Kategoriarkiv: BAT

Frans fortsatta utveckling & nya verktyg

20180328_110942.jpg

Sen jag lärde mig om och började använda mig av konceptträningens lekar är det ffa Frans som varit min ”försökskanin” även om Nilaq såklart också har fått sina lekar.

Frans flyttade till oss i januari 2015. Vi började de första veckorna med att bonda och börja lära känna varandra, mest med långpromenader i skogen och här i området. När första stressen lagt sig började vi träna, både för att det fanns förbättringsområden och för att fortsätta lära känna varandra. Koppelgående blev snart bättre men hundmöten blev allt jobbigare och hans svårigheter att koppla av hamnade mer i fokus. Jag provade väl hela verktygslådan på honom – klickerträning, trix- och balansträning, motbetingning och desentisitering, BAT och kompostgaller 😉 Till skillnad mot tidigare hundar verkade han vara tämligen resistent mot att lära sig nya saker – han körde på med samma beteende om och om och om igen ffa här hemma. Han lärde sig nya saker men det tog lång tid. Det kunde också gå bra på nya platser men hemma blev det nån sorts tango – vi gick framåt och bakåt och snurrade runt en stund. Under 2016 lärde vi oss mer om BAT2.0 vilket hjälpte att hantera hundmöten men det ändrade fortfarande  inte grunden…

I början på 2017 uppmärksammade jag konceptträning men det tog några månader innan jag satte mig in i det. Saker och ting började hända när jag sommaren 2017 började använda olika lekar under promenaden för att jobba med valda delar i Frans personlighet. Vi började med lekar för ökad flexibilitet, optimism och självförtroende. Efter några veckor började det hända saker, Frans provade plötsligt andra beteenden i en given situation – han vågade vara flexibel! Efter ett par månader hade även hans optimism ökat och han kunde uppskatta våra övningar på andra platser än vår träningsplan. Nu la jag till lekar för impulskontroll och aktivitetsnivå. Det gick ett par veckor och plötsligt började motbetingningen och BAT2.0 fungera riktigt bra – han kunde skvallra! Så vi motbetingade allt i området – platser, dofter, ljud… Frans blev allt lugnare och tryggare men att gå ut hemifrån var fortfarande en stor trigger. Så nu skippade vi rutinen. I trapphuset blev det fokuslekar, vi lekte oss ut genom porten och Frans blev lugnare.

Vår resa är inte över men nu är promenaderna trevliga och betydligt mer avslappnade. Vi har fortfarande lösa hundar, skällande hundar och oförstående människor omkring oss men Frans kan hantera detta så mycket bättre och även om han reagerar är det i mindre skala, kortare och nu släpper han fort. Vi kan använda våra olika verktyg och Frans har börjat lära sig mya saker. Vi kan träna och leka under promenaden, hans tolerans för stress och frustration har definitivt ökat, och vi jobbar aktivt med på&av-knappen både ute och inne.

Som en sidoeffekt har Nilaq och Frans relation förbättrats, hon har blivit trevligare med honom. Nilaq tyckte ofta hans beteenden var jobbiga och de stressade henne. Nu vill hon leka med honom och vara nära honom.

Så i slutändan har Frans fått det bättre, Nilaq mår bättre och jag har fått en helt ny verktygslåda som kompletterar tidigare verktyg.

Annonser

Mer om Frans

FransI helgen har Frans bott hos oss i 11 månader. Det har ju varit en resa med både fram- och motgångar men nu är vi nog ”hemma”.  Intressant det där med tid och hur vissa saker tar längre tid än trott och andra saker gått fortare än tänkt.

Nilaq och Frans – De träffades 3 gånger innan Frans flyttade till oss och från allra första mötet har de gillat varandra. Nilaq tog direkt in Frans och Frans lärde sig fort att både lyssna på och lita på Nilaq. Detta att ha en äldre eller mognare hund att luta sig emot är så spännande vid omplaceringar. Jag såg det med Bruno som lutade sig mot Egon och jag ser det med Frans som lutar sig mot Nilaq. Det är så fint samspel mellan två individer där den mognare mjukt leder den osäkre och att den osäkre söker ledning hos den mognare individen. Det är ju ingen ”kamp” eller ”styra med järnhand” utan ett mjukt och fint sätt med tålamod och bara när det uppenbarligen behöver visas tydlighet så kommer ett morr eller visa lite tänder. Det fick Frans uppleva de första dagarna och efter två veckor och sen dess har det räckt med ett litet bläng från Nilaq. Ändå känns det som att det inte är 3 månader som skiljer dom i ålder utan 3 år. Och nu när poletten trillat ner vågar Frans också ta för sig i vissa situationer och vågar visa att han blir osäker med ett litet morr som respekteras från Nilaq (hon kan bli jättearg på hundar som morrar på henne). Och den tydligheten smittar av sig på andra situationer och hundar. Som Qilaq som från början tyckte att Frans var knäpp, ohyfsad och påträngande. Opålitlig helt enkelt. Men det har gett sig när han visar att han tar in och lyssnar på finliret. Nu är det bara glada miner när de träffas.

Koppelgående – Frans kom med ett smalt, fast halsband och ett vanligt koppel. Bytte till en sele och lite längre koppel och direkt kom en viss avslappning. Han gick med och bredvid Nilaq och det tog inte lång tid så slutade han dra. Men ibland glömmer han bort sig, t ex när han vet vart vi ska och att vi där gärna tränar eller l20150921_132014etar godis dvs transportsträcka till den mat han dyrkar. Och sen har vi hundmöten då han fortfarande kan glömma bort sig. Så efter att ha provat några olika selar blev det en metizo som sitter bra även om jag fäster kopplet fram. Sitter det fram så blir han inte lika stark och när han blir rädd/überglad så kastar han sig gärna och är stark då med allt adrenalin i kroppen. Men det behövs nu mer sällan, mest när vi ska ut och åka buss eller när alla andra rastar sina hundar. Annars sitter kopplet fäst på ryggen och han går oftast fint. Om inte annat räcker det att strama lätt – halvhalt – med kopplet så går han fint.

