Upp och ner

Bruno var ju oförskämt pigg och busig efter sin andra behandling. Det höll i sig i hela 5 dagar och sen ”kraschade” han och blev både stel och halt och mer reaktiv på precis allt ute.   I och med att vi bor som vi bor blir det besvärligt med promenaderna när han har sina svackor.  I helgen kastade han sig plötsligt mot en kille i 10-års-åldern som kom gående emot oss. Kopplet gick av. Inte så bra. Nu hände inget, Bruno tappade balansen och satte sig på rumpan men det var snopet att stå med en koppelstump i handen. Grabben brydde sig inte, det hände ju heller inget, men Bruno hade ju lika gärna kunnat landa ute i trafiken… Så nu är det ett stadigt textilkoppel på som förhoppningsvis håller bättre. Bruno tuggar ju lite maniskt ibland och även koppel kan hamna i munnen på honom. Läder tål inte det så bra…. Nu efter 5 dagar tycks det ha vänt igen, tack och lov.

Det här med koppel är ju ett dilemma ibland. Nilaq får nu gå i flexi på morgonpromenaderna. Hon kan ju gå lös men just nu är det så mycket kaniner där vi går och vi har även hittat en död kanin (troligen hund). Stumpan har ju redan haft ”jaktlycka” och nånstans blir det svårt att motträna om hon har det för ofta eller tätt inpå… Nu vet jag att kaninerna i stan är klassade som skadedjur men det är inte vad ”allmänheten” tycker oavsett om man skjuter av dom eller inte. Hundar får inte ta kaniner.  Flexi är ju sådär. Särskilt med flera hundar så blir det alltid trassel. Men det ger lite mer frihet och utrymme. Bruno kan däremot inte gå i flexi just nu, han är för ofokuserad, skulle fara ut i gatan i jakt på ett löv….. Och med tanke på hur mycket det kräver av hundägaren är jag förvånad att folk tycker så mycket om flexikoppel och hur de används. Även på kurs kommer de ibland men då får de faktiskt byta. Trots att de snurrar in sin egen hund, andras hundar och diverse människoben så vill de ha flexi på kurs……

Nilaq har också varit lite upp och ner. För nån vecka sen hittade jag en blodfläck i sängen och trodde att hon satt igång att löpa. Hade hon hållit schemat hade hon löpt i början av juli, nu har det hunnit gå 2 månader till. Om hon fortsätter så kanske hon kommer ner i ett löp per år. Hurra! I alla fall var det falskt alarm. Men det har hänt förut. Så det är ju på gång. Och när jag kom hem idag var det typ 8 droppar i hallen, hon har väl legat och sovit där och inte hunnit städa. Skönt att hon är igång men nu blir det lite passa för att se hur det funkar med sökträningen. Vi träffas igen nästa vecka och då är hon förhoppningsvis inte i höglöp än. Löptikar får vara med på kursen men hon är ju så kär i ena hanen och skulle nog bara vilja göra valpar om de träffades….. Vi får se. Men även om vi kanske inte kan gå så missar vi bara en gång, det är ju bra.

Vädret är ju också upp och ner minst sagt men det är ju som det är.

I helgen är det TTouch igen. Nu fortsättningskurs och även den inomhus, lika bra det. Det ska bli jättekul att träffa alla igen och se om de har lika häftiga erfarenheter sen februari. I januari 2012 kommer en ny introkurs, anmälningarna har redan börjat komma men än finns det platser för dig som vill gå med hund. Utan hund finns egentligen alltid plats.  För anmälan och/eller mer info mejlar man info@prickigahunden.se

Då var vi igång igen

Lycka är….. att springa i full fart i skogen ledd av en doft i näsan och sen hitta sin älskade fröken bakom ett träd!! I alla fall om man heter Nilaq Malamute. Oj vad skoj det var när vi samlades igår kväll för en första sök omgång efter en hel lång sommar. Det visade sig att nästan ingen hade tränat så värst mycket under sommaren så nu skulle vi först kolla vad hundarna kom ihåg. Alla var superduktiga!!

