Hur går det med Frans?

Ja Frans fortsätter att göra framsteg. Vi har haft några bakslag också men huvudsakligen går det åt rätt håll.

Att leka utvalda lekar en stund varje dag har gjort att Frans

– snabbare lugnar sig efter att det hänt något jobbigt

– oftare tar kontakt med mig än själv försöker skrämma bort hundar som kommer nära (och så tar vi oss ur situationen tillsammans)

– kan fokusera på godis och fortsätta äta även i trängda lägen

– kan titta på hundar på håll utan att gå igång

– reagerar inte på hundskall utifrån hemma eller hundskall på avstånd ute

– oftare får sällskap av Nilaq på eftermiddag/kvällspromenad då han är lugnare i allmänhet

Vi har även haft några ”första gången det händer!”-situationer!

– två små hundar leker och skäller ca 30-50 m bort och Frans bara går förbi utan att reagera

– 3 joggare med hundar passerar oss efter varandra på 30 m avstånd på en promenad och vi kan stå och leta godis, även fast hundarna reagerar när de blir varse oss

– Frans spottar ut något ”ätbart” han plockat upp från marken efter ett hundmöte när jag säger hans namn

– Frans tittar lugnt på en hund som i sin tur tittar på Nilaq och ”sjunger” (ej besvarat från Nilaq, en gammal flamma)

Bakslagen har kommit när det blivit för svårt. Ibland har jag klantat mig, ibland har vi inte hunnit undan.

– fullt utfall på lockig hund som kommer runt hörnan och går rakt emot oss.

– fullt utfall på lös hund som kommer springande bakifrån och vägrar lämna oss

– fullt utfall på hund som kommer på trottoaren när vi går ut genom porten

– fullt utfall på liten hund som husse släpper lös när han får syn på oss och hunden springer rakt på oss (vi stod 50 m bort och åt godis)

I alla hundmöten som gick överstyr släppte han så fort ”faran var över” och kunde ta godis men upphetsningen fanns ändå kvar en stund.

– überhysterisķ när vi träffar en kompis med hund för att träna inomhus. Här klantade jag mig för jag hade en plan men glömde den totalt. Även jag behöver öka mitt mentala fokus. Nu jobbade vi i 20 minuter med att bara lugna ner oss och andas innan vi påbörjade den ”riktiga” träningen (som jag ändrade då Frans var uppvarvad hela timmen). Men han blev lugnare och han kunde träna! Och Nilaq tog inte åt sig.

Så även om vi haft några mindre bra upplevelser så har våra lekar gett Frans en större hink (som tar längre tid att fylla) och fler ventiler på hinken (så den fortare töms).

Det är väldigt häftigt.

Om du vill lära dig om konceptträning och lekarna så håller jag kurser i Stockholm.

På filmen ser du Magic hand – magnethanden.

Grattis Nilaq!

Tiden går så fort. Idag fyller Nilaq och hennes syster Qilaq 9 år ❤❤❤

Frans fortsatta utveckling & nya verktyg

Sen jag lärde mig om och började använda mig av konceptträningens lekar är det ffa Frans som varit min ”försökskanin” även om Nilaq såklart också har fått sina lekar.

Frans flyttade till oss i januari 2015. Vi började de första veckorna med att bonda och börja lära känna varandra, mest med långpromenader i skogen och här i området. När första stressen lagt sig började vi träna, både för att det fanns förbättringsområden och för att fortsätta lära känna varandra. Koppelgående blev snart bättre men hundmöten blev allt jobbigare och hans svårigheter att koppla av hamnade mer i fokus. Jag provade väl hela verktygslådan på honom – klickerträning, trix- och balansträning, motbetingning och desentisitering, BAT och kompostgaller 😉 Till skillnad mot tidigare hundar verkade han vara tämligen resistent mot att lära sig nya saker – han körde på med samma beteende om och om och om igen ffa här hemma. Han lärde sig nya saker men det tog lång tid. Det kunde också gå bra på nya platser men hemma blev det nån sorts tango – vi gick framåt och bakåt och snurrade runt en stund. Under 2016 lärde vi oss mer om BAT2.0 vilket hjälpte att hantera hundmöten men det ändrade fortfarande  inte grunden…

I början på 2017 uppmärksammade jag konceptträning men det tog några månader innan jag satte mig in i det. Saker och ting började hända när jag sommaren 2017 började använda olika lekar under promenaden för att jobba med valda delar i Frans personlighet. Vi började med lekar för ökad flexibilitet, optimism och självförtroende. Efter några veckor började det hända saker, Frans provade plötsligt andra beteenden i en given situation – han vågade vara flexibel! Efter ett par månader hade även hans optimism ökat och han kunde uppskatta våra övningar på andra platser än vår träningsplan. Nu la jag till lekar för impulskontroll och aktivitetsnivå. Det gick ett par veckor och plötsligt började motbetingningen och BAT2.0 fungera riktigt bra – han kunde skvallra! Så vi motbetingade allt i området – platser, dofter, ljud… Frans blev allt lugnare och tryggare men att gå ut hemifrån var fortfarande en stor trigger. Så nu skippade vi rutinen. I trapphuset blev det fokuslekar, vi lekte oss ut genom porten och Frans blev lugnare.

