Månadsarkiv: maj 2011

Host host

Ja det var väl inte helt oväntat efter att syrran fick kennelhosta i veckan att även lillfröken skulle få hosta. Har kollat henne som en hök under veckan men inte sett mer än att möjligen lite lugnare och lite snorig. Nån nysning men det flyger ju mycket pollen nu så hur ska man veta……

När jag gick ut med hundarna i morse  var jag fortfarande inställd på att åka iväg och träna sök men efter 5 minuter på promenaden hostade Nilaq till, bara så där, i en uppförsbacke. Jaha. Bara att messa och meddela att vi inte kommer.  Trist men vad göra. Hon ska ju inte springa och anstränga sig och hon ska inte träffa hundar eftersom hon smittar. Men det var tråkigt.

Roligt däremot att vi äntligen fick träffa syster igen för nu spelar det ju ingen roll =) Vi har smugit runt varandra på holmen och nu kunde vi träffas igen. Tjejerna fick dock inte hälsa på varandra men de blev glada bara över att ses igen och gå promenad ihop. Och Bruno med.

Stackars Nilaq ska nu få ta det lugnt ett par dagar. Det blir örter och ingefära, kanske ett te på tussilagoblommor? Det visste ni kanske inte, att ingefära och tussilago är bra mot hosta. Så nu pepprar vi på och silver i vattnet och kanske lite honung om hon verkar besvärad.

Vi hann klicka lite på promenaden men hon är inte riktigt på humör…..

Annonser

Oväntat besök

Rådjur - bilden lånad från nätet

Egentligen är det inte så förvånande för nu är det fullt med nya kidd ute och fjolårets är helt förvirrade. Så de kommer in till stan.  Idag stötte vi på ett sådant på promenaden på Långholmen. Det  händer varje år så man ska inte bli alltför förvånad men det blir ändå en överraskning.

Nu såg jag det inte utan Nilaq fick upp doften på det. Och hon kan ju inte hålla sig. Dessutom hade vi precis kommit till vår lek- och träningsäng och jag hade släppt kopplet…..  Så fröken drog iväg med koppel och allt. Hej och hå. Ingen inkallning i världen funkar väl i det läget. Nu kom hon tillbaka efter 30 sekunder men bara för att kolla att jag var kvar. Många svordomar blev det när jag såg svansen försvinna uppför kullen – igen. Hann dock konstatera att hon gick i ett snyggt och prydligt sökmönster……men vad hjälper det när hon inte får springa efter vilt? Jag beslöt mig att ”straffa” henne genom att gå vidare. Så stackars Bruno fick gå med mig och fick på så sätt inte heller någon lek. Jag hann gå runt kullen, det tar bara ett par minuter, så kom hon igen och la sig en bit ifrån på gräset. Men innan jag hann fram var hon iväg igen och nu såg jag rådjuret. Det förklarade ju hennes intresse för hararna på holmen har hon liksom gett upp lite på – de dyker ju ner i sina hålor och är borta så fort. Det blev ett varv till och sen kom hon och gick då ner i vattnet och drack så då kunde jag ta kopplet.  Eftersom jag vid varje rusning skrikit nej sa jag ingenting nu utan bara tog henne med mig. Nu är jag inte långsint utan det rinner av mig ganska fort men arg var jag. Jakt är förbjudet! Om hon ska jaga kan hon omöjligt gå lös. Det är ju därför vi tränar sök och spår så att hon ska kunna behärska sig.

Då kom en annan hundägare som vi ofta träffar och berättade att hon mött Nilaq på ängen och att hon hade tagit kopplet. Men eftersom Nilaq då letade efter mig hade hon slitit sig – förstår jag, hon är stark – och sprungit först åt fel håll och sen efter mig. Så då jagade hon ju inte rådjuret längre utan letade mig. Kanske var springet mest nyfikenhet trots allt…. Hursom, det slutade gott och nu är vi beredda på att de kan dyka upp på holmen nån månad framöver.

Så idag blev det ingen klickerträning utan ett helt annat test istället.

Vi fortsätter klicka

Det blev en omgång idag också, fast hon var trött. Hennes syster har kennelhosta så kanske har Nilaq en släng hon med? Det blev ett kort pass men det är ju bra i sig, lite varje dag =)

La till lite mer info som belöning, plats och väder så det blir 2 dagars tabell idag. Nu blev det bara ett par minuters träning men men, många bäckar små…..