Loke schäfer fick börja och liksom efter förra uppehållet så har allt fallit än mer på plats för honom. Och han älskar verkligen att söka. Upplägget var detsamma för alla 4 hundarna: det första skicket gjorde vi på vallat område med figge som går ut synligt. Andra skicket på  vallat område med figge som går ut utan att hunden ser. Tredje skicket på ovallat området med figge som går ut utan att hunden ser. Här skulle vi dessutom försöka kalla in hunden om den spårade istället för att söka. Med Loke gick första och andra skicket klockrent, på tredje gick han på spåret så matte fick ropa in honom och skicka på nytt och då gick han rakt på. Superduktig!! Sen ville han förstås fortsätta och kunde inte alls förstå att de andra hundarna skulle få springa…..

Sen fick Indra Malinois träna och hon jobbade klockrent på alla tre skicken. Kul att se för nuvarande ägare började förra terminen och de kunde inte sök men hunden var tränad av sin första ägare så för dom har det gått fort att få bitarna på plats. Indra tvekade inte en sekund att kasta sig rakt ut och hon är en sån som skäller eller skriker till av glädje när hon startar, så laddad.

Nilaq var inte sämre hon. Hon blir ju taggad när vi kommer till en ny plats men efter 4-5 minuter är hon lugn. Passivitetsträning lönar sig! Så även om hon ibland kastade sig när hon hörde de andra skicka sina hundar så satt och låg hon mest hos mig. Däremot tyckte hon att en viss omgrävning krävdes, det blev en nätt liten grop på 2×2 m…….

Föremålsintresse

Första skicket var spikrakt på och hon greppade rullen direkt när hon kom fram och hade den i munnen till en meter ifrån mig. Yippiii! Andra skicket sprang hon först upp på en liten höjd och sen rakt på figgen. Denna gång släppte hon rullen när hon fick syn på mig. Tredje skicket på ovallat område var hon helt fokuserad på doften av spåret och hur jag än försökte rikta henne ut i sökrutan spanade hon bara åt spåret till. Så när jag skickade henne sprang hon förstås mot spåret – och lyssnade inte på inkallningen utan fortsatte – och sen tvärade hon i skarp vinkel när hon fick vittring av figgen. Hon tog tydligen rullen men måste ha spottat ut den när hon fick syn på mig. Nu var det så pass mörkt att det var svårt att se rullen. Alla 3 ggr visade hon på bra. Min duktiga tjej =)

Sista hunden igår blev Ikarus Riesenschnauzer och han är så busig och lekfull men där har det hänt mycket över sommaren. Han fick springa alla skicken i mörker på vallat område och se figgen gå ut två ggr på raken och det gick jättebra för honom. Det var en hel del lösa hundar som sprang och skällde på håll och han valde varje gång att söka efter figgen och komma tillbaka till matte. Så duktig!!

Eftersom det hann bli så mörkt ska vi börja lite tidigare nästa gång som blir om 2 veckor. Tills dess ska jag jobba med apportering/bära saker i munnen mot mig så hoppas jag vi kan komma över det här med att spotta ut rullen på vägen.

Stumpan var nöjd och trött när vi åkte hem och även idag är det en nöjd hund jag har =)

Esther Williams

Igår var det simning för Bruno igen. Nu fick han simma utan koppel för att se hur hans teknik och stil har utvecklats.

Det är roligt att se de olika simstilarna som hundar har. Bruno har vi döpt till Esther Williams.  Hon var en filmstjärna som simmade sig igenom Hollywood-filmerna på 40-talet i en sorts dans i och under vatten, lite konstsim. Och Bruno har stora likheter. Han simmar gärna i figurer, t ex små volter. Alldeles i början höll han dessutom huvudet under vattnet ibland med det händer faktiskt inte längre. Han skrattar, eller ja gapar stort, med bollen i munnen och paddlar liksom på i bassängen. Och så kliver han i så försiktigt….

