Månadsarkiv: december 2015

Årskrönika 2015

trixSå här i slutet på året ska en ju summera året som gått innan vi hoppar in i nästa. Det får bli några korta delar 🙂

Jag – har fortfarande inte fått tummen ur och bor kvar i stan men hoppas det ska bli mer lantligt läge inom inte alltför lång framtid. Men ryggen och mitt allmänna mående har pendlat mycket under året så drömmar har fått stå tillbaka ett tag till.

Nilaq – känner sig nog lite eftersatt pga Frans men kommande år blir hennes år. Nu har hon fått vara storasyster och hängt med ”mig och Frans” vilket hon väl är lite less på nu. Hon har haft lite med höfter, rygg och senast bogparti men med behandlingar och en hel del healing tycks det nu ha läkt. Sen är hon ju 6 år och plötsligt är hon ingen liten spinkig fröken längre utan har fått lättare att lägga på sig så nu får jag bli mer noggrann med vad hon får och hur mycket. Hon är fortfarande bortskämd och älskad.

Frans – har acklimatiserat sig nu. En i familjen. Hans år har  förstås präglats av flytten och kursen och allt nytt i hans liv. Även han har haft lite problem med kroppen i form av en rygg som han känner av ibland och stressen som sliter men nu har vi nog listat ut vad som funkar för honom både fysiskt och mentalt.  Han har blivit påfallande social med folk om än inte hundar men det kommer väl det med. Nästa år är det han som får hänga med men först ska vi göra klart alla våra läxor från klickerkursen!

 

Annonser

Mer om Frans

FransI helgen har Frans bott hos oss i 11 månader. Det har ju varit en resa med både fram- och motgångar men nu är vi nog ”hemma”.  Intressant det där med tid och hur vissa saker tar längre tid än trott och andra saker gått fortare än tänkt.

Nilaq och Frans – De träffades 3 gånger innan Frans flyttade till oss och från allra första mötet har de gillat varandra. Nilaq tog direkt in Frans och Frans lärde sig fort att både lyssna på och lita på Nilaq. Detta att ha en äldre eller mognare hund att luta sig emot är så spännande vid omplaceringar. Jag såg det med Bruno som lutade sig mot Egon och jag ser det med Frans som lutar sig mot Nilaq. Det är så fint samspel mellan två individer där den mognare mjukt leder den osäkre och att den osäkre söker ledning hos den mognare individen. Det är ju ingen ”kamp” eller ”styra med järnhand” utan ett mjukt och fint sätt med tålamod och bara när det uppenbarligen behöver visas tydlighet så kommer ett morr eller visa lite tänder. Det fick Frans uppleva de första dagarna och efter två veckor och sen dess har det räckt med ett litet bläng från Nilaq. Ändå känns det som att det inte är 3 månader som skiljer dom i ålder utan 3 år. Och nu när poletten trillat ner vågar Frans också ta för sig i vissa situationer och vågar visa att han blir osäker med ett litet morr som respekteras från Nilaq (hon kan bli jättearg på hundar som morrar på henne). Och den tydligheten smittar av sig på andra situationer och hundar. Som Qilaq som från början tyckte att Frans var knäpp, ohyfsad och påträngande. Opålitlig helt enkelt. Men det har gett sig när han visar att han tar in och lyssnar på finliret. Nu är det bara glada miner när de träffas.

Koppelgående – Frans kom med ett smalt, fast halsband och ett vanligt koppel. Bytte till en sele och lite längre koppel och direkt kom en viss avslappning. Han gick med och bredvid Nilaq och det tog inte lång tid så slutade han dra. Men ibland glömmer han bort sig, t ex när han vet vart vi ska och att vi där gärna tränar eller l20150921_132014etar godis dvs transportsträcka till den mat han dyrkar. Och sen har vi hundmöten då han fortfarande kan glömma bort sig. Så efter att ha provat några olika selar blev det en metizo som sitter bra även om jag fäster kopplet fram. Sitter det fram så blir han inte lika stark och när han blir rädd/überglad så kastar han sig gärna och är stark då med allt adrenalin i kroppen. Men det behövs nu mer sällan, mest när vi ska ut och åka buss eller när alla andra rastar sina hundar. Annars sitter kopplet fäst på ryggen och han går oftast fint. Om inte annat räcker det att strama lätt – halvhalt – med kopplet så går han fint.

