Månadsarkiv: mars 2011

Våren

Jag hatar våren! Jag vet att jag är i minoritet men så är det. Våren är bara jobbig. Värst är det runt vårdagjämningen. Det är nåt med ljuset, att solen lyser in i ögonen och triggar något. Så jag är helt med på tåget om hur ont det gör när knoppar brister!

Våren innebär en massa krav och nya planer som måste sättas upp. Jag föredrar att vara kreativ utan press. Jag kan känna avund på dom som gillar våren och som får kraft ur den och solen. Min favoritårstid är hösten. Vet inte om detta beror på när på året man är född?  Och det spelar ingen roll, man slipper ju inte undan  årstiderna.

Att sätta nya mål, utvärdera och ev omvärdera verksamheten blir ju gärna en våruppgift eftersom deklaration och bokföring ska redovisas då. Bara det skulle vara ett skäl till brutet räkenskapsår =)

Men samtidigt som jag kräks på våren så fattar jag ändå beslut. Om det är rätt eller fel vet jag inte men jag har bestämt mig för att fokusera verksamheten. Det har blivit många saker som känts viktiga och bra. Det är de fortfarande. Men det blir för splittrat, i alla fall nu. Så jag kommer att lägga krutet på hundträningen och behandlingarna. Kanske ångrar jag mig längre fram men just nu känns det rätt.  De som anlitat mig för andra saker kan förstås fortfarande göra det men det är inget jag kommer att jobba för att sprida utan nu blir det hundträning och fysioterapi.

Och så hoppas jag det blir april snart och inte så mycket sol i ögonen…..

Annonser

När det går sämre

Under en tid har Bruno och hans höft varit sämre igen. Jag är inte säker på vad det beror på. Kan vara så många saker; halkan, väderväxlingen, vi har simmat bara 1 gång i veckan ganska länge nu, vi har provar olika tillskott, ja hur ska man veta?  Men han har hoppat mer på 3 ben och även blivit trött fortare de senaste veckorna. Det har varit så pass att jag undrat om hur länge till detta kommer att funka. Det sliter fruktansvärt att se ens djur sjuka. Jag har även surfat runt och tittat och funderat på om det är dags att skaffa stödhjul till honom….

I torsdags var vi och simmade igen och när han kom i bassägen blev det plask, plask, plask…. Det får mig nästan att bryta ihop, att han nu också helt tappat tekniken när han simmat så fint. Vi provade allt, bytte till större flytväst, satte på koppel, gå runt bassängen så han följer, satte 2 koppel på för att lyfta baken men inget hjälpte. Det blev bara ett plaskande utan like precis som i början. Till slut hängde vi honom i 2 koppel på tvären i bassängen och han fick trampa på utan att komma någon vart. Och se där, efter 2 minuters plaskande  kom han plötsligt in i rytmen igen och började ta fina simtag både fram och bak. Så han fick hänga där i dryga 5 minuter och trampa. Kort vila och sen fick han simma fritt. Och här var han så härlig för istället för att simma ett par varv och sen komma upp ville han simma, pausa, simma, pausa i ytterligare 10 minuter.  Så det blev 30 minuter i bassängen.

Idag pratade jag med klient och kompis om hennes hund som är äldre och har haft en del problem. Och nu var frågan hur mycket man ska göra samtidigt? Hur vet man vad som funkar eller inte funkar? Och kan man veta om hunden inte reagerar på något sätt? Man vill ju se nån typ av reaktion, antingen en förbättring eller, faktiskt, en försämring.   Och när vi pratat en stund slog det mig att denna svacka hos Bruno faktiskt kan vara just en sån försämring.  En försämring som visar att kroppen svarar på behandlingen. För trots att Bruno varit sämre så är han nu mycket starkare och uthålligare och väldigt glad. Och han skulle ju inte vara glad om han var dålig…. Så jag hoppas på att det verkligen är så att det han nu  får och får göra leder till att det läker. Och att han blir bättre. Så jag slipper sätta stödhjul på honom.

Sök med inslag av bevakning

Igår kväll var det dags igen för sökkurs med Nilaq. Skönt att kvällarna blir allt ljusare och nu är det snart sommartid så då kanske vi slipper träna i mörker?

Nu hade det tyvärr kört ihop sig för flera deltagare så vi var två som fick börja träna. Denna gång blev det lite annorlunda för nu skulle vi låta hundarna välja på vilken sida om stigen skicket skulle gå. Den andra hunden har ju precis börjat med sök så där fick matten kolla med mig att det blev rätt håll. Hon gick alltså ensam fram till markeringen och när hon kom dit skulle hon ha läst på sin hund åt vilket håll figgen satt.  Han kollade dock åt bägge hållen så hon valde ”fel” så det var ju bra att hon kollade med mig och kunde skicka hunden åt rätt håll. Det gick bra. Andra gången var bägge säkrare och valde ”rätt” håll!

Sen var det Nilaqs tur och jag skulle inte få dubbelkolla utan skicka Nilaq åt det håll jag trodde var rätt. Lite beredd på att det skulle bli premiär på tomt skick var jag nog men jag behövde inte oroa mig, Nilaq vädrade markant mer åt ett håll och när vi kom fram till markeringen var jag väl 95% säker. Frågade henne åt vilket håll figgen var och hon visade åt samma igen. Så jag skickade ut henne och det var ju rätt. Det var också i vindriktning så hon fick ju doften rakt i näsan.

Vid andra skicket var det inte lika tydligt men till slut valde hon andra hållet och jag skickade ut henne dit. Rätt igen! Men nu var det mycket svårare för det var med vinden bort och det blåste som sagt starkt. Hon sprang också mer i bredd och inte rakt ut, antagligen för att hon kryssade fram mot doften. Så häftigt att se. För även om man idag vet hur bra näsa hundar har är det ändå fantastiskt att se dom göra det praktiska arbetet.