Vardagslydnad – i och med klickerträningen har vi tränat mycket på olika små delar men inte så mycket själva vardagslydnaden. Inkallning behöver vi definitivt jobba vidare p20150706_093647å så än går han i koppel eller lina. Även i skogen då han där störtat fram till hundar…. men vi jobbar vidare på det. Annars är han nu trevlig att ha med. Han hetsar upp sig i nya miljöer men där han varit med några gånger slappnar han fort av och kan lägga sig. Även om vi äter…. Och ute när vi stannar och pratar med folk börjar han öppna sig och kan gå fram och hälsa glatt. Nilaq älskar ju att hälsa på folk och nu börjar Frans se att det kan vara lite trevligt. Inte alla och inte hela tiden men med vissa.

Hundar – alla nya hundar är läskiga. Alla. Men beroende på ras, storlek och sammanhang varierar reaktionen. Stora hundar som passerar på håll tittar han på men väljer sen att ignorera och istället lägga fokus på mig eller Nilaq. Mellanstora hundar som tittar på honom – läskigt men är pink_monsteravståndet tillräckligt kan han fortfarande lyssna. Alla krulliga hundar – superläskiga. Små hundar – superläskiga. Men när han sett dom några gånger…. Stora hundar – bryr sig inte, väljer gärna att parkoura eller ta en annan väg självmant. Mellanstora hundar – tar kontakt, vill gå undan. Krulliga hundar – läskiga, kan utlösa flyktbeteende alt utfall men definitivt stark upphetsning. Små hundar – upphetsning men kan med avstånd följa efter och kan ta godis. Tyvärr räcker det med att hunden visar intresse för Frans för att han ska backa rejält igen men ändå…

Hundmöten – ja detta visade sig vara ett större problem än jag anade från början. Men Frans har gjort stora framsteg. Från att bli hysterisk, skrika rakt ut, kasta sig fram, ja få totalt psykbryt så kan han nu istället stanna upp och vända sig mot mig (skvallra) för en godis/beröm och klapp. Stora hundar kan han med lite avstånd ignorera helt. Mellanstora hundar Monsters_Dance_Greenskvallrar han bra på. Krulliga och små hundar är fortfarande svårast men även här spelar avståndet stor roll. Har vi marginal – typ andra trottoarsidan – så kan han skvallra på småhundar även om de skäller men inte krulliga. Om de kastar sig mot oss eller dyker upp plötsligt – vi har t ex en glasruta i porten och ibland går en hund förbi precis när vi ska ut – är det fortfarande för svårt men han skakar av sig fortare nu än i början.

Hälsa på andra hundar går i princip inte. Så fort den andra hunden visar intresse även om det är litet slår det över för Frans. Han har kunnat hälsa på några äldre intakta hanhundar som varit lugna och tydliga. Tyvärr finns ingen av dom kvar. Dalmatiner funkar hyfsat men han blir så brutalt på så i nuläget står vi mest och pratar med andra hundägare utan att han får gå fram. Om Nilaq får hälsa blir han vansinnig. Med Qilaq (Nilaqs kullsyster) går det nu bra men det har tagit lång tid och många många promenader ihop utan att gå för nära innan bägge slappnat av så pass att de nu hälsar/luktar lugnt och sen strosar ihop.

Dofter av hundar och katter börjar han pipa och gny över men kan ibland skvallra. Katter som springer har visat sig vara en stor trigger, likaså hararna på Långholmen, så en hel del jakt i grabben. Om vi måste ta oss förbi en jobbig situation går det dock nu med hjälp av godismagneten (en näve godis framför nosen som han får försöka äta medan vi går) vilket inte gick innan sommaren.

Andra människor – att gå ut med Nilaq är väldigt socialt, hon älskar människor och har många kompisar som gärna hälsar på henne. Hon försöker ofta hälsa även på de som inte vill hälsa. För Frans tycks detta innebära blandade känslor. Han verkar ofta helt ointresserad men när Nilaq fått sina klappar och de vänder sig till Frans ”Ja men du ska väl också hälsa?” så går han numera ofta glatt fram och låter sig klappas och pussar på folk. Det gjorde han inte i början och han gör det inte med alla men med fler och fler och framför allt de som Nilaq varit fram till först.

Vakta hemma – Nilaq är världens sämsta vakthund. Ringer det på dörren springer hon dit och hoppas få hälsa och hon skäller aldrig. Frans skällde när han kom men efter bara någon vecka så slutade han. Han kan voffa till på en del ljud utifrån men han skäller faktiskt väldigt sällan hemma. Men han springer till dörren och vill se vem som är där.

Kurser – vi har gått klickerkursen (4 helger) och överlevt. Svårast dag 1 när all20150228_143811a är ”nya” och lättare dag 2. Fortfarande svårt om de andra deltagarna kommer för nära men ”nära” är nu 5 meter och inte 15 som det var i början. Godismagneten funkar även här. Med avstånd kan han t.o.m. slappna av.  Sen var Frans med på kognitionsdagen 2 men då provade vi  hundarna en och en.  Även om det är svårt att röra sig bland andra hundar så funkar det med koncentrationen på övningarna när vi har vår lilla plats…

Jag – i början upplevde jag att han var väldigt stressad och uppjagad och stängde mig ute mentalt trots att han sökte kontakt fysiskt. Så han fick ta den tid han behövde. Och det tog ett tag men så började han ta kontakt inte bara för att få mat eller klättra runt på mig. Han kontakthar en väldigt bufflig sida och när han bara bröt sig in eller trängde sig på gick jag. Så småningom lugnade han ner sig och nu börjar han bli riktigt fin och försiktig. Han glömmer fortfarande bort sig ibland men då håller jag honom bara lite tills han lugnar ner sig. Nu är det också okej med kroppsvård. Som att klippa klor – ja inte alla på en gång men några då och då och med pauser och godis, då kan han t o m räcka fram tassen själv. Och rensa öron fast det är äckligt att hälla ner något i örat, men torka är skönt. Och att ta på honom och t ex massera lite. Han myser på ett annat sätt, sover mer avslappnat och drömmer en del. Överlag lugnare och mer mogen. Eller nja.

