Dagsarkiv: 02.08.2011

Rehab på egen hund

Nu är det väl dags att uppdatera lite om Bruno igen =)

Det har gått en månad efter operationen och mycket har hänt. Ärret har läkt fint, det ser ut att bli en hårfin linje av det i slutändan. Nu har vi börjat simma igen och Bruno tycker det är jättekul! Han har visserligen tappat muskler under den månad han inte fick vara i vattnet men mest bak. Sen måste ju alla muskler i det opererade benet byggas upp på nytt. Nu simmar han i 3 omgångar, ca 2 min åt gången. Och det verkar lite men jag lovar, han är trött efteråt =)

Morgonpromenaden kan vi nu gå tillsammans. Det blir ingen lång runda men vi kommer ut på holmen vilket betyder att vi även kommer till vattnet. Ett varv runt bollplanen och värdshuset med uppehåll för olika övningar blir det. Under rundan hinner Bruno med att springa ner i magdjupt vattnet 3 ggr,  kliva upp på en låg, bred sten 2 ggr, kliva över ett lågt men brett hinder med ett ben i taget 2 ggr, gå omväxlande på gräsmatta, grus, asfalt, högt gräs, gå slalom eller åttan mellan mina ben 3 varv och så gå ner i djupt vatten minst 1 gång. Sen har det under sista veckan blivit en del hopp och skutt i takt med att han känner sig säkrare och starkare i benet. Vi är ute ca 45 min och nu är det 5-10 minuter som blir stillastående som när de letar godis i gräset, resten går vi. Och så har vi vår entrétrapp om 6 steg som Bruno nu ilar uppför. Nilaq hänger mest med utom vid värdshuset där hararna brukar komma springandes…. Hon får sen en egen runda i anslutning så hon är ute minst 1½ timme på morgonen.

Inne blir det massage och stretching. Med allt metall i benet kan jag inte använda mina favoriter – magneten och elektroterapin. Så jag har lånat en novafon som alstrar ett intraljud och som man behandlar med. Ett ultraljud hade kanske varit bättre men nu har jag inget sånt. Och Bruno verkar tycka det är skönt. Det blir som vibrationer mot huden och det värmer en bit in under ytan.
Stretchingen är svårare. Bruno gillar det inte! Och hans bakre lårmuskler är korta så det blir väl lite oskönt med rakt ben. Det går bättre med främre muskulaturen. Men det är bara att kämpa på. Den klassiska massagen sitter i alla fall fint och förhoppningsvis kan han stretcha benet mer och mer längre fram.

Imorgon ska vi ut till Tungelsta och träffa en kranio-sakral terapeut. Det ska bli intressant att höra vad det skulle kunna göra för Bruno. Jag vill ju att han blir så bra han kan bli så snart det går. Och just tålamodet måste jag nog träna lite på, det kommer att ta tid och det måste få ta tid. Sen har vi ju det preliminärt bokade återbesöket i slutet av september. Får se hur det blir med det…..

Favortminnen och roliga ögonblick

Svårt att välja ett enda minne men vi plockar väl ett för var hund för rättvisans skull =) Och så tar vi det roliga ögonblicket också när vi ändå är igång!

Nelson – favoritminnet är förstås första blodspåret: efter alla dessa kurser där vi varit medelmåttiga så var vi bara bäst! Att se vargen komma fram i ögonen, det var oerhört läckert att se gnistan i hela hunden. Han gav aldrig upp i ett spår. Det roliga ögonblicket var när han efter 14 månader en dag bara helt ignorerade Egon som kom in i sovrummet och dessutom hoppade upp i sängen bredvid oss.

Egon – första dalmatinerlägret i Brunskog som vi deltog i ”lite på skoj” och första dagen, andra eller tredje övningen så ville instruktören se ett ”ligg stanna kvar”. Vi var andra ekipaget. Egon utförde momentet perfekt. När hon frågade hur länge vi tränat och jag sa att det var första gången vi ens provade momentet så trodde hon mig inte…. Men med Egon var allt möjligt! Det roliga ögonblicket var när jag insåg att han under en promenad på holmen helt sonika valt att gå med det par med hund som vi mötte…. utan att skänka mig en blick gick han med….det roliga? Jag visste inte att jag hade skaffat en retriever!!! Han kom tillbaka efter 5 minuter och låtsades som ingenting…

Bruno – när han plötsligt gick från att vara rädd för vatten till att älska att simma! Det går inte att beskriva hur lycklig man blir när en hund kommer över en rädsla och visar ren glädje istället!!
Hans liv är fullt av roliga ögonblick men lyckan han utstrålar när han jagar löven i vinden är svår att slå…..

Nilaq – med denna hund är det många härliga minnen och ett par riktigt svarta minnen. Favoritminnet står sökträningen för. Häftigt var det när räven passerade figgen strax innan jag skickade ut Nilaq (vilket jag inte visste) men hon valde att markera figgen och komma tillbaka till mig framför att jaga räven som ju hade varit det ”naturliga” för henne. Då kändes det bra!