Nypremiär, check och spring hos veterinären

I början på mars blev det en tur till Kurvans djurhälsa. Frans och Nilaq fick träffa Mia som bl a har en 4legcheck-våg. Det är en specialvåg som mäter hur hunden fördelar sin vikt. Lite trixigt att få hunden att stå ”normalt” på 4 vågar men det gick efter ett tag. Frans mådde inte helt bra så för honom blev det ”bara” en check idag och inget sim som det var tänkt först. Och det visade sig att han står ganska jämt men lägger mest vikt på höger fram. Han vägde 30 kg enligt den vågen – 2 mindre än på veterinärens våg.

Frans 160303

Sen fick Frans vänta i bilen och så var det Nilaqs tur och hon blev misstänksam. Men efter lite träning med godis så klev även hon upp på vågen och kunde stå så det gick att läsa av. Mia hade kvar gamla checken från 2013 och det var väldigt lika faktiskt. Hon belastar också mer på höger fram men sen är det jämt mellan bakbenen. Och så var det även för 2½ år sen. Hon vägde över 36 kg vilket redan det är för mycket :-/ .

Nilaq 160303

Och för 2½ år sen….

Nilaq 131106

Nilaq fick sen prova simmet. När hon var liten fick hon simma några gånger i samband  med Brunos intensiva träning och hon var duktig att simma. Men hon ville inte, strejkade och vägrade gå nära simmet. Och eftersom det inte behövdes så lät jag det vara. Men nu skulle jag vilja att hon omvandlar lite av (över)vikten till muskler och att vi kan ha en träningsform som vi kan köra oavsett väder. Tyvärr har ju de senaste vintrarna knappt varit vintriga så snöträningen har uteblivit. Och resterande årstider har varit för varma och fuktiga för att hon ska orka träna regelbundet. Men simma kan vi göra året runt och kan då anpassa mängden efter hur vi lyckas med den andra träningen.

På detta ställe ser simmet annorlunda ut än där Bruno simmade så jag hoppades väl att det skulle vara lättare och roligare (?) för henne. In i simmet gick ju men sen… nä hoppa upp i duschen det ville hon ju inte. Men efter lite springa runt och kolla och äta några godisar så kunde vi till slut få upp henne. Duschen var äcklig förstås men det gick fort och flytvästen gick också på fort. Sen över ramper runt och till själva bassängen gick på 1,5 sekunder men sen insåg hon väl sitt ”misstag” när hon plötsligt stod på rampen som leder ner i vattnet…. Då var det för sent. Här blev vi ett långt tag. Inga leksaker dög, inget godis var intressant. Men vi stod och väntade, hon pep och försökte ibland backa upp men där tog det stopp så hon blev ju kvar. Efter en lång stund med att locka henne med tennisboll och gummihöna så ställde hon sig på kanten till rampen och sen tog det inte så lång stund innan hon gick i. Och hon simmade som ett proffs.  Långa, fina tag med alla benen och gled runt bassängen. Rampen är ju upphissad under simningen så hon simmade runt, runt.  Jag fick ju springa längs kanten och locka men sen lyssnade hon på vänd-kommadot och simmade själv. En liten paus vid poolkanten provade vi men hon ville snabbt vidare och efter 2 varv till fick hon simma till (den nu nerhissade) rampen. Upp och skaka och via ramperna in i duschen. Och hon skakade och skakade så vi fick oss en ordentlig dos vatten. Torka och byta flytväst mot sele och sen fick hon gå ut. Mia tyckte hon kunde få prova vibben också men det kom inte på fråga utan hon ville ut och bort.

En vecka senare var vi där igen, nu som simkörkort, dvs 3 ggr med hjälp. Samma visa igen. Inte vilja upp i duschen, inte vilja gå i bassängen. Det tog nog 15 minuter innan hon var i vattnet… Väl i simmade hon lika bra igen, en liten paus och sen några varv till och så full fart upp på rampen och ner i duschen.

