Månadsarkiv: oktober 2011

Dagens utflykt

….gick till KS-terapeuten med Bruno. Det var dags för en ny behandling. Nilaq fick förstås hänga med i bilen men inte följa med in för hon vill gärna vara medelpunkten =) ‘

Terapeuten konstaterade att Bruno gick mycket bättre nu och att han kändes mer stadig i bakdelen. Skönt när någon som inte ser hunden varje dag kan säga det, jag känner mig mer och mer hemmablind och har nu svårt att se ev framsteg även om jag kan mäta med måttbandet och se att låret lagt ut.

Idag var det ganska lugnt, han härdade ut fast det blev jobbigt mellan varven och då fick vi övertala honom lite så la han sig igen.  Tänk vilka kämpar de är våra hundar. Men han känner ju säkert att han blir bättre även om det är besvärligt precis  när hon är där och petar. I december ska vi dit igen.  Får se hur han reagerar denna gång, tydligen lossnade en hel del i nosen på honom bland alla småben där. Hans luktsinne har definitivt kommit igång eftersom han nu är så intresserad av dofter (och mat i buskarna). Sen tyckte hon det var bra om jag fortsatte med rörelseträningen för han har definitivt mer muskler i vänster ben nu. Vi har ibland tagit en lite längre eftermiddagpromenad (inte bara kissrunda) och Bruno har då varje gång blivit haltare efteråt. Men igår gick vi lite längre igen och idag verkade han inte ha problem så det blir bättre även där. Vi längtar ju så efter skogen och nu känns det nära att kunna gå i skogen igen.

Sen svängde jag förbi några djuraffärer. Har sett ett koppel som har ett extra handtag nära fästet så man ska kunna ta ett närmare tag om det behövs. Och Bruno kan ju fara iväg efter löven nu med en faslig fart. Inte bra om han kommer ut i vägen då så ett nära handtag vore bra. Men inte hittade jag ett sånt koppel fast det finns så många sorter nu. Alla hade dock ryckdämpande koppel men precis det vill jag inte ha på Bruno. Får kolla på nätet, kanske går det att hitta där?

Annonser

Lite av varje

I helgen tog jag en bild på en av alla de härliga björkarna som nu lyser gula mot den blåblåa hösthimlen. Nu var det inte fint väder i Stockholm hela helgen men ena morgonpromenaden fick vi njuta av härligt väder. Så den björken får vara bakgrund i bloggen ett tag.

Jag läser på i boken och måste säga att den verkligen är intressant. Det är mycket han skriver som jag känner igen från mig och mina hundar och även klienter och deras hundar. Sen är det intressant att läsa om hans uppväxt som son till USAs förste (?) professionelle hundtränare som var en kändis på den den tiden, lite som CM idag vad gäller att vara populär och delta i olika program och ge råd till allmänheten.  De hade en stor anläggning som de tog emot hundar på för träning och folk betalade mycket pengar för att få sina hundar dresserade av Behan. Och hur sonen sen valde att gå sin egen väg när hans tankar kring hundar och hundträning inte längre stämde överens med hans fars. Hur motivationsträning istället för dominans kom in i hans liv och hur han började se hundar på ett annat sätt och hur han började jobba med tyska yrkesdressörer. Intressant nog ges en helt annan bild av de tyska skyddshundstränarna på den tiden än den bild jag fått idag när filmer med hundar som piskas och rycks omkull visas på bl a youtube. Då var mottot att motivation är nyckeln och en hund som morrar är osäker och behöver träna den situationen tills den är säker. Och de menade då att man avbryter och backar i träningen, inte att man straffar hunden när den morrar. Inga piskor eller sparkar behövdes….  Så det är många intressanta delar i boken. Vad gäller känslorna och hans flockmodell så återkommer jag när jag är klar med hela boken och förhoppningsvis har fattat hans tankar.