Eftersom hon inte ville fortsätta träna, jag blev väl tjatig, så avslutade vi inte på topp. Får tänka på det i fortsättningen, att hennes dagsform varierar så pass…..

Träna rullmarkering från början

Det får bli så. Efter de sista lektionerna på sökkursen där Nilaq fortsätter ta rullen hos (de kända) figgarna för att spotta ut den ibland redan när hon vänder men senast när hon får syn på mig så börjar jag nu om. Det har ju gått lite tid så nu är hon träningssugen.

Idag satt jag på ”lekängen” och utan syster att leka med eller störas av klickade jag fram att ta i mun. Det gick fort. Nu är Nilaq faktiskt inte inklickad tidigare men allting går ju så fort med henne. Egon var också äckligt snabb men med honom behövde man hela tiden gå tillbaka och kolla av att han om ihåg för ibland blev det rätt i farten utan att han lärde sig….. Men Nilaq går det fort på riktigt. Och hon tröttnar om man stannar för länge på samma sak. Så det är till att ha planen glasklar innan man startar för man har inte så många försök.

Nu när hon är hungrig i förlöpet så funkar det dessutom bra med matbelöning. Jag började med grejen (i detta fall en knuttrasa) på marken och vi gick från titta på till greppa. Lite paus och sen hålla i handen istället. Här gick vi från dutta på till rejäla tag och början på hålla. Bruno med boll i munnen klev runt lite men inte ens det störde lillfröken.

Med lite tur blir det sökträning på lördag och då kan vi jobba med skicken. Är lite sugen på att testa flyingövningen men vet inte om det faktiskt tillför något? Ska klura lite.

En kväll med Lasse Fält

Lasse Fält. Fotot lånat från nätet (www3.shellkonto.se)

Hej vad tiden springer iväg så här på våren….. I onsdags kväll var det i alla fall föredrag med etolog Lasse Fält. Det var Eva Bodfält som hade bjudit in honom att prata om etologin i ett tidsperspektiv – vad har egentligen hänt under 100 år? Och hur har synen på hund påverkats?

Lasse är en oerhört kunnig person som dessutom gärna bjuder på sig själv. Han började studera biologi 1959 och har därmed upplevt en hel del studier,  dispyter, diskussioner och genombrott inom etologin. Han har definitivt bildat sig sin egen uppfattning och det är alltid både underhållande och intressant att lyssna på honom.

Kvällen började med ett avstamp i Lasses egen karriär – bl a arbetet i olika länder med narkotika, bomb-, min- och vårdhundar  (värt ett föredrag för sig bara det!) –  och gick sen in på den etologiska forskningen. Detta åskådliggjorde han med hjälp av sin egen bokhylla – han hade helt enkelt gått igenom sin personliga samling av böcker inom ämnet! Ett roligt grepp som skapade en röd tråd genom hela kvällen eftersom han hade både stora och kända namn i hyllan och även såna som kanske inte är så brett kända. Invävt i detta drog han olika rön och studier som har gjorts och hur de påverkat tankegångarna. Han tog även upp bråket mellan etologer och behaviorister om nedärvda beteenden kontra inlärda beteenden, beteenden man såg i labbet kontra det man kan iaktta i det vilda.

Där nånstans behövde vi alla en paus och det var kul att se många ”kompisar” och kollegor som hittat dit under fikat. Själv passade jag på att fråga Lasse om viltspårningsprojektet som jag hörde om i februari när Jens Karlsson och Tobias Gustafsson föreläste om olika dressyrmetoder. Han är inte själv med i det men de  samarbetar ju alla kring olika sök- och spårhundsprojekt. Och han pratade kort om spårhundar och hur ofta man såg att de faktiskt inte visste vad de gjorde utan sökte och fick hjälp av sina förare.

Efter pausen kom Lasse in på hur olika studier och forskningsresultat inom etologin påverkat hundträningen. Och det var en hel del matnyttigt som jag tog med mig.  Lasse har ju varit med och utvecklat träning av tjänstehundar och är då alltid mycket noga med att relationen mellan hund och förare måste stämma. Han har ju tidigare sagt att om vi inte hade 4 väggar skulle de flesta hundar vara någon helt annanstans än hos sina ägare… Nu tog han upp en studie där man jämfört inlärning i skyddsarbete (tror det var i Holland) mellan belöningsbaserad inlärning och straffbaserad inlärning. Och hundarna hade lärt sig lika fort och lika bra oavsett metod. Den stora skillnaden var dock hur valet av metod hade påverkat relationen mellan hunden och sin förare. De hundar som tränats med belöningar var mycket tillitsfulla till sina förare och hade ett fint samspel även utanför träningssituationen medan de hundar som tränats med straff hade uppvisat många dämpande signaler mot sina förare och gjort ett mer nervöst intryck. Men bägge hade lärt sig uppgiften lika fort och lika bra.