Tyvärr ville hon inte hålla rullen i munnen på väg till mig fast hon gjorde helt rätt dagen innan. Så antingen har det blivit lite befäst att i skogen och med kursledaren behöver man inte eller så var det rena turen dagen innan. Det är i alla fall något vi får träna på dom kommande ljusa kvällarna.

Förkunskaper

När man ska gå kurs brukar det vanligen stå att för den och den kursen krävs dessa förkunskaper. T ex vill många att man har god allmänlydnad förslagsvis genom att ha gått en eller flera kurser i detta innan man börjar med rallylydnad, agility eller tävlingslydnad. För att kunna klara och tillgodogöra sig klass 3 kan man inte hoppa in direkt i klass 3 utan ska ha gått 1an och 2an först. Då tänker man linjärt: A->B->C och det man lär sig i A är grunden för att lära sig delarna i B och på A och B bygger det man lär sig i C.  Men tänk om man inte lär sig saker linjärt?

Jag minns när jag åkte på mitt första dalmatinerläger och var anmäld till tävlingslydnad. Man skulle vara klara för tävling men jag hade gått en kurs och tränat lite grunder med Egon. Ändå var jag sugen på att åka på läger och tänkte att det får väl gå ändå på nåt sätt. Så vid kursstarten frågar den mycket trevliga och kunniga instruktören från den lokala brukshundsklubben om hur långt vi kommit och jag sa som det var, att vi precis börjat men att vi hade tränat mycket kontakt och följsamhet och att Egon var snabb och att jag jobbade med klicker. Jaha, då får vi väl se sa hon. Och sen gick vi en lydnadspromenad i skogen där vi stannade upp och gjorde olika moment en och en på olika platser sp hon såg hur det var i praktiken. En av de första momenten blir läggande under gång.  Jag går, kommenderar ligg och går vidare ett par steg och vänder. Går tillbaka till Egon som ligger som spikad, ställer mig hos honom, kommenderar sitt och avslutar momentet. Massor med beröm och godis. Jaha, hur länge har ni tränat detta då? Detta var första gången. Ja just nu ja. Nej överhuvudtaget. Ojdå sa hon. Det var väldigt.  Nu blev hon faktiskt under helgen över lag positivt överraskad över hur duktiga dalmatinerna var för hon hade inte träffat så många och de hade väl inte rykte om sig direkt.

På ett sätt var jag överraskad att det gick så bra men samtidigt inte. Vi hade ju tränat kontakt och följsamhet och även snabba sättanden och lägganden framför mig men aldrig momentet som sådant. Så det var ju toppenkul. Och väldigt inspirerande för den fortsatta träningen. Det satte även igång en del funderingar. För man behöver kanske inte harva på med allmänlydnad för att få en fungerande precision? Det kanske t o m försvårar om man har hållit på? Nu menar jag inte att alla har tjatat ihjäl sina hundar i vardagen men ….

Här kommer vi ju tillbaka dels till frågan på dressyrföreläsningen – är de skillnad på hur man lär in tävlingslydnad mot hur man lär in vardagslydnaden? Och varför? Och så kom frågan om förkunskaper kan försvåra upp i en kommentar på tidigare inlägg. Kan förkunskaper stjälpa istället för hjälpa?

På  norska Canis klickerskola pratar man om grundfärdigheter som hunden ska kunna, 17 st om jag minns rätt. När hunden kan dessa kan de kombineras i det oändliga och täcker både lydnad, bruks, vardag och sök. Det är ju också förkunskaper fast det är inte färdiga moment utan en massa delmoment. Det kommer ju nära min upplevelse med Egon fast vi inte hade gått kurs för Canis utan för instruktörer som kom från brukset men som även tränade med klicker. Men om man nu inte behöver förkunskaper, kan man ändå träna in vad som helst då? Och hur lång tid tar det jämfört med linjär träning?

Jag har ju jobbat en hel del med omplaceringshundar, dels egna men även andras. Och där vet man ju egentligen inte vad hunden kan oavsett om man har historian på hunden eller inte.  Så steg 1 är egentligen alltid detsamma oavsett om det är en valp eller en vuxen hund – att jobba upp kontakten och följsamheten. Med en vuxen hund kan man ju då märka att den redan kan detta. Och sen bygger man vidare utifrån det. Där kommer ju shapingen in som ett sätt att snabbt forma fram det man vill ha utan att ta hänsyn till ev förkunskaper.

Ett annat exempel är brandvarnarträningen. Jag gick instruktörsutbildningen med Egon för Anders Hallgren augusti 2008.  Det var en rolig helg där vi jobbade med olika delar i brandvarningen och både provade och diskuterade hur man kan få fram vissa beteenden som kanske inte kommer naturligt. Mycket inspirerande. Sen har jag hållit kurser i detta. Den första var en träningskurs för mig eftersom jag helst ville jobba med klicker och att shapa fram de olika beteendena och då måste man ju testköra för att göra ev ändringar i konceptet. Därefter blev det kurs för en grupp på brukshundsklubben. De flesta var instruktörer men även ett par hundägare var med. Det blev en oerhört lyckad kurs. De hade alla hållit på med klicker men inte med shaping utan mest använt klickern som en starkare signal än rösten. Nu fick de jobba med de olika delarna under 2 helger och sen satte vi ihop det hela under 3e helgen. Alla hundarna kunde då väcka sina ägare och påvisa rökkällan. Så häftigt.  Nu skulle man kunna säga att hundarna var mycket träningsvana för de var alla mycket aktiva och tävlade men dessa beteenden man behöver i brandvarningen jobbas ju vanligen bort – krafsa, hoppa på, slicka, skälla, vara ”jobbig” överlag. Precis det man inte vill ha i en agility eller lydnadshund. Så förkunskaperna, att sitta stilla länge och vänta på ett kommando var faktiskt i vägen i denna träning. Ändå kom alla hundar över tröskeln i perioden mellan helg 1 och 2.