Skam den som ger sig. Idag var vi där igen och nu provade vi en annan taktik. Duscha på golvet, på med flytvästen (över selet) och gå runt till andra sidan för att tillsammans lyfta i henne. Hepp! Hon var väl inte mer samarbetsvillig men nu hade vi inte tramset på rampen. Så hon simmade i 10 minuter, jätteduktig. Hon fick även ligga i lina i mitten en stund men mesta tiden simmade hon runt och jag gick med henne. Sen blev hon så trött så hon började pipa och hon behövde lite hjälp uppför rampen. Men detta kan nog funka ett par gånger så kanske rampen blir roligare sen.  Så duktig min lilla tjej <3. Och imorgon blir det vilodag.

Annars har den nya maten äntligen landat, hon äter med god aptit och jag nu smyga i lite olika ”godsaker” och hon slickar skålen ren 😀 Och hon har börjat gå ner i vikt, sist vägde hon 35,5 kg på veterinärens våg alltså -3 kg….

Frans har istället fått besöka veterinären. Han har haft det jobbigt och inte mått riktigt bra. Men så diffusa symtom att det är svårt att veta vad som är orsaken. Efter att ha blivit så duktig i mycket även i hundmöten så har han haft några rejäla bakslag och hetsätandet har ökat igen. Han har fått akupunktur några gånger och då först blivit mer stressad men sen mått bättre.

Nu kissade han plötsligt inne ett par gånger och det var lite märkligt för han ställde sig och drack ur vattenskålen efter att ha varit ute och sen en timme senare rinner det till så fort att han inte hinner säga till. Han väcker mig nästan varje natt och behöver gå ut. Då äter han även gräs, det torra gula…  Han har samtidigt varit bra i magen. Sen hostade han till några gånger när han varit nyvaken.

Första misstanken var UVI så vi började med ett urinprov som dock var okej, inga bakterier, inga kristaller, inget blod. Så då blev det blodprov, ett som visar ”allt”. Samtidigt blev det en grundlig undersökning igen med tempen (normal), lyssna på hjärta (bra), titta i halsen (fin) och ögonen (fina), ryggen (öm), klämma på mage (mjuk) och tarmar (hårda). Ja det är ett pussel.

Misstanken nu är att han har spondylos som gör att han får ont när han ska bajsa och därför inte tömmer tarmarna ordentligt så magen inte fungerar ordentligt och han får sura uppstötningar. I så fall dricker han vatten pga smärtstress och sen blir det jobbigt att hålla sig. Så nu ska han få hjälp att tömma systemet ordentligt och akupressur.  Tanken var att ta ett ultraljud på buken och blåsan men det lär ju även bli en röntgen på ryggen för att se hur illa det är. Stackars Frans.  Skicka gärna kärlek och healing till honom ❤

 

Annonser

Id-hund och spår

021.jpg

Under våren/sommaren ska jag och Nilaq gå utbildning till id-hund. Vi ska gå hos Maria i Bålsta. Hon har tidigare hållit utbildningen i Motala tillsammans med Hundia.se men Bålsta är ju mycket enklare 🙂 .

Att det är Nilaq som ska gå beror dels på att det är hennes tur och så passar det henne så bra. VI har ju hållit på med sök och spår sen hon var 3 månader och detta är den ultimata kombon. Och eftersom vi har vänner som gick utbildningen i höstas har vi kunnat vara med på träningar och provat på lite själva. Och det är väldigt kul!

Id-hundens uppdrag går ut på att om ett djur springer bort så kan id-hunden hjälpa att få in det igen. De kan söka av och ringa in området där djuret befinner sig, bekräfta eller utesluta spår och observationer som kanske grannar ringt om. Ibland blir det tydligt var det är lämpligt att sätta upp fällor om det är en katt som är borta. Till själva infångstmomentet är det sällan lämpligt att ha med en hund då det bortsprungna djuret kan bli rädd och flyttar sig till ett nytt område utan då är det mer lämpligt med en grupp människor eller ägaren själv som lugnt kan sitta och äta/grilla och locka till sig det (hungriga) djuret.  Så det är flera moment id-hunden tränas i. Mer om id-hundar kan du läsa om på deras hemsida.

Under vintern har vi tränat delar av detta liksom vi varit objekt att träna på för de andra. Det har varit kul att se Nilaq greppa detta med smeller, att välja mellan sök eller spår och hur kul hon tycker det är. Själv får jag kämpa med att tyda hennes signaler i arbete men det kommer. Hon är väldigt bestämd när hon följer ett spår eller en doft och det handlar delvist om en känsla i linan men också hur bråttom hon har. Kommer nog att behöva börja träna för att orka hinna med damen. Men vanligen har vi hittills gått som en rask promenad och det är jag ju van vid.