A propos känslor – igår blev jag uppringd av ett tv-produktionsbolag. De undrade om jag ville vara med i en serie som går på 5an, det skulle handla om annorlunda arbeten. Det kändes smickrande och intressant i typ 2 minuter för det visade sig vara serien Outsiders och de var intresserade av endast en liten liten del av allt jag gör – gissa vilken? Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Kanske var det dumt att tacka nej men det kändes bara så inte mig och oseriöst. Och med tanke på vad de visat tidigare i serien (jag kollade på hemsidan eftersom jag inte följer serien) kändes det som om deltagarna var ganska exhibitionistiskt lagda och visst, det ska ju vara bra underhållning.  Inte så att de var dömande eller förnedrande kring dessa personer men urvalet säger en hel del. Så nej, ni kommer inte att få se mig på tv i de sammanhangen.

Idag var jag och ombesiktade bilen. Och den gick igenom, hurra!! Det blev lite konstigt för grabbarna tyckte att lagningen var så himla fint gjort och så fruktansvärd dyr. Jaja, men säg då vad det ska kosta tänker jag. Hur ska jag veta sånt? Nu har jag en deluxe-kärra som kommer att köra på bra långe till förhoppningsvis. Och det är tur det för med alla hundhår i den lär den aldrig gå att sälja…..

Fortsättning föredrag

Igår var det dag 2 på föredraget och nu pratade vi om hundraser och hundspråk. Tanken var att vi skulle titta på och  analysera filmade hundmöten men de ligger på en videokassett och efter att 2 (!!) videoapparater strulat gav jag upp och tog med mig bilder istället. Det gick bra det med men film hade varit bättre. Så för framtida bruk måste jag nog spela över filmen till dvd. Nån som vet hur man gör?

I alla fall vart dagen både kul och inte lika ”tung” som första delen. Och tänk vad härligt att få prata hund en hel dag med entusiastiska åhörare. Jag har nog världens bästa jobb!

Bruno mår tack och lov bättre igen. Efter så många dagar med dålig mage är det lite känsligt att fasa över till normalkost igen, många hundar blir dåliga igen då. Men efter 4 dagar med vom (uppskattat av hundarna) har vi nu kommit tillbaka till normal mage och vanlig foderstat på bägge hundar. Jag vet ju inte om det var höstens maginfluensa eller nåt han ätit men jag tror nog det första eftersom Nilaq hade en släng av det.

Nu i veckan ska också bilen ombesiktigas, jag hoppas verkligen att den går igenom efter det omfattande rostarbetet som gjorts. Får se om jag hinner redan imorgon. Utan tidsbokning är det svårt att veta hur länge man får vänta…..

Annars läser jag på i boken om hundar och våra känslor. Det blir en del pauser för att tänka efter vad han egentligen menar med det han skriver så det går långsammare än vanligt. Men intressant är det!!

Stackars Bruno

Så här kan man också sova!

Bruno har nog haft ett par av sina sämsta dagar på länge….. Dels blev han magsjuk innan helgen, det blev alldeles mjukt och krämigt det som kom ut och sen fick jag springa ett par nätter och det bara sprutade…. Inte skoj fast mitt i eländet var han glad och pigg och jag glad att han efter 3 år äntligen ”säger till” att han behöver gå ut. Ja eller säger till och säger till, han väntar på att jag ser honom och går då ut mot hallen. Svält och vila blev det i alla fall och självklart lyckades han äta nåt i buskarna ute =(

Men sen i söndags kräktes han plötsligt 2 ggr.  Och igår kväll vek sig bakbenen på honom så han trillade omkull flera gånger i köket. Inte roligt. Jag fick mer eller mindre bära honom till sovrummet. Och då såg han varken glad eller pigg ut. Men igår fick han så en liten portion vom och idag har han fått vom 2 ggr och nu är han pigg och glad igen. Han fick även en dos silver i söndags och en dos till igår. Troligen var väl slemhinnorna i magen så irriterade att när han fick en slatt a-fil på söndagen så vart det för surt och det kom upp igen. Och igår var det nog matbristen som gav knäsvagheten….. Han var inte uttorkad, det kollar jag regelbundet. Skönt att se honom piggare igen idag!

Vad spelar känslor för roll?