Vardagslydnad – i och med klickerträningen har vi tränat mycket på olika små delar men inte så mycket själva vardagslydnaden. Inkallning behöver vi definitivt jobba vidare p20150706_093647å så än går han i koppel eller lina. Även i skogen då han där störtat fram till hundar…. men vi jobbar vidare på det. Annars är han nu trevlig att ha med. Han hetsar upp sig i nya miljöer men där han varit med några gånger slappnar han fort av och kan lägga sig. Även om vi äter…. Och ute när vi stannar och pratar med folk börjar han öppna sig och kan gå fram och hälsa glatt. Nilaq älskar ju att hälsa på folk och nu börjar Frans se att det kan vara lite trevligt. Inte alla och inte hela tiden men med vissa.

Hundar – alla nya hundar är läskiga. Alla. Men beroende på ras, storlek och sammanhang varierar reaktionen. Stora hundar som passerar på håll tittar han på men väljer sen att ignorera och istället lägga fokus på mig eller Nilaq. Mellanstora hundar som tittar på honom – läskigt men är pink_monsteravståndet tillräckligt kan han fortfarande lyssna. Alla krulliga hundar – superläskiga. Små hundar – superläskiga. Men när han sett dom några gånger…. Stora hundar – bryr sig inte, väljer gärna att parkoura eller ta en annan väg självmant. Mellanstora hundar – tar kontakt, vill gå undan. Krulliga hundar – läskiga, kan utlösa flyktbeteende alt utfall men definitivt stark upphetsning. Små hundar – upphetsning men kan med avstånd följa efter och kan ta godis. Tyvärr räcker det med att hunden visar intresse för Frans för att han ska backa rejält igen men ändå…

Hundmöten – ja detta visade sig vara ett större problem än jag anade från början. Men Frans har gjort stora framsteg. Från att bli hysterisk, skrika rakt ut, kasta sig fram, ja få totalt psykbryt så kan han nu istället stanna upp och vända sig mot mig (skvallra) för en godis/beröm och klapp. Stora hundar kan han med lite avstånd ignorera helt. Mellanstora hundar Monsters_Dance_Greenskvallrar han bra på. Krulliga och små hundar är fortfarande svårast men även här spelar avståndet stor roll. Har vi marginal – typ andra trottoarsidan – så kan han skvallra på småhundar även om de skäller men inte krulliga. Om de kastar sig mot oss eller dyker upp plötsligt – vi har t ex en glasruta i porten och ibland går en hund förbi precis när vi ska ut – är det fortfarande för svårt men han skakar av sig fortare nu än i början.

Hälsa på andra hundar går i princip inte. Så fort den andra hunden visar intresse även om det är litet slår det över för Frans. Han har kunnat hälsa på några äldre intakta hanhundar som varit lugna och tydliga. Tyvärr finns ingen av dom kvar. Dalmatiner funkar hyfsat men han blir så brutalt på så i nuläget står vi mest och pratar med andra hundägare utan att han får gå fram. Om Nilaq får hälsa blir han vansinnig. Med Qilaq (Nilaqs kullsyster) går det nu bra men det har tagit lång tid och många många promenader ihop utan att gå för nära innan bägge slappnat av så pass att de nu hälsar/luktar lugnt och sen strosar ihop.

Dofter av hundar och katter börjar han pipa och gny över men kan ibland skvallra. Katter som springer har visat sig vara en stor trigger, likaså hararna på Långholmen, så en hel del jakt i grabben. Om vi måste ta oss förbi en jobbig situation går det dock nu med hjälp av godismagneten (en näve godis framför nosen som han får försöka äta medan vi går) vilket inte gick innan sommaren.

Andra människor – att gå ut med Nilaq är väldigt socialt, hon älskar människor och har många kompisar som gärna hälsar på henne. Hon försöker ofta hälsa även på de som inte vill hälsa. För Frans tycks detta innebära blandade känslor. Han verkar ofta helt ointresserad men när Nilaq fått sina klappar och de vänder sig till Frans ”Ja men du ska väl också hälsa?” så går han numera ofta glatt fram och låter sig klappas och pussar på folk. Det gjorde han inte i början och han gör det inte med alla men med fler och fler och framför allt de som Nilaq varit fram till först.