Och med tanke på ovanstående så är det nog faktiskt så att man inte behöver ha några förkunskaper till kurser man vill gå. Det man behöver ha är kontakt med hunden och en hund som vill jobba med sin ägare. Och det lärde man förhoppningsvis valpen och unghunden.

Fram- eller baklänges?

Frågan gäller förstås kedjning av delmomenten till det färdiga momentet.  Det betyder att man plockar isär ett beteende / en övning i minsta delar, tränar in dessa för sig och sen sätter ihop delarna igen till hela beteendet/övningen.

I klickerträning jobbar man oftast med baklängeskedjor. Det betyder att  när hunden kan alla delar i ett moment så sätter man ihop allting genom att börja med den sista delen, sen sätter man den nästsista framför så hunden får utföra den nästsista delen som följs av den sista som den redan kan. Hög igenkänningsfaktor ska fungera både som belöning och öka chansen att hunden gör rätt för när den gjort det nya kommer det den redan kan.

Ett exempel på baklängeskedja är att lära hunden städa. Hela momentet ser ut så här: hunden går ut och hittar en sak på golvet som den tar i munnen och bär till en bestämd plats/korg och där släpper saken ner i korgen. Sen går den bort igen och när den hittar en sak på golvet tar den upp den osv. Så detta lär man in  med att hunden först lära sig de enskilda delarna: att ta upp och släppa en sak igen och att bära en sak i munnen medan den går. Sen sätter man ihop det hela baklänges: 1) hunden får släppa en sak i korgen/på en bestämd plats. 2) hunden får bära saken ett par steg mot korgen och släppa saken där 3) hunden får lyfta saken från golvet och gå ett par steg mot korgen och släppa saken där 4) hunden får gå själv till en sak som ligger på golvet, lyfta den, bära den mot korgen och släppa den i korgen. Sen får den hämta 2 saker och sen flera saker efter varandra.

Men ibland tränar man in saker framlänges, dvs när hunden kan en sak läggs en ny sak till och sen när hunden kan utföra dessa två korrekt så läggs en ny sak till igen. Det man brukar säga är att framlängeskedjan leder till större osäkerhet hos hunden för så fort den lärt sig något kommer en ny oförutsedd sak medan i baklängeskedjan skapas säkerhet hos hunden som så fort den löst det nya kommer in på säker mark = vet vad den ska göra.

Om man skulle framlängeskedja städa blir det istället att 1) hunden ska lyfta en sak från golvet  2) hunden ska gå fram till och lyfta en sak från golvet  och börja gå  med den i munnen mot korgen som står nära 3) hunden ska gå och ta en sak i munnen och gå och lägga den i korgen 4) hunden ska gå och ta saken i munnen och bära till korgen som nu står en bit ifrån och släppa saken i korgen. 5) hunden ska gå och hämta  en sak, bära till korgen som nu står där den ska stå och släppa saken i korgen och sen gå och hämta en ny sak och bära till korgen…osv.

Det kan tyckas som att det inte är någon skillnad på fram- och baklängeskedja men prova gärna att lära in på det ena eller andra sättet med 2 olika hundar. Eller två olika men lika långa moment med samma hund.  De flesta kommer nog att märka att det går fortare baklänges. Och ibland är det svårt att förstå varför men hjärnan funkar så, den gillar att känna igen saker.

Så när jag ska lära hundar saker väljer jag vanligen baklängeskedjan. Men går jag kurs blir det som kursledaren säger. Och man skulle ju inte lära sig nytt om man inte utmanar sig själv ibland.

Ett exempel är sökträning. Norska Canis har gett ut en bok om sökträning enligt klickermetoden dvs dela upp i små delar, träna och sätt sedan ihop igen i baklängeskedjor. Det färdiga momentet i sin helhet: hunden går lös vid sidan på stigen – hunden sätts – hunden skickas av föraren rakt ut från stigen enligt anvisning – hunden springer ut i sökrutans djup och letar figurant – om hunden inte hittar kommer den tillbaka till föraren / om den hittar springer den fram till figgen och tar rullen i munnen och springer tillbaka till föraren – när hunden kommer utan rullmarkering skickas den ut på nytt av föraren / när hunden kommer med rullen i munnen ska den kopplas upp och sen i koppel visa föraren var figgen finns –  när figgen är hittad går man tillbaka till stigen. Man går sen till nästa sökruta där hunden får sätta sig och sen blir skickad igen.

När jag för många år sen gick en helgkurs på Hundens hus med Egon var det instruktör som arbetade enligt klickermetoden och vi började med att hunden fick göra ”det sista” dvs påvisa figgen. Egon fick springa till den platsen där figgen fanns gömd och fick belöning av figgen. När det satt skulle Egon av figuranten (som satt 3 m ifrån) ta rullen i munnen och gå till mig, släppa rullen, bli kopplad  och sen fick han påvisa figgen och få sin belöning. Vi tränade först påvis och markering och sen de andra delarna separat som att ta rullen i mun när man hittar figge,  springa ut lös till figge, springa lös till ägare med rulle i mun… Tyvärr rann träningsgruppen ut i sanden så vi kom inte så långt. Vad jag har hunnit läsa i Canis bok är upplägget ungefär samma. Tanken är dels att det ska bli lättare för hunden och därmed ge en snabbare inlärning. Och så ska man kunna kvalitetssäkra varje litet steg, det ska sitta som berg innan man lägger ihop de olika delarna.