Vår resa är inte över men nu är promenaderna trevliga och betydligt mer avslappnade. Vi har fortfarande lösa hundar, skällande hundar och oförstående människor omkring oss men Frans kan hantera detta så mycket bättre och även om han reagerar är det i mindre skala, kortare och nu släpper han fort. Vi kan använda våra olika verktyg och Frans har börjat lära sig mya saker. Vi kan träna och leka under promenaden, hans tolerans för stress och frustration har definitivt ökat, och vi jobbar aktivt med på&av-knappen både ute och inne.

Som en sidoeffekt har Nilaq och Frans relation förbättrats, hon har blivit trevligare med honom. Nilaq tyckte ofta hans beteenden var jobbiga och de stressade henne. Nu vill hon leka med honom och vara nära honom.

Så i slutändan har Frans fått det bättre, Nilaq mår bättre och jag har fått en helt ny verktygslåda som kompletterar tidigare verktyg.

PTSD och traumabehandling på hund

I söndags var jag på utbildning med Caroline Alupo, etolog, hundpsykolog mm som höll en heldag i detta ämne på Hundudden/Djurgården. Ett vetgirigt gäng samlades redan kl 9 (sommartid!!) och det blev en spännande och delvis emotionell dag.

Vi fick lära oss om orsaker, vad som visar att det faktiskt handlar om PTSD och hur det kan behandlas/tränas. Det var ganska sorgligt mellan varven för det är verkligen inget kul ämne men även härligt för det var nära till skratt. Även kul att träffa kollegor ❤

Tack till Sigge n friends som anordnade!

Konceptträning- vad är det?

Jag får den frågan när jag berättar att jag gått över till konceptträning med mina egna hundar men även blandar in mer och mer av detta i privatträningar. Och ja, vårens nya kurser Stadsvalpen och Stadshunden bygger på just konceptträning.

Träningen vi vanligen ägnar oss åt är momentträning dvs vi lär hunden olika moment som sitt, ligg, inkallning osv. Detta lär vi in och finslipar med hjälp av belöningar t ex godis och lek.

I konceptträning ägnar vi oss istället åt att träna personligheten. Alla hundar (och vi!) är individer och vår personlighet består av en rad egenskaper (koncept) som kan vara mer eller mindre framträdande. T ex kan jag vara väldigt flexibel eller inte alls, jag kan vara en tänkare eller en görare, en optimist eller pessimist osv
Nu är det förstås inte svart eller vitt men nånstans på skalan finns jag och min hund och beroende på så är det t ex lättare eller svårare att lära sig saker och omsätta dessa i praktiken. Har jag lätt att stressa upp mig och ingen tolerans för frustration kommer jag ofta gapa och skrika – eller skälla – när jag inte förstår eller möter minsta motstånd. Eller om impulskontrollen är låg, då kan hunden råka ut för olyckor eller ställa till det rejält.

Med konceptträning flyttar vi våra och hundarnas gränser lite och då blir livet och lärandet lättare. Kan en oflexibel hund som gör samma sak om och om igen och verkar oförmögen att ta in nytt – dom kallas av vissa envisa och dumma – bli mer flexibel, möta nyheter mer optimistiskt och våga prova ett nytt beteende så börjar det hända saker! Kan en hund med rädslor bygga självförtroende, bli mer optimistisk och känna kontroll så kan den fortsätta fatta bra beslut. Därför jobbar vi i konceptträningen på dessa grundläggande egenskaper och inte på själva situationen som jag vill att hunden ska bete sig annorlunda i. Det kommer att hända av sig själv när bitarna sitter på plats. Like magic…

Och hur förändrar vi egenskaper? Med 3-minuters lekar! Som leks varje dag, gärna hemma i lugn och ro. Det finns lekar för precis allt och de är alla väldigt roliga!

Om du är nyfiken på konceptträning startar Stadsvalpen i slutet på februari och Stadshunden i mars.

På bilderna ovan tränar jag ”middle” som grundposition med hundarna. Middle jobbar med lugn, fokus & närhet. Den (oredigerade) filemn hittar du här.

PS du behöver inte ha problem med din hund utan det funkar lika bra att förebygga.

 

Happy gotchaday!

