Kategoriarkiv: Klickerträning

Id-hund och spår

021.jpg

Under våren/sommaren ska jag och Nilaq gå utbildning till id-hund. Vi ska gå hos Maria i Bålsta. Hon har tidigare hållit utbildningen i Motala tillsammans med Hundia.se men Bålsta är ju mycket enklare 🙂 .

Att det är Nilaq som ska gå beror dels på att det är hennes tur och så passar det henne så bra. VI har ju hållit på med sök och spår sen hon var 3 månader och detta är den ultimata kombon. Och eftersom vi har vänner som gick utbildningen i höstas har vi kunnat vara med på träningar och provat på lite själva. Och det är väldigt kul!

Id-hundens uppdrag går ut på att om ett djur springer bort så kan id-hunden hjälpa att få in det igen. De kan söka av och ringa in området där djuret befinner sig, bekräfta eller utesluta spår och observationer som kanske grannar ringt om. Ibland blir det tydligt var det är lämpligt att sätta upp fällor om det är en katt som är borta. Till själva infångstmomentet är det sällan lämpligt att ha med en hund då det bortsprungna djuret kan bli rädd och flyttar sig till ett nytt område utan då är det mer lämpligt med en grupp människor eller ägaren själv som lugnt kan sitta och äta/grilla och locka till sig det (hungriga) djuret.  Så det är flera moment id-hunden tränas i. Mer om id-hundar kan du läsa om på deras hemsida.

Under vintern har vi tränat delar av detta liksom vi varit objekt att träna på för de andra. Det har varit kul att se Nilaq greppa detta med smeller, att välja mellan sök eller spår och hur kul hon tycker det är. Själv får jag kämpa med att tyda hennes signaler i arbete men det kommer. Hon är väldigt bestämd när hon följer ett spår eller en doft och det handlar delvist om en känsla i linan men också hur bråttom hon har. Kommer nog att behöva börja träna för att orka hinna med damen. Men vanligen har vi hittills gått som en rask promenad och det är jag ju van vid.

Vi har även hängt med på några skarpa sök, både tillsammans och utan hund. Väldigt nyttigt att se hur det funkar i praktiken och inte bara teoretiskt. Och ja, jag har varit tydlig med att vi är under utbildning. Men Nilaq har varit tydlig och har visat på samma som de utbildade så hon vet ju uppenbarligen vad hon gör. Men det är ju ett teamarbete så vi har mycket träning kvar.

Frans har också fått spåra men vanliga personspår då. Han blir så glad när han hitta sina leksaker och godispåsar i spåret. Han har en egen stil, frågar hela tiden om det är okej, och jag är ju van vid att dalmatinerna kört på i spåret. Så jag behöver stödja honom mer än vad jag är van vid. Men det kommer. Vi håller ju även på med resten av grundfärdigheterna.

20160205_134054

Annonser

Fler turer till veterinären

20160107_092802

Frans har efter två behandlingar och med omlagd kost mått bra, fram till i förra veckan när han blev dålig i magen. Tre nätter i rad fick jag springa ut flera gånger men under dagen var han okej om än lite lös. Så jag trodde det berodde på maten eftersom jag hade lagat en ny omgång och jag hade utan att tänka lagt till något nytt – selleri. Jag har barkpulver hemma som vanligen funkar utmärkt på dåliga magar men nu räckte det inte riktigt trots att jag tillsatte det till alla måltider. Efter tre nätter med störd sömn är en inte så pigg i huvudet heller så det var först dag 3 jag började fundera om det kunde bero på någon magbacill (eller virus) och började ge lite silver morgon och kväll. Och se där så lugnade sig magen. När jag kollade med veterinären menade hon att selleri är urindrivande men knappast påverkar magen. Ja kissat mycket hade han ju gjort också dessa dagar men då fick jag svaret på varför……  Och han ska inte ha selleri. Nu är det lugnt och magen sköter sig fint. Och medan han var hysterisk igen i hundmöten förra veckan så är han lugn och fin nu.

Nilaq har fått behandlingar en gång i veckan och hon verkligen hatar nålarna. Hon är väldigt känslig trots att hon är så tålig i andra sammanhang och framför allt hatar hon att inte ha kontroll och kunna påverka. Bara att jämföra med kloklippning – tar jag det lugnt och ber om tassen så går det bra när hon är redo. Men hos veterinären har det blivit fasthållning och brottningsmatch. Och det gör ont i mig. Nu har veterinären i sjysst inställning så det blir pauser men ändå, när hon skriker och kastar sig är det inte lätt för det är jag som måste hålla henne. Sist provade vi på bordet och då låg hon platt men det gick ändå bättre än på golvet. Veterinären är väldigt förvånad över att jag inte har halsband på henne men jag förklarade att hon tar sig ut allt pga pälskragen, det halsband hon har som passar är egentligen bara utsmyckning.  Ett knyck och hon är lös. Selen kan hon inte ha på för nålarna ska så klart sitta precis där banden går. Så jag håller. Men jag inser också att vi måste träna för risken finns för fler veterinärbesök i framtiden och så kommer hon ju få nålar igen. Så jag har tittat på lite fryspositioner som jag tror kan funka, t ex att jag sitter på en stol och hon lägger hakan på knäna när hon är redo. Ska i alla fall testa. Behandlingarna har i alla fall gjort att hon rör sig bättre och att hon äter vilket är viktigt eftersom hon också får ny kost nu. Och hon är kräsen vad gäller mat. Så att servera vit- och rödkål med kokta korngryn och sönderkokt kalkonhals som en gryta har väl inte varit så poppis. Istället har jag sakta provat mig fram med olika kombinationer och konsistenser som att steka på högrevsfärs med riven vitkål som små burgare och servera lättstekta och varma. Då jag är usel på matlagning har jag fått fråga runt bland vänner som kan det här med mat =)  Och därifrån har vi närmat oss dagens måltid med vit- och rödkål, pumpa och sönderkokta fransyskaskivor kryddade med basilika som gick ner fint. Hon verkar t o m tyck att det är gott så förhoppningsvis känner hon att hon mår bra av maten. Hon är en riktig liten gourmet till skillnad från Frans som är en gourmand! Nu ska vi pausa men behandlingarna och istället ska jag köra akupressur hemma, ge olika örter och fortsätta med omställningen av maten. Och träna frys! Hon har ju hittills varit glad i att gå till veterinären (tills nålarna kommer fram) så förhoppningsvis fortsätter hon tycka om besöken och veterinären.