Vakta hemma – Nilaq är världens sämsta vakthund. Ringer det på dörren springer hon dit och hoppas få hälsa och hon skäller aldrig. Frans skällde när han kom men efter bara någon vecka så slutade han. Han kan voffa till på en del ljud utifrån men han skäller faktiskt väldigt sällan hemma. Men han springer till dörren och vill se vem som är där.

Kurser – vi har gått klickerkursen (4 helger) och överlevt. Svårast dag 1 när all20150228_143811a är ”nya” och lättare dag 2. Fortfarande svårt om de andra deltagarna kommer för nära men ”nära” är nu 5 meter och inte 15 som det var i början. Godismagneten funkar även här. Med avstånd kan han t.o.m. slappna av.  Sen var Frans med på kognitionsdagen 2 men då provade vi  hundarna en och en.  Även om det är svårt att röra sig bland andra hundar så funkar det med koncentrationen på övningarna när vi har vår lilla plats…

Jag – i början upplevde jag att han var väldigt stressad och uppjagad och stängde mig ute mentalt trots att han sökte kontakt fysiskt. Så han fick ta den tid han behövde. Och det tog ett tag men så började han ta kontakt inte bara för att få mat eller klättra runt på mig. Han kontakthar en väldigt bufflig sida och när han bara bröt sig in eller trängde sig på gick jag. Så småningom lugnade han ner sig och nu börjar han bli riktigt fin och försiktig. Han glömmer fortfarande bort sig ibland men då håller jag honom bara lite tills han lugnar ner sig. Nu är det också okej med kroppsvård. Som att klippa klor – ja inte alla på en gång men några då och då och med pauser och godis, då kan han t o m räcka fram tassen själv. Och rensa öron fast det är äckligt att hälla ner något i örat, men torka är skönt. Och att ta på honom och t ex massera lite. Han myser på ett annat sätt, sover mer avslappnat och drömmer en del. Överlag lugnare och mer mogen. Eller nja.

Hälsa på hos andra – mina hundar får gärna följa med till min mamma och min bror och hans familj. Frans har hos bägge varit upp på matbordet och röjt i ett obevakat ögonblick. Så nu får han ha koppel på hos min bror som har öppen planlösning (nödbroms) och bevakning hos min mamma där vi vanligen sitter och snackar i köket. Men han sköter sig överlag bra och lägger sig fort ner och vilar. Även när vi äter. Hos veterinären sköter han sig också. Han behöver mycket stöd men är väldigt duktig.

Mående – Frans mående har också växlat under tiden. Från att vara väldigt stressad i början så är han nu betydligt lugnare.  Han har fortfarande mycket energi och spring i benen men på ett annat sätt och inte samma hysteriska överskottsenergi. Han har fått lite olika behandlingar och för varje blir han bättre (även om han idag haft bakslag efter akupunkturen). Nu hoppas jag att han blir bra och stark i ryggen så vi kan fortsätta med draget, det är så roligt och passar oss verkligen.

Det går helt enkelt framåt. Tänkte på Egon häromdagen och att han behövde över ett år att landa på riktigt och då var han ett år gammal när jag tog honom (även om han flyttat runt mycket innan). Så det tar ju tid. Olika tid. De är ju trots allt individer.

Ett annorlunda veterinärbesök

20151208_120710 (2)Igår var jag med Frans till veterinären för en hälsocheck. Han har ju haft besvär i ryggen, hetsäter, har varit lite dålig i magen från och till och har fortfarande lätt att stressa upp sig. Nu i helgen på kursen var det också svårt igen att lägga sig ner…. det gick men väldigt långsamt…

Jag har ju haft lite svajjiga erfarenheter av veterinärerna i närområdet men i somras var jag till Järna, Ekovet, och upplevde det besöket som mycket positivt. Den veterinären samarbetar med en  holistisk veterinär som i vanliga fall finns i Uppsala men som har börjat ha mottagning i Järna. Hon har en utbildning inom klassisk veterinär(skol)medicin och en inom TCM för veterinärer, en (i Sverige) lite annorlunda kompetens. Jag bokade en s k hälsoundersökning som utgångspunkt. När jag bokade tiden bad hon mig gå in på hemsidan och fylla i ett formulär där hon ville veta allt möjligt om hunden (8 sidor!) som skulle vara underlag för undersökningen.