Hälsa på hos andra – mina hundar får gärna följa med till min mamma och min bror och hans familj. Frans har hos bägge varit upp på matbordet och röjt i ett obevakat ögonblick. Så nu får han ha koppel på hos min bror som har öppen planlösning (nödbroms) och bevakning hos min mamma där vi vanligen sitter och snackar i köket. Men han sköter sig överlag bra och lägger sig fort ner och vilar. Även när vi äter. Hos veterinären sköter han sig också. Han behöver mycket stöd men är väldigt duktig.

Mående – Frans mående har också växlat under tiden. Från att vara väldigt stressad i början så är han nu betydligt lugnare.  Han har fortfarande mycket energi och spring i benen men på ett annat sätt och inte samma hysteriska överskottsenergi. Han har fått lite olika behandlingar och för varje blir han bättre (även om han idag haft bakslag efter akupunkturen). Nu hoppas jag att han blir bra och stark i ryggen så vi kan fortsätta med draget, det är så roligt och passar oss verkligen.

Det går helt enkelt framåt. Tänkte på Egon häromdagen och att han behövde över ett år att landa på riktigt och då var han ett år gammal när jag tog honom (även om han flyttat runt mycket innan). Så det tar ju tid. Olika tid. De är ju trots allt individer.

Koppelkompetens

Jag måste erkänna att när jag först läste uttrycket fick jag fundera en stund men insåg sen att det var en översättning av engelskans leash skills. Första tanken var mer åt att lära hunden gå fint i koppel men istället handlar det om att som förare lära sig hantera kopplet så att hunden inte känner det direkt men att det ändå pågår en kommunikation.

Koppelkompetens är en del i BAT 2.0 och därmed en vidareutveckling av från det BAT-seminarium med Grisha Stewart som jag var på för några år sen (kan du läsa om här och här). Hon har tagit in en hel del från TTouchen (som du kan läsa om (här, här och här) känns det och lagt till en modell av promenader som komplement till rena set-ups som vi tränade på och idag använder på BAT- och hundmöteskurser. På dessa promenader tränar du och hunden ert samspel i koppel där du som förare ska stöda men inte direkt styra hunden. I början helt utan triggers och sen med introduktion av triggers på stort avstånd. Promenaderna ska hjälpa hunden att modifiera sitt beteende mjukt och långsiktigt så hunden ska hela tiden befinna sig under tröskeln. Det hela i ett fem meter långt koppel. Så det kräver både mental och fysisk närvaro och kallas därför närvarandepromenader.

Två kvällar har vi roat förbipasserande i Stockholms innerstad genom att knata runt två och två – utan hund! – med ett koppel emellan och träna tekniken. Det kräver mer praktisk träning än en kan tro för gamla tekniker sitter förstås ”mer” i ryggmärgen och detta kräver ett annat sätt att reagera på. Hunden ska i princip inte märka att du styr med riktningsändringar, mjuka inbromsningar osv. utan ha känslan av att lufsa på i sin egen takt. Jätteroligt när det funkar och många skratt när det inte funkade så bra 😉

Om du vill prova på så håller Jenny Afvander på Hoppsan Hundlära i dessa i Stockholm och Uppsala m fl orter (https://www.facebook.com/hoppsanhundar/).

Och så är den nya boken på gång.

leash

Hundmöten – att överleva och träna

Frans011Sen Frans flyttade in har det här med hundmöten och träning av dessa blivit aktuella igen. Nilaq har ju efter tonåren varit väldigt stabil och lättsam när det gäller andra hundar. Inte att hon gillar alla men hon är väldigt tydlig och så länge de inte inkräktar på hennes personliga utrymme bryr hon sig inte nämvärt om främmande. Med Frans är det inte riktigt så….

De första veckorna var väldigt stökiga. Självklart var flytten i sig stressande, allt nytt, ingen relation än varken med mig eller med Nilaq, och förvirring i sig är ju jobbigt för alla. Så då exploderade han så fort han fick syn på en hund och extra mycket när den hunden var liten eller ”lurvig”. Några av de större hundarna fick han efter att vi setts ett par gånger gå fram och hälsa på men även där betedde han sig ”fel” och kastade sig mer eller mindre på dessa.  Så det blev att stryka alla hundmöten. Även på skogspromenaderna gjorde han bort sig omgående genom att springa fram och nypa de hundar som vi råkade möta och som han hann se innan jag såg dom. Så koppel på där också. Och vid eventuella möten fick vi springa bort från stigen och ut i skogen till de andras undrande blickar. Här i kvarteren blev det många vändningar och turer ut i gatan, upp på gräsmattor, in på kolonilotter osv för att undvika möten. Jag såg ju folks blickar…. och totala oförståelse för vad vi höll på med. En del var ju dessutom tvungna att följa efter en för att se om det går att provocera fram ett utfall….och samtidigt visa att de minnsann hade kontroll över sin hund. Vilket ibland ledde till att deras hund gjorde utfall först och sen Frans och sen skällde Nilaq ut allihopa…. 😛 Att hundägare har olika uppfattningar är väl en sak men lite vanligt hyfs vore önskvärt….

Och som med all inlärning så går det som i trappsteg. Efter 6 veckor gick det väldigt bra men efter 3 ”dåliga” möten på raken rasade vi ner på botten igen och fick kravla oss tillbaka upp. Och det är inte kul. Nånstans hade jag väl hoppats på att slippa traggla hundmöten igen men men, det är dessa hundar som kommer till  mig så då får det ju vara så.