Igår simmade han sina små cirklar i vänstervarv – hans högersida är fortfarande starkare – i mitten av bassängen ändå till andra sidan vilket såg väldigt kul ut. Så han blev trött ganska fort.  Efter andra varvet gick han för egen maskin upp ur bassängen och nerför rampen. I vanliga fall blir man väl inte så glad för sånt men Bruno har aldrig gjort det förut så jag ser det som ett framsteg!!

Han fick förstås gå uppför rampen och i bassängen igen och simma ett tag till. Varje gång han gick över i högervarv blev det stänk så han behöver definitivt bli starkare på vänster sida. Och sen blev han tvärtrött trots minipauserna och då avbröt vi passet.

Han har flytväst på men när han blir trött sjunker rumpan ner och då har han ingen framåt-motor utan det blir mycket stänk och stillastående i bassängen. Men det är klart, så simmade ju Esther också, kanske inte lika mycket stänk, men att ligga stilla på ett ställe i vattnet, vackert leende….

PS Nilaq har vi döpt till Therese Alshammar =) Hon drar sina längder på tid med avstamp i kaklet och allt.  Fort ska det gå.

Brunos andra kranio-sakrala behandling

Då var vi iväg till Tungelsta idag, 2 veckor efter första behandlingen. Det gick mycket bättre idag! Bruno har uppenbarligen fått förtroende för Helena och hon kunde jobba igenom honom. Hon började med korset igen och sen fick bröstkorgen sig en omgång. Oj vad han andades tungt då…. Sen flyttade hon till manken och då slappnade Bruno av ordentligt, det såg väldigt skönt ut. Idag kunde jag sitta bredvid på golvet, behövde bara prata lite lugnt i början och sen när hon kom till huvudet så blev han visserligen lite avvaktande men bytte bara ställning och hon fick fortsätta. Vilken skillnad mot förra gången när han fick panik. Men så har han ju fått smälta det som hände efter första gången och tydligen kändes det okej. Huvudet höll hon på längst med idag. Det var på skallen och käkarna och under käken och på ögonbrynsbågen och…. överallt typ. Och Bruno stånkade lite, skälvde till och bytte ställning. Han försökte aldrig resa på sig. Tvärtom låg han kvar en bra stund efter behandlingen, lite groggy kanske?

Nu ska vi komma tillbaka om 5 veckor. Kroppen behöver smälta och bearbeta. Och hon trodde han skulle få en ny utrensning igen. Just runt huvudet hittade hon mycket ”skit” och det kan ju förklara att han tuggar i luften och slickar så maniskt mellan varven, det sitter i tungfästet. När jag frågade trodde hon att det mesta är från valptiden, kanske dålig uppfödning, kanske en besvärlig förlossning. I alla fall har han dragits länge med dessa problem. Så vad bra att han kan bli av med det nu! Trött är han och nu sover han den oskyldiges sömn i sin fåtölj. Så får vi se vilka effekter som kommer de närmaste veckorna. Spännande är det!.

Och nu funderar jag på om man ska boka en behandling av sig själv, jag har ju ett återkommande problem med höger höft…. Ska fundera lite till!!

Bara att erkänna…..

…att den träning som påbörjades i maj med Nilaq, att shejpa in apportering, det dog efter bara 2 ggr. Tyvärr. Men Brunos ben och allt runt det tog över när Nilaq blev frisk igen. Eftersom jag inte kunde fokusera på henne så hon har inte fått den stimulans eller träning som jag hade tänkt.

Vilken tur att söket startar i nästa vecka! Denna termin fanns en fortsättningsnivå att välja där man träffas varannan vecka istället och det passar oss bra just nu. Och eftersom den går senare på kvällen blir det mörkersök halva kursen. Det blir spännande!

Nu är även kombiselen-arbetstecken beställt till Nilaq så förhoppningsvis har vi den i nästa vecka. Då kommer bilder =)

Metod eller person eller personlighetstyp?

Nu är hösten snart här och efter sommarens lata(?) dagar  kommer kurser och träningar igång igen. Och därmed även diskussionerna kring olika hundtränare och träningsmetoder. Hundträningsprogrammen på TV diskuteras i hundtidningar, på hundforum/bloggar och på facebook. En del hundtränare skriver i sin tur insändare eller blogginlägg och ”försvarar” sig och sitt tänk. Och alla tycker förstås olika. Min hjärna sveper då gärna iväg i sina egna funderingar….