Så när vi kom frågade hon lite om det jag svarat och sen gick hon noga igenom hunden. Först en vanlig genomgång med lyssna på hjärta och lungor, titt i halsen och på tänder, klämma och känna på ben, rygg, nacke.  Frans var mycket tålmodig och hon var väldigt bra i hanteringen, visade t ex stetoskopet som var lite läskigt. Sen en TCM-genomgång där hon tittade på tunga och i ögon, kände pulsen och klämde på en massa akupunkter. När det var klart fick jag lyfta upp honom på bordet och så satte hon nålar och medan de satt berättade hon vad hon hittat och kommit fram till.

Han har fortfarande ont i ryggen. Han har fått tandsten på de bakre tänderna. Han luktade illa ur munnen men hon trodde det var magen (han luktade verkligen illa hos henne..). Hjärta och lungor är fina. Han har vad som i TCM kallas kidney yang deficiency, dvs ett underskott av yang energi i njurmeridianen. Enligt TCM är njurarna ”elden under grytan” och dess energi transporteras i hela systemet till de andra organen. Underskottet kan bero på kastreringen och ryggproblemen och med ett energiunderskott i systemet behöver energi tillföras genom mat (hetsätandet).

”Behandlingen” blir några akupunkturbehandlingar, att tillföra värme i olika former och med hjälp av rätt mat. Frans behöver få hemlagad mat med långkok på rotfrukter och köttben och detta behöver då fasas in över tid. BARF är inte dåligt och Bravo burgarna var också okej men det räcker inte för lille Frans – framför allt behöver han få i sig mycket mer energi med hjälp av märgsoppa…. Och så behöver han sönderkokta rotfrukter och gärna pumpa och så skulle jag byta min hundgröt (som tydligen kyler och är bra vid inflammationer?!) mot havregryn och quinoa istället.  Så Frans kommer att vara i himmelriket när vi sätter igång. Ska bli spännande att se om han blir mindre hungrig och mindre stressad av detta. Recept ska hon mejla så då får jag sätta mig in i det hela mer ordentligt. Nu köpte jag havregryn och quinoa på hemvägen och  den gröten med lite äppelbitar i var väldigt god sa Frans. Och så får jag bli mer noga med att sätta på täcke när det fuktigt och/eller kallt ute.

Koppelkompetens

Jag måste erkänna att när jag först läste uttrycket fick jag fundera en stund men insåg sen att det var en översättning av engelskans leash skills. Första tanken var mer åt att lära hunden gå fint i koppel men istället handlar det om att som förare lära sig hantera kopplet så att hunden inte känner det direkt men att det ändå pågår en kommunikation.

Koppelkompetens är en del i BAT 2.0 och därmed en vidareutveckling av från det BAT-seminarium med Grisha Stewart som jag var på för några år sen (kan du läsa om här och här). Hon har tagit in en hel del från TTouchen (som du kan läsa om (här, här och här) känns det och lagt till en modell av promenader som komplement till rena set-ups som vi tränade på och idag använder på BAT- och hundmöteskurser. På dessa promenader tränar du och hunden ert samspel i koppel där du som förare ska stöda men inte direkt styra hunden. I början helt utan triggers och sen med introduktion av triggers på stort avstånd. Promenaderna ska hjälpa hunden att modifiera sitt beteende mjukt och långsiktigt så hunden ska hela tiden befinna sig under tröskeln. Det hela i ett fem meter långt koppel. Så det kräver både mental och fysisk närvaro och kallas därför närvarandepromenader.

Två kvällar har vi roat förbipasserande i Stockholms innerstad genom att knata runt två och två – utan hund! – med ett koppel emellan och träna tekniken. Det kräver mer praktisk träning än en kan tro för gamla tekniker sitter förstås ”mer” i ryggmärgen och detta kräver ett annat sätt att reagera på. Hunden ska i princip inte märka att du styr med riktningsändringar, mjuka inbromsningar osv. utan ha känslan av att lufsa på i sin egen takt. Jätteroligt när det funkar och många skratt när det inte funkade så bra 😉

Om du vill prova på så håller Jenny Afvander på Hoppsan Hundlära i dessa i Stockholm och Uppsala m fl orter (https://www.facebook.com/hoppsanhundar/).

Och så är den nya boken på gång.

leash