Vi har även hängt med på några skarpa sök, både tillsammans och utan hund. Väldigt nyttigt att se hur det funkar i praktiken och inte bara teoretiskt. Och ja, jag har varit tydlig med att vi är under utbildning. Men Nilaq har varit tydlig och har visat på samma som de utbildade så hon vet ju uppenbarligen vad hon gör. Men det är ju ett teamarbete så vi har mycket träning kvar.

Frans har också fått spåra men vanliga personspår då. Han blir så glad när han hitta sina leksaker och godispåsar i spåret. Han har en egen stil, frågar hela tiden om det är okej, och jag är ju van vid att dalmatinerna kört på i spåret. Så jag behöver stödja honom mer än vad jag är van vid. Men det kommer. Vi håller ju även på med resten av grundfärdigheterna.

20160205_134054

Fler turer till veterinären

20160107_092802

Frans har efter två behandlingar och med omlagd kost mått bra, fram till i förra veckan när han blev dålig i magen. Tre nätter i rad fick jag springa ut flera gånger men under dagen var han okej om än lite lös. Så jag trodde det berodde på maten eftersom jag hade lagat en ny omgång och jag hade utan att tänka lagt till något nytt – selleri. Jag har barkpulver hemma som vanligen funkar utmärkt på dåliga magar men nu räckte det inte riktigt trots att jag tillsatte det till alla måltider. Efter tre nätter med störd sömn är en inte så pigg i huvudet heller så det var först dag 3 jag började fundera om det kunde bero på någon magbacill (eller virus) och började ge lite silver morgon och kväll. Och se där så lugnade sig magen. När jag kollade med veterinären menade hon att selleri är urindrivande men knappast påverkar magen. Ja kissat mycket hade han ju gjort också dessa dagar men då fick jag svaret på varför……  Och han ska inte ha selleri. Nu är det lugnt och magen sköter sig fint. Och medan han var hysterisk igen i hundmöten förra veckan så är han lugn och fin nu.

Nilaq har fått behandlingar en gång i veckan och hon verkligen hatar nålarna. Hon är väldigt känslig trots att hon är så tålig i andra sammanhang och framför allt hatar hon att inte ha kontroll och kunna påverka. Bara att jämföra med kloklippning – tar jag det lugnt och ber om tassen så går det bra när hon är redo. Men hos veterinären har det blivit fasthållning och brottningsmatch. Och det gör ont i mig. Nu har veterinären i sjysst inställning så det blir pauser men ändå, när hon skriker och kastar sig är det inte lätt för det är jag som måste hålla henne. Sist provade vi på bordet och då låg hon platt men det gick ändå bättre än på golvet. Veterinären är väldigt förvånad över att jag inte har halsband på henne men jag förklarade att hon tar sig ut allt pga pälskragen, det halsband hon har som passar är egentligen bara utsmyckning.  Ett knyck och hon är lös. Selen kan hon inte ha på för nålarna ska så klart sitta precis där banden går. Så jag håller. Men jag inser också att vi måste träna för risken finns för fler veterinärbesök i framtiden och så kommer hon ju få nålar igen. Så jag har tittat på lite fryspositioner som jag tror kan funka, t ex att jag sitter på en stol och hon lägger hakan på knäna när hon är redo. Ska i alla fall testa. Behandlingarna har i alla fall gjort att hon rör sig bättre och att hon äter vilket är viktigt eftersom hon också får ny kost nu. Och hon är kräsen vad gäller mat. Så att servera vit- och rödkål med kokta korngryn och sönderkokt kalkonhals som en gryta har väl inte varit så poppis. Istället har jag sakta provat mig fram med olika kombinationer och konsistenser som att steka på högrevsfärs med riven vitkål som små burgare och servera lättstekta och varma. Då jag är usel på matlagning har jag fått fråga runt bland vänner som kan det här med mat =)  Och därifrån har vi närmat oss dagens måltid med vit- och rödkål, pumpa och sönderkokta fransyskaskivor kryddade med basilika som gick ner fint. Hon verkar t o m tyck att det är gott så förhoppningsvis känner hon att hon mår bra av maten. Hon är en riktig liten gourmet till skillnad från Frans som är en gourmand! Nu ska vi pausa men behandlingarna och istället ska jag köra akupressur hemma, ge olika örter och fortsätta med omställningen av maten. Och träna frys! Hon har ju hittills varit glad i att gå till veterinären (tills nålarna kommer fram) så förhoppningsvis fortsätter hon tycka om besöken och veterinären.