Nu när jag gått kurs med Nilaq har vi istället jobbat med framlängeskedjor.  Och jobbat med motivationen i själva arbetet. Först busar figgen med hunden för att springa ett par meter och hunden får då springa till figgen och ta leksaken och busa. Nästa steg är att figgen busar, springer ett par steg och hunden springer dit, tar leksaken och springer tillbaka till ägaren – helst med leksaken. Eftersom hunden inte ”vet” att den ska springa tillbaka till ägaren ropar ägaren på hunden. Nästa steg blir att figgen hukar bakom ett träd och hunden hämtar och springer tillbaka och blir kopplad. Nästa steg är att hunden springer till den ”gömda” figgen och hämtar leksaken, springer med den till ägaren som kopplar hunden och sen ropar figgen på hunden som får påvisa figgen.

Jag blev ganska förvirrad i början eftersom jag är så inkörd på baklängeskedja men gjorde som jag blev tillsagd. Och det har funkat bra. Nilaq springer glatt ut till figgen, tar rullen i munnen och springer sen till mig där hon blir kopplad och sen får hon visa. Det jag dock ser nu under termin 2 är att vissa saker inte sitter även om vi redan kör hela momentet. Hon spottar ut rullen på väg till mig. I det läget känns det svårt att påverka eftersom hon redan arbetar självständigt över långt avstånd. Och hon tar rullen direkt när hon hittar figgen. Och eftersom avståndet redan är långt, vilket ger bra fart, vet jag just nu inte hur jag ska backa utan att tappa motivationen som nu är hög. Det jag provar nu är att när hon kommer så får hon inte visa innan hon tagit rullen i munnen och efter 3 såna repetitioner såg det ut som att hon hade rullen i mun nästan ända fram till mig. Antar att det bara är att traggla på och lita på att hon kommer att ändra själv om man påminner henne när hon kommer….  Eller så börjar jag träna delmomenten enskilt igen. Men då behöver  jag tänka till och fundera över hur dessa delmoment ser ut nu och hur jag ska dela upp det som redan är en kedja. Nåja, alltid bra att ha nåt att fundera över =)

Och nej, jag tycker inte att det finns rätt eller fel, det är helt enkelt olika sätt att träna på. Och jag tänker att ”framlänges” passar bra på vissa moment och ”baklänges” på andra. Men att döma av min egen förvirring under förra terminen kan jag tänka mig hur förvirrande träning ibland kan uppfattas av hundarna, just om man byter mellan olika ”metoder”.

Reflektioner kring hundträning

Har funderat över detta med varför man tränar hund som man gör? Det finns ju olika skolor och olika verktyg och olika hundägare dras till olika sätt att träna liksom olika hundtränare väljer att arbeta på olika sätt.

Jag antar att jag själv har formats mycket av att jag faktiskt inte var välkommen till brukshundsklubben när jag hade skaffat min första hund, en dalmatiner såklart, och då fick söka mig till andra hundtränare. För trots att jag levde i villfarelsen när jag skaffade hund att jag var duktig på att hantera hund så hade jag mycket att lära. Mycket.  Jag hade läst massor med böcker innan och var helt inne på att jobba ”mjukt” – Roger Mugfords och Anders Hallgrens böcker hade en hedersplats i bokhyllan. Men att omsätta teori till praktik var svårare än jag då trodde. Råden jag fick i parken och som jag delvist följde eller försökte följa var mer av den hårdföra typen. Jag är glad att det inte fanns mobilkameror den gången det rann över på mig och jag försökte lägga ner Nelson. Där blev det också tydligt för mig att jag inte är skapt att använda den typen av metoder för det hela slutade med att jag låg i leran och Nelson stod över mig och viftade sakta på svansen och gav mig en lång ”vad håller du på med?”-blick. Jag sökte, detta var 1995, och hamnade hos relativt nya Hundens hus så deras tänk lade grunden för hur  hundträning skulle vara för mig. Jag kände mig också hemma i det tänket.

Sen har förstås valet av ras påverkat oerhört. Dalmatiner ses ju som svårdresserade (vilket jag inte alls håller med om) men de sätter en på prov i att vara kreativ i träningen och att kunna det här med inlärningspsykologi. Som hundägare har jag sedan under åren gått från extrem godisbaserad träningsfilosofi (Nelson) till en mer variationsrik men fortfarande belöningsbaserad träningsfilosofi (alla andra). Samtidigt har jag som hundägare också ”drabbats” av andra tränares brist på kreativitet. När jag t ex inte kunde belöna Nelson med boll i tävlingslydnaden tyckte kursledaren att jag inte skulle komma tillbaka innan hunden kunde det. ”Man kan inte få till den önskvärda snabbheten utan boll”. Nelson gick ju tyvärr aldrig att belöna med lek – han var helt ointresserad av bollar och när jag fortsatte envisas blev han bara låg,  så där dog den träningen……. Och på den tiden förstod jag inte att det var den kursledarens inställning som inte passade oss och inte lydnadsträningen i sig. Idag använder jag fortfarande ”mycket godis” när det behövs. Min erfarenhet är som alla andras. Rätt använt behövs mindre och mindre godis.

Med Egons intåg blev det en djupdykning i klicker och jag fick vässa mina reaktionstider med denna snabba och underbara hund. Och med klickerns hjälp blev han just en underbar hund istället för det monster som först flyttade hem till mig. Även Bruno klickades i början men i hans fall blev ljudet mer en störning än en hjälp. Men honom funkade ord bättre. Och efter att ha gått en kurs i SATS använder jag idag knappt klickern utan kommunicerar istället med hunden och belönar när den gör rätt. Nilaq är inte ens inklickad….

Som tränare har jag gjort en liknande resa, där jag försöker väva in nya insikter och kunskaper vart eftersom. Fortbildning tycker jag är extremt viktig!!! Att gå kurser, på föredrag, att testa praktiskt på egna och andras hundar. Att läsa böcker. Så många inspirationskällor det finns!

