Månadsarkiv: april 2011

Grattis Nilaq på 2årsdagen!

Nilaq och syster Qilaq, 6 veckor

11 veckor

5 månader

8 månader

1 år

17 månader

22 månader

2 år

Annonser

Nääähhhhh……..

Ikväll var det sökträning igen. Eller jag trodde det var det vi skulle göra. Nilaq hade dock andra idéer. Jag vet inte om hon kanske är på väg in i löp igen och nu har pms men hon var på ett väldigt konstigt humör ikväll. Hon drog som en dåre från bilen upp till kursplatsen och visst brukar hon vara ivrig men så här? Och så när vi kom fram var hon så uppvarvad, slängde sig mot kursledaren, grävde i backen och hoppade runt.  Nåja.

Det visade sig att det redan låg en figge ute i buskarna, en ny person hundarna inte träffat tidigare. Sen tyckte kursledaren att Nilaq skulle börja. Spännande. Och utgångspunkten var typ där vi stod. Jaha. Satte på sökhalsbandet på Nilaq kopplade loss henne och försökte få henne att titta upp mot skogen där figgen fanns någonstans. Men icke. Hunden hoppade runt och nosade och var allmänt ointresserad. Men så kollade hon i rätt riktning och jag släppte henne. Hon gick några meter och satt sig och kissade. Sen sprang hon till min väska som låg på marken och drog fram en leksak. Ropade på henne och hon kom. Försökte rikta henne mot skogen. Det kändes ju sådär…..

Hon kollade igen och jag släppte igen, pekade med hela armen och  kommenderade sök….. och hon sprang till de andra hundarna. Kastade sig framför sin kompis schäfern och även den snygge riesenpojken. Sen fick hon syn på malletiken och kastade sig på henne. Hej och hå, där var den träningen förstörd. Vi fick isär hundarna och det var väl inga skador (trots att det låter så illa) men nu kändes det ju sådär att släppa henne. Kursledaren ställde sig i mitten och jag provade igen. Nej, hon gick och pinkade igen. Noll intresse för skogen. Så figgen fick ropa hennes namn. Hon ropade väl 2 ggr innan Nilaq alls reagerade men sen så! Då hade det nog gått i alla fall 5 minuter som kändes som minst 30….. I alla fall sprang hon ut till figgen och kom tillbaka men ingen rulle i munnen. Satte ändå på henne kopplet så fick hon visa och det gjorde hon bra.

Sen blev det vila för fröken som inte kunde koppla av. Hon stod och småskällde hela tiden som nästa ekipage sökte. Sen skulle hon få springa en gång till på samma figge och på samma ställe. Men likadant nu – fast inget slagsmål – men figgen fick ropa igen. Nu sprang hon dit och kom tillbaka men ville inte visa, kanske för att jag röt till när hon passerade mig och var på väg mot hundarna igen….? Åh vad det är trist när det blir knas !!!

Nu fick vi en lång vila och hon lugnade ner sig efter ett tag. Jag funderade under tiden på varför det nu blev så här? Och det enda jag kan komma på är just att hon nog är pms-ig. Men redan?? Hon löpte i januari och borde löpa igen strax efter midsommar. Om hon är pms-ig redan nu blir det alltså 2 månaders bitchighet – igen.

Det blev ett skick till på slutet. Då låg kursledaren gömd på en plats en bit ifrån de andra och se där – nu kom Nilaq ihåg vad man skulle göra. Hon spårade fram till markeringen och där tog hon direkt vittring åt rätt håll. Bara att skicka ut och vilken fart hon satte!!! Hon sprang en stor runda och kom tillbaka över stigen och försvann iväg långt åt ”fel” håll. Ropade på henne och tydligen sprang hon över på rätt sida igen utan att jag såg henne för sen hörde jag kursledaren berömma henne. Sen kom hon till mig, jag kopplade upp och bad henne visa men då ville hon bara stanna och kissa igen. Och sen gick det långsamt genom skogen. Men vi kom så pass nära att kursledare valde att ropa så vi gick fram och Nilaq fick belöning. Sen var det klart för oss. Läxa till nästa gång: en figge som redan är gömd när vi kommer.

