Njaha?

Så här såg Bruno ofta ut under första hösten.....

Tillbaka på ruta ett. Idag skälldes det på rullväskor, cyklister, barn, joggare, bilar och så kom utfallen mot gående (män) och cyklister. Jag blir så trött. Även om det säkert är övergående så är det väldigt tröttsamt. Men…. en liten förändring i eländet – han tog godis och kunde avledas!! Ett klart plus mot tidigare. Nu hoppas jag denna fas går över fort.

Vi gick och pratade om detta på morgonrundan. Qilaqs matte känner ju Bruno väl och har sett hans framsteg och bakslag under åren han bott hos mig. Nånstans är vi bägge inne på samma sak – att han inte ser. Det blev så tydligt när han började ”hata” småhundar. Han verkade inte se dom utan den plötsliga hunddoften skrämde honom. Bassängkanten som han simmar in i när han har sina dagar…. Det som kommer rakt emot fort – män, cyklar, joggare – och när barn har cykelhjälmar på sig. Han blir ju så varm om bakhuvudet ibland, där går ju även synnerven. Samtidigt ser och förtrollas han av både löv och snöflingor….. Men hur kan man synundersöka en hund?????

Inte som man tror

Nej det blir inte alltid som man tror. Idag var vi iväg och simmade men det blev en kort simtur. Bruno gick i och simmade ett par rundor och sen upp igen. Ner en sväng till, ett varv och sen upp. Han simmade rakt in i väggen och hade svårt att vända, plaskade en hel del, så nåt var inte bra. Eftersom jag inte vill tvinga honom – han ska ju tycka att det är kul – fick det räcka. En film om hur han går i för att få tag i sin älskade gula boll bjuder vi på idag:

”>

När jag ser den vill jag boka en synundersökning- visst ser han ut att inte se väggen????

Sen hade vi med oss Qilaq, systeryster med oss i bilen. Matte var på kurs och hunden får då en liten utflykt =) Så hon och Nilaq och gårdens schäfer Ludde fick busa en stund i hagen. Det gick ganska bra, vi fick ta 2 pauser när det blev lite hett, men de är duktiga och bra mycket vuxnare nu. Stackars Ludde hamnade lite i kläm mellan tjejerna vid ett tillfälle men det löste sig.

Så alla hundarna var mer än nöjda när vi kom hem. Det märktes inte minst över att jag fick övertala dom att gå ut på en sista kiss vid halv elva på kvällen…..

Usch då

Jaha där försvann en dag… Blev kräksjuk natten till tisdag  – det sker ju alltid 3 på morgonen – och låg sen med feberfrossa och svettningar fram till morgonen. Släpade ändå ut mig på en runda på holmen med hundarna. Trist eftersom vi skulle åkt ut till skogen och gått en runda där, men det gick bara inte. Nu hasade jag runt vanliga varvet med en hyperglad Nilaq och en skällig Bruno. Svårt att veta om de blir så för att jag inte mår bra eller om vi hade en dålig dag allihopa. Sov sen resten av dagen med korta avbrott för hundrastning och tedrickande. Antar att jag ätit nåt eftersom magen blev lugn efter nattens härjningar?

Har hunnit fått en del positiv återkoppling från helgens kurs och en del negativ. Denna gång var första gången som deltagare faktiskt hoppat av. 2 personer dessutom men av helt olika anledningar. Och hur jag än vänder och vrider på det så är det inte själva kursen som sådan utan ”personkemi” som låg bakom. Budskapet gick inte bara inte fram utan mottogs och tolkades helt fel. Kommunikation är intressant. De som var kvar verkade i alla fall nöjda, några riktigt nöjda. Sen tar det förstås tid att smälta något som är så pass annorlunda och se hur man kan använda sig av det med sin egen hund eller de hundar man arbetar med.

En annan intressant sak: när jag satte på Bruno hans BOT-täcke på måndagkvällen märkte jag att det var stort och började dra in det i stropparna. Sen slog det mig att han nog blivit lite mindre runt bogen. Kanske är det det som vandrade i tassarna och sen har lämnat kroppen via blåsan? Vet inte hur han annars skulle kunna minska iaf 2-3 cm runt bogen? Vi har ju inte gjort något dessa dagar…..  Ska ta och mäta igenom honom från topp till tå för att ha koll på hans mått tänker jag.