Jag är så glad att ha hittat dessa två veterinärer och fast det är en bit är det väl värt att åka till Järna. Senast idag blev jag tillfrågad om veterinär då hundägaren hade så dåliga erfarenheter av veterinärer både på de större klinikerna och de mindre som hen hittills varit på med sina hundar men som nu gjort ett par allvarliga missar. Och jag har svårt att komma på några att rekommendera ….

Bilden är från de kalla dagarna med snö. Nu är det mest blaskeväder 😦

Omvårdnadstid

I början på december var jag till veterinären med Frans vilket jag skrev om i detta inlägg Nu var det återbesök för Frans och jag bokade samtidigt ett besök för Nilaq eftersom det är något som är fel fast jag inte kan sätta fingret på vad.

Veterinären konstaterade att Frans kändes bättre och mindre spänd, inte lika öm på kontrollpunkterna, starkare puls. Sen var det en massa frågor och det mesta var ju bättre eller har börjat ändrat sig åt det bättre. Magen är det som tar längst tid sa hon. Han fick nålar igen, denna gång fler och på fler meridianer.

20160112_13551920160112_13552820160112_135539

Jag ska fortsätta med maten och så ser vi hur han mår om ett tag.

Sen var det Nilaqs tur. Vi började med enkäten och det blev en del frågor och följdfrågor. Sen skulle hon gås igenom. Hon hade under tiden med Frans hållit sig nära och buffat och lagt sig i vägen… men nu ville hon bara bort och det med besked. Vi försökte ha Nilaq på bordet men det gick inte, hon försökte bara hoppa ner hela tiden. Och på golvet halkade hon runt när hon skulle kännas igenom. Så vi hamnade i väntrummet på gångmattan till slut.  LIlla skruttan tyckte det var jättejobbigt med hela undersökningen trots att jag försökte förvarna och berätta vad som skulle göras. Det gjorde väl inte ont men hon hatar att sitta fast och nu blev det ju en del hållande även om hon efter ett tag slappnade av. I alla fall så var hon inte öm i höfter eller rygg däremot reagerade hon på tryck längs flera meridianer. Knappt kännbar puls och bleka slemhinnor. Fortfarande lite svullen efter löp men inga tecken på inflammation. Fint hjärta, lungor, mage. Framme så var hon svullen i bicepssenan och det benet ville hon inte sträcka ut framåt heller annars bra rörlighet i benen. Knölarna fick jag visa, de är ju inte så stora men de satt – visade det sig – även de längs en meridian. Så vart eftersom klarnade bilden för veterinären mer och mer. Många olika diffusa symptom men allt hänger ihop. Så det blev en hel del nålar även på Nilaq. Hon satte nålar bl a för levern och aktiverade en av de djupa meridianerna som går via livmodern och armvecken till bröstkorgen. Matsedel och mer info ska komma på mejlen även denna gång. Veterinären trodde det skulle behöva jobbas med flera saker och det kan bli mycket att köra parallellt så vi får prova oss fram och kanske tar vi en sak i taget = många behandlingar. Hormonerna, knölarna, levern och så senan. Nålarna var helt okej enligt Nilaq och efteråt var hennes puls lite starkare. Troligen får vi köra varje vecka ett tag om Nilaq orkar med det. Så nu är det bara att vänta….

Hundarna sov väldigt gott i natt och 3.30 skulle Frassemannen ut och tömma blåsan. Det var länge sen han var så akut kissnödig men nu satte väl nålarna igång något igen. Bägge var glada och pigga på morgonpromenaden och idag är det jobba hemma för mig så de kan vila så mycket de vill.