Nu kommer ju tankarna att mala kring hennes humör ett par dagar…

Smått och gott

Nu när det blir allt varmare så springer Bruno glatt ner till vattnet och ut i vattnet. Han simmar väl inte än men det kommer nog snart efter all träning i poolen. Men det kändes som om en ny bakgrund kan passa här i bloggen. Och så är det dags att leta fram alla  flytleksaker igen.

En som däremot simmar ute är Nilaq. Hon är ju så rolig. Hatar att simma i poolen men igår när hon hittade en äcklig gammal tennisboll och sen tappade den så den rullade ner i vattnet med fart tvekade hon inte en sekund att simma ut och hämta den. Lika så går hon nu i vattenbrynet och traskar runt, drar upp gräs osv. Det måste finnas en bäver längre bak i linjerna…. Hennes fällning har inte riktigt kommit igång så hon ser ut som en sliten raggig nalle när hon är blöt. Ska försöka ta en bild på henne.

Nu i värmen mår Brunos höft bättre. Även om han är halt så har han inte samma kom-igång-svårigheter och han rör sig hyggligt ute. Ofta glömmer han bort sig och jagar efter löv och sätter då i bägge bakbenen. Allt detta får jag nog tacka simningen för. Egentligen är det fantastiskt att en sån ”liten” sak gör så stor nytta. Mer än jag trodde. Vi fortsätter och simma en gång i veckan ett tag till.  Sist var han inte trött efter 20 min oavbruten simning så han är både uthålligare och starkare. Och han tycker om det!

Ikväll är det sökträning med Nilaq igen. Ska bli kul, nu var det 2 veckor sen. Ja vi tränade ju i helgen men det var så annorlunda så vi får se hur det påverkar.  Nu är det ju varmt också så det gäller att ha ordentligt med vatten med. Och myggmedel. Och fästingbrickan. De äckliga krypen är tyvärr också pigga och vakna nu.

Stickor

Nu har jag hunnit ta ett par prov på Bruno. Det ser nog ganska konstigt ut när jag sliter fram en mätsticka, eller ja det är ju som en smal färgglad kartongbit, och håller den in i strålen medan han pinkar. Målet är förstås att inte få kiss på handen samtidigt som stickan blir ordentligt blöt. Som sagt, nu har jag gjort det ett par gånger och börjar få in tekniken.

När stickan är blöt får man vänta en liten stund. Det står 30 sek på paketet men vad jag sett har stickan ändrat färg under ca 1½ minut. Så när det är klart jämför man med bilden på paketet. Också lite knivigt för det är 4 rader och de ska ju ändra färg så man kan se var på skalan man hamnar. De verkar dock inte ändra färg lika mycket på raderna så där står man och jämför och lutar i olika vinklar för att se vad de nu blev.

Men om jag sett rätt så visade första provet i förra veckan 5,5 dvs lite surt. Det andra provet i helgen visade 6 så det rör sig åt rätt håll. Helst ska det  ligga på 6,5-7 och förhoppningsvis kommer vi dit nästa vecka. Det vore så skönt att slippa medicinera…. Sen ska det lämnas in ett prov till veterinären igen, det blir väl runt den 10 maj, då har det gått 1 månad efter samtalet och 6 veckor efter spolningen. Det har varit nån enstaka eftermiddag som det har varit trögt men överlag är det bra tryck i strålen. Ja att man ska bli så fixerad vid såna grundting som kiss….

Och inte bara jag. Vid rengöring av poolen efter simning hittade jag plötsligt vitt gegg i håven. Ingen kunde komma på någon bra förklaring så det är klart att det fanns en misstanke om att Bruno hade en tass med i spelet. Men nu kollade vi extra noga i helgen och efter varje hund (vi är ett gäng nu som åker tillsammans och avslutar med fika) och hittade ingenting som liknade gegget. Förhoppningsvis en tillfällighet som inte återkommer….