Idag är det simdags igen för Bruno så strax ska vi bege oss iväg till Färingsö.

TTouchhelg och Bruno

Idag vaknade Bruno med normalstora tassar igen. Hurra! Däremot vaknade han och ville ut något tidigare än jag planerat, redan före sex men det var bara att hoppa upp dra på sig jackan och kängorna och kliva ut. I snön som fallit under natten =)

Det blev bara en kortis ute och sen gick på vanlig morgonrunda vid halv åtta. Eller lite kortare/fortare eftersom jag skulle till Hundcenter i Västberga och öppna lokalen igen till halv tio.

Igår och idag är det TTouch-kurs, den tredje introkursen, och en förväntansfull skara hade samlats.  Det är ju ett annorlunda sätt att jobba med djur på och för en del blev det jobbigt med den passiva delen. Men så är det ju med allt som är nytt, det behövs tid att smälta och se vad man kan använda själv.  TTouch och TTeam är som en verktygslåda med olika delar och vissa tar man till sig och andra kanske är svårare att se nyttan av.

Imorse var alla fortfarande lite trötta, inte bara hundarna, och många hade märkt att både de själva och hunden sovit gott och känt att greppen faktiskt hade gjort dom mer avslappnade.

Själv använder jag TTouch i lite olika sammanhang. Mest kanske ihop med fysioterapin, där syns en klar skillnad på hundarna och katterna när ägarna får t-toucha sin djur mellan besöken och på vissa använder jag kroppslindorna och stegövningar för att få hunden att jobba ihop kroppen igen.  En del använder jag dock också i hundträningen och då främst med rädda och/eller utåtagerande hundar. Där har jag ju sett sån skillnad på Bruno också.

Bruno fick förresten en omgång med ttoucher igår, jag frågare Riekje vad hon trodde om de svullna tassarna och hennes tanke var att han ju gått med tyngden på framdelen länge och på så sätt byggt upp spänningar i kroppen som förmodligen lossnade i och med behandlingen. KS går mycket på vävnaderna och lossnar spänningarna just i framdelen så ligger ju svullnad av frambenen eller -tassar nära till hands. Och nu imorse var de ju normala så ev rester gick väl bort med gårdagens ttoucher.

Lilla Nilaq då? Ja nu när det var snö idag vart hon superlycklig förstås. Bästa vädret även om det är för lite för hennes smak. Men hon sprang lös och rejsade loss imorse och bara njöt. Överlag är hon pigg nu när pälsen nästan är helt borta. Eller ja borta är den ju inte men hon har verkligen fällt ur, det sista nu från kragen, svansen och maglinjen. Så nu är hon smärt och smidig den lilla räkan. Och busig.

Effekt

Bruno med normala tassar

Säga vad man vill om alternativa behandlingsmetoder men man får sig en och annan överraskning ibland. Denna stod Bruno för som igår morse vaknade med en svullen vänster framtass.  Det såg nästan groteskt ut när han stod upp med ena tassen ”normal” och den andra typ dubbelt så stor, alla tår och hela mellanhanden var påverkade. Men han stod på tassen, verkade inte ha ont och gick okej.  Så vi gick vår vanliga morgonrunda fast med lite fler pauser igen. Och i slutet av promenaden hade svullnaden gått ner och tassen var bara aningen större än den högra.

Jag kollade med terapeuten om detta kunde vara en biverkning och hon hade inte sett detta tidigare.  Men hon tyckte att jag kunde avvakta om inte Bruno verkade besvärad eller ha ont av den och det hade han ju inte.  Funderade förstås om det kunde vara en skada bakom men han hade varken snubblat eller halkat till som jag sett och nu har han ju en dörrmatta att stå på vid matskålarna så han hade inte halkat till där heller.  Ett litet mysterium helt enkelt!