Jag är så glad att ha hittat dessa två veterinärer och fast det är en bit är det väl värt att åka till Järna. Senast idag blev jag tillfrågad om veterinär då hundägaren hade så dåliga erfarenheter av veterinärer både på de större klinikerna och de mindre som hen hittills varit på med sina hundar men som nu gjort ett par allvarliga missar. Och jag har svårt att komma på några att rekommendera ….

Bilden är från de kalla dagarna med snö. Nu är det mest blaskeväder 😦

Mer om Frans

FransI helgen har Frans bott hos oss i 11 månader. Det har ju varit en resa med både fram- och motgångar men nu är vi nog ”hemma”.  Intressant det där med tid och hur vissa saker tar längre tid än trott och andra saker gått fortare än tänkt.

Nilaq och Frans – De träffades 3 gånger innan Frans flyttade till oss och från allra första mötet har de gillat varandra. Nilaq tog direkt in Frans och Frans lärde sig fort att både lyssna på och lita på Nilaq. Detta att ha en äldre eller mognare hund att luta sig emot är så spännande vid omplaceringar. Jag såg det med Bruno som lutade sig mot Egon och jag ser det med Frans som lutar sig mot Nilaq. Det är så fint samspel mellan två individer där den mognare mjukt leder den osäkre och att den osäkre söker ledning hos den mognare individen. Det är ju ingen ”kamp” eller ”styra med järnhand” utan ett mjukt och fint sätt med tålamod och bara när det uppenbarligen behöver visas tydlighet så kommer ett morr eller visa lite tänder. Det fick Frans uppleva de första dagarna och efter två veckor och sen dess har det räckt med ett litet bläng från Nilaq. Ändå känns det som att det inte är 3 månader som skiljer dom i ålder utan 3 år. Och nu när poletten trillat ner vågar Frans också ta för sig i vissa situationer och vågar visa att han blir osäker med ett litet morr som respekteras från Nilaq (hon kan bli jättearg på hundar som morrar på henne). Och den tydligheten smittar av sig på andra situationer och hundar. Som Qilaq som från början tyckte att Frans var knäpp, ohyfsad och påträngande. Opålitlig helt enkelt. Men det har gett sig när han visar att han tar in och lyssnar på finliret. Nu är det bara glada miner när de träffas.

Koppelgående – Frans kom med ett smalt, fast halsband och ett vanligt koppel. Bytte till en sele och lite längre koppel och direkt kom en viss avslappning. Han gick med och bredvid Nilaq och det tog inte lång tid så slutade han dra. Men ibland glömmer han bort sig, t ex när han vet vart vi ska och att vi där gärna tränar eller l20150921_132014etar godis dvs transportsträcka till den mat han dyrkar. Och sen har vi hundmöten då han fortfarande kan glömma bort sig. Så efter att ha provat några olika selar blev det en metizo som sitter bra även om jag fäster kopplet fram. Sitter det fram så blir han inte lika stark och när han blir rädd/überglad så kastar han sig gärna och är stark då med allt adrenalin i kroppen. Men det behövs nu mer sällan, mest när vi ska ut och åka buss eller när alla andra rastar sina hundar. Annars sitter kopplet fäst på ryggen och han går oftast fint. Om inte annat räcker det att strama lätt – halvhalt – med kopplet så går han fint.

Vardagslydnad – i och med klickerträningen har vi tränat mycket på olika små delar men inte så mycket själva vardagslydnaden. Inkallning behöver vi definitivt jobba vidare p20150706_093647å så än går han i koppel eller lina. Även i skogen då han där störtat fram till hundar…. men vi jobbar vidare på det. Annars är han nu trevlig att ha med. Han hetsar upp sig i nya miljöer men där han varit med några gånger slappnar han fort av och kan lägga sig. Även om vi äter…. Och ute när vi stannar och pratar med folk börjar han öppna sig och kan gå fram och hälsa glatt. Nilaq älskar ju att hälsa på folk och nu börjar Frans se att det kan vara lite trevligt. Inte alla och inte hela tiden men med vissa.