Mina valp/grund/slyngelkurser ser idag inte ut som de gjorde för 10 år sen när jag relativt ny och oerfaren körde på det schema jag lärt mig under praktiken. Inte för att kurserna var dåliga, de var väldigt uppskattade, men de var annorlunda. I takt med att jag har förändrats har tyngdpunkten i kurserna förändrats. De första åren handlade valp/grundkurserna verkligen om att lära ut sitt, ligg, kontakt, kom osv. Ofta användes luring, dvs man höll en godis framför nosen och lockade hunden att följa. Sen jobbade man bort godisen så hunden kunde utan och fick belöningen efter att övningen slutförts. Det var viktigt att hunden satt rakt vid sidan, kom på inkallning och satt kvar på kommando. Teorin handlade om hundägandet i stort. Lektionerna var 2-3 timmar åt gången med praktik ute, teori inomhus och en fikapaus. Det var väl inget dåligt upplägg eftersom det samtidigt blev passivitetsträning av valpen. Men många hade svårt att få bort godisen ur handen eller hunden ur fickan….  På slyngel- och vardagslydnadskurserna fick vi ofta börja om från grunden – hundarna hade ingen kontakt trots att de hade tränat kontaktövningar och hundägarna behövde fortfarande hålla köttbullen framför nosen.

När jag lärde mig mer om klicker och tänket i klickerträning (som också har förändrats från 90- till 2000-talet)  gjorde att jag började ändra valp- och grundkursen eftersom inlärningen nu blev ännu mer effektiv med ett bättre bestående resultat. Även teorin kring belöningsplaceringen hjälpte mycket. Just för nyinlärning och för att bryta ett gammalt mönster är den verkligen magisk.

Idag utgör kontakten och följsamheten grunden i valp- och grundkurser.  Vi jobbar med relationen och att ha kul och formar fram lydnaden. Visst lär sig ägarna att lära hundarna att sitta, gå fint i koppel, komma osv men det som allra mest tid ägnas åt är kontakten mellan hunden och ägaren. Det kan vara väldigt jobbigt för en del. Att komma på kurs med en 4 månaders valp och inse att hunden redan lärt sig att INTE ha kontakt är jobbigt….  Och där kommer vi även in på en del frågor som varför skaffade man denna ras? Och vad vet man om rasen och dess behov? När vi sen pratar om tänkbar berikning (mer än aktivering) så kan man nästan ta på de band som växer mellan hund och människa. Då växer även en tillit fram och med den kontakten och tilliten kommer lydnaden. Under kurserna jobbar vi med godis, leksak, klicker, glada rösten, bus och förhandlingsteknik. Det viktiga är att hitta belöningar som fungera och lära sig använda dom rätt.

När det inte har gått bra och hundägaren söker hjälp för olika problem bottnar dessa nästan alltid i relationen mellan hund och människa. Även här blir det frågor om varför man skaffade hund? Varför denna ras? Vad vet man om rasen och dess behov? Hur passar det med ens egen livsstil? Vad kan man om hundspråk? Förstår man vad hunden försöker kommunicera? Och om man gör det, är man redo att svara? Det finns en anledning att man fallit för en viss ras eller individ – den svarar mot ett personligt grundläggande behov hos ägaren.  Ofta ett omedvetet behov men när det blir medvetet så blir även problemet besvarat.

Idag finns också nätverk på ett helt annat sätt än när jag började. Det finns forum på nätet för hundtränare globalt och bara det, att kunna utbyta tankar och idéer och få nya uppslag är ett jätteplus. Olika kulturer har förstås olika syn på hundträning och det resulterar i olika övningar och olika mål med träningen. Idag bjuds även utländska tränare på löpande band till Sverige för att hålla kurser i allt från träningsmetoder till specifika frågor som t ex startteknik i agility. De utländska tränare som jag gått kurs för har ofta inspirerat och även om de inte presenterat direkta nyheter  har de stärkt mig i min uppfattning om varför jag väljer att träna på ett visst sätt.

Och det är ju en av de saker som är så kul med att ha hund, att man utvecklas som människa. Och man ÄR tvungen att ta tag även i sina mindre roliga sidor.  Får man problem med hunden kan man ofta se att det bottnar i ägaren. När hund efter hund får samma problem med samma ägare kan man se ett mönster. Och ibland kan även ägaren förstå att det är dom som skapar just detta problem. Det handlar inte om att skuldbelägga hundägare utan att se problemet. Detta kan man göra med respekt för individen. Men med nya kunskaper kommer även nya insikter angående sitt eget beteende. Hundarna gör det vi lär dom, medvetet och omedvetet. Och det finns en passande träningsmetod för alla. Självklart tycker jag att det är trist att man ännu idag kan hitta tränare som använder och förespråkar våldsbaserad träning. Att träna hund kräver nämligen även ett etiskt ställningstagande. Eftersom man idag kan välja hur man vill träna, kunskapen finns och är numera ganska lätt att få tag i, så har man gjort ett medvetet val när man fortsätter som tidigare trots nya kunskaper. En hundägare kanske inte vet men en tränare vet. Tro inte annat.

Tredje gången gillt

I torsdags kväll var det sökkurs igen. Nu märks det att det blir ljusare på kvällarna, även om kursen avslutades i mörker .  Så denna gång kunde man ana figgarna bakom träd och buskar.