Efter vila hade tassen svullnat lite igen men inte som på morgonen. Och på kvällen var den vänstra framtassen ganska normal, istället tyckte jag den högra såg svullen ut? I alla fall hade Bruno fortfarande inga direkta besvär med att stödja på tassarna och gick på om än långsamt men det berodde nog inte på tassen. Han såg mer ut att ha fått syn på nåt som ”förstenade” honom. Ja ja. Bruno är speciell. Har nog inte mött någon hund tidigare där jag verkligen tänkt ”autistisk” så tydligt som med honom. Han bara försvinner in i sin värld….. och kommer tillbaka med ett ryck =)

I morse var framtassarna helt normala igen och promenaden gick som vanligt så det måste ha varit någon sorts utrensning som sattes igång av tisdagens behandling. Senare igår kväll kom det ett mejl från terapeuten där hon skrev att hon varit med om svullnader i bogen och bak längs låren och det är ju där lymfkörtlar sitter. Hos Bruno hamnade det visst i ena tassen…..

PS vi mötte W i morse! Hej vad jag jollrade när Bruno fick doften i nosen och det gick väl ganska okej. Han sprang i cirkel och letade men var inte så upphetsad som han brukar bli.  Hoppas trenden håller i sig!

 

Uppdaterat kl 16.30: Jag var visst lite snabb för nu efter vilan är höger framtass dubbelt så stor. Vojne. Men förhoppningsvis är allt bra imorgon =) Då är jag på språng större delen av dagen så inga akuta saker, tack!! Han har fortfarande inte ont….

Hur funkar det då?

Nej, barnet har inget med oss att göra =)

Självklart har vi knappt mött W sen jag bestämde mig för att träna dessa möten med Bruno. Men en gång i alla fall fick jag till det fint med jollrandet och Bruno brydde sig knappt!! Först gick hunden förbi oss, ca 30 m bort, och då var Bruno fokuserad på godissök. Sen kom doften och Bruno började hetsa men mitt joller fick honom att återgå till godiset. Han verkade helt lugn då.

Spännande nog har vi även mött ett av de hundgäng som går på holmen varje dag. Detta gäng består av bl a en welsh, en bichon och en airdale som Bruno tycker är lite läskiga, ffa bichonen som tidigare gärna sprang fram till oss. Vi går vanligen åt sidan så de kan  passera – de har lärt sig nu att de ska passera och inte släppa fram hundarna till våra. Nu passerade de oss och Bruno gick igång. Jag började jollra men här hände absolut ingenting! Bruno gick helt upp i hetsen. Provade vid nästa tillfälle jag mötte just dom, händer typ varje dag, att istället locka Bruno och det gick.

Lite intressant att när vi möte hunden han är rädd för då funkar joller men inte kontaktljud, men när vi möter hundar han vill hålla på avstånd då funkar inte joller däremot kontaktljudet. Visst är det spännande?

Nu hoppas jag ju att vi ska möte W några gånger eller få upp doften då inom snar framtid, så vi kan ”träna” och se vad som händer. Inte bara hundens  förväntan ändras genom träningen =)

PS Bruno hatar fortfarande comhem-reklamen med bebisarna vilket gör det extra skoj att joller funkar…. Men jag har ju mjuk och snäll röst, inte så arg som bebisarna!!

Dubbelt upp

Världens bästa Bruno

Igår var jag ut till Tungelsta igen. Det var dags för Brunos återbesök hos KS-terapeuten

Det är så kul att han är glad att gå in och nu kommer han fort till ro och lägger sig på sin plats. Jag fick berätta lite om hur det varit och sen satte hon igång. Det är ju 2 områden som bearbetas, bakdelens stabilitet och funktion och så huvudet/nacken. Baken kändes bra tyckte hon och hon såg också att han går mycket stadigare och mer i balans även om benet fortfarande kan ”cykla” i luften ibland.

Baken tycker Bruno också är skön när hon behandlar, han somnade till lite…  Nu när vi börjat gå i skogen igen upplever jag att han är ganska flåsig mellan varven men har tänkt att det beror på att han tappat kondis. Men hon frågade om andningen och trodde att det var nåt som satt för, kanske i nosen. eftersom han snarkar mer igen. Så när hon gick över till huvudet hittade hon en hel del ”stopp” i både huvud och nacke. Inte konstigt att han både flåsat och snarkat så kanske?