Lasse pratade också en hel del om Konrad Lorenz, ett välkänt namn inom etologin. Lorenz forskade ju mycket på fåglar och fiskar men även hundar. Han lade fram teorin att hunden härstammar från schakalen vilket vi idag vet inte stämmer men då hade man inte samma kunskaper i genetik eller kunde testa på dna.  Lorenz var också den som myntade aktiv och passiv underkastelse. Det intressanta var att han bara ett par år senare började tvivla på sin egen teori och så småningom helt tog tillbaks detta. Men man kan väl säga att skadan redan var skedd. 1967 kom en annan etolog och lade fram en ny teori där han visade på att vargar och hundar frivilligt lägger sig framför varandra eller slickar i mungiporna för att stärka de sociala banden. Ingen varg och ingen hund har någonsin tvingat ner en annan hund i ryggläge. Men på nått sätt har detta inte nått fram till vissa hundtränare. Synd, för det är ju ändå 44 år gammal kunskap som har missats…..

Ett annat intressant avsnitt handlade om vad man idag forskade om. På 60-talet handlade det mycket om att förstå och kartlägga sinnena, hur fungerar t ex ögonen och nosen. Mycket forskning gjordes i USA, Storbritannien och Tyskland. Än idag framkommer ju nya fakta inom dessa rätt så utforskade områdena, som att hunden ser vissa färger men t ex inte färgen röd utan den smäter ihop med blått och grönt. Och luktsinnet testas ju kontinuerligt – än har man inte hittat någon gräns….. Idag handlar forskningen mer om träning och kognitiv förmåga. Som ex berättade Lasse om universiteten i Wien och Budapest som applicerar tester utvecklade för att mäta barns kognitiva förmåga på hundar. Och hundarna löser uppgifter så som 18 månaders barn löser dom…..

Sen avslutade Lasse kvällen med några egna betraktelser. T ex om hunden viftar på svansen för att den är glad eller om svansen viftar för att hunden är glad? Tänk  vilka frågor forskare har att ta ställning till……

Valpkurs – måste man?

Maj månad och ännu en avslutning på en valpkurs. Glada och nöjda hundar och hundägare som förstår varandra bättre och som har en bra grund att stå på för sitt framtida liv ihop. Om jag tänker tillbaka så har det blivit en hel del valpkurser genom åren. Det är ju det man börjar med som instruktör och kanske också det man håller kvar i till sist?

Det har funnits perioder när jag varit väldigt less på att hålla just valpkurser, då jag hellre jobbat med slynglarna eller olika vardagsproblem. Och i ärlighetens namn så finns det faktiskt en uppsjö av instruktörer som håller valpkurser och därmed är inte efterfrågan lika stor idag som den var för bara 5 år sen.

Men i takt med att så många tittar på hundprogrammen på tv och så många skaffar hund så kommer också en annan typ av träning fram på marknaden. Förvånande ofta pratas det om hur man får en undergiven hund, en hund som vet sin plats, kurser där man använder vattensprutor, skrammelburkar och stryphalsband på valpar och annat som verkligen inte hör hemma på en valpkurs!!

Och då känns det viktigt att erbjuda det jag anser vara en ”bra” start i livet med hund. Nu är jag medveten om att många verkar vilja ha undergivna hundar, något som hugger i hjärtat på mig, och en hel del som verkar tro att det är så man ska ha hund för det är den bilden som förmedlas av program som bl a GoKvälls hundskola, Hundkoll och Mannen som (…) hundar. Men det jag ofta upplever är att hundägare blir lyckliga och lättade när de upptäcker att de faktiskt inte behöver trycka ner sin valp för att de ska få ett bra liv ihop. Att det finns alternativ som ger en glad, följsam och lydig hund utan att strypa hunden eller rycka i kopplet ”så det känns” i tid och otid. Och att de alternativen som inte är obehagliga för hunden eller ägaren inte ens är svåra, krångliga eller kräver allt för mycket av en som ägare. Mer än konsekvens då. Och en plan.