För 3 år sedan flyttade Frans hem till oss. Det har blivit skratt varje dag och även tårar ibland men han hör verkligen hemma här!

 

Året som gått

Det kan inte hjälpas men nu med alla sociala medier hamnar bloggen i skymundan. Lite synd och jag ska försöka jobba på att hålla den levande under nästa år – ett litet nyårslöfte 🙂 Här kommer i alla fall en sammanfattning över året.

Nilaq

Efter förra årets skrämskott med livmoderinflammation och operation så har det varit en hel del med hormoner, kroppen och psyket hos Nilaq. Hon har fastnat i nåt stadium där hon växlat mellan löpbeteende och skendräktighet och pälsen har förändrats till det sämre. Väldigt jobbigt för henne och för mig och även för Frans. Så under våren började hon gå till Kari igen och tack vare det börjar hon hitta en ny bra balans. Innan det försökte jag med några kranio-sakrala behandlingar för beteendet satte sina spår i kroppen och hon mådde då bättre i kroppen men inte i psyket. Överlag verkar hon nu må bra och är glad och pigg. Vilket är bra för vi har fortsatt med ID-söken. Mest katter faktiskt och enstaka hundar har vi varit ute och sökt och det har varit väldigt roligt. Hon tycker verkligen om det och vårt samarbete i söken har utvecklats och finslipats. Hon har t ex flera markeringar för mig att hålla resa på. Sen leker vi mycket och det har också bidragit till hennes mående tror jag. Vi har ju fortfarande lite jaktbeteenden att jobba bort…..

Frans

Det har varit fortsatt mycket jobb med Frans. Det har gått fram och tillbaka och det har varit väldigt jobbigt, detta att aldrig komma vidare. Vi har ju kört motbetingning, BAT och skvallerträning så länge nu och det känns ändå som att vi inte kommer bortom en viss punkt. Och så blir det inte bättre av att hela tiden utsättas för hundmöten på alldeles för nära håll. Men så har vi ju Facebook och där har jag fått en massa reklam från ett engelskt hundträningsföretag och i nån av reklamsnuttarna pratade de om NaughtyButNice-hundar…..  Så jag kollade in dom och beställde några DVDer och de var så pass bra att jag valde att gå en en online-kurs. Och deras konceptbaserade hundträning har varit den felande pusselbiten känner jag. De tänker lite annorlunda, tar med hundars personlighet och känslor och har utvecklat en konceptträning där de ”svaga” bitarna utvecklas med hjälp av olika lekar. Detta har funkat väldigt bra på Frans och jag märker att tidigare träning nu ger ett helt annat resultat. Sen har även Frans fått gå till Kari. Han är fortfarande stresskänslig och hans mage styr så mycket av hans mående och hur han lär och reagerar och även om han blev bättre av den TCM-baserade maten så gick han också upp i vikt. Men nu drar alla åtgärder åt samma håll och jag hoppas på hållbart resultat.

Kerstin

Jag då? Förutom att ägna mig åt hundar och deras träning har jag funderat en hel del detta år på framtiden.Vad vill jag med företaget, med mig, med livet? Och så har jag bestämt mig för att faktiskt börja med mitt eget mående. Så sen i våras går jag regelbundet hos en osteopat och på fotvård. Plus till Kari. Nånstans måste en börja. Och nu kan jag gå och röra mig bättre. Inte hundra men efter alla problem med diskbråck och knän så har jag visst gått väldigt konstigt vilket satt sina spår i kroppen. Och medan jag gått på behandlingar har jag funderat över företaget. Ska jag fortsätta med både hundträning och fysioterapin? Hur ska det se ut? Kanske en lokal? Eller flytta? Men så har min mamma varit så pass dålig mellan varven att jag inte kan flytta iväg. Många frågor kvar som inte besvaras i en handvändning. Sen fick jag möjlighet att gå ett  8-veckors rehab-program på Bragee i september-oktober och valde att gå det. Företagsmässigt inte den bästa tiden att stänga ner men ibland blir det så. Och det var jättebra. Mycket att lära sig och testa och inte så lätt alla gånger men en härlig grupp var vi och ”kursen” var väldigt bra. Så nu i slutet av året har jag försökt att få in detta nya i livet. Samtidigt har jag gått online-kurser i hundträning och etologi. Bägge väldigt givande. Fördelen med online-kurser är ju att både lektioner och träning sker när en själv vill och det passar mig bra. Nu blev det även en instruktörsutbildning hos det engelska AbsoluteDogs som är en djupdykning i konceptbaserad hundträning. Och även detta är en pusselbit som saknats. Och jag har börjat använda det i arbetet så det känns väldigt bra. Så trots att året innehållit en del jobbiga inslag så har det även funnit roliga och positiva inslag och så här när det nästan är slut på året känns det hoppfullt inför nästa år.