När man lyssnar på olika hundtränare så har alla olika uppfattning om känslor. En del ser känslor mer som ett störande inslag i träningen och vill att du som hundägare ska vara så neutral som möjligt. Andra vill att vi endast inriktar oss på själva beteendet och därmed utesluter ev känslor. En del hundtränare trycker på att  det vara kul, att träningen sker med glädje.  Eller att du som hundägare ska lägga dig i ett emotionellt läge och sända till hunden.

Men säger detta något om hur känslor påverkar oss och hunden? Jag tror de flesta som lever med hund tycker att det är mycket känslor inblandade. Glädje och skratt när vi trivs och har skoj ihop, kanske roliga aktiviteter vi ägnar oss åt tillsammans med hunden. Gråt och tandagnisslan när hunden inte gör som vi vill. Rädsla när hunden visar aggression. Skam när vi ser andras blickar på vår ”hopplösa” jycke…. Många känslor är det.

Har hunden känslor då? Det är ju svårt att alldeles säkert svara på. Fast jag tror de flesta idag anser att hundar har ett rikt känsloliv. Och att de är duktiga på att läsa våra känslor och avläsa hur vi mår. De flesta har säkert haft en dålig dag som blivit betydligt bättre när hunden visar oss omtanke eller lockar oss till skratt med sina tokerier. Likadant kan vi se hur hunden beter sig mer illa om hundägaren själv har en dålig dag, kanske pga värk eller sjukdom.

Jag minns att Nelson var precis sån, en ibland vidrigt ärlig spegel av mig och mina känslor. Mådde jag bra och var i balans så var han en drömhund. När han betedde sig illa och var allmänt jobbig så behövde jag bara se hur jag mått de senaste dagarna för att se sambandet – mina dippar blev hans aggressiva utspel. Det tog mig många år att se detta. Egon var mer avskärmad men med honom hade jag inte samma band heller. På ett sätt litade jag mer på Egon i olika sammanhang även om han också kunde ställa till det.  T ex var han väldigt känslig för personer vi mötte, han kunde gå emot med glatt viftande svans för att precis framför en person börja vrålskälla mot dom…… Bruno är inte heller lika sammanflätad med mig, han har sin egen ”autistiska” värld där han bara är glad och lycklig och jag inte kan nå honom alla gånger. Men det gör också att när han har sina dippar behöver jag vara i balans. Vi ska definitivt inte köra behandlingar samtidigt, om vi bägge dippar synkat blir det väldigt jobbigt. Nilaq är instämd både på mig och på Bruno. Det märks så väl att om Bruno har bra dagar så är hon väldigt harmonisk, har han dåliga dagar har  hon taggarna utåt. Lika med mig. Hon speglar verkligen flockens emotionella status med sitt beteende.

Självklart blir det pinsamt ibland. När hunden läser min ovilja och gör ett utfall och jag ska låtsas vara trevlig och släta över….. Men ibland blir det också väldigt bra av precis samma anledning, hundarna ger uttryck för det jag känner.  De går t ex gärna fram och charmar vissa män…. Ja vad ska jag säga, vi är alla djur =)

Den amerikanske hundtränaren Kevin Behan har skrivit en bok om hur hundar reflekterar våra känslor med sitt beteende, ”Your dog is your mirror”.  Än så länge finns den bara på engelska. Men den ska jag läsa nu och se vad han har kommit fram till i ämnet.

And now to something completely different

Det är inte bara Bruno som varit på koll, även bilen var på besiktning. Tyvärr gick det inte lika bra utan den måste visas upp igen efter åtgärd.

Jag älskar min bil. Vi har över åren blivit goda vänner och den har funkat över förväntan. Startar alltid. Går även när bensinen i princip är slut. Kan lastas med så mycket saker så man häpnar. Den rullar och rullar och rullar. Och hundarna trivs i den. Och den är röd. Men den är också ganska gammal nu och varje gång det blir nåt fel kommer frågan upp om man ska åtgärda eller byta bil. Hittills har den blitt lagad och fixad. Kanske inte så väl underhållen som man kunde önska men jag kan inte själv och då får plånboken styra.