Så i början fick Frans egna promenader på kvällen, dels för att han hade överskottsenergi och dels för att träna med honom. Och på vinterkvällarna kommer hundarna inte stup i ett utan lagom utspridda 😉 Men sen kom våren/sommaren/värmen (?) och då kom alla hundar ut. Från alla hörn och kanter och på löpande band. Och av olika anledningar finns just nu inte tiden att gå ut separat med honom. Så det blev lite mycket för Frans och han blev ganska mycket värre. Nilaq blev arg på honom och jag blev lite less. Men trägen vinner heter det ju. Trots allt hade han några ”kompisar” som han kunde hälsa på lugnt och sansat och när vi var på kurs så funkade det fint med de andra hundarna bara de inte kom upp bakifrån. Han var lite Dr Jekyl och Mr Hyde för när han var lugn gick det bra med möten men så fick han psykbryt på vissa och då reagerade han hemskt.

Men nu verkar han faktiskt ha börjat ändra sin inställning till andra hundar. När han får syn på dom – och jag uppmuntrar honom att titta på hundarna – så kan han ta kontakt med mig och behålla lugnet. De får inte komma för nära eller för plötsligt eller vara för stissiga själva men även om de tittar på honom behåller han fattningen. Han kan istället börja göra en massa lugnande signaler som att nosa, titta bort, osv. Han kan fortfarande gnälla och gny men även det kortare och tystare. När han får bryt så lugnar han sig fortare och släpper fort. Och det viktigaste av allt – när han får syn på dom innan jag får det så tar han kontakt med mig och tränger mig för att få en godis istället för att som tidgare ”gå igång i 180 och vilja döda” den andra…. Yay!!

Så vad har vi gjort? Som vanligt är det flera saker där kombinationen i slutändan gett resultat. Vi har kört mycket CC&D som betyder CounterConditioning = motbetingning&Desensitizing = Desensibilisering. Desensibilisering betyder en gradvis tillvänjning dvs när Frans möter en hund ska hans reaktion bli mildare och mildare. För att nå detta resultat sker tillvänjningen gradvis och börjar med minimal dos, i Frans fall en stillastående hund på 100 m avstånd. När detta inte utlöser någon större reaktion hos Frans längre får hunden dyka upp på 75 m avstånd alt gå förbi på 100 m avstånd. Metoden bygger på att en ändrar en faktor i taget och att en vet vilka faktorer som triggar beteendet hos hunden. Genom att sakta utsätta hunden för större påfrestning = hunden allt närmare eller mer rörlig, så kommer reaktionen så småningom bli noll när en hund dyker upp plötsligt och nära. Utfall hos hundar blir ju ofta värre med tiden eftersom de dels märker att utfallet ger mer utrymme och att de ofta hamnar i för tajta möten och måste ta i mer och mer. För att stödja desensibilteringen används samtidigt motbetingnng om det går. Ibland är det bättre att börja med motbetingning för att sen kunna lägga till desensibiteringen.

Motbetingning betyder att en (given) reaktion på ett stimuli ska ersättas med en annan (inlärd) reaktion. Reaktion här är alltså att beteendet och känslan hos hunden ska förändras. Vanligen gör en då så att när en hund visas på långt avstånd = Frans får syn på en hund långt borta så matar jag in en godis i munnen på honom. Tanken är att Frans efter ett tag ska tänka ”vad kul att det dyker en hund för då får jag en godis” och då börja vända sig mot mig för att be om sin godis. Beteendet ändras från ”att gå igång” till att ta kontakt med mig och känslan ändras från ”fara å färde” till ”kul”. ombinaitonen av CC&D är ofta lyckad och effektiv men bygger på att undvika plötsliga hundmöten vilket kan vara svårt i vardagen. Men lyckas en få till många lyckade repetitioner så blir även plötsliga möten mindre provocerande.

Idealt hade nu varit BAT-träning med små lurviga hundar….. Men just set-ups har varit svåra att få till. De hundägare vi känner sen tidigare har nästan alla större hundar, de nya vi möter visar liten till ingen förståelse för Frans beteende. Ett gäng schnauzrar har vi kunnat träna lite med men då CC&D. Ev blir det en hundmöteskurs för Frans i höst.

I praktken har det sett ut som att Frans inte fått hälsa på hundar ute med nåt enstaka undantag. Först blev han förvirrad men han har blivit mycket lugnare av att slippa den sociala pressen ett fysiskt möte utgör. När vi möter hundar har jag snabbt tagit ut ett ordentligt avstånd t ex gått ut på en brygga längs Långholmens strand, bytt trottoar, gått en annan väg eller gått in på en kolonilott, matat med godis medan hunden passerat och sen forsatt promenaden. Har det varit en hund som gått åt vårt håll har vi följt efter en bit på avstånd och när Frans har tittat efter hunden resp gjort lugnande signaler så har han fått beröm och godis. Varje uppdykande hund, både nära och långt borta, har resulterat i en godis för Frans. Har vi plötsligt stått öga mot öga eller nos mot nos har jag vänt 180 grader och gått åt andra hållet och tagit ut avståndet t ex genom att gå in på en gård. Här har Frans ofta hunnit gå igång och fått dras med vilt skällande. Varteftersom Frans själv har börjat välja att byta trottoar eller gå ut på bryggor så har jag kunnat låta hundarna gå undan själva t ex genom att hoppa upp på en klippa och där leta godisar och så har jag själv stått kvar på vägen och ”blockerat” ett ev möte. Ibland räcker det nu att stanna upp och låta hunden passera innan vi fortsätter vår väg. Och Frans står lugnt och tittar och viftar på svansen….