Första skicket på en figge/kursledare som smög iväg och gömde sig 45 m in. När jag skickade iväg henne kastade sig en av de andra hundarna också och sprang samtidigt. Nilaq hade en jädra fart ut och jag var inte säker på om hon sökte eller bara skulle springa ikapp den andra hunden. I alla fall hittade hundarna figgen/kursledaren och Nilaq kom in till mig. Till denna gång hade jag riggat rullen med en lite diod som lyste och jag såg att hon spottade ut rullen när hon tagit typ 2 steg i min riktning. Hon fick sätta sig och bli kopplad och sen fick hon ta rullen i mun innan hon fick visa. Hon vart lite irriterad över att jag höll rullen framför nosen men tog den sen i munnen och jag berömde och kommenderade visa! Hon satte fart och jag efter. Fick släppa, det var ganska kört att springa över snövallarna i halvmörkret =( Hon kom i alla fall fram till figgen/kursledaren och belönades.

Andra skicket var det 2 figgar, en av kursarna gömde sig plus kursledaren. Nilaq sprang ut fint och hittade figge1 snabbt. Däremot försökte hon ta en gren i munnen istället för rullen så figge1 hjälpte henne. Hon kom tillbaka, hade spottat ut rullen, fick sitta, ta rullen i munnen och sen visa. Party! Byta håll och skicka henne direkt på figge2/kursledaren. Nilaq springer 2 steg och stannar. Jag kommenderar igen och pekar med hela armen. Hon tvekar ett par sekunder men sen sätter hon fart. Springer inte helt rakt på men får vittring och genar till figge2//kursledaren. Tar rullen och springer med den nästan ända fram till mig!! Koppel och visa och party hos figge2/kursledaren.

Hoppas nu det håller i sig, att hon fattat att man ska ha rullen hela vägen in. Det verkar funka med lilla lampan på rullen, den syns tillräckligt för att se om hon håller eller spottar ut.

Egentligen skulle vi tränat i en nybildad sökgrupp (tack Hanna och Karin!) men det funkar inte denna tisdag. Dels blir det för tajt med jobb på eftermiddagen, dels är Bruno risig nu med temperaturer runt noll och så har jag fått en kota på sned i ländryggen och  inflammation i hälen som tvingar till vila.  Ja ja inget man dör av men väldigt olägligt. Hoppas bara det är okej till på torsdag.

Men hur får man dom att komma?

Ja det är väl den näst vanligaste frågan då =) Alla vill kunna släppa sin hund men för en del är det alltför riskfyllt då man inte litar på att hunden kommer tillbaka. Antingen blir hunden då förvisad till rastgårdar eller långlina. Och det är väl ingen katastrof men visst är det mer naturligt för hunden att få röra sig fritt. Nu kanske inte riktigt alla hundar kan springa lösa hela tiden men med lite planering kan man hitta ställen och tillfällen hunden kan vara lös. Och även om hunden får gå i långlina kan inkallningen vara nog så viktig.

Börja med att belöna när hunden tar kontakt genom att släppa ner en (gömd) leksak i snöre och dra den längs marken. Hunden behöver inte få tag i saken utan ska bara sätta efter den och efter ett par sekunder tar du upp den och ”gömmer” den igen. Vänd dig lite ifrån hunden, bli ”tråkig” och vänta tills hunden kommer runt och tar kontakt med dig igen. Då släpper du ner leksaken igen, kanske springer ett par steg själv och tjoar lite (ffa om du har en lite lugnare hund)  och sen tar du undan leksaken. Skulle hunden få tag i den och börja med dragkamp erbjuder du lugnt en godbit så hunden släpper. Efter ett par gånger kan du börja lägga in ditt ord/kommando, t ex hit eller kom. Säg det samtidigt som du släpper ner leksaken. Efter några gånger säger du ordet, ger hunden en chans att starta emot dig och släpper då ner leksaken.  Det bästa är om du kan göra övningen 2-3 ggr och sen fortsätta promenaden en stund. Då hinner hunden smälta vad ni gjorde, gå ner i varv och vara lite förväntansfull inför vad du ska hitta på härnäst….

Om du gör övningen ute kanske du har koppel på eller om du byter till lina som kan ligga på marken. Då behöver du bara kliva på den om hunden skulle sticka. I början tränar du när ni har lite tråkigt ute så kanske kan du ha hunden lös? Huvudsaken är att du känner dig trygg  och kan fokusera på att ha kul, att inte behöva titta över axeln hela tiden….

I nästa steg ökar du avståndet till hunden. När hunden är några meter ifrån dig så säger du ditt ord och när hunden reagerar – hur den är reagerar – så släpper du ner leksaken igen och låter hunden jaga den lite innan du tar undan den igen.  Vänta lite längre mellan att hunden reagerar och leksaken kommer. Ibland kanske hunden har hunnit ända fram till dig innan leksaken kommer.

Nu kanske du träffar på barn eller hundar på avstånd eller går till en park som hunden gillar och där den har mindre fokus på dig. Gör övningen några gånger och bli superglad när hunden kommer. Kom ihåg att träna med att hunden får gå ifrån igen efter en liten stund, att du inte kopplar upp den eller går ifrån den roliga platsen när hunden är duktig och lyssnar.  Men busa även med den nära dig. Om hunden blir alldeles tokig avslutar du med att den får sätta sig och får en godbit innan den får gå ifrån. Har du ett frikommando (”varsågod”) använder du det, annars kan det vara bra att träna det i en egen övning.

Nu är det dags att variera övningen lite, mycket för att i slutändan ska det ju funka varje gång. När du ropar kan du prova att – stå stilla – springa ifrån hunden – springa emot hunden – sätta dig på huk.
När hunden springer emot dig kan du ibland belöna för att hunden – tittar på dig – vänder sig emot dig – springer emot dig – har hunnit fram till dig – sätter sig hos dig.

