Reflektioner kring hundträning

Har funderat över detta med varför man tränar hund som man gör? Det finns ju olika skolor och olika verktyg och olika hundägare dras till olika sätt att träna liksom olika hundtränare väljer att arbeta på olika sätt.

Jag antar att jag själv har formats mycket av att jag faktiskt inte var välkommen till brukshundsklubben när jag hade skaffat min första hund, en dalmatiner såklart, och då fick söka mig till andra hundtränare. För trots att jag levde i villfarelsen när jag skaffade hund att jag var duktig på att hantera hund så hade jag mycket att lära. Mycket.  Jag hade läst massor med böcker innan och var helt inne på att jobba ”mjukt” – Roger Mugfords och Anders Hallgrens böcker hade en hedersplats i bokhyllan. Men att omsätta teori till praktik var svårare än jag då trodde. Råden jag fick i parken och som jag delvist följde eller försökte följa var mer av den hårdföra typen. Jag är glad att det inte fanns mobilkameror den gången det rann över på mig och jag försökte lägga ner Nelson. Där blev det också tydligt för mig att jag inte är skapt att använda den typen av metoder för det hela slutade med att jag låg i leran och Nelson stod över mig och viftade sakta på svansen och gav mig en lång ”vad håller du på med?”-blick. Jag sökte, detta var 1995, och hamnade hos relativt nya Hundens hus så deras tänk lade grunden för hur  hundträning skulle vara för mig. Jag kände mig också hemma i det tänket.

Sen har förstås valet av ras påverkat oerhört. Dalmatiner ses ju som svårdresserade (vilket jag inte alls håller med om) men de sätter en på prov i att vara kreativ i träningen och att kunna det här med inlärningspsykologi. Som hundägare har jag sedan under åren gått från extrem godisbaserad träningsfilosofi (Nelson) till en mer variationsrik men fortfarande belöningsbaserad träningsfilosofi (alla andra). Samtidigt har jag som hundägare också ”drabbats” av andra tränares brist på kreativitet. När jag t ex inte kunde belöna Nelson med boll i tävlingslydnaden tyckte kursledaren att jag inte skulle komma tillbaka innan hunden kunde det. ”Man kan inte få till den önskvärda snabbheten utan boll”. Nelson gick ju tyvärr aldrig att belöna med lek – han var helt ointresserad av bollar och när jag fortsatte envisas blev han bara låg,  så där dog den träningen……. Och på den tiden förstod jag inte att det var den kursledarens inställning som inte passade oss och inte lydnadsträningen i sig. Idag använder jag fortfarande ”mycket godis” när det behövs. Min erfarenhet är som alla andras. Rätt använt behövs mindre och mindre godis.

Med Egons intåg blev det en djupdykning i klicker och jag fick vässa mina reaktionstider med denna snabba och underbara hund. Och med klickerns hjälp blev han just en underbar hund istället för det monster som först flyttade hem till mig. Även Bruno klickades i början men i hans fall blev ljudet mer en störning än en hjälp. Men honom funkade ord bättre. Och efter att ha gått en kurs i SATS använder jag idag knappt klickern utan kommunicerar istället med hunden och belönar när den gör rätt. Nilaq är inte ens inklickad….

Som tränare har jag gjort en liknande resa, där jag försöker väva in nya insikter och kunskaper vart eftersom. Fortbildning tycker jag är extremt viktig!!! Att gå kurser, på föredrag, att testa praktiskt på egna och andras hundar. Att läsa böcker. Så många inspirationskällor det finns!

Mina valp/grund/slyngelkurser ser idag inte ut som de gjorde för 10 år sen när jag relativt ny och oerfaren körde på det schema jag lärt mig under praktiken. Inte för att kurserna var dåliga, de var väldigt uppskattade, men de var annorlunda. I takt med att jag har förändrats har tyngdpunkten i kurserna förändrats. De första åren handlade valp/grundkurserna verkligen om att lära ut sitt, ligg, kontakt, kom osv. Ofta användes luring, dvs man höll en godis framför nosen och lockade hunden att följa. Sen jobbade man bort godisen så hunden kunde utan och fick belöningen efter att övningen slutförts. Det var viktigt att hunden satt rakt vid sidan, kom på inkallning och satt kvar på kommando. Teorin handlade om hundägandet i stort. Lektionerna var 2-3 timmar åt gången med praktik ute, teori inomhus och en fikapaus. Det var väl inget dåligt upplägg eftersom det samtidigt blev passivitetsträning av valpen. Men många hade svårt att få bort godisen ur handen eller hunden ur fickan….  På slyngel- och vardagslydnadskurserna fick vi ofta börja om från grunden – hundarna hade ingen kontakt trots att de hade tränat kontaktövningar och hundägarna behövde fortfarande hålla köttbullen framför nosen.