Årskrönika 2015

trixSå här i slutet på året ska en ju summera året som gått innan vi hoppar in i nästa. Det får bli några korta delar 🙂

Jag – har fortfarande inte fått tummen ur och bor kvar i stan men hoppas det ska bli mer lantligt läge inom inte alltför lång framtid. Men ryggen och mitt allmänna mående har pendlat mycket under året så drömmar har fått stå tillbaka ett tag till.

Nilaq – känner sig nog lite eftersatt pga Frans men kommande år blir hennes år. Nu har hon fått vara storasyster och hängt med ”mig och Frans” vilket hon väl är lite less på nu. Hon har haft lite med höfter, rygg och senast bogparti men med behandlingar och en hel del healing tycks det nu ha läkt. Sen är hon ju 6 år och plötsligt är hon ingen liten spinkig fröken längre utan har fått lättare att lägga på sig så nu får jag bli mer noggrann med vad hon får och hur mycket. Hon är fortfarande bortskämd och älskad.

Frans – har acklimatiserat sig nu. En i familjen. Hans år har  förstås präglats av flytten och kursen och allt nytt i hans liv. Även han har haft lite problem med kroppen i form av en rygg som han känner av ibland och stressen som sliter men nu har vi nog listat ut vad som funkar för honom både fysiskt och mentalt.  Han har blivit påfallande social med folk om än inte hundar men det kommer väl det med. Nästa år är det han som får hänga med men först ska vi göra klart alla våra läxor från klickerkursen!

 

Mer om Frans

FransI helgen har Frans bott hos oss i 11 månader. Det har ju varit en resa med både fram- och motgångar men nu är vi nog ”hemma”.  Intressant det där med tid och hur vissa saker tar längre tid än trott och andra saker gått fortare än tänkt.

Nilaq och Frans – De träffades 3 gånger innan Frans flyttade till oss och från allra första mötet har de gillat varandra. Nilaq tog direkt in Frans och Frans lärde sig fort att både lyssna på och lita på Nilaq. Detta att ha en äldre eller mognare hund att luta sig emot är så spännande vid omplaceringar. Jag såg det med Bruno som lutade sig mot Egon och jag ser det med Frans som lutar sig mot Nilaq. Det är så fint samspel mellan två individer där den mognare mjukt leder den osäkre och att den osäkre söker ledning hos den mognare individen. Det är ju ingen ”kamp” eller ”styra med järnhand” utan ett mjukt och fint sätt med tålamod och bara när det uppenbarligen behöver visas tydlighet så kommer ett morr eller visa lite tänder. Det fick Frans uppleva de första dagarna och efter två veckor och sen dess har det räckt med ett litet bläng från Nilaq. Ändå känns det som att det inte är 3 månader som skiljer dom i ålder utan 3 år. Och nu när poletten trillat ner vågar Frans också ta för sig i vissa situationer och vågar visa att han blir osäker med ett litet morr som respekteras från Nilaq (hon kan bli jättearg på hundar som morrar på henne). Och den tydligheten smittar av sig på andra situationer och hundar. Som Qilaq som från början tyckte att Frans var knäpp, ohyfsad och påträngande. Opålitlig helt enkelt. Men det har gett sig när han visar att han tar in och lyssnar på finliret. Nu är det bara glada miner när de träffas.

Koppelgående – Frans kom med ett smalt, fast halsband och ett vanligt koppel. Bytte till en sele och lite längre koppel och direkt kom en viss avslappning. Han gick med och bredvid Nilaq och det tog inte lång tid så slutade han dra. Men ibland glömmer han bort sig, t ex när han vet vart vi ska och att vi där gärna tränar eller l20150921_132014etar godis dvs transportsträcka till den mat han dyrkar. Och sen har vi hundmöten då han fortfarande kan glömma bort sig. Så efter att ha provat några olika selar blev det en metizo som sitter bra även om jag fäster kopplet fram. Sitter det fram så blir han inte lika stark och när han blir rädd/überglad så kastar han sig gärna och är stark då med allt adrenalin i kroppen. Men det behövs nu mer sällan, mest när vi ska ut och åka buss eller när alla andra rastar sina hundar. Annars sitter kopplet fäst på ryggen och han går oftast fint. Om inte annat räcker det att strama lätt – halvhalt – med kopplet så går han fint.