När du börjar variera blir det viktigare att hunden stannar en liten stund hos dig. En del hundar lär sig fort att komma, ta belöningen och sen sticka iväg igen. Den risken är lite större när man belönar med godis men även lek kan lära hunden att ta ett ärevarv. Och ibland behöver man koppla hunden eller hålla den när den kommer. Om det inte händer för ofta brukar hunden fortsätta komma men tänk på att det kan förstöra en bra inkallning, att koppla upp hunden när den kommer. Vill du undvika det kan du lägga in en cirkuskonst eller litet godissök innan du kopplar eller direkt efter att du kopplat hunden så den lär sig att det kommer en kul aktivitet! Märker du att leksaken tappar i värde? Byt mot en annan eller en helt annan belöning. Ett par veckor på hatthyllan kan göra en gammal leksak attraktiv igen.

När du kommit så här långt får du hitta platser med störningar att träna emot. Är det hundar kanske du ska träna i anslutning till en rastgård. Är det barn kan ett dagis funka. Är det springande människor kanske löpstigen i skogen kan ge rätt träningsmiljö!

Sen är det bara att nöta. Även om hunden är duktig att komma så kan man ibland behöva ladda inkallningen på nytt. Och självklart kan man gå en kurs eller träningspaket i inkallning. Då får man både hjälp och störningar . Mer info på http://www.prickigahunden.se

Sök igen

Ikväll var det lektion/träningstillfälle 2 och nu fick Nilaq springa i tung blöt snö – och vi med!  Det blev ett dubbelskick på en okänd man, dvs en av kursarna, och på kursledaren, som gick och gömde sig medan Nilaq sökte på den första figgen. Mannen gick super men när jag skickade henne på kursledaren tvekade hon. Hon har gjort så förut, springer ut 2 meter och blir stående och vädrar och spanar och får hon inte upp vittringen då så stannar hon kvar även om jag upprepar kommandot. Där litar hon inte på mig!!! Men ett litet ljud från figgen så springer hon ut fint och sköter sitt uppdrag.

I andra skicket hade kursledaren gömt sig 45 m in och dessutom gått lite ”fel” pga snön. Nilaq tvekade även här men när jag upprepade mig satte hon fart rakt in i skogen. Nu zick-zackade hon över en höjd, det har hon inte gjort förut – och försvann ur sikte. Efter ett tag kom hon som ett skott men jag visste inte om hon hittat figgen för hon hade inte rullen i munnen. Nu spottar hon gärna ut den på ingång men det gör det ju lite svårt att veta. Jag pillade på rullen och hon tog den i munnen – beröm och godis och koppel på och sen bad jag henne visa figgen. Och hon sprang direkt på kursledaren som busade med henne.

Vår läxa blir att hon ska ha rullen i mun hela vägen in!!

Vädret var inte så kul men det blåste i alla fall inte så trots vätan började ingen frysa. Ja hundarna bryr sig väl inte men vi människor! Det blir också ljusare och ljusare så nästa gång borde vi ha ljus fram till 19 =)

Nu sussar hon sött, mer än nöjd efter springet i skogen. Min duktiga tjej.

Men hur får man dom att gå fint?

Det är nog den absolut vanligaste frågan!! Oavsett ras,  person, ålder på hunden eller personen så tycks detta vara en sak som är väldigt svår att få till – att få hunden att gå fint i koppel. Dessutom råder det så delade meningar om hur man ska göra.  Tipsen varierar från ”godisfontän” till ”kraftiga ryck med helstryp” och allt däremellan. Många upplever att när man följer ett nytt tips så funkar det några dagar och sen drar hunden igen….

Varför ska hunden inte dra i kopplet då? Små hundar som drar upplevs ju sällan som ett problem av ägaren eftersom de inte väger så mycket medan ägaren till en större hund ofta upplever det som ett mycket stort problem som förstör hela promenaden……Och visst är det mångt och mycket ett hundägarproblem men inte bara för den som håller i hunden och ev får ont av det utan lika mycket för hundägaren som möter en dragande hund.

Oavsett storlek så utstrålar hundar som drar stress och den stressen ser även den mötande hunden. Många hundmöten blir lättare katastrofer just för denna stress. För en mötande hund är den lilla dragande hunden lika jobbig som den stora dragande hunden. Om ni inte har sett en dragande hund komma emot er, titta nästa gång. Se hur mungiporna är dragna upp mot öronen,  öronen ligger bakåt, hunden flåsar, hela vikten ligger fram, ögon tränger ur sina hålor…. Det ser inte balanserat ut och det får mötande hundar att reagera.  Så att lägga tid på att lära hunden gå fint och avslappnat är värt mycket!

Själv har jag 2 hundar – min 3e dalmatiner och 1 alaskan malamute. Dalmatiner har rykte om sig att vara omöjliga att lära att gå fint i koppel. Det är inte alltför många år sen t o m dåvarande ordföranden i rasklubben uttryckte att det inte var nån idé att ens försöka lära prickiga hundar gå fint i koppel, det var ett ”mission impossible”!!   Jag vet inte var denna idé kommer ifrån. Kanske bottnar det i allmänt ointresse för hundträning eller att man blivit otrevligt bemött på hundkurser. Idén att visa raser är obildbara finns ju tyvärr även hos en del instruktörer….

Mina hundar drar inte. Visst kan vissa dofter eller stimuli, t ex en springande hare, dra igång hundarna och då kastar de sig ibland, inte alltid, men vanligen går de fint i koppel. Dalmatinern som är en omplacering drog när han kom. Efter ett par veckor gjorde han inte det längre. Han reagerar fortfarande med utfall på  sin omvärld men han drar inte när han går i kopplet med mig. Malamuten gick egentligen fint från början och där kan jag tacka uppfödaren för att hon använde sele på valparna från början och hade mycket tålamod när de var ute på sina första upptäcktsfärder.  När vi möter polarhundar frågar de ibland ”drar hon mycket?” och sen ser de ut som om de inte tror mig när jag säger ”nej”. Bägge mina hundar går i s k y-sele.