Och då undrar jag ju lite över varför det anses vara svårt, att vara konsekvent och att ha en plan? För man köpte väl inte hunden utan en tanke på att behöva köpa saker till den och lägga tid på träning? Eller gjorde man kanske det? Kan det vara så att man genom dessa program på tv får en bild av att man inte behöver lägga så mycket tid på träning utan bara ändra sitt sätt att hantera hunden? Skrämmande om det är så….. Och så trist för hunden.  För då är det lättare att förstå önskan om en undergiven hund, en hund som inte vågar ta initiativ, som inte vågar ta kontakt med hundägaren eftersom det ofta resulterar i obehag? Men om det är så man vill ha hund, varför vill man då alls ha hund? Uppenbarligen inte som en kompis man gör saker ihop med utan då kanske det mer blir som man påstod förr; att man skaffar hund för att få styra och ställa över någon, man skaffar katt för att få serva någon…. Oavsett så är valpkursen en av de viktiga kurserna i ditt hundägande och alltför många gånger hör jag av de som kommer på enskild träning att valpkursen inte gav dom de verktyg de hade behövt.

Om du känner att du ändå inte vill gå en valpkurs, kanske för att valpen är väldigt omogen och du upplever att den blir stressad, så satsa på en grundkurs med den lite äldre valpen eller unghunden. Men passa på att utnyttja den tid då hunden är som mest formbar. Lek med valpen, ha skoj ihop, träna rumsrenhet, åka bil och buss osv. Och kanske ta en privat timme istället.  Även du som hundägare är i en formbar period. För allt går att lära in även senare men att bryta gamla vanor är svårare än att få det rätt från start. Dessutom tar det tid att bygga en relation men det går fort att förstöra den.

Så vad ska ingå i en bra valpkurs? Det ska INTE vara krav på stryphalsband eller liknande. Det är BRA om man på kursen förespråkar sele och/eller breda halsband. Det SKA finnas både teori och praktik, gärna nån typ av kompendium, och i det SKA det finnas avsnitt om etologi – varför gör hunden som den gör – och hundspråk. Om man jobbar efter en bok, kolla att det är en bok av en någorlunda modern tränare. De vanligaste orden ska INTE vara dressyr och ledarskap utan relation och samspel.  Träningen ska INTE vara straffbaserad. Det ska INTE vara för stora grupper, en instruktör kan bara ta hand om så och så många på egen hand. Det SKA vara välkommet med familjemedlemmar på kursen, hunden är förhoppningsvis inget enmansprojekt och alla i familjen behöver lära sig att träna och hantera hunden. Det SKA vara okej med godis, leksaker, bus. Det får gärna ingå klicker i kursen eftersom det är ett bra hjälpmedel men det är inte nödvändigt. Instruktören SKA ha f-skattsedel, det är beviset för dig som konsument att h*n sköter räkenskaperna väl. Och instruktören SKA vara försäkrad. Om det händer något vet du att det finns täckning, och även om det är ovanligt så kan det hända olyckor när man håller på med djur. Har man en IMMI-ansluten tränare i närheten borde det vara ett självklart val, immi.nu.

Sen är det en fördel om man känner tillit till instruktören och känner sig bekväm med träningsmetoderna. För hur välrenommerad instruktören än är så hjälps det inte om man faktiskt inte gillar varandra eller känner sig obekväm i träningen. Vi är alla olika och funkar med olika. Själv tycker jag det är bra med positiv förstärkning i alla former, en del använder klicker och godis, andra leker och busar med hunden. Och lita på din magkänsla, gör inget som inte känns okej. Och låt heller INTE instruktören göra något med din hund som inte känns okej…

Sen är valpkursen en av många kurser som man som hundägare går och det kommer att vara många aha-effekter och kunskaper man samlar under hundens liv. Efter några år kan ens relation se ganska annorlunda ut. Men en bra valpkurs ger en god grund att stå på. Så var noga med var du väljer att gå.

Kontakt och sök

På morgnarna går vi vanligtvis en runda på Långholmen. Strax efter bron ligger en stor fotbollsplan och ofta tvärar vi över och jag kopplar loss Bruno och släpper kopplet till Nilaq. Sen busar vi lite så de får springa igång sig…..