Vardagslydnad – i och med klickerträningen har vi tränat mycket på olika små delar men inte så mycket själva vardagslydnaden. Inkallning behöver vi definitivt jobba vidare p20150706_093647å så än går han i koppel eller lina. Även i skogen då han där störtat fram till hundar…. men vi jobbar vidare på det. Annars är han nu trevlig att ha med. Han hetsar upp sig i nya miljöer men där han varit med några gånger slappnar han fort av och kan lägga sig. Även om vi äter…. Och ute när vi stannar och pratar med folk börjar han öppna sig och kan gå fram och hälsa glatt. Nilaq älskar ju att hälsa på folk och nu börjar Frans se att det kan vara lite trevligt. Inte alla och inte hela tiden men med vissa.

Hundar – alla nya hundar är läskiga. Alla. Men beroende på ras, storlek och sammanhang varierar reaktionen. Stora hundar som passerar på håll tittar han på men väljer sen att ignorera och istället lägga fokus på mig eller Nilaq. Mellanstora hundar som tittar på honom – läskigt men är pink_monsteravståndet tillräckligt kan han fortfarande lyssna. Alla krulliga hundar – superläskiga. Små hundar – superläskiga. Men när han sett dom några gånger…. Stora hundar – bryr sig inte, väljer gärna att parkoura eller ta en annan väg självmant. Mellanstora hundar – tar kontakt, vill gå undan. Krulliga hundar – läskiga, kan utlösa flyktbeteende alt utfall men definitivt stark upphetsning. Små hundar – upphetsning men kan med avstånd följa efter och kan ta godis. Tyvärr räcker det med att hunden visar intresse för Frans för att han ska backa rejält igen men ändå…

Hundmöten – ja detta visade sig vara ett större problem än jag anade från början. Men Frans har gjort stora framsteg. Från att bli hysterisk, skrika rakt ut, kasta sig fram, ja få totalt psykbryt så kan han nu istället stanna upp och vända sig mot mig (skvallra) för en godis/beröm och klapp. Stora hundar kan han med lite avstånd ignorera helt. Mellanstora hundar Monsters_Dance_Greenskvallrar han bra på. Krulliga och små hundar är fortfarande svårast men även här spelar avståndet stor roll. Har vi marginal – typ andra trottoarsidan – så kan han skvallra på småhundar även om de skäller men inte krulliga. Om de kastar sig mot oss eller dyker upp plötsligt – vi har t ex en glasruta i porten och ibland går en hund förbi precis när vi ska ut – är det fortfarande för svårt men han skakar av sig fortare nu än i början.

Hälsa på andra hundar går i princip inte. Så fort den andra hunden visar intresse även om det är litet slår det över för Frans. Han har kunnat hälsa på några äldre intakta hanhundar som varit lugna och tydliga. Tyvärr finns ingen av dom kvar. Dalmatiner funkar hyfsat men han blir så brutalt på så i nuläget står vi mest och pratar med andra hundägare utan att han får gå fram. Om Nilaq får hälsa blir han vansinnig. Med Qilaq (Nilaqs kullsyster) går det nu bra men det har tagit lång tid och många många promenader ihop utan att gå för nära innan bägge slappnat av så pass att de nu hälsar/luktar lugnt och sen strosar ihop.

Dofter av hundar och katter börjar han pipa och gny över men kan ibland skvallra. Katter som springer har visat sig vara en stor trigger, likaså hararna på Långholmen, så en hel del jakt i grabben. Om vi måste ta oss förbi en jobbig situation går det dock nu med hjälp av godismagneten (en näve godis framför nosen som han får försöka äta medan vi går) vilket inte gick innan sommaren.

Andra människor – att gå ut med Nilaq är väldigt socialt, hon älskar människor och har många kompisar som gärna hälsar på henne. Hon försöker ofta hälsa även på de som inte vill hälsa. För Frans tycks detta innebära blandade känslor. Han verkar ofta helt ointresserad men när Nilaq fått sina klappar och de vänder sig till Frans ”Ja men du ska väl också hälsa?” så går han numera ofta glatt fram och låter sig klappas och pussar på folk. Det gjorde han inte i början och han gör det inte med alla men med fler och fler och framför allt de som Nilaq varit fram till först.