Same same but different

Nilaq spanar På påskdagen var vi iväg på sökträning med annan grupp. Vi träffades på en parkering i skogen men slog läger en bit in i skogen men inom  synhåll från parkeringen. Det var bra för Bruno fick sitta i bilen. Det var ju varmt och soligt och mycket av tiden sitter ju hundarna uppbundna. Det blev i sig en bra träning för stumpan som egentligen inte gillar att jag lämnar henne. Nu satt de andra hundarna och skällde så hon tittade på dom. När hon inte stämde upp allsång, dvs ylade.

Det är intressant detta med sök och med träningsgrupper. Det verkar finnas hur många varianter som helst för att träna denna sport. Igår var det en grupp med mestadels folk från SBK (arrakkläder, overaller och kängor) som även tävlar i sök så det var intressant på många sätt. Deras sätt skilde sig både från den kurs vi går nu och den kurs jag gått tidigare med Egon. Några var nog canis-inspirerade, jag tycke jag kände igen en av övningarna från deras bok om sök.

Eftersom det var en träningsgrupp fick alla säga vad man ville ha för upplägg till sin hund.  Nilaq var sista hunden så jag hann se många varianter och figgade även en hel del. Men först vallade vi av sökområdet och markerade gränserna och stigen med snitslar. Och det är klart, detta var en skog där det väl går en och annan men kanske inte många varje dag.  Så vi traskade på med hundarna och sen körde vi en och en. Walkie-talkies och snitslar delades ut till figgarna.

Första hunden, en kelpie, fick göra en ren vittringsövning. Sen var det Loke som fick söka och markera figgar med rullmarkering. Han vart märkbart trött efter andra skicket och ville inte ta sista. Tredje hund, en lapsk vallhund, fick göra en flying-övning, dvs 2 figgar på varsin sida om stigen och sen flyttar dessa sig framåt utåt varannan gång medan hunden går på den andra fiiggen. Eftersom föraren står kvar på stigen blir det mycket viftande  och hålla koll på varandra men det gick ganska enkelt eftersom skogen var platt och öppen, figgarna syntes och man matar hunden med godis tills man  får tecken att släppa iväg hunden igen. Jag måste kolla vad syftet är med denna övning är för visserligen var den rolig att göra men jag fattade inte vad den ska lära hunden mer än att rusa på synliga figgar? Fjärde hunden var en schäfer som skulle skallmarkera. Hon ska dessutom tävla nästa helg så matte ville att vi skulle vara så passiva som möjligt. Så ut och gömma sig. Jag la mig i en grop och väntade och hunden kom rusade förbi utan att markera. Nästa gömställe blev med ryggen mot ett träd. Nu rusade hunden förbi igen först men kom sen fram och markerade. Det blev en sista gömma och då råkade jag hamna utanför det vallade området. Får skylla på solen, jag letade efter snitslarna men såg inga alls. Hunden hittade mig i alla fall fort och skällde ordentligt. Sen var det en welsh springer som fick göra flying-övningen han med. Han ville dock hellre spåra så han fortsatte förbi första figgen…. Sen gick det visst bättre.

Och sen var det stumpans tur. En gömd figge på varsin sida om stigen. Jag skickade ut henne på medvindsidan först och hon tvekade bara en aning innan hon sprang ut stort och länge och förbi figgen. Sen kom hon till stigen men inte till mig utan fortsatte istället ut själv på andra sidan och till den andra figgen. Som hon hittade. Men hon tog inte rullen i mun utan figgen petade in den i munnen och då spottade Nilaq ut den innan hon sprang till mig. Visade på bra och tog en godis men inte mer. Sen fick hon ta figge 1 igen och nu hittade hon henne.  Fortfarande ingen rulle i mun men däremot visade hon figgen för mig. Ville inte ha godis men leksaken var lite kul. Jag är glad att hon verkligen söker på. Men jag behöver fundera över detta med rullen… Kanske ska köra lös rulle igen ett tag?