Nu är det rosten som fått härja lite för fritt och sidobalkarna måste bytas. Det betyder att bilen måste röjas ur helt för att inte inredningen ska ta eld under svetsarbetet. Spännande. Det är grindar och hundgrejor som ska ur, filtar och div bra-att-ha-saker som samlats bakom framsätet…… På verkstan kommer de att ta ur säten och allt annat och jag fasar lite för vad de kommer att hitta…Förutom miljoner hundhår, vita, stickiga, vems kan de vara? brukar de fåtal dammsugningar den upplevt resultera i en förstoppad dammsugare…. Var kommer allt ifrån?  Nåja, jag borde hinna dra ett varv eller två med dammsugaren efter att bilen tömts och innan den rullar in på verkstan. Den ska lämnas in på fredag efter lunch och förhoppningsvis hämtas på måndag förmiddag. Vi får se. Nu måste jag fundera över var bilgrejorna ska ligga över helgen…..

Sökfunderingar

Nilaq visar att det går alldeles utmärkt att söka i vatten också!!

Har såklart inte kunna släppa att det blev så konstigt i onsdag på sökträningen.  Det ligger och maler i bakhuvudet =)

Så igår satt jag mig och funderade igenom vår sökträning.  Det borde man väl göra lite då och då och inte bara när det dyker upp problem.  Vi har ju inte tränat så mycket annat, i alla fall inte på kurs, och  kanske kan man säga att Nilaq är otränad. Fast hon har ju fått lära sig en massa i vardagen.

Det jag kom fram till är

  • jag har själv ganska begränsad erfarenhet av sök och har inte haft en tydlig bild av hur det ska se ut när det är klart. När jag inte vet kan jag heller inte vara tydlig för Nilaq.
  • jag känner Nilaq som individ och vet hur vi tränat in andra saker hittills. Hon lär sig fort, det räcker ofta med en-två repetitioner. Men hon behöver få upprepa det lite då och då, bli påmind för att inte glömma
  •  Nilaq var jätteduktig första terminen, det gick framåt varje lektion och det var träning varje vecka
  • under andra terminen lärde hon sig att springa längre ut men slutade samtidigt hålla kvar rullen ändå fram till mig. När vi tränade med en annan grupp ville hon inte markera figgarna. Andra terminen var det också träning varje vecka.
  • tredje terminen har hon varit ojämn och vi har inte träffats så ofta. Nåt skick har gått jättebra, ett annat inte så bra. Ibland har hon inte velat springa ut och ibland har hon inte velat visa. Hon har inte tagit rullen alls. Tredje terminen var det träning varannan -var fjärde vecka

Det jag tänker i första hand är att

  1. Träningen har gått lite för fort fram, trots att hon gjort rätt har hon inte förstått fullt ut och nu när det blir svårare brister det. Stegen har kanske varit lite för stora och hon vet nu inte alltid vad hon ska göra. Det är därför hon ser så ointresserad ut.
  2. Eftersom hon inte har förstått kan hon inte generalisera. Nu när andra personer figgar förstår hon inte att hon ska söka dom, markera dom och visa dom för mig.
  3. Jag skulle ha tagit tag i rullproblemet mycket tidigare. Nu har det blivit felinlärning.

Hur gå vidare? Ja här behöver jag bolla med instruktören så klart. Men för mig känns det som att det naturliga vore att gå tillbaka i träningen, börja om från början. Det skulle betyda att

  • köra med olika figgar från start och att jobba mycket med lek och godis ute hos figgen
  • figgen behöver kanske inte ligga så långt ut som 50 m. Hon verkar säker på vittringen, hon är bara inte intresserad av att söka ”fel” personer….
  • börja med lösrulle igen. Att figgen har en rulle i handen som hunden får ta med sig till mig istället för att ha rullen hängande i halsbandet. Eller kanske en svensk rulle? Då sitter rullen fast i en ände på halsbandet. Den slänger mer när hunden springer, kanske föredrar hon att hålla den i munnen då? Kan ju testa….

Ja ja, alltid har man nåt att fundera över. Och får väl se om jag kan bolla med instruktören. Det finns ju sällan en rätt eller fel väg utan det beror ju på hunden vilken väg som är mest rätt.