Förra (och enda) gången jag skrev om Cesar Milan och varför jag inte tycker hans metoder är bra eller ens användbara skrev för mig helt okända människor inlägg. De har sedan aldrig mer skrivit och troligen inte heller läst. Och tydligen hade de inte läst tidigare inlägg heller att döma av tonen och innehåll. Kritik av idoler väcker starka känslor….. Och det är intressant detta, att när det handlar om hundtränarna på tv eller de som har åsikter om dom så blir det gärna personligt istället för sakligt. De som kritiserar CM tar gärna upp hans bakgrund som fattig och illegal immigrant från Mexiko, ibland är det mer fokus på det än hur hans träningsmetoder går rakt in i svenska hem och hundägare tar efter utan någon som helst eftertanke….

Eller de som kritiserar Barbro Börjesson och menar att hon är personifieringen av 70-talets brukshundsklubb med en ganska nazistisk syn på hundar. BB är säkert jättetrevlig att sitta och fika med som person men det är hennes enahanda sätt att lösa hundproblem som är skrämmande.

Likaså blir det ofta fokus på köttbullen snarare än metoden när man kritiserar den ”mjuka” skolan. Och därmed avslöjar man att man inte alls förstått själva metodiken. Även uttryck som ”velourhuliganer” har visst använts och frågan är om det ens är ett skällsord eller bara en fantastisk inblick i en strukturfascists hjärna?

Självklart formas man som människa av sin bakgrund men hur viktig är den i hundträningssammanhang? Om vi enbart definieras av vårt förflutna så kan vi ju inte förändras, eller? Och trots allt finns det många exempel över hela världen på hundtränare som har gått från den traditionella hunddressyren till t ex klickerträning.

Ändå kan man se att vissa människor bara kan ta till sig en viss typ av råd. Är det kanske personligheten som avgör vad man hör? Eller har lust att pröva? Eller är det först när det går helt emot ens innersta tro som man backar?

När jag möter s k problemhundar tänker jag ofta tillbaka på hur min första tid som hundägare var, alla råd man fick som man inte förstod men ändå provade. Tills jag fick rådet om att lägga ner Nelson när han gjorde utfall eller morrade….  Och jag gjorde det. Jag bad honom faktiskt om ursäkt efteråt (det gick inte alls som jag hade tänkt mig). Men efter den dagen blev jag mycket mer kritisk till de råd jag fick. Och när jag – i all välmening – fick rådet att ”ta tag i honom” efter utfall i utställningsringen men att jag skulle vara noga med ”att domaren inte såg” så tackade jag för mig istället för att faktiskt försöka mig på det. Jag antar att det finns en inre gräns som man når och som vägleder en i val av metod.

Därför blir det också intressant med de diskussioner etologen och hundtränaren Kerstin Malm gärna tar upp – hur vår etiska bakgrund och våra värderingar bestämmer vilka träningsmetoder vi anammar.  Om man som barn inte lärde sig eller mötte empati så kan man som vuxen inte känna empati för hunden och följaktligen inte heller förstå att ett slag eller en spark eller en omkullvräkning kan göra mycket skada – även om hunden för tillfället slutar med det ”dåliga” beteendet. Man ser bara resultatet och noterar inte att det faktum att hunden duckar för en är något negativt….. Eller att en person som är väldigt emotionellt lagd och har en fri uppfostran i botten kan ha svårt för den struktur och disciplin som predikas inom vissa hundkretsar. Och som har svårt att förstå varför hundträning måste vara så inrutad och tävlingsinriktad? Ibland på bekostnad av hundens välmående och hälsa….

Om vi då ser på de som höjer de ”hårda” tränarna till skyarna – är de alla offer för en kravfylld barndom där kärlek ersattes med prestation? Och saknar de alla empati? Längtar de innerligt efter en struktur och en noga fastställd ordning de själva aldrig fick som barn? Eller är det enda sättet att hantera en mångfaldig värld på – genom att bli härskare över sin hund? Ska man helt enkelt tycka synd om dom istället för att tycka att de är idioter? Intressanta frågor som kanske aldrig får ett svar.