Ja sen packade vi ihop och det blev en liten fika med schäferägaren, alla andra hade bråttom hem.  De ska enas om ett nytt datum så får vi se om vi blir bjudna igen. Nu var det 6 hundar och det tog 3 timmar….

Själv fortsatte jag inte hem utan iväg till simmet på andra sidan stan med hundarna och så fick Bruno simma. Han var väldigt uthållig, 20 minuter i linor med ordentliga tramp och sen en liten paus innan vi avslutade med frisim. Då plaskade han inget längre utan simmade så fint och lugnt. Han har blivit så himla duktig. Sen var han bra trött och tyckte nog det var skönt att få hoppa in i bilen igen. Städa poolen och fika (igen!) och sen hem  med 2 nöjda hundar. ‘

Det blev en lugn kväll för oss alla tre =)

Glad påsk!

Ja i år lever påskharen farligt!

Kerstin & co

PS Måste bara tillägga att Nilaq faktiskt har blivit riktigt duktig i möten med harar. Även om de springer iväg (vilket de ju gör förr eller senare). Från att ha stått på 2 ben och vrålat kastar hon sig nu bara lite i kopplet och tittar vart de tar vägen. Men hon släpper efter kanske 20-30 sek och koncentrerar sig sen på mig istället. Så vi tackar småvilltet på Långholmen för träningen!!

GoldTreat

Ja så kallas metoden att sätta små guldspiraler runt t ex en led. Eftersom man ofta sätter dom i akupunkturpunkterna (i alla fall i andra länder) kallar man det även permanent guldakupunktur.

I veckan pratade jag med en veterinär på Blå stjärnan i Borås som är den klinik i Sverige som utför ingreppet. Det finns fler svenska veterinärer som är utbildade i metoden men den görs bara i Borås.

Veterinären berättade i alla fall att under de 2 år som hon använt goldtreat så har alla patienter blivit bättre.  Den som det tog längst tid dröjde det 4 månader innan man märkte skillnad. De flesta har noterat förbättringar redan efter 14 dagar då de gärna vill att man kommer tillbaka.  De rekommenderar rehab efteråt.

När jag undrade varför det är så svårt att hitta info om detta och varför försäkringsbolagen inte vill pytsa så sa hon att det inte finns vetenskapliga bevis för att det fungerar. Man kan inte förklara varför det fungerar. Att alla patienter blir bättre spelar tydligen ingen roll.

I alla fall betalar man allt själv. Nu omfattas ju inte Brunos höfter av försäkringen.  För en höft behövs 14 spiraler så då kostar det 11.200 kr. Man lämnar in hunden på morgonen/förmiddagen och hämtar ca 2 timmar senare….. Koppelpromenad i 2 veckor, ett gratis återbesök då de för sin egen skull vill ha återkopplingen och sen ska det vara bra.

Den tyska veterinären pratade om rörelseanalys innan op för att se vilka leder som ska åtgärdas, detta gör man tydligen inte i Sverige. Däremot röntgas hunden före och efter ingreppet för att se att spiralerna hamnat rätt.  Ju mer jag funderar och läser verkar detta faktiskt vara ett alternativ för Bruno.

Bilderna är lånade från goldtreat.com 

Fulll fart i skogen

Ja ikväll var det sökkurs med Nilaq igen och det är full fart! Det som både är trevligt och bra ur träningssynpunkt är att det nu är ljust på kvällen. Man ser hur hon jobbar och det gör det förstås mycket lättare både att berömma och lägga upp övningarna. T ex har hon ju lärt sig att spotta ut rullen under språng mot mig. Och då har jag ju inte vetat om hon varit hos figgen. Nu ser jag henne och kan då reagera på rätt sätt. Ikväll höll hon rullen nästan fram till mig 2 av 3 skick så det tar sig!