Hundar – alla nya hundar är läskiga. Alla. Men beroende på ras, storlek och sammanhang varierar reaktionen. Stora hundar som passerar på håll tittar han på men väljer sen att ignorera och istället lägga fokus på mig eller Nilaq. Mellanstora hundar som tittar på honom – läskigt men är pink_monsteravståndet tillräckligt kan han fortfarande lyssna. Alla krulliga hundar – superläskiga. Små hundar – superläskiga. Men när han sett dom några gånger…. Stora hundar – bryr sig inte, väljer gärna att parkoura eller ta en annan väg självmant. Mellanstora hundar – tar kontakt, vill gå undan. Krulliga hundar – läskiga, kan utlösa flyktbeteende alt utfall men definitivt stark upphetsning. Små hundar – upphetsning men kan med avstånd följa efter och kan ta godis. Tyvärr räcker det med att hunden visar intresse för Frans för att han ska backa rejält igen men ändå…

Hundmöten – ja detta visade sig vara ett större problem än jag anade från början. Men Frans har gjort stora framsteg. Från att bli hysterisk, skrika rakt ut, kasta sig fram, ja få totalt psykbryt så kan han nu istället stanna upp och vända sig mot mig (skvallra) för en godis/beröm och klapp. Stora hundar kan han med lite avstånd ignorera helt. Mellanstora hundar Monsters_Dance_Greenskvallrar han bra på. Krulliga och små hundar är fortfarande svårast men även här spelar avståndet stor roll. Har vi marginal – typ andra trottoarsidan – så kan han skvallra på småhundar även om de skäller men inte krulliga. Om de kastar sig mot oss eller dyker upp plötsligt – vi har t ex en glasruta i porten och ibland går en hund förbi precis när vi ska ut – är det fortfarande för svårt men han skakar av sig fortare nu än i början.

Hälsa på andra hundar går i princip inte. Så fort den andra hunden visar intresse även om det är litet slår det över för Frans. Han har kunnat hälsa på några äldre intakta hanhundar som varit lugna och tydliga. Tyvärr finns ingen av dom kvar. Dalmatiner funkar hyfsat men han blir så brutalt på så i nuläget står vi mest och pratar med andra hundägare utan att han får gå fram. Om Nilaq får hälsa blir han vansinnig. Med Qilaq (Nilaqs kullsyster) går det nu bra men det har tagit lång tid och många många promenader ihop utan att gå för nära innan bägge slappnat av så pass att de nu hälsar/luktar lugnt och sen strosar ihop.

Dofter av hundar och katter börjar han pipa och gny över men kan ibland skvallra. Katter som springer har visat sig vara en stor trigger, likaså hararna på Långholmen, så en hel del jakt i grabben. Om vi måste ta oss förbi en jobbig situation går det dock nu med hjälp av godismagneten (en näve godis framför nosen som han får försöka äta medan vi går) vilket inte gick innan sommaren.

Andra människor – att gå ut med Nilaq är väldigt socialt, hon älskar människor och har många kompisar som gärna hälsar på henne. Hon försöker ofta hälsa även på de som inte vill hälsa. För Frans tycks detta innebära blandade känslor. Han verkar ofta helt ointresserad men när Nilaq fått sina klappar och de vänder sig till Frans ”Ja men du ska väl också hälsa?” så går han numera ofta glatt fram och låter sig klappas och pussar på folk. Det gjorde han inte i början och han gör det inte med alla men med fler och fler och framför allt de som Nilaq varit fram till först.

Vakta hemma – Nilaq är världens sämsta vakthund. Ringer det på dörren springer hon dit och hoppas få hälsa och hon skäller aldrig. Frans skällde när han kom men efter bara någon vecka så slutade han. Han kan voffa till på en del ljud utifrån men han skäller faktiskt väldigt sällan hemma. Men han springer till dörren och vill se vem som är där.

Kurser – vi har gått klickerkursen (4 helger) och överlevt. Svårast dag 1 när all20150228_143811a är ”nya” och lättare dag 2. Fortfarande svårt om de andra deltagarna kommer för nära men ”nära” är nu 5 meter och inte 15 som det var i början. Godismagneten funkar även här. Med avstånd kan han t.o.m. slappna av.  Sen var Frans med på kognitionsdagen 2 men då provade vi  hundarna en och en.  Även om det är svårt att röra sig bland andra hundar så funkar det med koncentrationen på övningarna när vi har vår lilla plats…

Jag – i början upplevde jag att han var väldigt stressad och uppjagad och stängde mig ute mentalt trots att han sökte kontakt fysiskt. Så han fick ta den tid han behövde. Och det tog ett tag men så började han ta kontakt inte bara för att få mat eller klättra runt på mig. Han kontakthar en väldigt bufflig sida och när han bara bröt sig in eller trängde sig på gick jag. Så småningom lugnade han ner sig och nu börjar han bli riktigt fin och försiktig. Han glömmer fortfarande bort sig ibland men då håller jag honom bara lite tills han lugnar ner sig. Nu är det också okej med kroppsvård. Som att klippa klor – ja inte alla på en gång men några då och då och med pauser och godis, då kan han t o m räcka fram tassen själv. Och rensa öron fast det är äckligt att hälla ner något i örat, men torka är skönt. Och att ta på honom och t ex massera lite. Han myser på ett annat sätt, sover mer avslappnat och drömmer en del. Överlag lugnare och mer mogen. Eller nja.

Hälsa på hos andra – mina hundar får gärna följa med till min mamma och min bror och hans familj. Frans har hos bägge varit upp på matbordet och röjt i ett obevakat ögonblick. Så nu får han ha koppel på hos min bror som har öppen planlösning (nödbroms) och bevakning hos min mamma där vi vanligen sitter och snackar i köket. Men han sköter sig överlag bra och lägger sig fort ner och vilar. Även när vi äter. Hos veterinären sköter han sig också. Han behöver mycket stöd men är väldigt duktig.