Härom dagen fick Bruno en av sina små knäppar och började springa åt andra hållet och  ut och bort från planen. Han hörde inget, såg inget, utan sprang mållöst  fram till folk medan han letade efter mig (tror jag, när han går in i detta tillstånd får man väl kalla det kan man inte nå honom än mindre förstå vad han gör?). Det var många småbarnsföräldrar på väg till dagis och de var inte så glada. Samt ett antal kvinnor med utländsk bakgrund, på väg till folkhögskolan, som såg lätt skräckslagna ut över den lösa prickiga hunden. Och där sprang Bruno. En bil hann tack och lov bromsa och när han kom till brofästet vände han av sig själv. Sen kom han till sig igen och fick då syn på mig och var jätteglad att kunna springa fram till oss. För jag joggade ju efter med Nilaq i koppel och ropade och viftade (vilket han inte alls tog in) samtidigt som jag bad om ursäkt till alla jag passerade…. Nåja, det gick ju bra men lite hjärtklappning får man allt. Rätt vad det är kanske det går illa. Så nu har det varit lite mer koppel igen på Bruno. Trots att han håller så fin kontakt när han är närvarande är det läskigt när han är borta …

Ett par dagar efter denna händelse kopplade jag ändå loss honom igen på planen och han höll fin kontakt med mig. Även Nilaq fick springa dock med kopplet kvar och hade jättekul med en leksak. Sen fick hon syn på nåt och innan jag hann med satte hon av. Full fart och fokus på en liten liten svart kanin som satt i andra änden av planen, den  gränsar mot ett dagis. Den var bara ett par centimeter stor på det avståndet. Men Nilaq såg den. Jag ropar och hon fortsätter springa och hänger på den lilla kaninen som upptäcker faran väldigt sent. Når den sätter av är hon bara några meter ifrån men den sätter iväg på kaniners vis och smiter in på dagiset tror jag. Jag ropar igen och se där, lilla fröken har full koll på mig men tvekar något i valet – kanin eller matte…. men så springer hon faktiskt tillbaka. Stoppar och är på väg att vända igen – vi pratar inre konflikt – men så fortsätter hon ner på planen och stannar 10 m ifrån mig. Hon tittar tillbaka men lyssnar på mitt vid det laget barska nej och jag kan ta henne. Hon står och darrar och vill verkligen springa efter den busiga kaninen igen. Men hon väljer att stanna kvar. Lite stolt blir jag ändå över stumpan! Hon har ju mycket jakt i sig och inte så värst mycket impulskontroll. Och hon valde att både komma och stanna. Sånt lever man länge på.

Det finns ju situationer där jag undviker att släppa henne.  Hon har ju visat att hon inte kan kontrollera sin jaktlust fullt ut. Det går sämre om hon får springa lös med syster sin så det har vi slutat med, de får vara lösa en och en. Och när hon jobbar behöver jag inte heller vara orolig. Springer hon ut på ett sök så är hon fokuserad på just det och inte på harar, rävar, lösa hundar eller annat som rör sig i markerna. Fast hon har koll….

Igår var det avslutning på sökkursen och det blev en bra träning. Det jag kommit fram till är att hon behöver vänta och få lite tråkigt. Om hon får gå på direkt är hon så upphetsad att det inte blir bra…. Och hon behöver gå ifrån hundarna lite. Det blir för störande för henne att jobba bland de andra hundarna. Sen körde vi lösrulle på slutet och den tog hon direkt från figgen och hon släppte den i det ögonblick hon fick syn på mig, eller hon stannade upp då, jag såg henne genom grönskan och det var där den låg när vi gick förbi i påviset. Hon har bra koll på grejjorna och duttade med nosen på rullen där den låg på marken….. Men ta den, nej det skulle hon inte.

Poletter som trillar

I all inlärning kommer ju det magiska ögonblicket när poletten trillar ner, den där aha-upplevelsen när bitarna faller på plats och man FÖRSTÅR vad det är man gör och konsekvensen av beteendet. Ibland kommer det ögonblicket tidigt och ibland dröjer det. Man kan också missta sig och tro att poletten trillat fast den kanske inte riktigt har gjort det…. Det brukar man märka ganska fort eftersom nästa steg blir lite för svårt.