Under veckan jag jobbat med att hon ska komma och sitta hos mig i utgångsposition och där kunna hålla rullen mun. Det har jag tränat med leksak först och sen med lösrulle. Det roliga var att hon på första skicket kom och satte sig hos mig vilket hon aldrig gjort innan. Och hon vill ta rullen i mun vid mig sida. Men nu ska vi förstås försöka att få henne att hålla rullen i mun hela vägen in.

Hon fick ikväll ta först ett enkelskick i ny terräng – inga problem men hon hade inte rullen i munnen när hon kom fram, tror hon spottade ut den 25 m ifrån. Däremot kom hon in och satte sig hos mig. Snyggt påvis. Sen ett dubbelskick med en bekant figge och en läskig figge i screammask igen. Det gick jättebra. Masken var inget läskigt alls och hon både sökte fint, greppade rulle bra och kom till mig i hög fart. Spottade rullen 10 m ifrån mig. Visade bra. Att skicka henne direkt åt andra hållet förvirrar henne fortfarande lite. Hon litar inte på mig som skickar utan går ut ett par steg och kollar läget sen. Nu väntade jag ut henne hur länge som helst men sen drog hon faktiskt iväg och hittade kompisen som satt bakom en kulle. Kom som ett skott och spottade rullen 15 m ifrån. Visade fint.

Nu har hon även ett riktigt sökhalsband som man kan se på bilden. Det är ganska enkelt i läder med rulle – det är väl trädgårdsslang tror jag – i ställbara tampar. Funkar alldeles utmärkt. En lösrulle var med också. Så nu ser det ju ganska proffsigt ut =)

Stenar och grus

Igår ringde veterinären, nu hade hon fått svar på proverna. Det visade sig vara ”dalmatinertstenar”. 2 olika, ammoniumurater och natriumurater. Den senare stenen förknippar man med gikt eftersom den kan lagras i leder och då ge upphov till stor smärta. Bägge bildas i ph-sur urin. Att dalmatiner får det beror på att deras njurar inte kan bryta ner puriner, en sorts protein. Man brukar säga att proteindelen i fodret ska vara så lågt som möjligt för att undvika. Eller så får man se till att urinen blir mer basisk.

Nu är det inte första gången jag fär ett sånt besked, Nelson drabbades av stenar efter sin ryggoperation 2002. Och då var det foderbyte som hjälpte honom. Det intressanta är att veterinären då rekommenderade Hills u/d och när jag istället gick över till barf tyckte han det var vansinnigt. Tills han såg provsvaren – för varje månad som gick blev proverna mer ph-neutrala och mängden grus minskade. Kristallerna bildades fortfarande men de kissades ut. Problem solved.

Så när vetten igår började prata om Hills u/d tog jag den enkla vägen och frågade om jag inte kunde få ge Specific CDD istället eftersom jag hade bättre erfarenhet av detta. Jovisst, det gick ju bra. Hon ville även ge medicin, allupurinol. När jag sa att flera bekanta haft problem med biverkningar sa hon kräkningar och att det märkte man ju om hunden fick det…. Men eftersom jag hela tiden påpekat Brunos känsliga mage så tyckte hon det var okej att börja med foderbyte och komma in med nytt urinprov om 1 månad och om det då fortfarande uppvisar för mycket grus sätta in medicin.

Så nu ska jag påbörja projekt basning av urinen. Eftersom jag inte vill ge varken Hills eller Specific (av olika anledningar men främst eftersom de är så näringsfattiga) får det bli mer kalk i maten. Den lösliga varianten dock, så att ev överskott går ut. Och så får jag byta bort de proteiner som är höga på puriner eller oxalatsyra som inte heller är bra: nötkött, viltkött, spenat, kål, broccoli. Med Nelson blev det mycket lammkött istället, något Bruno inte verkar gilla, men det finns ju fågel och keso. Så bara att plocka fram ”hundkokboken” igen.