När jag lärde mig mer om klicker och tänket i klickerträning (som också har förändrats från 90- till 2000-talet)  gjorde att jag började ändra valp- och grundkursen eftersom inlärningen nu blev ännu mer effektiv med ett bättre bestående resultat. Även teorin kring belöningsplaceringen hjälpte mycket. Just för nyinlärning och för att bryta ett gammalt mönster är den verkligen magisk.

Idag utgör kontakten och följsamheten grunden i valp- och grundkurser.  Vi jobbar med relationen och att ha kul och formar fram lydnaden. Visst lär sig ägarna att lära hundarna att sitta, gå fint i koppel, komma osv men det som allra mest tid ägnas åt är kontakten mellan hunden och ägaren. Det kan vara väldigt jobbigt för en del. Att komma på kurs med en 4 månaders valp och inse att hunden redan lärt sig att INTE ha kontakt är jobbigt….  Och där kommer vi även in på en del frågor som varför skaffade man denna ras? Och vad vet man om rasen och dess behov? När vi sen pratar om tänkbar berikning (mer än aktivering) så kan man nästan ta på de band som växer mellan hund och människa. Då växer även en tillit fram och med den kontakten och tilliten kommer lydnaden. Under kurserna jobbar vi med godis, leksak, klicker, glada rösten, bus och förhandlingsteknik. Det viktiga är att hitta belöningar som fungera och lära sig använda dom rätt.

När det inte har gått bra och hundägaren söker hjälp för olika problem bottnar dessa nästan alltid i relationen mellan hund och människa. Även här blir det frågor om varför man skaffade hund? Varför denna ras? Vad vet man om rasen och dess behov? Hur passar det med ens egen livsstil? Vad kan man om hundspråk? Förstår man vad hunden försöker kommunicera? Och om man gör det, är man redo att svara? Det finns en anledning att man fallit för en viss ras eller individ – den svarar mot ett personligt grundläggande behov hos ägaren.  Ofta ett omedvetet behov men när det blir medvetet så blir även problemet besvarat.

Idag finns också nätverk på ett helt annat sätt än när jag började. Det finns forum på nätet för hundtränare globalt och bara det, att kunna utbyta tankar och idéer och få nya uppslag är ett jätteplus. Olika kulturer har förstås olika syn på hundträning och det resulterar i olika övningar och olika mål med träningen. Idag bjuds även utländska tränare på löpande band till Sverige för att hålla kurser i allt från träningsmetoder till specifika frågor som t ex startteknik i agility. De utländska tränare som jag gått kurs för har ofta inspirerat och även om de inte presenterat direkta nyheter  har de stärkt mig i min uppfattning om varför jag väljer att träna på ett visst sätt.

Och det är ju en av de saker som är så kul med att ha hund, att man utvecklas som människa. Och man ÄR tvungen att ta tag även i sina mindre roliga sidor.  Får man problem med hunden kan man ofta se att det bottnar i ägaren. När hund efter hund får samma problem med samma ägare kan man se ett mönster. Och ibland kan även ägaren förstå att det är dom som skapar just detta problem. Det handlar inte om att skuldbelägga hundägare utan att se problemet. Detta kan man göra med respekt för individen. Men med nya kunskaper kommer även nya insikter angående sitt eget beteende. Hundarna gör det vi lär dom, medvetet och omedvetet. Och det finns en passande träningsmetod för alla. Självklart tycker jag att det är trist att man ännu idag kan hitta tränare som använder och förespråkar våldsbaserad träning. Att träna hund kräver nämligen även ett etiskt ställningstagande. Eftersom man idag kan välja hur man vill träna, kunskapen finns och är numera ganska lätt att få tag i, så har man gjort ett medvetet val när man fortsätter som tidigare trots nya kunskaper. En hundägare kanske inte vet men en tränare vet. Tro inte annat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s