Sen har vi jobbat på vår relation genom att träna varje dag. Vi kör ju klickerträning och grundfärdigheterna tar sin lilla tid. Nosarbete och balansträning både för att öka Frans självförtroende och kontroll och för att vi har kul ihop när vi tränar. Och det är väl det sammanlagda som börjar ge utslag. Även plötsliga möten kan vi överleva. Han reagerar fortfarande men inte alls lika kraftigt och han släpper så mycket fortare. Stora hundar kan han ignorera bra, mellanstora lugna hundar också. Stirriga hundar är svårt och små som skäller ännu omöjligt.

På det stora hela har Frans gjort stora framsteg och det är bara att hålla tummarna att vår träning fortsätter gå åt rätt håll. Nilaq tycker förstås också att promenaderna är trevligare när lillbrorsan inte beter sig som en idiot. Hon får ju också hålla på att flytta på sig och undvika hundar – även sina kompisar. Men de senaste dagarna har hon kunnat gå fram och hälsa om hon velat och jag har stått kvar med Frans. Även om han fått lite bryt då så har han snabbt lugnat ner sig när han inte fått gå fram och den andra hunden hållit sig till Nilaq. Så vi fortsätter träna på och hoppas på bra möten med små hundar också.

Mars

Hm, skulle ju skriva mer regelbundet men hej vad tiden går…. Nu har vi mars! Nästan mitten av mars t o m =)

Vintern har fortsatt grepp om Stockholm och jag verkar vara en av de få som gillar det? Tycker att det är så här ”vårvintern” ska vara – kall, snö, blå himmel och sol. Kan det bli bättre? Inspirerad av, ja vaddå?, har jag gett mig ut på skidor vid 2 tillfällen. E på spark med Qi dragandes och jag på längdskidor med Nilaq i bälte och Bruno springandes lös bredvid. Skidor och pjäxor grävde jag fram ur förrådet. Edsbyn, utan valla med nån spännande tygremsa under och ”musfällor”. Pjäxorna i svart skinn med blå snören. Bambustavar till detta. Allt från slutet av 70-talet…..  Japp =) Förvånande nog gick bägge turer över all förväntan. Men så höll vi oss på sjöisen, Flaten, där det är platt och skare! Nästa vinter, om det blir nån vinter, kanske det kan bli på land men det känns läskigare med träd, backar och andra överraskningar. Nilaq drar men i typisk malamutefart, dvs långsamt. Bruno springer lugnt med och då är han kroniskt halt och snart 11 år. Men det är skönt och vi har jättekul.

Bruno simmar fortsatt och efter 2 pass utan flytväst hade han ett sämre pass och då åkte flytvästen på igen. Nu har han fått ännu en behandling hos Helena och jag tror han kan simma utan igen snart.

Senaste veckorna har även hundmöten gått bättre igen. Kan vara en kombination av droppar, behandlingar och träning tänker jag. Senast häromdagen var han helt oberörd av en lös ”byracka” som sprang emot oss skällandes med ragg över hela ryggen och en matte som stod och skakade en skrammelburk….. T o m när den hunden var på väg fram till oss var han mer intresserad av godisen (och min barska tillsägelse fick hunden att lomma av och till matte som stod kvar med sin burk). Tror faktiskt Bruno kan börja figga på hundmöteskurserna =)

Summering

Vilket rörigt år det har varit! Ska ändå försöka summera det hela….

ttouch lottas foton 070Det började med en helgkurs i TTouch i januari, den fjärde introkursen i raden. Det blev den enda TTouchkursen under året, fast det visste jag inte då.

Eftersom det var relativt varmt blev det en hel del spårande under januari.  Och en valpkurs startade i slutet av januari liksom en kurs i rallylydnad. Men det var nog lite för optimistiskt för sen kom snön och rallylydnaden blev en seg och långdragen historia eftersom vädret tvingade oss ställa in var och varannan gång. Valparna hade mer tur men så var den kursen dagtid =)  Valpkurserna avlöste varandra ända till sommaren. Det var länge sen jag hade så många valpkurser och nu var det verkligen kul igen. thaigrytaJag bytte även kost och började med LCHF vilket gjorde mig piggare och att jag mådde bättre, magkatarren bara försvann!  Några kilo gick jag väl också ner =)

Bruno simmade på under våren/sommaren och fick även några kraniosakrala behandlingar som gav gott resultat, vi hade ju juni som målsnöre, årskontrollen efter hans knäoperation. Det blev mycket behandlingar och olika träningar under hela våren. Nilaq fick hänga med på det mesta. Hon har ju sina c-höfter men en genomgång hos ks-terapeuten visade på bra flöden så hon ska ha ett aktivt liv utan överansträngning. I mars löpte lilla damen och nu märktes en liten förändring, inte lika bitchig utan mer vårdande blev hon.

20120331690-001I slutet av mars var jag på helgseminarium med Grisha Stewart som pratade om och visade BAT-metoden att arbeta med i hundmöten på ett lite nytt sätt. Det blev en träningsgrupp med några av seminariedeltagarna där vi lärde oss praktiskt hur det funkade och  både Bruno och Nilaq fick vara med – en som träningshund och en som figurant. Jag gillade verkligen BAT och hundarna med =)

I mitten på april fyllde Bruno 10 år och sista april fyllde Nilaq 3 år. Det 20120513750firades så klart med lite gott att äta och en aktiv skogstur med spår resp sakletande.  På kurssidan startade en ny rallylydnad under april och denna gång hade vi mer tur med vädret.

Maj kom och gick, mycket jobb var det då. Och en hel del hustittande blev det. Men inte hittade jag ”rätt”.  I maj fick jag växla över till Arbetsförmedlingens nya samarbetsprojekt med Försäkringskassan för återgång till arbetslivet efter långtidssjukskrivning, de kallar det för rehab. Så många idéer och projekt men ändå är allt så fyrkantigt….. Efter ett par samtal med arbetsterapeuten och deltagande på ett stresseminarium var jag efter 3 månader tillbaka på FK eftersom ”jag gör allt rätt” och ska fortsätta på samma sätt under överskådlig tid.