Oavsett om man tränar andras eller egna hundar så behöver man därför ha koll på om poletten faktistkt har trillat eller om det handlar om den berömda slumpen – hunden har råkat göra rätt utan att för den skull ha förstått. Den kan råka göra rätt flera gånger och så invagga oss i att den falska säkerheten att den faktiskt kan. När man då ändrar något kan hunden plötsligt inte längre. Ett klassiskt exempel är  när man lär hunden sitt hemma, inne i köket. Det går bra och hunden sätter sig varje gång man ber den. Sen är man ute och går och träffar någon och ber hunden sitta och den gör allt utom det! Man hade förstås behövt träna sitt även i andra rum, i trapphuset och utomhus innan man kan tro att hunden lärt sig vad sitt betyder!

Nu har jag och Nilaq tränat sök i 2 terminer. Det har gått över förväntan att lära henne att springa ut och hitta figgen, ta en sak i munnen, springa emot mig och sen påvisa figgen i koppel. Det jag har lyckats missa är att hon spottat ut saken på halva vägen eller strax innan hon kommer fram till mig. Lite får jag skylla på mörkret, det har inte synts, men mest på bristande uppmärksamhet från mig. När vi nu under våren bytte från sak till fast sökrulle gjorde hon likadant, tog den i munnen, vände och sprang emot mig och nånstans på vägen spottade hon ut den. Så när hon kom fram till mig hängde den oftast under hakan igen. Ibland kom hon dock nästan ända fram med rullen i munnen….. Eftersom jag inte riktigt var med fick hon ändå påvisa några gånger. När jag sen fattade att hon faktiskt spottar ut den i princip varje gång och jag inte heller såg figgen och därför inte visste om hon alls tog den i munnen, skickade jag ut henne igen. Så det hon lärde sig var att man springer till figgen 2-3 ggr och sen först kopplar matte upp en och vill att man visar…. fast då var hon ju ”klar”!

Nu har vi i alla fall rett ut vad hon faktiskt gör och så får vi köra lite som från början och dubbelkolla att hon (1) kommer fram till figgen, (2) tar rullen och (3) jobba på att bära den hela vägen in. Lite trist för hon gjorde ju helt rätt från början men sen på vägen blev det liksom knas. Ingen kan säga att inte hunden lär sig fort!! Synd att det dröjde innan poletten trillade ner hos mig 😉

Men nu har vi faktiskt en hel sommar att jobba med dessa olika delar så jag hoppas att vi till hösten har fått till det. Nu är det bara en gång kvar på kursen så det hinner knappast trilla några nya poletter till nästa vecka men nu vet jag hur och vad jag ska träna.  Så inspirationen finns definitivt!

Är allt bara ett stort missförstånd?

Kan inte låta bli att återkomma till realityserien/dokusåpan ”Huset fullt av hundar” som visas i SVT på tisdagskvällar. När programidén presenterades i höstas var det inte bara jag som tyckte det verkade vara en galen idé och konstigt programupplägg utan det blev vad medierna kallade ”folkstorm”.  Samtidigt menade ”producentsidan”  SVT, SKK/ Hundstallet och programledare Claudia Galli att kritikerna skulle lugna sig lite och vänta tills programmet visas. Man hänvisade till hundexperter som man valde att inte namnge förutom 2 – hundmodellcoachen Tina och dogwalkern Ewa. Ett par andra namn har förekommit men det är ffa Tina som är ”experten”.

Nu har det visats mer än halva serien och kritiken mot programmet har fortsatt. Samtidigt  vill en del inte alls förstå kritiken, hundarna ser ju glada ut?!? Så varför blir bl a jag så upprörd över denna såpa? Finns det inget gott med detta? Nu borde man ju se en röd tråd och för mig ser det ut som följer:

  • ”omplaceringshund” har fått en ny definition. Det är hundar, påfallande ofta valpar, påfallande ofta av rasen jack russel, som behöver ett nytt hem. De har  inga problem förutom möjligen bristande rumsrenhet, åldersbetingad brist på fostran och skygghet.
  • hundens ras/raser, storlek och behov är oviktiga i urvalet. Det viktiga är gullighetsfaktorn och charmen.
  • familjen får noll hjälp i sina val trots att de ber om råd. De återkommande råden är  – man ska ha tiden och klicka med hunden.
  • man tar inte hänsyn till familjens egna önskemål om ras/raser att testa
  • familjerna bor i fina hus och ägnar sig åt många olika aktiviteter. En av familjemedlemmarna, vanligen yngsta dottern, är den drivande i projektet ”skaffa hund”. En i familjen är ofta antingen inte intresserad eller rädd för hundar.
  • man kan bedöma hur en hund kommer att vara efter att ha träffat den ett par timmar under en vecka, även valpar
  • hundar är sociala och trevliga med alla människor och alla andra hundar de möter, direkt. De ska även tåla allt från duschning, kramar och att bli buren av folk de precis träffat.