Det var lite jobbigare med behandlingen fram. Lite bra var att han idag var varm om huvudet, något jag berättat om men nu kunde hon känna hur pass varmt det blir. Hon tyckte också att det var något att försöka jobba bort. Efter ett tag var det ändå ganska okej och på slutet var han lugn och avslappnad. Ny tid om 6 veckor. Och en nyhet är att hon ska börja ta emot vid Gärdet så vi tog en tid där i början på mars. Och nu får jag hålla koll på vad som händer med grabben.

Denna gång hade jag även bokat en tid till Nilaq vilket kändes bra tajmat med tanke på röntgenresultatet. Och fröken fjun for in i 180 knyck så mattorna flög för att hälsa och sen blev hon lite tveksam till om någon skulle få ta på henne på

Den harmoniska hunden =)

det sättet. Klappa magen är ju bra men…..  Även här började behandlingen på rumpan och där var hon förstås spänd. Det var också skillnad på höger och vänster, vänster mer hård och oelastisk och det är väl det jag sett med den lilla kicken på höger bak i galoppen. Efter en stund slappnade Nilaq ändå av, det var ju trots allt ganska skönt och inte så farligt och sen somnade hon nästan….. men bara nästan, för hon ryckte plötsligt till och låtsades som om hon visst inte hade somnat inte!! Så la hon sig igen men i en lite mer ”obekväm” ställning innan vi fick fortsätta.

Sen var det dags för nacken och huvudet och det blev då lite läskigt, det kom ett kort gurgel av överraskning. Men när hon fick tänka till så var det okej sen. Tror hon mest blev överraskad av att det hände nåt, tror inte det var obehagligt i sig. Här hade hon lite i hinnorna runt hypofysen men det släppte fort.

Överlag tyckte terapeuten att hon kändes väldigt fin i kroppen, helt harmonisk, och det var förstås skönt att höra. Hon tyckte att kanske en koll per år (eller om det händer något då) kunde vara lagom men inte mer än så.  Ska bli intressant att se om det blir någon skillnad med något efter denna behandling…..

Efteråt var bägge bra trötta även om de var pigga när vi kom hem. Men lite mat i magen och en matte som drar fram datorn funkar fint som signal för slappaläge. Sen var de som vanliga på kvällen och pigga i morse.  Bruno snusade faktiskt mer och snarkade mindre så förmodligen håller det på att rensas i kanalerna.

Jag känner mig väldigt förtjust i denna form av behandling. Så mild och så effektiv. Sen passar den bra ihop med andra bra, de förstärker varandra verkar det som. Det gillar jag.  Om du vill hitta en terapeut till dina djur eller till dig så kan du titta här

Luktdiskriminering

Bruno är i grunden en liten mjuk kille med en stor portion envishet. Han är dock direkt dålig på hundspråk och därmed har en rad problem relaterat till hundar visat sig under de dryga 3 år jag har haft honom. En del hade han med sig, annat har tillkommit.  Möten med nya hundar gör Bruno ofta avvaktande men inte alltid – vissa bryr han sig inte om. Om de stojjar och leker blir han orolig och kan skälla till men är lätt att bryta.

Men det finns en sak som utlöser total panik och försvarsberedskap i honom och det är när han får nos på W. W är en stilig siberian husky hane som bor med ett äldre par som haft huskies hela livet. Man ser dom gåendes över hela söder med hunden i långlina och en påse godis i fickan, alltid redo att stanna och snacka hund en stund. Fast kanske inte med mig för W och alla deras huskies hatar dalmatiner, har alltid gjort, kommer alltid göra.

I början när Bruno och W möttes tog vi in hundarna och passerade och det gick hur bra som helst. Mina tidigare dalmatiner har inte alls brytt sig om deras huskies och inte heller om W som är ensamhund.  Inte ens när de varit lösa, de har ignorerat varandra och hållit avståndet. Men nu har jag Nilaq som var väldigt social som valp och W tyckte att hon var söt. Eller tyckte det tills att hon läste lusen av honom – det gör hon med alla hanar som vågar nosa på henne utan skriftlig inbjudan – och efter det tycker W inte att hon är fullt så söt längre. Utom när hon löper då.