Allt häng i skogen gav förstås fästingarna chansen att kalasa på hundarna. Bruno verkar de inte gilla, han hade 3-4 på hela året. Och sen tidigare har han ett bärnstenshalsband (ärvt från tidigare hundar). Nilaq med sin päls smakar visst bättre. Och hon rullar sig gärna i riset. Henne hade jag en shootag på från maj månad och när den tog slut efter 4 månader blev det bärnsten på henne också, ett för långhåriga hundar. Hon har klarat sig hyfsat, ofta har jag sett dom krypa på henne och kunnat plocka dom direkt, flera har jag hittat när de precis satt sig och plockat dom då. Endast ett fåtal har suttit och blivit stora…. Men i snitt är det kanske 2 per dag. Och tidigare år har det varit betydligt fler.

I juni blev det en utflykt till Norrland, en helgkurs i longering hos Hundraelvan i Åsmon/Näsåker. Jättetrevligt och en kul aktivering för hundarna.  Hela Nilaq 120731002sommaren körde vi på med longering på holmen och jag litade mer och mer på Nilaq när hon var lös =) I juni fyndshoppade jag även en cykel plus en cykelvagn till Bruno men vi fick inte riktigt till det. Nilaq skulle ju springa framför cykeln men ville inte det och Bruno skulle ju åka i vagnen och ville inte det…. Nåja, vi får väl en ny chans nästa vår.  I slutet av månaden åkte vi till kliniken i Söderköping och trots att veterinären var väldigt nöjd med resultatet kändes det väl sådär eftersom benet trots allt är lite för kort.

Juli blev ingen semestermånad eftersom jag var inskriven på AF så jag jobbade på. Man kan inte styra allt. Bruno fick simma varje vecka igen och nu lärde han sig att simma mot jetten. Roligt sa prickeTraveler Digital Cameran och ville inte gå i om inte vattnet bubblade =)

I augusti var det återigen  många husvisningar men inte heller här fanns ”mitt” med. Däremot fick jag tummen ur och hyrde ett separat förråd för att kunna röja undan hemma och förhoppningsvis börja renovera lite. Det var i alla fall planen. En kurs i kantarellsök hann jag också med och Nilaq löpte igen. Denna gång märktes det knappt, bara precis när hon började. Knappt någon pms alls och sen var det istället leksakerna som hon ville ha koll på och sova med. Själv fick jag maka på mig i sängen för att inte nån skulle pipa till om jag IMAG0124råkade lägga mig på en av ”valparna”……

September kom och jag fortsatte åka och titta på olika hus och drömma, packa kartonger hemma och flytta runt möbler. Tänk vad mycket man samlar på sig när man bor på samma ställe år efter år….. I mitten på månaden brann så bilen upp, jag blev stående på Nynäsvägen med läckande oljetråg och rykande motor, tack och lov utan hundar i bilen. Den gick inte att rädda med rimliga insatser så det blev adjö till lilla bilen. Tack och lov fick jag låna bil av en kompis medan jag såg över möjligheterna. En BAT-kurs och ny valpkurs startade i slutet av månaden och på helgerna åkte vi ut i skogen och plockade massor med gula och sen trattkantareller.IMAG0109

I oktober lyckades jag mitt i svampplockningen skära mig illa i fingret och det blev riktigt besvärligt. Operation av senan och nerven i fingret, armen i gips en månad och ”sjukgymnastik av finger”. 100% sjukskrivning och en lång lista på saker jag absolut inte fick eller kunde göra. Allt blev förstås tidskrävande men konstigt nog eller just därför? går ju tiden ändå. Jag har förstås petat i mig en del örter och använt mig av utrustningen för att hjälpa fingret att läka…. På sätt och vis blev detta en tvångssemester för det har varit så få saker jag kunnat göra. Tur mobilen finns där man kan sköta allt med en tumme!

När gipset åkte av i november blev mycket i vardagen lättare och när jag sen i december fick börja använda handen igen lite lätt återkom även lite av lusten. Bruno fick förstås inte simma under denna tid, jag hade ingen bil och fick heller inte köra bil, och livet blev på ett sätt väldigt enkelt och samtidigt komplicerat. geburtstagAtt inte kunna skriva obehindrat blev ett av flera oväntade problem….. I december fick jag börja köra bil och träna handen/fingret med lite mer belastning. Så nu lånar jag kompisens bil igen… Under tiden har det också klarnat vad jag ska ha för ny bil. Och konstigt nog ska det visst vara en mindre bil igen, typ halvkombi. Så förhoppningsvis kan detta lösas under januari då även sjukskrivningen tar slut igen och jag får börja jobba igen! Och packa! Så då tar nog renovering och flytt fart igen hoppas jag. Men det kommer i eget inlägg så småningom.

Nu har snön kommit, det har härligt nog varit en vit jul =) och jag passar på att önska alla som orkat läsa ända hit ett riktigt gott nytt år!! Själv tar jag en lugn kväll hemma med hundarna. De är inte rädda men jag vill heller inte att de ska bli det.  Så gott nytt år på er!!

Vila….?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite orolig var jag nog efter äventyret i onsdags. Men Bruno verkar ha klarat det över förväntan. Lite träningsvärk dagen efter men på fredag när simning var bokad så hade det släppt och han simmade på 🙂 Lite plask i början och sen jämna fina tag. Men denna gång  var det lite ”synproblem” igen, han simmade in i sargen flera gånger…. Och på slutet (40 min senare!!) simmade han inte till trappen utan in i den skålformade sitsen bredvid….. Nåja, det var ändå kul att se att träningsvärken gått över så fort och hur pass stark han ändå är. Han är snygg i kroppen nu också, ordentligt musklad med tydlig midja.  Önskar man kunde säga detsamma…..