Vakta hemma – Nilaq är världens sämsta vakthund. Ringer det på dörren springer hon dit och hoppas få hälsa och hon skäller aldrig. Frans skällde när han kom men efter bara någon vecka så slutade han. Han kan voffa till på en del ljud utifrån men han skäller faktiskt väldigt sällan hemma. Men han springer till dörren och vill se vem som är där.

Kurser – vi har gått klickerkursen (4 helger) och överlevt. Svårast dag 1 när all20150228_143811a är ”nya” och lättare dag 2. Fortfarande svårt om de andra deltagarna kommer för nära men ”nära” är nu 5 meter och inte 15 som det var i början. Godismagneten funkar även här. Med avstånd kan han t.o.m. slappna av.  Sen var Frans med på kognitionsdagen 2 men då provade vi  hundarna en och en.  Även om det är svårt att röra sig bland andra hundar så funkar det med koncentrationen på övningarna när vi har vår lilla plats…

Jag – i början upplevde jag att han var väldigt stressad och uppjagad och stängde mig ute mentalt trots att han sökte kontakt fysiskt. Så han fick ta den tid han behövde. Och det tog ett tag men så började han ta kontakt inte bara för att få mat eller klättra runt på mig. Han kontakthar en väldigt bufflig sida och när han bara bröt sig in eller trängde sig på gick jag. Så småningom lugnade han ner sig och nu börjar han bli riktigt fin och försiktig. Han glömmer fortfarande bort sig ibland men då håller jag honom bara lite tills han lugnar ner sig. Nu är det också okej med kroppsvård. Som att klippa klor – ja inte alla på en gång men några då och då och med pauser och godis, då kan han t o m räcka fram tassen själv. Och rensa öron fast det är äckligt att hälla ner något i örat, men torka är skönt. Och att ta på honom och t ex massera lite. Han myser på ett annat sätt, sover mer avslappnat och drömmer en del. Överlag lugnare och mer mogen. Eller nja.

Hälsa på hos andra – mina hundar får gärna följa med till min mamma och min bror och hans familj. Frans har hos bägge varit upp på matbordet och röjt i ett obevakat ögonblick. Så nu får han ha koppel på hos min bror som har öppen planlösning (nödbroms) och bevakning hos min mamma där vi vanligen sitter och snackar i köket. Men han sköter sig överlag bra och lägger sig fort ner och vilar. Även när vi äter. Hos veterinären sköter han sig också. Han behöver mycket stöd men är väldigt duktig.

Mående – Frans mående har också växlat under tiden. Från att vara väldigt stressad i början så är han nu betydligt lugnare.  Han har fortfarande mycket energi och spring i benen men på ett annat sätt och inte samma hysteriska överskottsenergi. Han har fått lite olika behandlingar och för varje blir han bättre (även om han idag haft bakslag efter akupunkturen). Nu hoppas jag att han blir bra och stark i ryggen så vi kan fortsätta med draget, det är så roligt och passar oss verkligen.

Det går helt enkelt framåt. Tänkte på Egon häromdagen och att han behövde över ett år att landa på riktigt och då var han ett år gammal när jag tog honom (även om han flyttat runt mycket innan). Så det tar ju tid. Olika tid. De är ju trots allt individer.

Ett annorlunda veterinärbesök

20151208_120710 (2)Igår var jag med Frans till veterinären för en hälsocheck. Han har ju haft besvär i ryggen, hetsäter, har varit lite dålig i magen från och till och har fortfarande lätt att stressa upp sig. Nu i helgen på kursen var det också svårt igen att lägga sig ner…. det gick men väldigt långsamt…

Jag har ju haft lite svajjiga erfarenheter av veterinärerna i närområdet men i somras var jag till Järna, Ekovet, och upplevde det besöket som mycket positivt. Den veterinären samarbetar med en  holistisk veterinär som i vanliga fall finns i Uppsala men som har börjat ha mottagning i Järna. Hon har en utbildning inom klassisk veterinär(skol)medicin och en inom TCM för veterinärer, en (i Sverige) lite annorlunda kompetens. Jag bokade en s k hälsoundersökning som utgångspunkt. När jag bokade tiden bad hon mig gå in på hemsidan och fylla i ett formulär där hon ville veta allt möjligt om hunden (8 sidor!) som skulle vara underlag för undersökningen.