Mående – Frans mående har också växlat under tiden. Från att vara väldigt stressad i början så är han nu betydligt lugnare.  Han har fortfarande mycket energi och spring i benen men på ett annat sätt och inte samma hysteriska överskottsenergi. Han har fått lite olika behandlingar och för varje blir han bättre (även om han idag haft bakslag efter akupunkturen). Nu hoppas jag att han blir bra och stark i ryggen så vi kan fortsätta med draget, det är så roligt och passar oss verkligen.

Det går helt enkelt framåt. Tänkte på Egon häromdagen och att han behövde över ett år att landa på riktigt och då var han ett år gammal när jag tog honom (även om han flyttat runt mycket innan). Så det tar ju tid. Olika tid. De är ju trots allt individer.

Var är vintern?

skogenTiden går fort och plötsligt är det strax jul…. Och var är vintern? Mörker är inte så kul och jag gillar kyla så detta som pågår just nu i Stockholm (och andra delar) är verkligen inte kul. Lerigt och nollgradigt. Hundarna längtar nog också efter snön. Nu är det ofta fuktigt i luften och snålblåst, inget skönt alls.

Vi har varit på kraniosakralt igen. Nilaq lite akut för hon snubblade till i trappen med frambenet vid två tillfällen och det är inte normalt för henne. Hon visade inget i rörelserna men hon har skällt på andra hundar vilket inte heller är hennes vanliga jag. När Helena gick igenom henne var höfterna helt okej,  men frampartiet gjorde rejält ont. Så ont så hon morrade och visade tänderna. Helena fick fortsätta efter en stund men vi ska tillbaka igen. Jag har funderat på när hon kunnat skada sig så pass eftersom muskelskador i bogen nästan alltid är höghastighetsskador men kan inte riktigt peka på ett speciellt tillfälle. Däremot minns jag att hon halkat till nån gång på blöt gräsmatta när hon sprungit efter bollen och att Frans tacklade henne när de började leka i våras. Inte så hon visade något direkt men det är det enda jag kan komma på. Nu har hon ju fått en del healing under sommaren och då har framdelen kommit upp så hon har väl fått primärskadan nån gång under sommaren.

Frans fick också en behandling och där har hans rygg blivit så mycket bättre och rörligare. Även han har ju fått healing under sommaren och uppenbarligen har det hjälpt honom så nu var han dels väldigt duktig under behandlingen och lät Helena jobba på och på slutet släppte det helt i ländryggen. Nu har vi tyvärr dragförbud för tillfället med tanke på Nilaq men det ska bli kul att se hur han rör sig i selen nästa gång vi kommer ut. Han har ju haft svårt att fatta galopp utan istället travat galet fort men nu hoppas jag det ska vara lättare för honom att växla gångarter. Även hans beteende påverkas ju av ryggen och relationer och självförtroende sitter ju i länd- och korsryggen så jag tror att hans ökade lugn i hundmöten beror på att hans rygg är bättre. Han behöver nu inte komma tillbaka förrän till våren/sommaren.

Nu när året går mot sitt slut är det också avslutning på två kurser. Dels healingkursen, alpoda för djur och växter, som vi hade avslutning på för någon vecka sen. En väldigt rolig kurs där allt fokus legat på djur, både tama och vilda, växter och moder jord. Det har tagit ett tag att bli bekväm med frekvensen men nu älskar jag den. Så det blir kul att fortsätta använda den både på egna och andras djur.

Den andra kursen som tar slut är klickertränarutbildningen hos Canis hundskola. Det blev lite knas för mig i och med att jag var dålig i augusti och inte kunde gå helg 3 så den ska jag gå i december. Och sen är jag klar eftersom jag gick helg 4 i oktober. Rörigt ja, men det blir bra. Nu blir det en helt annan grupp men jag hoppas det går bra. Får vara extra tydlig med att Frans vill ha utrymme ffa första dagen. Det har varit ett intressant år men djupdykning i klickerträning så som Canis ser den dvs extremt strukturerad och det har varit nyttigt för mig. Nu kommer det en instruktörsutbildning men den är jag inte så intresserad av. Mer om det kommer en tränar2-del. Vi får se. Annars får vi nöta på själva. Finns ju många forum där en kan bolla både teknik och idéer. Jag har i alla fall tagit med mig många nya tankar kring upplägg av övningar och som de säger –  en kan alltid bli bättre.

På jobbsidan fortsätter jag samarbetet med Cissi på Sirius hundcenter. Vi har haft hundmöteskurser ihop under året och båda tycker det funkat bra och gett mervärde så nästa år ska vi dels ha hundmöteskurser men också en läsa hund-kurs. Det ska bli roligt och intressant.

Sen har jag och hundarna ställt upp och ”gått vilse” så att Eva med Qilaq och Lotta med Åke fått träna sina id-hundskunskaper. Väldigt kul att se hur duktiga id-hundarna är och nyttigt att bli påmind om att ALLA djur kan råka smita. Och när de inte hittar tillbaka snabbt så kickar urinstinkter in och de blir svåra att kalla in som under en vanlig promenad. Så nu har jag gjort i ordning smellers på resp hund eller ja, sparat päls i varsin tät burk så vi kan göra smellers om olyckan skulle vara framme. Det är tydligen ett stort problem att ha just en specifik smeller som bara luktar av det bortsprungna djuret. Ofta finns fler dofter på t ex filtar och täcken av ägaren eller andra husdjur. Men vi är redo – och så hoppas jag att vi aldrig någonsin hamnar i den situationen.

glasburkar

Äntligen höst

20151001_095322När nu sommaren inte var någon större hit så har längtan till hösten legat och bubblat i bakgrunden….. Och nu känns det som riktig höst ute! Mörkt på morgnar och kvällar (det är väl sådär), klar hög luft, lagoma temperaturer, fina höstdagar, vackra färger i naturen och färre människor ute….. Yes!