När Nilaq löpte första gången för 2 år sen möttes vi som vanligt under promenaden och tyvärr sprang Bruno då fram till W som höll på och nosade på Nilaq och det sa förstås smack så satt W i Brunos kind. Det blev inte så mycket skador eftersom ingen av dom slets isär och W släppte efter en stund men först hann Bruno springa mot mig med en hund sittandes i kinden. Bruno var inte glad. Nilaq blev ursinnig. W ångrade sig nog men det var så dags då. I alla fall så har vi ju fortsatt mötas på promenaderna och eftersom vi alltid går undan har det ändå funkat med hjälp av lite godissök och avledning. Bruno har heller inte problem med andra huskies utan det är just W.

Men nu har Brunos nos öppnats upp och han känner ALLA  dofter. Och han känner då även doften av W även om han passerar på långt håll och inte syns. Bruno blir då galen. Han vill veta var doften kommer ifrån och hotar samtidigt med hela kroppen. Även om ingen hund syns, vilket ser ganska gulligt ut. Men det är det förstås inte. Han går upp i varv och blockerar och det tar en stund att få ner honom igen. Får han nos på någon av ägarna utlöser det samma reaktion även om han ser att hunden inte är med. Så det sitter ordentligt. I detta läge hjälper heller inte den gula bollen att avreagera sig på.

Tyvärr har paret som äger W liten eller ingen förståelse för att jag vill hålla avstånd till W och helst vill undvika dom och hans doft.  Deras hund är ju lugn och stirrar bara intensivt på Bruno när han sätter igång.  Ibland tycker jag mig se W hånle lite överlägset men det är säkert mina känslor bara.  Paret tränar gärna ”sitt” med W framför oss eftersom de troligen tycker det är bra att deras hund är så lugn medan en annan hund skriker.

Hur som, andra människor kan jag inte förändra men jag kan ju hjälpa Bruno. Och jag har klurat ett tag över hur det skulle kunna gå till. Det är inte åsynen av hunden utan doften som triggar, det har blivit tydligt. Och doften kan ju komma fastän jag inte sett paret eller W.  Och hur tränar man doft? Funderade på om jag skulle be om en tygbit de gnuggat i Ws päls i en sluten glasburk att ha hemma och träna på. Men hur bra är det att ta hem doften av W i vårt hem? Jag har ju kört avledning som funkar bra tills doften kommer och jag har provat ttouch som har funkat på alla andra hundar men inte på W. Det sitter djupt med just W.

Det finns faktiskt en hund till som bitit Bruno men den kan vi möta och passera så länge vi inte går nära. Är de lösa kan de passera ganska nära men nu med Brunos knä går han inte lös på samma sätt och i koppel blir det inte bra. Men med den hunden har Bruno inga direkta problem, det är doften av W som utlöser paniken.

Så efter mycket funderande slog det mig idag i regnet. Kanske kan jag ställa om känslorna som förknippas med doften till något positivt? Jag har ju gjort det med tidigare hundar när de blivit rädda för något men just med dofttrigger har jag inte jobbat. Det är ju svårt att veta när doften kommer…. Men idag gick jag på beteende. Jag råkade även se W komma längs stigen nedanför oss så när doften kom upp till oss var jag lite beredd. Och istället för att försöka bryta Brunos beteende satte jag igång och jollrade och pratade om roliga och fina och söta W. Bägge hundarna tittade skeptiskt på mig men Bruno avbröt ändå och kom och tog en godis innan han kom ihåg doften men med lite till jollrande la sig beteendet och kanske även paniken ganska fort.  Nilaq bestämde sig för att detta nog var en ny härdsmälta hos matte men bara det kom godis kunde hon ha överseende….

Vi hamnade sen efter W på en raksträcka och jag tyckte nog att Bruno brydde sig snäppet mindre om att W gick där framme. Nu gäller det bara att se till att komma ihåg detta. Det gäller ju att vara med när det händer oavsett när under promenaden det händer.  Och det får ju bli beteendet mer än att jag kan lokalisera doften som styr träningen. Hoppas det funkar.