Så när vi kom frågade hon lite om det jag svarat och sen gick hon noga igenom hunden. Först en vanlig genomgång med lyssna på hjärta och lungor, titt i halsen och på tänder, klämma och känna på ben, rygg, nacke.  Frans var mycket tålmodig och hon var väldigt bra i hanteringen, visade t ex stetoskopet som var lite läskigt. Sen en TCM-genomgång där hon tittade på tunga och i ögon, kände pulsen och klämde på en massa akupunkter. När det var klart fick jag lyfta upp honom på bordet och så satte hon nålar och medan de satt berättade hon vad hon hittat och kommit fram till.

Han har fortfarande ont i ryggen. Han har fått tandsten på de bakre tänderna. Han luktade illa ur munnen men hon trodde det var magen (han luktade verkligen illa hos henne..). Hjärta och lungor är fina. Han har vad som i TCM kallas kidney yang deficiency, dvs ett underskott av yang energi i njurmeridianen. Enligt TCM är njurarna ”elden under grytan” och dess energi transporteras i hela systemet till de andra organen. Underskottet kan bero på kastreringen och ryggproblemen och med ett energiunderskott i systemet behöver energi tillföras genom mat (hetsätandet).

”Behandlingen” blir några akupunkturbehandlingar, att tillföra värme i olika former och med hjälp av rätt mat. Frans behöver få hemlagad mat med långkok på rotfrukter och köttben och detta behöver då fasas in över tid. BARF är inte dåligt och Bravo burgarna var också okej men det räcker inte för lille Frans – framför allt behöver han få i sig mycket mer energi med hjälp av märgsoppa…. Och så behöver han sönderkokta rotfrukter och gärna pumpa och så skulle jag byta min hundgröt (som tydligen kyler och är bra vid inflammationer?!) mot havregryn och quinoa istället.  Så Frans kommer att vara i himmelriket när vi sätter igång. Ska bli spännande att se om han blir mindre hungrig och mindre stressad av detta. Recept ska hon mejla så då får jag sätta mig in i det hela mer ordentligt. Nu köpte jag havregryn och quinoa på hemvägen och  den gröten med lite äppelbitar i var väldigt god sa Frans. Och så får jag bli mer noga med att sätta på täcke när det fuktigt och/eller kallt ute.

Koppelkompetens

Jag måste erkänna att när jag först läste uttrycket fick jag fundera en stund men insåg sen att det var en översättning av engelskans leash skills. Första tanken var mer åt att lära hunden gå fint i koppel men istället handlar det om att som förare lära sig hantera kopplet så att hunden inte känner det direkt men att det ändå pågår en kommunikation.

Koppelkompetens är en del i BAT 2.0 och därmed en vidareutveckling av från det BAT-seminarium med Grisha Stewart som jag var på för några år sen (kan du läsa om här och här). Hon har tagit in en hel del från TTouchen (som du kan läsa om (här, här och här) känns det och lagt till en modell av promenader som komplement till rena set-ups som vi tränade på och idag använder på BAT- och hundmöteskurser. På dessa promenader tränar du och hunden ert samspel i koppel där du som förare ska stöda men inte direkt styra hunden. I början helt utan triggers och sen med introduktion av triggers på stort avstånd. Promenaderna ska hjälpa hunden att modifiera sitt beteende mjukt och långsiktigt så hunden ska hela tiden befinna sig under tröskeln. Det hela i ett fem meter långt koppel. Så det kräver både mental och fysisk närvaro och kallas därför närvarandepromenader.

Två kvällar har vi roat förbipasserande i Stockholms innerstad genom att knata runt två och två – utan hund! – med ett koppel emellan och träna tekniken. Det kräver mer praktisk träning än en kan tro för gamla tekniker sitter förstås ”mer” i ryggmärgen och detta kräver ett annat sätt att reagera på. Hunden ska i princip inte märka att du styr med riktningsändringar, mjuka inbromsningar osv. utan ha känslan av att lufsa på i sin egen takt. Jätteroligt när det funkar och många skratt när det inte funkade så bra 😉

Om du vill prova på så håller Jenny Afvander på Hoppsan Hundlära i dessa i Stockholm och Uppsala m fl orter (https://www.facebook.com/hoppsanhundar/).

Och så är den nya boken på gång.

leash