Det har inte gått fort men så sakteligen kommer energin tillbaka. Nu har mamma mått bättre ett tag så inga akuta insatser som får min stress att skjuta i höjden. Vardagens rutiner fungerar och då finns tid för återhämtning. Men reserverna är fortfarande i botten. Den där jämförelsen med en urladdad mobiltelefon som hela tiden används med bara en stolpe är rätt bra faktiskt. Nu hoppas jag att steg för steg ta mig upp på en mer stabil nivå, där jag var i vintras. Ett sätt är att vara ute i naturen. Gå i skogen. Dra med hundarna. Njuta. Och så lite lagom ansträngning. För mycket och jag kraschar eller får ont, för lite och kroppen har kvar en viss oro och jag känner av ryggen. Märkligt det där att det ska vara så svårt att hitta rätt balans.

I helgen var det dags för klickertränarutbildning igen. För oss var det helg 3 fast det var helg 4 enligt kursplanen. Nu var jag för dålig i somras och så blev det fel med datumen för möjligheten att ta igen så min sista helg blir i december istället och så får jag skicka in mina skriftliga uppgifter efter det. Men det passar faktiskt bra. Nu kan vi fokusera på träningen och jag måste säga att mycket har lossnat. Tänk så jag slitit med vissa moment som stadga. Självkontroll har varit så svårt för grabben. Men det kommer nu. Nu ska vi köra på med backandet, hålla fast och gripa, utgångspositionen, plattformsträning och targets. Heja oss! I helgen nu fick jag ju även se mina kurskamrater som hunnit längre och fick flera nya idéer. Och intressant igen med Frans och de andra hundarna. På lördagen var han känslig för avståndet. På söndagen var han trygg. Intressant också när kursledaren provade någon övning med honom så vände han sig ändå hela tiden till mig fast hon hade pannbiff i fickan!!  Så vi är verkligen ett team nu. Och han orkade väldigt bra, höll ihop hela helgen.

Nilaq är i sin egen lilla hormonvärld nu. Inte lätt att vara både skenmamma och igång inför nästa löp. Tänk så knasigt att hon löper tätare på hösten och med mer avstånd på våren/sommaren. Och så har det varit se senaste åren så det är väl det som är hennes rytm. Söt är hon och just nu kör hon ledarskapsövningar på Frans. Han är så duktig och har verkligen lärt sig lyssna på henne. Och hon gör det med finess. Och han fattar. Och ber mig om hjälp. Och sen går de ut och kissar ikapp på promenaden 😉

Sommar, sommar, sommar…..

20150709_084549I år kom sommaren sent som de flesta noterat 😉 Själv tillhör jag inte soldyrkarna utan ser mer fram emot höst och vinter. Kanske inte helt fel när jag har en polarhund 🙂

Nu blev denna sommar inte som planerat men när blir livet det? Efter vårens segdragna dipp som resulterade i utökad sjukskrivning tänkte jag jobba på under sommaren fast så där lite lagom med långhelger – nåt enstaka jobb – långhelg. Det blev inte så. Istället blev min mamma sjuk (igen) och denna gång medan min min bror fortfarande var på semester med sin familj. Så då blev allt hängande på mig. Inga problem för en frisk person men när jag själv är sjukskriven blev det för mycket så jag stupade nästan själv. Nåja, återhämtningen pågår sakta, mamma har kryat på sig och hösten står för dörren. Så det blir nog bra så småningom bara jag kan ta mig i kragen och planera ordentligt. Problemet för mig är att jag inte får kvitto förrän efter en tid så har jag en bra dag låter jag gärna arbete och andra aktiviteter springa iväg och då blir det att jag stupar när det hinner ikapp mig. Det vore lättare om jag fick kvittot direkt men detta ska väl lära mig något….

Hundträningen har tyvärr också blivit lidande. Helg 3 på klickertränarutbildningen låg jag hemma med feber. En sån feber som återkom lite då och då under sommaren i takt med   hur slut jag var så den föreläsning jag tänkt gå under clicker camp fick jag också stryka. Jättetrist men ibland måste en prioritera. Vad gäller klickerträningen med Frans har jag tränat men långt ifrån en stund varje dag som det var tänkt. Vissa dagar har hjärnan inte funkat och att då försöka träna efter en plan och utveckla de olika momenten har inte funkat. Alls. Inte har jag kunnat läsa heller. Men nu verkar det gå bättre igen så de senaste dagarna har vi haft vår dagliga klickerstund. Och Frans gör fortsatt framsteg. Än har jag inte satt kommando på de olika momenten men han börjar förstå momenten och skillnaderna mellan de olika momenten. Sen kommer vi inte att nå målen innan kursslut men det bryr jag mig inte om. Det blev också helt andra tricks än vad jag trodde från början. T ex så har balansera på stenen blivit en jätterolig lek. han är så ivrig nu att få upp alla fyra tassar på den ojämna stenen.