Ska kolla hur irriterad hon blir av att ha sökrullen slängandes redan på em-promenaden tror jag!!

Nu ska vi ha en skön söndag =)

Gårdagens sök

Nilaq i sin nya sökväst

Ja igår var det sökträning. Det har varit torsdagkvällar men med höstmörkret måste vi träffas tidigare och att få ihop 4 personers almanackor – ja ni kan ju tänka er. Så det blev igår och sen blir det nog en lördag längre fram.

Vi blev 2 ekipage igår och nu skulle vi eller hundarna söka personer de inte umgåtts med tidigare. Det var 2 unga killar som ställde upp, det tackar vi för!! Vi drog lott och Nilaq fick börja. Den här gången tittade hon ganska ointresserat åt bägge hållen när vi gick mot sökstället, gav inga ledtrådar. Vi hade vår stig som vi gick längs och fick veta på vilket avsnitt första resp andra figgen var. Men inte åt vilket håll de låg utan det skulle vi själva lista ut. Nilaq visade inget direkt men jag valde det håll som vinden kom från och skickade henne åt det hållet. Eller försökte. Inte ville hon gå ut och kolla. Utan hon lullade runt lite och vinden kom ju från det hållet så hon stod och vädrade men det triggade inte igång henne. Sen provade kursledaren att skicka henne men samma sak, hon gick runt lite utan att ge sig ut. Så figgen fick ropa hennes namn. Det hörde hon men först på 3e ropet satte hon fart. Och kom tillbaka efter en stund dock utan rullen i munnen. Koppla och påvis. Inte ville hon visa heller. Kändes mer som en promenad i skogen…. Men så bad vi figgen ropa igen och då visste vi ju  var han var och Nilaq gick dit och fick godis men hon vart liksom inte glad som hon brukar vara. Hon hade i alla fall varit fram till han innan hon sprungit tillbaka även om hon inte tagit rullen.

Tillbaka till stigen och gå längs den och till nästa avsnitt. Nilaq visade inget nu heller men jag skickade henne åt andra hållet. Hon ville inte ut nu heller och efter samma ”trams” som innnan fick figgen ropa och då sprang hon ut. Kom tillbaka ganska fort utan rulle men vi antog att hon hittat honom.Hon ville inte visa riktigt nu heller men jag började gå lite sakta och plötsligt blev hon på och jag sprang med och så kom vi fram till killen. Men denna gång hade hon inte kommit fram till honom utan han berättade att hon sprungit jättefort och hoppat över honom och sen sprungit tillbaka till stigen. Eh, jaha? Kanske är det skendräktigheten? Eller att hon befinner sig i en svacka?

Nåja, nu fick vi vila och det var Lokes tur. För honom är det en utmaning att söka efter manliga figgar, han skäller gärna på män men det gick bra för honom. Han ville först inte ut heller men så kom han på och sprang ut fint och även på andra figgen sprang han fint. Lite skall men inte mycket alls.

Nu var det lite halvmörkt men vi körde ett skick var till. Så på med allt på Nilaq igen och skicka. Hon visade inget men pinkade på ena sidan stigen så jag valde den och fick jag veta att jag/hon valde rätt håll (mest för att hon ska lyckas i detta skede). Men samma visa igen, hon ville inte springa ut. Så nu får jag klura lite på varför hon gör så? Men jag tror att en viktig sak är att hon älskar att söka just kursledaren och när hon står bredvid vet hon ju att det är en annan där ute och då försvinner en stor del av hennes motivation. Så hur lösa detta? Många roliga andra figgar med mycket skoj belöning kanske? Eller träna oftare? Kanske blir det för långt mellan gångerna nu. Vi var ju borta en gång också. Och nu blir det kanske en månad till nästa som även är sista gången.

Avslutar med en bild till på Nilaq där man ser mer detaljer på västen. Och ja, hon har även ett matchande sele och koppel men det hittade jag inte när vi skulle iväg så det blev lite ”colour clash”. Västen är måttbeställd hos http://www.doglegdesign.se