Hur får man då hunden att gå fint? När hunden ska lära sig att gå fint i koppel börjar det med utrustningen; hitta en bra sele alternativt ett brett bekvämt halsband. Det ska sitta skönt på hunden, inte trycka eller nypa, det skapar bara mer stress. Skaffa även ett lagom långt läder- eller tygkoppel. Det ska vara skönt för dig att hålla i och du ska kunna hålla emot med ena handens fingrar så inget halt nylonkoppel. Längden bestäms av hur hoppig din hund är, en väldigt skuttig hund  behöver ett längre koppel än en sävligare hund. Du kan alltid korta ner ett koppel men inte förlänga det…. Om du har problem med axlar, nacke eller rygg tycker jag absolut att du ska investera i ett midjebälte att fästa kopplet i, särskilt med en större hund.  Och om du har ”ryckarsjukan” kommer bältet att träna både hunden och dig. De kostar ett par hundralappar och du slipper ta hela tyngden på redan onda kroppsdelar.

Grunden är som alltid – belöna och bli aktiv när hunden gör ”rätt” t ex tar kontakt, går vid sidan, går i slakt koppel – och bli ”tråkig” eller passiv när hunden gör fel. Här  behöver man hitta bra belöningar. Och när det gäller koppelträning är inte alltid de traditionella belöningarna de rätta.  Vad är det hunden vill när den drar? Komma framåt! Så en passande belöning är just att gå framåt! Vad vill hunden mer? Springa fort/lös! Även det en passande belöning vid koppelträning! Kan du inte ha hunden lös  kan du kanske själv springa med hunden en bit och busa? Sen kan godis, klicker, leksak m m förstärka din träning men i botten är det hur du beter dig som ger resultat.

Nu har du en hund i en sele eller bekvämt halsband, du håller ett bekvämt stadigt koppel i din hand eller har det fäst i ett midjebälte. Du har bra skor och bekväma kläder på dig, godisbitar och ev en leksak i fickan och ett got humör. Börja nu gå och se att hunden går med dig utan att du drar med den – varken du eller hunden ska dra den andre i koppel! Gå i ett lagom tempo. Hur fort det är bestäms dels av hundens ålder, storlek m m men även av dig. Ju fortare du går desto svårare är det för hunden att hinna läsa dig och omgivningen vilket kan stressa en del hundar. Går du väldigt långsamt blir hunden otålig över sölandet och vill skynda på dig….

Om din hund är väldigt taggad kanske du behöver jobba med att vara passiv ute? Att kunna hänga och göra ingenting är något man måste träna med hunden. …

Så länge kopplet är slakt går du på. Ge hunden tillfälle att nosa, där är det lite längre kopplet bra, och promenera på. Men så snart kopplet stramar när hunden går före dig så lägger du in backen och går sakta steg för steg baklänges.  Hunden kommer att spjärna emot men rätt vad det är kommer den emot dig så kopplet blir slakt och då går du framåt igen.  Du ska varken korta kopplet eller dra i hunden i denna övning. Hunden ska lära sig känna kopplets begränsning och reagera på den med att anpassa sitt tempo.

Så länge hunden går i slakt koppel – även om den gör små utflykter till doftfläckar, det är här det lite längre kopplet kan vara bra på en yvigare hund –  så går du på. Men så fort hunden drar så backar du sakta igen tills hunden närmar sig dig och kopplet blir slakt igen.

Medan du går kan du passa på att belöna kontakten – att hunden ibland tittar på dig – gärna med klicker och godbit eller en kort, intensiv lek, och sen promenerar du vidare. Det som händer med hunden är att den flyttar sitt fokus mot dig. Ju mer små övningar eller lekar du kan få in under promenaden desto fortare blir du viktig för hunden.

Efter ett tag kommer du att märka att det räcker att du stannar till för att hunden ska närma sig dig och senare kommer en kort emothållning med fingrarna, liknande en halvhalt i ridningen, att räcka som signal för hunden. Hunden lär sig att vara uppmärksam på dig och kopplet blir signallinan mellan er. Genom kopplet kan ni synka ert eget tempo med den andres.  Och det behövs inga ryck eller sidokickar eller godisfontäner. Bara tålamod och lugn och att man är närvarande.

Denna typ av koppelträning kan ta lite tid att ta till sig för har hunden dragit en längre tid så lyssnar den ju inte på kopplet längre. Och den måste lära sig på nytt att notera det lilla stoppet liknande hur man kommunicerar med en häst med tyglar. Så har du tidigare ryckt i hunden kommer du få lägga lite extra tid att jobba bort detta, du behöver sluta rycka och hunden måste börja lyssna på små signaler igen. Därför brukar det inte heller funka så bra med flexi i denna övning.

Man får ge det 2 veckors konsekvent nötande av backande och framåtgående. Glöm inte heller att hundens behov i övrigt måste vara uppfyllda för att detta ska funka: att få springa lös, att få leka, att få nosa, att få träna, att få göra sina behov, att få umgås med andra hundar, osv. Men när man kommer i balans med hunden så lär den sig fort att lyssna.

P.S. ibland möter jag människor som inte vill lära hunden att gå fint i koppel av rädsla att de ska tappa sina naturliga förmågor som draghundar eller spårhundar…. Detta måste komma från den tiden då man straffade fram mycket i dressyren och då har man dessa negativa bieffekter – hunden vill inte. När man jobbar med moderna metoder som positiv förstärkning slutar hunden dra i kopplet men den drar så fort dragutrustningen kommer på eller spårlinan sitter på – om man vill att hunden ska dra då. Min malamute får dra när expandern sitter på men ska gå fint när det är vanligt koppel. Och det klarar hon fint.