Sen har vi tagit oss igenom Nilaqs löp. Frans fick ju flytta till oss när hon löpt klart efter jul och fick upplevq skendräktighet. Löpet var nytt. Och det är intressant hur även en kastrerad hane påverkas. Alla hennes kissfläckar skulle luktas på och kissas över. Alla. Nåstan så han inte kunde vänta utan körde in huvudet i strålen…. Han lät henne vara ifred hemma – hon fick ett litet pms-utbrott innan löpet – men under höglöpet var han ganska stressad vilket märktes framför allt på promenaderna. Hundmöten är ju vårt ”projekt” och de blev väldigt jobbiga med en löptik som ville fram till ALLA och en hane som fick spelet i varje hundmöte. Så jag gick med midjebälte och försökte åka ut från stan så mycket det bara gick. Just när jag trodde höglöpet var över kom alla tillbaka från semestrarna och jag tror faktiskt att Nilaq förlängde höglöpet 2 dagar 😛 Men sen blev det lugnt igen och istället för att jaga pojkar blev Nilaq väldigt hungrig.

Projekt hundmöten. Det har ju varit en hel del upp och ner men jag måste säga att efter löpet har Frans gjort framsteg igen. De senaste dagarna har vi mött små hundar på håll och han har valt att skvallra ❤ ❤ ❤ Självklart belönas det med gott godis och även Nilaq får godis då. Det kan lite bero på den nya selen från Metizo som jag köpte när löpperioden blev allt för jobbig. Eller att han fått en del healing. Jag kan ju nu se att för varje gång han får healing så blir hundmötena bättre. Det bero säkert på  fler saker men sambandet finns. Och det talar ju för trauman eftersom mycket healing går på ländryggen och dess chakror. Huvudsaken är att det blir bättre. Kanske kan även eftermiddagspromenaderna bli roligare ?

Dragträningen har vi också fått vila ifrån. Nån enstaka runda har vi tagit när det varit lite svalare men vi har då tagit den korta 4 km-rundani Tullinge och jag har fått hjälpa till mycket.  Men det har i och för sig varit bra för ryggen känner jag. Sparkcykeln var verkligen ett bra köp eftersom hundarna får röra sig i sitt eget tempo (och inte mitt segtempo) och jag får bra fysioterapi i rygg och höfter. Och vi har kul!! Nu ser vi fram emot svalare höstväder så vi får komma ut på längre rundor.

Så vi summerar väl denna sommar med – det kan bara bli bättre =)

Hundmöten – att överleva och träna

Frans011Sen Frans flyttade in har det här med hundmöten och träning av dessa blivit aktuella igen. Nilaq har ju efter tonåren varit väldigt stabil och lättsam när det gäller andra hundar. Inte att hon gillar alla men hon är väldigt tydlig och så länge de inte inkräktar på hennes personliga utrymme bryr hon sig inte nämvärt om främmande. Med Frans är det inte riktigt så….

De första veckorna var väldigt stökiga. Självklart var flytten i sig stressande, allt nytt, ingen relation än varken med mig eller med Nilaq, och förvirring i sig är ju jobbigt för alla. Så då exploderade han så fort han fick syn på en hund och extra mycket när den hunden var liten eller ”lurvig”. Några av de större hundarna fick han efter att vi setts ett par gånger gå fram och hälsa på men även där betedde han sig ”fel” och kastade sig mer eller mindre på dessa.  Så det blev att stryka alla hundmöten. Även på skogspromenaderna gjorde han bort sig omgående genom att springa fram och nypa de hundar som vi råkade möta och som han hann se innan jag såg dom. Så koppel på där också. Och vid eventuella möten fick vi springa bort från stigen och ut i skogen till de andras undrande blickar. Här i kvarteren blev det många vändningar och turer ut i gatan, upp på gräsmattor, in på kolonilotter osv för att undvika möten. Jag såg ju folks blickar…. och totala oförståelse för vad vi höll på med. En del var ju dessutom tvungna att följa efter en för att se om det går att provocera fram ett utfall….och samtidigt visa att de minnsann hade kontroll över sin hund. Vilket ibland ledde till att deras hund gjorde utfall först och sen Frans och sen skällde Nilaq ut allihopa…. 😛 Att hundägare har olika uppfattningar är väl en sak men lite vanligt hyfs vore önskvärt….

Och som med all inlärning så går det som i trappsteg. Efter 6 veckor gick det väldigt bra men efter 3 ”dåliga” möten på raken rasade vi ner på botten igen och fick kravla oss tillbaka upp. Och det är inte kul. Nånstans hade jag väl hoppats på att slippa traggla hundmöten igen men men, det är dessa hundar som kommer till  mig så då får det ju vara så.

Så i början fick Frans egna promenader på kvällen, dels för att han hade överskottsenergi och dels för att träna med honom. Och på vinterkvällarna kommer hundarna inte stup i ett utan lagom utspridda 😉 Men sen kom våren/sommaren/värmen (?) och då kom alla hundar ut. Från alla hörn och kanter och på löpande band. Och av olika anledningar finns just nu inte tiden att gå ut separat med honom. Så det blev lite mycket för Frans och han blev ganska mycket värre. Nilaq blev arg på honom och jag blev lite less. Men trägen vinner heter det ju. Trots allt hade han några ”kompisar” som han kunde hälsa på lugnt och sansat och när vi var på kurs så funkade det fint med de andra hundarna bara de inte kom upp bakifrån. Han var lite Dr Jekyl och Mr Hyde för när han var lugn gick det bra med möten men så fick han psykbryt på vissa och då reagerade han hemskt.