Vi har ändå tagit det lite lugnt med motionen fredag-lördag och imorgon får det bli skogspromenad igen. Kanske även spår när det nu inte blev något i onsdags? Vädret är ju minst sagt omväxlande så jag bestämmer oss nog i morgon bitti 😉

Igår var det dags för ett nytt träningspass i BAT. Fredag igen, en dag när inga jobb är inplanerade och det verkar vara så för flera i gruppen 😉 Men denna gång var det inte så lugnt på parkeringen i Vinterviken för det var Parkteater så hur många bilar som helst och en hel del hundar….  Så det blev skolgården istället och där kom det mopeder och trixcyklar i rasande fart …..   Liten brist i planeringen gjorde att vi egentligen hade en massa deoyhundar förutom Bruno som var träningshund. Han fick börja och eftersom han var väldigt trött och skällig redan i bilen fick det bli mot ZigZag, samma som  förra gången. Fantastiskt nog gick det bra trots mopeder och cyklar nära, hundar som skällde på håll och en frestande ”tävlngsledare” som han både knaprade och klängde på… Men hon var mest fascinerad över att en annan hund än hennes gjorde så 😀 Nilaq fick vara decoy till en pinscher och det gick också bra. Mycket är ju för att öva OSS i tekniken. Det är lätt att det blir fel om vi sen ska träna andra och andras hundar och inte är säkra på hur vi ska bete oss eller vad vi ska titta efter. Tekniken är ju extremt enkel men så många saker kan gå fel när man jobbar med djur. Och vi upptäcker hela tiden saker som kan förbättras eller göras annorlunda.

Här hade vi städdag i föreningen idag  och det är ju alltid samma skara som samlas för att göra jobbet….. Och eftersom vi inte har grovsoprum och de flesta saknar bil samlas skiten i källaren och på vinden istället. Men när man är några stycken går det förvånansvärt fort att bära ut allt för vidare transport till tippen. Tror aldrig vi varit klara med ”allt” efter 50 minuter redan? Ja de som skulle köra till tippen var nog inte klara förrän bra mycket senare men ändå.

Nu blir det lite filmredigering så gott det går och Kommmisarie Lewis 🙂

Sommar?

Tänk att jag alltid blir lika överraskad varje år. Nätt och jämnt jag hann hänga undan vinterjackan innan sandalerna kom fram =) För just nu verkar sommaren vara här. Den kan ju försvinna igen imorgon men här och nu är det linne, sommarbrallor (inte helt korta då utan piratmodellen som egentligen är väldigt osmickrande men så sköna) och så sandaler. Som människa går det ju bra att klä på sig mer eller mindre. De stackars hundarna har pälsen på året runt. Fast just nu är det mycket spring ner i vattnet. Plockade en fästing igen på Nilaq i morse, den hade suttit 1-2 dagar i alla fall. Har inte kommit förbi posten att hämta salvan men det blir väl idag eller imorgon. Hoppas det snabbt blir torrt i värmen, då avtar både mygg och fästingarna. Minsta regnskur nu så lär de ”explodera” igen.

Stackars Bruno hade världens träningsvärk igår, hela dagen rörde han sig i slowmotion, så sakta så sakta. Så när jag lite käckt slängde ner honom i kanalen idag (eller drog ut honom i selen då) vart han inte glad på mig. Men han fick gå i två ggr. Det räckte med ett par sparkar med bakbenen så verkade det släppa och han gick bättre. Och i solen torkade han fort. Eftersom vi kom ut lite senare idag än på vardagarna mötte vi W idag. Jättelängesen känns det som och jag kan ju säga att det gick sådär. Visserligen dröjde det en lång stund innan Bruno la märke till W eftersom vi var på ena änden av en gräsmatta och hade godissök och W och hans ägare stod vid andra änden och pratade med andra hundägare men när vinden vände fick Bruno full nos och reagerade förstås. Nilaq hade under tiden lyckats krypa genom staketet och nerför en slänt så mitt i allt skulle jag trassla ut henne…..  Självklart hade jag helt glömt strategin med att jollra så nu stod jag och klickade (funkade sådär eftersom Bruno inte tog godis i det läget) och försökte BATa (funkade inte eftersom vi inte kunde öka avståndet) men det var inte helt kaotiskt. Tills det kom en lös hund som började leka med W som i sin tur drog husse över gräsmattan i vår riktning….. Vissa dagar är det mindre kul. Det var bara att överge alla strategier och istället ta sig därifrån. Vi tvärade genom buskagen. Varför blir det så här?

Nåja, det finns ju annat än hundmöten. Igår behandlade jag en hund som också har visat sig ha problem i ena knät. En dag kunde hunden inte resa sig och när jag undersökte henne reagerade hunden i hela bakdelen och hon gick konstigt med baktassarna, små cirklande rörelser. Jag tyckte det verkade sitta i ena knät och ev nära svansroten och skickade dom till veterinär för att dubbelskolla. Röntgen (som hundägaren hade fått tjata sig till) visade en förändring i ena knät dock inte så att de ställde en diagnos. I samtalen med hundägaren har hon kommit på att hunden faktiskt från och till har haltat men det har ju gått över varje gång och hon har då inte gått vidare med det. Nu är knät svagt (benet viker sig när man klämmer till på insidan), andra bakbenet överansträngt och även en förändring i L7S1 (korset) syntes på röntgen.  Hunden har gått upp i vikt, troligen för att hon skonat sig själv, och nu är det många behandlingar, simning och till viss del medicinering som gäller för att få rätsida på det hela.   Lärdomen av detta är att har man återkommande hälta på hunden ska man absolut kolla upp det!! Idag finns ju även borrelia och anaplasma som kan sätta sig på lederna…. (det hade inte denna hund tack och lov!!) Hunden kommer att bli bättre men förändringen kommer förstås att finnas kvar. Nu ska matte få köra ttoucher längs rygg och bakben så hoppas jag det påskyndar läkningen.