Ja så här kan det bli när hjärnan drar iväg =)

Fokus på rätt….

… saker säger pälsbollen så här kommer ett klipp på dagens busrus. Kanske ska testa longering med henne i alla fall?

Och nej, detta var inte varv 1, 2 eller 3 utan varv 4 – då gick det att filma samtidigt som jag höll i flexit =)

Hur använder hundinstruktörer olika inlärningsmodeller?

Ännu ett intressant arbete från Etologi och Djurskyddsprogrammet på SLU

Jämförelse av olika inlärningsmodeller hos hund och attityden till dessa hos aktiva hundinstruktörer av Sandra Isaksson/SLU

”Denna rapport vill belysa olika sätt att kommunicera med och träna hund och även aktiva instruktörers attityd till olika träningsmetoder. För att få lyckliga lydiga hundar krävs det att hundägare har en viss baskunskap om hundens beteende och omvärldsuppfattning, många nyblivna hundägare går en hundkurs för att lära sig detta. Den första kursen en hundägare går lägger ofta grunden för hund och ägares fortsatta relation resten av hundens liv. ”

”Det finns idag många olika träningsmetoder och förhållningssätt till hund, denna studie vill presentera de vanligaste förhållningssätten och träningsmetoderna som används idag, samt utröna vilken kunskap aktiva instruktörer har.”

Läs gärna hela examensarbetet på SLUs egen sida – det var inte alltför teoretiskt 🙂

Vädrets makt

Regn är vackert men opraktiskt vid kurser....

Jaha, så typiskt. Ikväll startar en ny valpkurs och nu sitter jag och hoppas att prognosen stämmer = regn på eftermiddagen men att det slutar till 18-tiden. Inte så lätt alla ggr när man jobbar utomhus…..

Jag gillar regn men med små valpar är det inte så bra att de blir genomblöta och kalla.

bilden lånad på nätet

Reaktion

Ja inte vet jag om det beror på den kranio-sakrala behandlingen och att den löste upp nåt i Bruno men han har faktiskt förändrats. Det kan ju bero på att hösten är på gång och att det är svalare ute men grabben har en annan energi nu. Och det är väl för tidigt att säga att det är permanent men så här långt så….

Det började väl bli tydligt igår och fortsatte idag när han satte igång och drog som en galning mot vattnet. Nu är det inte vattenintresset i sig som är annorlunda och egentligen blir jag ju inte glad när han drar sådant i kopplet – efter all simning är han

Miss Q demonstrerar klassisk stil

förstås superstark – men när han drar så sätter han in bägge bakben lika hårt. Han ser faktiskt ut som en polarhund i det läget =)

 

Och så har han åter börjat med sina glada krumbukter och det var faktiskt ganska länge sen =) Man hinner liksom glömma tills man påminns igen….

Annars har det varit lite snuva, rinniga ögon, nysningar och hosta nattetid, ett väldigt gult bajs (jag vet, favoritämnet för hundägare och småbarnsföräldrar) ett par dagar och att han nu lyfter det vänstra benet högre när han pinkar och inte längre får muskeldarr lika fort när han lyfter det högra benet för att pinka. Allt detta kommer jag nog inte att filma heller =)

Han har dock återigen andats tungt nån gång varje dag – nu lyssnar jag förstås efter det – och det kommer och går. Alltid ska man oroa sig över nåt! Och han har fortsatt gå in i sin egen värld ibland. Men han kommer ur ganska fort så jag vet inte om det beror på vinden – som blåser löv i hans väg – eller på behandlingen. Om 1½ vecka ska vi tillbaka så jag får nog fortsätta notera vad som händer.

Han har fått lite mer behandling med novafonen och verkar tycka att det är skönare än klassisk massage. TToucher får han också nästan varje dag, det gillar han. Svårt förstås att veta vad som gör vad men mixen tycks funka!