Men nu verkar han faktiskt ha börjat ändra sin inställning till andra hundar. När han får syn på dom – och jag uppmuntrar honom att titta på hundarna – så kan han ta kontakt med mig och behålla lugnet. De får inte komma för nära eller för plötsligt eller vara för stissiga själva men även om de tittar på honom behåller han fattningen. Han kan istället börja göra en massa lugnande signaler som att nosa, titta bort, osv. Han kan fortfarande gnälla och gny men även det kortare och tystare. När han får bryt så lugnar han sig fortare och släpper fort. Och det viktigaste av allt – när han får syn på dom innan jag får det så tar han kontakt med mig och tränger mig för att få en godis istället för att som tidgare ”gå igång i 180 och vilja döda” den andra…. Yay!!

Så vad har vi gjort? Som vanligt är det flera saker där kombinationen i slutändan gett resultat. Vi har kört mycket CC&D som betyder CounterConditioning = motbetingning&Desensitizing = Desensibilisering. Desensibilisering betyder en gradvis tillvänjning dvs när Frans möter en hund ska hans reaktion bli mildare och mildare. För att nå detta resultat sker tillvänjningen gradvis och börjar med minimal dos, i Frans fall en stillastående hund på 100 m avstånd. När detta inte utlöser någon större reaktion hos Frans längre får hunden dyka upp på 75 m avstånd alt gå förbi på 100 m avstånd. Metoden bygger på att en ändrar en faktor i taget och att en vet vilka faktorer som triggar beteendet hos hunden. Genom att sakta utsätta hunden för större påfrestning = hunden allt närmare eller mer rörlig, så kommer reaktionen så småningom bli noll när en hund dyker upp plötsligt och nära. Utfall hos hundar blir ju ofta värre med tiden eftersom de dels märker att utfallet ger mer utrymme och att de ofta hamnar i för tajta möten och måste ta i mer och mer. För att stödja desensibilteringen används samtidigt motbetingnng om det går. Ibland är det bättre att börja med motbetingning för att sen kunna lägga till desensibiteringen.

Motbetingning betyder att en (given) reaktion på ett stimuli ska ersättas med en annan (inlärd) reaktion. Reaktion här är alltså att beteendet och känslan hos hunden ska förändras. Vanligen gör en då så att när en hund visas på långt avstånd = Frans får syn på en hund långt borta så matar jag in en godis i munnen på honom. Tanken är att Frans efter ett tag ska tänka ”vad kul att det dyker en hund för då får jag en godis” och då börja vända sig mot mig för att be om sin godis. Beteendet ändras från ”att gå igång” till att ta kontakt med mig och känslan ändras från ”fara å färde” till ”kul”. ombinaitonen av CC&D är ofta lyckad och effektiv men bygger på att undvika plötsliga hundmöten vilket kan vara svårt i vardagen. Men lyckas en få till många lyckade repetitioner så blir även plötsliga möten mindre provocerande.

Idealt hade nu varit BAT-träning med små lurviga hundar….. Men just set-ups har varit svåra att få till. De hundägare vi känner sen tidigare har nästan alla större hundar, de nya vi möter visar liten till ingen förståelse för Frans beteende. Ett gäng schnauzrar har vi kunnat träna lite med men då CC&D. Ev blir det en hundmöteskurs för Frans i höst.

I praktken har det sett ut som att Frans inte fått hälsa på hundar ute med nåt enstaka undantag. Först blev han förvirrad men han har blivit mycket lugnare av att slippa den sociala pressen ett fysiskt möte utgör. När vi möter hundar har jag snabbt tagit ut ett ordentligt avstånd t ex gått ut på en brygga längs Långholmens strand, bytt trottoar, gått en annan väg eller gått in på en kolonilott, matat med godis medan hunden passerat och sen forsatt promenaden. Har det varit en hund som gått åt vårt håll har vi följt efter en bit på avstånd och när Frans har tittat efter hunden resp gjort lugnande signaler så har han fått beröm och godis. Varje uppdykande hund, både nära och långt borta, har resulterat i en godis för Frans. Har vi plötsligt stått öga mot öga eller nos mot nos har jag vänt 180 grader och gått åt andra hållet och tagit ut avståndet t ex genom att gå in på en gård. Här har Frans ofta hunnit gå igång och fått dras med vilt skällande. Varteftersom Frans själv har börjat välja att byta trottoar eller gå ut på bryggor så har jag kunnat låta hundarna gå undan själva t ex genom att hoppa upp på en klippa och där leta godisar och så har jag själv stått kvar på vägen och ”blockerat” ett ev möte. Ibland räcker det nu att stanna upp och låta hunden passera innan vi fortsätter vår väg. Och Frans står lugnt och tittar och viftar på svansen….

Sen har vi jobbat på vår relation genom att träna varje dag. Vi kör ju klickerträning och grundfärdigheterna tar sin lilla tid. Nosarbete och balansträning både för att öka Frans självförtroende och kontroll och för att vi har kul ihop när vi tränar. Och det är väl det sammanlagda som börjar ge utslag. Även plötsliga möten kan vi överleva. Han reagerar fortfarande men inte alls lika kraftigt och han släpper så mycket fortare. Stora hundar kan han ignorera bra, mellanstora lugna hundar också. Stirriga hundar är svårt och små som skäller ännu omöjligt.