Idag är det inte så mycket planerat utan jag och hundarna ska över till lilla mamma senare idag, det är ju hennes dag idag!

BAT

Igår kväll träffades några entusiaster (vad annars en fredagskväll?) för att träna hundmöten enligt BAT, en träningsmodell för att utöka hundens handlingsalternativ i sociala situationer. Jag har skrivit om seminariet här.

Vi träffades i Gröndal på en parkering under Essingeleden och det visade sig vara en bra träningsplats för de flesta som kom gående gick en bra bit ifrån och vi hade en helt okej ”träningsplan” utan störningar.  Vi delade  upp uppgifterna mellan varandra: en filmade själva träningen och då främst den reaktiva hunden,  en skrev ner vad vi gjorde och hur hunden reagerade, en stod eller gick med sin decoy-hund på det avstånd som bestämdes innan och en gick emot med sin reaktiva hund. Kändes oerhört strukturerat och seriöst 😉

Vi tränade hundmöten med 3 hundar och hade 2 hundar som var icke-reaktiva (decoy) som hundarna tränade emot. Framför allt i början är det viktigt att hunden som ska tränas möter en hund som inte reagerar på hundar. Längre fram kan gärna 2 reaktiva hundar träna med varandra.

Bruno var först ut och decoy var ZigZag, en pumitik på 11 år. Hon är världens coolaste pumi och de har träffats även om det var ett tag sen. Träningen går ut på att när hunden man går med visar en (oftast lugnande) signal så ökar eller minskar man avståndet till decoyhunden beroende på om hunden är en socialt osäker hund eller en ”frustrated greeter”.

Bruno var först ut. Han fick gå emot och så fort han ”upptäckte”  Ziggen så klickade jag, vände och gick därifrån. Godisen fick han när vi gått ifrån en bit. Upprepade direkt och nu markerade jag med ett ”bra!” istället, vände och gick därifrån. Här ville han inte ens ha en godis, att öka avståndet räckte.  Det var ganska svårt att läsa hunden snett bakifrån, kopplet ska helst vara 2 m långt så hunden får valfrihet, och då hamnar man ganska långt  bakom som hundförare. I alla fall blev det ett tredje ”möte” och sen blev det paus i bilen och vi utvärderade. Det hade ju gått jättebra och grundtanken i BAT är också att inte pressa hunden över vad den klarar. Samtidigt blir det så ”lätt” eftersom hunden lyckas varje gång….  Det syntes så tydligt i och med att Bruno blev lättad och glad när han fick springa därifrån, jag förvånades ändå av att han inte ville ha en godis utan hellre ville öka avståndet.

Så Bruno var lugn och ”skötte” sig utmärkt i dessa 3 första möten. Efter en paus blev det 3 repetitioner till och vi kom riktigt nära, från de första 40 m till kanske 10 eller 15 m. Varje gång vänder vi bort och gick/sprang kanske 10 m. Sen kom det plötsligt en polisbil och parkerade och poliserna gick iväg.  Vi fortsatte att träna. Men sen kom en till och – hejsan! – det var en hundbil så när de öppnade bakluckan blev det lite mycket extra störning! Men de var snälla och stängde luckan igen. Efter sina 3 övningar fick Bruno vila ut ordentligt i bilen. Så vi bytte hund och flyttade iväg träningen så vi inte skulle gå mot poliserna och deras hundar som stod kvar på parkeringen.

Nästa hund var en ”spanjor”. Även här var ZigZag decoy-hund. Tyvärr hamnade vi lite mer på vägen nu och det kom faktiskt bilar så det var inte så bra men vad ska man göra. Det blev ändå 3 x 3 okej repetitioner. Intressant nog valde spanjoren redan vid 3e närmandet att helt strunta i ZigZag, nosa i backen och gå förbi! Så den matten bad att få köra mot Nilaq istället. Så jag hämtade stumpan som ju nu är så skendräktig så hälften vore nog. Hon piggade dock på sig lite när hon spanade mot skogen =) 3 nya repetitioner med spanjoren och nu blev han mer intresserad av decoy-hunden, såg faktiskt lite flörtigt ut…. Men han skötte sig fint och efter sammanlagt 9 repetitioner fick även han långvila.Även den matten tyckte att det kändes som om det gick för lätt!

Jag märkte också att som decoy-förare var det svårt att se vad som hände eller hur diskussionerna gick eftersom jag var på sånt långt avstånd hela tiden plus att jag fick jobba med Nilaq som ju skulle se snäll och blid ut 😉

En liten utvärdering och sen körde vi tredje och sista hunden, en äldre vavvatik. Även denna gång mot Nilaq. Nu hade poliserna åkt igen så vi kunde vara på parkeringen som var en mycket bättre plats.  De först 3 repetitionerna skällde vavvan till varje gång så vi ökade på avståndet ännu mer och Nilaq fick sitta och titta bort. Och då gick det bättre! Men de är snabba att larma di sma!! Paus igen och de sista 3 repetitionerna fick vi gå fram och tillbaka, fram och tillbaka och utan att titta åt vavvans håll. Lite knivigt när hunden hellre vill a) jaga kaninerna eller b) gräva gropar men Nilaq var ändå väldigt samarbetsvillig. Hon måste ha undrat varför vi skulle knata mellan pelarna hela tiden men gjorde det.  Och även detta gick riktigt bra. Så skoj att se hur hundarna verkligen svarar på träningen.

Nu ska det förstås sammanställas och klippas ihop och och och innan det är klart att se och läsa. Men vi blev alla sporrade att snart träffas igen för en ny träningsomgång. Förhoppningsvis kommer de andra som inte kunde idag också då. Och sen tänker jag att när vi tränat lite mer med våra hundar och känner och säkrare så kan vi plocka in andra hundar som behöver hundmötesträning.  Och nästa gång tror jag Bruno ska få jobba mot vavvan. Småhundar är ju det värsta numera….