Jetstrålar

Igår var vi och simmade igen eller Bruno då. Han blev så glad när han märkte vart vi skulle och satt och hummade i bilen. Och när vi kom fram var det fort ut. Jag tänkte han skulle få pinka först men han hade knappt tid till det. Inne i huset var det brått till bassängen. Det här att det ska duschas före och efter  lyckas han glömma varje gång….. Nåja, avspolad och på med flytvästen och sen gick han upp på rampen och nästan ändå upp själv. Han blir starkare och starkare bak =)  Att kliva i går också bättre. Nu var det 4e gången i denna omgång och nu klev han ner själv på trappsteget och genom att lägga bollen en bit framför honom på vattnet så sträcker han sig tills han glider ner i vattnet. Kanske inte så elegant men det kommer nog. Han är i alla fall inte rädd för att gå ner i vattnet längre.

Denna gång blev det mer plask igen. Det är innan han blir varm som han ligger så pass snett i vattnet har vi kommit fram till. Han tar i men det blir ojämt i början och då plaskar det. När han ligger rakt blir det bra. Rakt ligger han när han simmar mot trappen och när han gör vänstersvängar.  Så nu fick han simma en massa högersvängar och de första 5 minutrarna blev det väldigt blött! Tur man har förkläde på sig!! Sen släppte det och han mjuknade väl och kunde ta i på ett annat sätt. Vattnet är 25 grader varmt så det hjälper ju till att  mjuka upp muskler och leder.  Alla svängar åt ”fel” håll gjorde honom trött så det blev kort vila efter 15 minuter.  Men när han gick i sen simmade han på bra så nu satte vi på en jetstråle.

Bassängen är avlång och jetten sitter på ena kortändan. Så när en stråle är på kommer den i mitten av bassängen. Bruno såg lite förvånad ut (varför glömde jag kameran?) när han åkte iväg men sen paddlade han på lite mer och märkte att han kom framåt bara han tog i.  Så det blev lite glida bakåt – paddla framåt – simma längs kanten och vila. När han förstod principen sökte han sig till mitten och strålen =)  Och han tog i.  Efter 5 min fick han vila en kortis igen, det tar ju på krafterna och sen fick han ta en omgång till och nu satte vi på en stråle till. Det som händer då är att den studsar längs väggarna så motståndet kommer både i mitten när hunden simmar mot kortsidan och när den simma ifrån längs ena långsidan. Efter ett tag fattade Bruno det och sen fick han simma runt i några minuter. Han tyckte verkligen det var kul. Måste kännas skönt att få ta i utan att det gör ont tänker jag. I alla fall stängde vi av jeten efter en stund och så fick han simma bara så där ett par varv och trampa ur mjukt. Och sen var det upp och dusch och täcke på.

Han blev förstås extra trött denna gång och på kvällen ville han knappt gå ut. Lilla gubben. Men jeten, den var rolig!

Trettonhelgen

På fredagen, trettondagen, blev det promenad vid Orhem en bit söder om Stockholm. Det finns flera bra vägar att gå och vi valde nu slingan mellan sjöarna Magelungen och Flaten som är fin både sommar- och vintertid eftersom den går mycket längs vatten. För 2 år sen gick vi härliga promenader på isen med hundarna lösa men nu fanns ingen is och bara Bruno kan gå lös. Vi hade med oss fika och insåg hur länge sen vi gick den slingan. Men lilla badhuset vid Magelungen fanns kvar och där tog vi fikat och hundarna fick leta godis och tigga ostmacka. Solen sken och nästan inga möten så en perfekt start på dagen.

På lördagen åkte vi ut till Adelsö igen.  Först gick vi en promenad med hundarna och sen åkte vi och lade ett långt spår till Qilaq på en annan del av ön. På kurserna brukar jag betona hur viktigt det är att känna till markerna där man vill lägga sina spår för att inte råka ut för trista överraskningar som att hamna i ett kärr eller vid ett stup eller en extremt snårig skog osv. Och nu gick vi i en skog ingen av oss gått i tidigare, men den hade sett bra ut från vägen och det gick en vandringsled i den…..  Behöver jag säga att skogen inte var så lätt att gå i som den såg ut från vägen? Det blev ett spår på knappt 2 km och det gick i mossbevuxna sluttningar, snårig skog, stenrösen, vildsvinsbökor, älgstigar och faktiskt även en del ”sagoskog”. Med hjälp av 2 gps:er hade vi ändå bra koll på området och hittade ett bra slut. Det tog oss 45 minuter att lägga.