På det stora hela har Frans gjort stora framsteg och det är bara att hålla tummarna att vår träning fortsätter gå åt rätt håll. Nilaq tycker förstås också att promenaderna är trevligare när lillbrorsan inte beter sig som en idiot. Hon får ju också hålla på att flytta på sig och undvika hundar – även sina kompisar. Men de senaste dagarna har hon kunnat gå fram och hälsa om hon velat och jag har stått kvar med Frans. Även om han fått lite bryt då så har han snabbt lugnat ner sig när han inte fått gå fram och den andra hunden hållit sig till Nilaq. Så vi fortsätter träna på och hoppas på bra möten med små hundar också.

Mer träning

Ja vi tränar på och idag hade jag med mig stativet så då blev det film. Glömde dock både tasstarget och och föremål hemma så vi körde lite annat.

Fingertarget – hunden ska följa fingret. Används för dirigering i olika positioner t ex.  Ska funka i alla gångarter.

Gripande – hunden ska hålla ett föremål stadigt utan tugg bakom hörntänderna. Ska funka i alla gångarter.

Vi tränade även ligg idag vilket Frans har svårt för. Det går bra med handtecken men inte med kommando eller vänta ut. Och det går bättre om jag är på knä eller han på en höjd. När han väl ligger så ligger han fint både rakt och på skinkan. Vi började lite med hakan platt mot marken idag men ingen film utan det kommer längre fram hoppas jag. Nilaq stajlar gärna med ”platt” som vi säger.

IMAG0481Nu har Frans bott hos oss i 5 månader. Det mesta går väldigt bra men i takt med att vädret blir bättre har det dykt upp fler hundar och ibland oväntat och då går hundmötena så mycket sämre igen. Det blir ju inte lättare när de flesta hundägare idag har hörlurar och därmed blir både blinda och döva…. Vi tränar ju på men trist med dessa ständiga återfall.

Klickertränarutbildning

image

I februari började jag och Frans på klickertränarutbildningen som Canis hundskola håller i. Den är på fyra helger över ett år och bygger i princip på Canis-boken ”Lydnadsträning i teori och praktik”. Under året går vi igenom och lär oss grundfärdigheter med klickerträning och sen är det upp till oss om vi vill använda det till lydnadsträning eller annat.

När jag anmälde mig var det med Nilaq men sen snöade Frans in hos oss och efter första teorikvällen då vi även fick mer info om utbildningen valde jag att gå med Frans istället. Så dagarna innan vi började klickade jag in honom…

Nu har vi varit på två helger. Det har varit skoj och jag märker att jag nog har fått en annan (bättre?) struktur i träningen. I nuläget tränar vi ca 10-30 min varje dag och det känns väldigt lagom och bra. Frans får den stimulans och tankeutmaning han behöver och jag har fått bättre träningsvana. Eftersom jag är så ointresserad av just lydnadsträning har vi hittills fokuserat mer på tricksen och de grundfärdigheter jag har användning av till vardags. Och Frans är jätteduktig på att klura ut och försöka – allt för en godis!

Eftersom jag tränar utomhus under promenaden har jag två hundar med och det är förstås en utmaning i sig. Nilaq har ju jobbat en hel del med klicker och vill förstås också vara med. Frans som inte hade klickervana tidigare tycker det är jättekul och blir ivrig och (tyvärr) bufflig. Men efter några veckor kan de nu samsas hyfsat. Jag turas om med dom och ingen behöver sitta bunden utan de får en paus eller ett godissök medan jag jobbar med den andra. På så sätt blir det många minipauser också. Inte för mig då.. .

Nilaq är inte så intresserad av att lära sig nytt men jag ser ju hur mycket hon kan och plockar fram i hopp om ett klick och en godis 🙂 Sen har hon saker hon gillar och som är ”hennes” t ex att hoppa in i buskarna och leta efter en boll eller longeringen. Inget av detta gör jag med Frans utan bara med henne. Frans får istället lära sig dessa grundfärdigheter och ett par tricks. Ibland kommer hon dock och visar vad man t ex gör med en tasstarget när Frans är rådvill. …

Något vi började träna direkt och som vi fortsatt träna varje dag är självkontroll hos Frans. Det tog en vecka innan han slutade kasta sig mot godis/mig varje gång. Men så fort han blir trött eller uppspelt kommer det tillbaka. Han gör framsteg men detta är nog det beteende som han fått hållas med längst känns det som och då tar det förstås tid att förändra på ett bestående sätt.

Ligg har också varit svårt. Han lägger sig långsamt och blir gärna hängande i luften. Det går bättre om jag står på knä eller om han är uppe på en höjd. Det har visat sig finnas en stelhet i ländryggen. Jag jobbar nu på att mjuka upp ryggmuskulaturen och det börjar bli lite bättre. Men kryp och hopp väntar jag med tills jag ser att han återfått mer rörlighet i ryggen. Istället jobbar vi med massage, akupressur och balansövningar. Och ligg uppe på en höjd 🙂

Det som är riktigt roligt att se är hur kreativ Frans är. Funkar inte en sak provar han genast en annan. Och ibland stångas han när han tror sig veta vad jag vill men så var det inte det…. T ex gå en åtta mellan benen. Mitt ”kommando” är att stå bredbent men ibland försöker han fast jag står rakt upp och ner – och han tar i…. Det gäller förstås att hålla tungan rätt i mun och verkligen klicka för rätt beteende. Det går snabbt att klicka fel och förstärka nåt jag sen får träna bort igen…

Jag har filmat en del och ska fortsätta filma så det blir lite filmer framöver. Nu har vi sommaren på oss att träna vidare och läsa igenom materialet.