Om jag jämför med vad bl a programbeställaren Peter Nyrén och SKK/Hundstallets representant Hans Rosenberg svarade i chatten före programmet blir jag än mer förvirrad: ”..man  kunde få bilden (ur första infon) att hundarna skulle bo hos familjen under en vecka som en flock. ”, ”Programmet kommer att innehålla mycket hundkunskap.

Det vi hittills sett är hundar som slussas från transportbil till familj till olika aktiviteter med familjen. Ibland får alla 6 hundar får springa runt i huset tillsammans, ibland är de en och och. Utan förklaring.  Man får faktiskt bilden att det går bra att släppa ihop för varandra helt främmande hundar i en helt ny miljö – familjens hus. I ett senare skede blir 4 hundar släppta ihop ensamma i huset som är utrustat med dolda tv-kameror och familjen sitter och tittar på vad hundarna hittar på. Detta har inget annat syfte än att underhålla publiken med hundar som stjäl kakor från bordet, dricker ut toaletten eller hoppar upp i möblerna. Speakerrösten säger  i de senaste avsnitten tydligt att ”man får räkna med mer bus när flera hundar är tillsammans”. Det finns alltså inget informationsvärde i detta heller, bara underhållning.

En natt sover de sista hundarna över i huset.  I minst två avsnitt har man hundarna i bur eller (för liten) hage. Detta bryter mot lagen. Är det den ”kunskapen” man vill förmedla? I de senaste avsnitten har man inte alltid visat hundarna som sover över? Har de kanske fått sova i bur hela natten och nu har man kommit på att det inte är tillåtet?

Även i de aktiviteter som visar är hundarna ibland flera och ibland en och en. Sällan framgår det varför man gör si eller så. Aktiviteterna förklaras mer eller mindre noga. Man missar ofta att berätta om t ex lämpliga förutsättningar för resp hund att delta i aktiviteten eller förordningar och  regler. Inte heller får man någon info om hur hundras eller ålder spelar in i aktiviteten. Eller att fysiskt ansträngande aktivering är direkt olämplig för växande unghundar/valpar.

Bortsett från detta och alla frågor som kommer i bakvattnet – vart tog den gedigna hundkunskap som man uttryckligen sagt sig vilja förmedla vägen? Frågor som jag tycker att man verkligen borde belysa är :

  • Vad måste man tänka på när man skaffar hund?
  • Hur väljer man var och vem man köper hunden av?
  • Vad betyder de olika raserna?
  • Vad är skillnaden mellan att ta en valp och en vuxen hund?
  • Vad kostar det att ha hund?
  • Hur ser livet ut om några år?

Därför blir det nästan skrattretande med Hans Rosenbergs svar i chatten angående att folk skaffar hund för lättvindigt: ”…hopas att programmet också ska visa vikten av hur man går till väga att köpa hund – ett problem som SKK ibland har svårt att nå ut med. Här finns nu verkligen chansen att just visa hur man går tillväga och vilket ansvar det är att vara hundägare – bäst är om rätt hund hamnar i rätt familj, både i TV och i verkligheten.”

Vi väntar fortfarande på hur det går för hund och familj utanför tv-rutan. En av hundarna ska ha lämnats tillbaka. Varför? I ett avsnitt valde familjen att behålla 2 hundar, i ett avsnitt att inte ta någon utan istället skaffa en valp – av den ras man uttryckt intresse för från början men som inte var med bland de hundar man fick ”testa”.

I varje avsnitt kan man peka på något som faktiskt ger direkt felaktig information till tittaren. T ex taxen som ska dra en stjärtlapp efter sig och stormar iväg med det gröna monstret jagande efter sig, taxen som mjällade (mycket vanlig stressreaktion) och som sattes i badkaret och schamponerades med mjällschampo, sloughin som av familjen bedöms som smådjursvänlig efter att ha fått nosa på marsvinsburen i barnens rum, sheltien som kramas hårt och ihållande av ena barnet trots att hunden försöker komma undan efter en stunds ”kelande” osv.