Nästa morgon började vi med en promenad igen och sen gick vi spåret med Qilaq. Vi hade peppat varandra med att detta skulle vara spåret från helvetet så även om det var asjobbigt så var det mentalt okej.  Eftersom vi var medvetna om att spåret blev svårare än vi tänkt sa vi att vi skulle hjälpa hunden om det blev för råddigt och därför gick jag med gps:en och kunde säga när de avvek från spåret ”för mycket”. Detta visade sig funka så där.

I alla fall började det med att hunden hade svårt att hitta spåret. Det hade nog sprungit en hel del vilt i området och det låg ju i en sluttning. Men sen var hon på och följde det fint en lång väg. Tills vi nådde en platå med hällar, där blev det rörigt igen. Stenröse där hon hade brått och vi höll på att bryt fötterna av oss. Och så läsa en gps samtidigt….. Men hon jobbade på och trots att hon delvis gick över i hög vittring höll hon sig nära spåret och kom sen på det igen. Nu blev det snårigt och eländigt och blött i marken och vi hade problem att följa hunden som hon ville gå och hon kryssade en hel del över spåret som igen låg i en sluttning.  Sen kom vi till en plattare del där även vandringsleden gick och vi knatade på när det plötsligt brakade till och hunden blev rädd och nästan slet sig. 2 fingrar senare, mattes inte mina , hade vi hunden igen. Första tanken var älg men jag har ju haft närkontakt med älg och de får marken att vibrera snarare än att det brakar så vi tippar på viltsvin. Inte för att vi såg det men eftersom Qilaq blev så skrämd först…. Nåja, fingrarna överlevde även om huden var avskavd (tips på lina som är garanterad riskfri att ta tag i när hunden springer fort mottages gärna!!) så blödde det inget. Här gick vi på stigen en stund jämte med spåret och sen korsade vi spåret men nu var hunden inte riktigt på utan fortsatte längs stigen. Vi gick ändå jämte spåret. Först när vi kom till spårslutet så vek vi av och gick direkt mot spåret för att hon skulle få avsluta med att hitta skanken. Och här märkte vi hur pass oexakt en gps kan vara, för där den sa att slutet skulle vara fanns det inget slut utan det låg närmare 20 m bort….. I alla fall fick fröken hitta sin skank och bli nöjd och sen gick vi till bilen igen. Det tog oss 1 timme 6 min att gå hela spåret….. och enligt gpsen gick vi mer än dubbelt så långt dvs 4,5 km när vi följde hunden…..

Så hunden var nöjd. Vi plåstrade om fingrar och tog en ordentlig fika och sen skulle Bruno och Nilaq få sina aktiveringar.

Efter den något långa promenaden och med tanke på Brunos ben bestämde jag mig för att han skulle få söka en skank istället för att gå ett spår.  Varje spår avslutas ju med ett sök så i princip fick han göra slutet. Sagt och gjort. Vi vallade av ett område, gömde skanken i en hålig sten  och sen fick Bruno söka. Filmen ligger på FB.

Och sen fick Nilaq sin sökruta. 7 saker, 2 helt nya, 2 nya och 3 favoriter. Jag gick och hämtade hunden och när vi kom var alla saker ”tappade”. Eftersom hon fått vänta till sist var hon väldigt taggad och hade bråttom upp til rutan. Hon fick söka i långlånglinan, den kan man släppa utan risk. Så hon for runt och bland de första hon hittade var en helt ny lurvig sak med pip i. Lyckan var total, hon höll på hur länge som helst och lekte med den. Men sen fortsatte hon att söka. Och hon kom och hämtade belöning i den nya lurviga med pip. Så söt. Sakerna hade tappats på alla höjder: i stubbar, i buskar, hängande från en gren….. Hon hade fullt sjå. En kvart tog det väl och sen var hon trött. De sista två hjälpte vi lite men hon hittade själv. Det finns en film men den är inte uppladdad än.

Efter denna aktiveringsdag åkte vi hem med gott samvete. Och det var tyst och lugnt i bilen med snarkande hundar =)