Hoppsan

Och plötsligt hade året gått…. Så från oss alla till er alla en riktigt God Jul !!

Frans årskrönika

Men nu är det väl min tur? Varför blir alltid jag sist fast jag vill först? Det här med krönika är nytt för mig men jag försöker väl då….

I början på året då hade jag bott här ett år och förstått att matte och Nilaq är min nya familj. Vi har ju gjort en massa saker ihop och sånt men då blev det liksom vanligt.

Förra året fick jag lära mig många nya saker och det blev lite kaos i huvudet men detta år har vi repeterat och fortsatt jobba med olika saker. Ibland har matte och jag olika uppfattning om vad övningen går ut på men hon har humor vilket är bra. Hon frågar om jag kan skratta men jag vet inte vad hon menar så jag viftar extra mycket på svansen då.

Nu när jag bor i stan så tycker jag att det är så kul att åka buss! Jag går gärna till stället där bussen går för då kanske vi åker och hälsar på mattes mamma eller mattes bror. Dom är snälla. På bägge ställen har jag lyckats sno mat så jag vill gärna åka dit ofta.

Kul är också alla människor som vill hälsa här och det tycker jag är jättekul. Att de vill säga hej till mej!!!

Inte lika kul är alla hundar vi möter hela tiden. Då pratar jag ganska upprört men matte säger att vi inte behöver hälsa på alla och nu går det lättare för mig att istället äta något. Äta är bra. Det kan jag göra hela tiden. Men matte blir sur när jag hittar ätbart ute. Mysko för ibland slänger hon mat på marken och vill att jag ska hitta och äta…

Vi gör roliga saker. Varje morgon leker och tränar vi något och jag får äta. Sen får jag ibland springa och dra. Nilaq är med ibland men i år har jag kunnat själv. Då springer jag länge och fort och det är jättekul. När vi springer med Daisy är det extra kul. Jag gillar Daisy. När vi åker förbi där hon bor sjunger jag. Varje gång. Ibland går vi i skogen. Det är kul men det är roligare nu efter sommaren för jag får springa lös nu. Matte säger att jag sköter mig.

Sen får jag göra något de kallar att spåra. Det är olika men går ut på att en människa har gått och sen ska jag hitta var de gått. Och hitta mat. Eller saker. Och det gör vi på olika platser. Roligt är det men jag blir ganska trött av det.

Under hösten har matte och jag gått egna hundpromenader med andra hundar. Det är lite konstigt men ändå bra. Nu tycker jag att det är lättare att titta på hundar vi möter. Jag har också fått träna något matte kallar självkontroll. Jag vetinte vad det är men matte verkar glad så det är nog bra.

Nu ska jag kolla om matte glömt stänga grinden till köket och kanske glömt nåt ätbart framme….

 

Nilaqs årskrönika

Hej hej!

Nu snodde jag pennan från matte! Måste ju få dela med mig om senaste året även om tid som sådan är ointressant.

I år har jag haft stora framsteg i träningen av matte! Hon har blivit riktigt följsam och håller kontakten mycket bättre. Det har nog med jaktträningen att göra för nu måste hon ju lyssna på mig. För det är min nos som hittar den jag ska hitta. Kul att tanten inte är obildbar! Förresten blev jag också tant i år för jag fyllde 7 år! Men jag är lika busig ändå. I alla fall har matte äntligen fattat att jag är inte alls är dålig på att spåra det är bara mer effektivt att söka. Nu blir nästa mål att hon ska släppa mig lös i skogen också så jag kan undersöka de vilda djuren…

Det har även varit till hjälp att vi jobbat på vår relation när jag inte mått bra för matte fattade att inte allt stod rätt till. Dels när jag inte ville dra och dels när jag började må dåligt i somras. Egentligen tycker jag nog att det var onödigt att utsätta mig för alla dumma undersökningar och nålar men hon fattade ju sen att det var dumt. Men att de opererade mig när jag sov var bra fräckt. Nåja, det blev nog bra men lite konstigt är det. Tur jag har kvar mina leksaker i alla fall när det inte kan bli några valpar.

Men så var det Frans. Där har jag fått fortsätta jobba med att förfina hans kommunikation. Han gör framsteg även om han tramsar väldigt ibland. Med mig lyssnar han riktigt fint det har bara behövts några bläng och fräs detta år. Med andra är han fortfarande ganska ohyfsad. Då skäller jag ut honom. Men han fattar visst inte. Vet inte varför han har så svårt att begripa hundspråk? Och varför pratar han så högljutt i bilen? Det är passande att uttrycka missnöje över att matte lämnar oss och går själv i skogen men att sitta och sjunga? Drummel. Fast jag gillar honom ändå. Lite. Och vi ylar fint ihop!