tröttare och segare än vanligt.  Och man skyller ju på mörkret (fast jag älskat denna vinter), på att det är mycket att göra (fast det varit lugnare än vanligt), att man har en förkylning i kroppen…..osv

Men idag när solen skiner så glatt igen förstod jag vad som händer. Solen ger mig inga lyckokänslor utan panik.  Vårdepressionen är ett faktum.  Jag hade hunnit glömma hur det känns för de senaste åren har jag inte drabbats. Men nu kommer det full ut.

Det är inget roligt. Helst vill jag dra ner persiennerna och krypa under täcket och SLIPPA. Slippa alla människor som väller ut i solen, slippa mötas av leenden för SOLEN är ju äntligen här. Värst är det när den skiner i ögonen. Märkte det ordentligt igår när jag körde bil och solen lyser med full kraft rakt in i ögonen. Men jag förtränger det. Och så idag på morgonpromenaden när det gnistrar och alla går och ler lyckligt känner jag hur den mörka tunga filten lägger sig över mig och jag vill bara hem. Att nu vistas utomhus ger mig såna obehagskänslor så det finns inte.

Var det tvunget att komma tillbaka? Jag har ju haft paus ett par år då våren har känts om inte härlig så fullt uthärdlig.  Men icke.  Nu får jag kämpa med mig själv och försöka komma ut så mycket det går när det är dagsljus hur mycket det än tar emot. Kanske ta en tur förbi hälsokosten och handla johannesört. Och längta till hösten…

Avleda = muta?

Eftersom jag bor i ett mycket hundtätt område är det ständiga möten med kända och okända hundar.  En del sker när hundarna är lösa, en del kopplade och en del där en är kopplad och den andra lös. Nu har jag två väldigt olika hundar. Den ena är öppen och social och en lycklig virvelvind som inte bangar för något. Den andra är försiktig, lite osäker och ibland klumpig i sina försök till socialt umgänge. Helt olika alltså. De får båda samma budskap från mig – vi har våra kompisar och behöver inte hälsa på främmande hundar vi möter. Det har inte att göra med något annat än sunt förnuft och en respekt för hundars flockkänsla.

För att få hundarna att övervinna sin naturliga initiala nyfikenhet använder jag avledning med godis. Mycket godis. Det intressanta är att man efter ett tag märker att det behövs mindre och mindre godis, som allt annat blir det ett inlärt beteende och självförstärkande. Men i början och i nya situationer kan man behöva smacka på ordentligt med gotte. Här märker man vilken inställning andra hundägare har till detta med godis. Det rynkas på näsan. Som om det vore ett fel i sig att ge hunden godis. Att det är att fuska och göra det enkelt för sig. Att muta hunden till rätt beteende.

Detta leder till 2 reflektioner. 1) Varför får man inte göra det enkelt för sig? Exakt var står det att hundägandet ska vara plågsamt? Att man måste leva i konflikt med sin hund? 2) Att avleda är inte att muta utan det handlar om att lära in ett annat beteende istället för det som hunden gärna utför av sig själv, t ex nosa i backen istället för utfall mot mötande hund.

Men det tycks vara svårt för gemene man (och kvinna) att man använder godis i dessa lägen. De har mycket lättare och ta till sig och förstå en korrigering som att rycka i kopplet eller huta åt hunden.  Tar man till godis så är det en muta. Muta i sig är ett fult ord. Att köpa något man annars inte skulle få på laglig väg. Att undvika ett straff man skulle få i vanliga fall. Det är intressant att det utlöser så mycket negativa känslor detta med att använda sig av godis.

För mig är godis en enkel och smidig belöning. De hundar jag har haft förmånen att ha som livskamrater har alla tyckt om godis, några mer och några mindre, men de har inte vägrat godis. Så det har varit en bra och fungerande belöning. Annats hade kanske leksak och dragkamp kunnat vara något men nu funkar godis  väldigt bra.

Att straffa bort beteenden funkar inte för mig. Det blir kortslutning på många plan. Jag har för dålig tajming, är inte ärlig i beteendet och detta gör att det inte funkar med straff. Därmed inte sagt att jag inte kan skrika till på hundarna när jag lackar men då är det inte inlärning utan att avbryta ett beteende. Jag räknar då inte med att hunden ska lära sig något, bara bryta.  Fast det är sällan jag behöver ta till det med ett välinlärt och fungerande nej. Tack och lov är hundar väldigt förlåtande, nåt enstaka skrik får dom inte att tappa fattningen utan de tittar mest bekymrat på mig – men vad är det du vill?

Åter till rubriken – avleda = muta? Och svaret är förstås nej. Avleda är just avleda och använts i situationer där hunden kan tänkas ta till ett olämpligt beteende. Sen försöker man träna in ett annat beteende hos hunden inför  dessa situationer. Men det får vi ta en annan dag.