Det har förstås visat sig att familjer som funderar på hund faktiskt tar efter det de ser i rutan. De vill ta hem ett gäng hundar som de hittat på nätet och se vilka de gillar. Om de alls gillar att ha hund hemma. Så när kommer man att börja prata om invänjning, respekt för hunden och ansvar i programmet? Den infon lyser också med sin frånvaro.

Hittills har ju unga jack russel dominerat bland de hundar familjerna får testa. Hur kommer det sig att så många jack russel söker nya hem? Vad behöver jack russeln för att må bra? Var är den sakliga informationen???

Med erfarenhet av omplacering vet jag att den som vill bli av med hunden ofta ger en förskönande bild av hunden. Dessutom har tittaren oftast ingen aning om vad som står på korten som familjen får på varje hund. Mest tycks den infon bestå av vilka tricks hunden kan och vilket godis den gillar om man ska gå efter det lilla som läses upp högt.  Så infon till tittaren är rent visuell, en käck speakerröst och Gallis leende kommentarer.  Inget att basera ett hundköp på direkt.

Så Hans Rosenbergs fromma förhoppning: ”Återigen viktigt att veta hur man köper hund vilket är vår förhoppning att programmet också kommer att beskriva.” kommer på skam, avsnitt efter avsnitt.  Och så trist att programmet faktiskt inte visar just detta: hur en omplacering och ett hundköp går till.

En del av de frågor som tidigare har ställts har ju handlat kring hur hundarna har det på inspelningsplatserna och där har man hela tiden hänvisat till sina hundexperter och att hundarna har det jättebra, de får mat, rastning och vila mellan inspelningstillfällena.  Detta är ju SVT/Meterfilms egna bedömning. Som ett exempel på hur det skiljer sig mellan det visade tv-avsnittet och situationen på inspelningsplatsen kan nämnas den enda kontrollen som gjordes av länsveterinär under inspelningen. Då avbröts den aktuella aktiviteten av länsveterinären och inte av den utsedda ansvariga personalen. Det var avsnittet med hundsimmet som redan har visats. Varken Tina eller annan expert fanns enligt protokollet närvarande vid inspelningen. Denna kontroll var ändå föranmäld. När man såg avsnittet har den delen klippts om så att man får intrycket att personalen på hundsimmet sätter gränsen, att hundarna då bara ska prova att duscha. Enligt länsveterinären visade de 2 hundarna så starkt obehag i situationen att hon gick in och bröt. Så tillrättalägger man allt med klippteknik….

I grunden handlar det nog ändå om att man visar upp en bild i rutan där hundar kan hanteras lite hur som helst och ska tåla det.  Att man inte behöver ta någon hänsyn till hundens upplevelse av att kastas in in en situation med andra hundar, ny familj, aktiviteter av olika slag, osv.

Ur info- och bildningssynpunkt hade en ”riktig” omplaceringsprocess varit mycket mer givande även för tittaren. Men det formatet är förstås inte lika dramatiskt som att rösta ut hundar som strax innan lekt med barnen i rutan på bästa sändningstid. Huruvida hunden som art genom denna serie blir ett objekt eller inte handlar kanske mer om tittarens än hundens upplevelse. Till skillnad från att köpa en bil eller diskmaskin har man eller skapar man en relation sin hund. Därför vore det verkligen önskvärt att få ett uppföljande avsnitt om 1 år och se om de är kvar i sina familjer.

Biverkningar II

När Bruno fick kortison en vecka rörde han sig ju bättre. Nu har jag sett en ny ”biverkning”. Denna gång är det kalk/benmjöl som tycks ge fler effekter än väntat. Han får det i maten för att göra urinen mer basisk , och det har funkat bra för över veckorna närmar sig ph-värdet 6,5.  Men dessutom har Bruno rört sig mycket bättre efter ca 1 vecka med kalken. Så uppenbarligen hjälper den även till i höften. Spännande tycker jag.

Inte minst märktes det när han igår orkade simma 30 minuter i ett sträck! I linor, så han simmar inte så kraftfullt som i frisim, men han låg på bra hela tiden med alla benen. Sen kunde han knappt stå och hade väl lite träningsvärk i morse men han sprang ändå på fint.

Och i lördags tränade vi uteservering! Man får passa på när solen skiner =)