Kategoriarkiv: Spårutmaning

Diverse

Svalare väder och två ystra hundar =) Minns första sommaren när Qilaqs matte och jag gick och var så nöjda med att tjejerna var så lugna och ”mogna”….ja tjena, när det blev svalare var det samma energi igen. Nu vet vi. Men det är faktiskt skönt att stumpan har lite mer fart igen. Hon sätter ny underull nu och är så mjuk, så mjuk. Och liten. Ser ut som när hon var 6 månader…

Jag har fortsatt med longeringen ett par ggr sen sist och det går framåt.  Nu är hon så taggad att hon inte vet var hon ska ta vägen.  Lite så jag får bromsa ner henne och lugna henne innan vi sätter igång… Är hon för uppskruvad missar hon lätt att hålla sig utanför markeringen, springer in i pinnarna och hoppar på mig istället … Men när det går bra så går det väldigt bra. Tyvärr har det varit problem med kameran så det har inte blivit några filmer men det ska nog fixa sig så jag kan få lite dokumenterat. Planerar att köra en prova-på-dag i höst nånstans i Stockholm. Måste bara hitta en bra plats eftersom det kräver lite yta och jag vill nog helst köra på gräs för tassarnas skull.

Premiärturen med cykel och vagn är avklarad men gick inte alls som planerat. Dels blev Nilaq rädd för cykeln så vi får träna själva både utan och med vagn så hon vet var hon ska springa innan vi testar med Bruno i vagnen igen. Men Bruno överraskade stort genom att kliva in och sätta sig helt självklart. Sötgubben. Nästa överraskning var att han på typ 90 sek nästan hade lyckats öppna vagnen inifrån alldeles själv. Det är ju som en kanvasbur med samma typ av blixtlåsöppningar och med tassen hade han dragit iväg ena blixtlåset….. Så han var på väg ut när jag slängde en blick bakåt. Hoppsan! Nåja, det går säkert att ”låsa” på något sätt så han inte kan öppna inifrån. Nu blev det kvavt och varmt igen så att jag väntar tills det är svalare igen så provar vi då. Han verkade tycka själva färden var okej. Bruno on the road.

Bruno fortsätter med sitt gula band. Här där alla känner oss märker jag väl ingen skillnad och när vi går i skogen möter vi sällan någon. Men jag tycker att det är en bra sak även om åsikterna går isär. Synd att SKK är så avvisande, hoppas det inte beror på att de själva ska lansera en kampanj kring hundägaransvaret 2013? Tycker de flesta ändå är positiva oavsett om de har en ”gul” hund eller inte. Och det sprids i en rasande fart även i medierna, inte alltid med korrekt info, men bra att markeringen  och hemsidan sprids och sen får det väl ta tid att sätta sig. Tänker att jag ska introducera detta även vid t ex privatträningar ute när det ofta händer att förbipasserande släpper fram sina hundar utan att fråga….

Och så funderar jag över att anmäla Nilaq till BPH i höst. Det är ju ingen ide att genomföra ett test förrän temperaturerna är kring 10-15 grader. Och det ser ut att finnas gott om plats på höstens beskrivningar. Men så var det detta med vaccinationerna som är obligatoriska (och jag säger inget om det). Borde kanske ordna det nu, mellan löpen när hon är pigg i övrigt?

Har inte haft några problem med fukteksem på fröken denna sommar men hela juli har både Bruno och Nilaq fått en skvätt silver varje dag.  Dels för fukteksemet men även med tanke på fästingarna för Bruno har haft 2 nu och Nilaq ett par i veckan. Dessa pyttesmå är så vansinnigt svåra att hitta medan de kryper och sen känner jag dom först när de suttit ett par dagar. Bläää.

Eller så väntar vi till augusti och tar Nilaqs vaccination och Brunos utväxt på armbågen samtidigt hos veterinären.  Tanken var ju att den skulle bort i Borås men så blev allt annorlunda och jag ville inte hålla på att söva Bruno stup i kvarten. Den har iallafall inte blivit större under tiden, eller kanske lite, och den stör honom inte så när vi är ute ur juli kanske en lite operation är på sin plats. Och då kommer nästa fråga, vart gör jag det? Nackdelen med mitt jobb är att jag får höra så mycket om veterinärer och kliniker att det blir allt svårare att hitta någon man går till med bibehållet förtroende. Så trist att det är så.  Och ja, DEN veterinären går jag definitivt inte till. Jag nu hört flera fall där han agerat försumligt vad gäller diagnoser på hundar och katter.  Så tyvärr var Bruno nog inget undantag utan en i raden av feldiagnosticerade/felbehandlade djur.

Nä, nu skippar vi såna tråkigheter och ser framåt istället. Skogen är full av kantareller (ja jag hittar ju inga men alla andra) och snart kan vi börja spåra igen. SWDIs spårutmaning har också gått av stapeln och hur det gick kan man läsa om
här.

Nu skiner solen ute också!!

Annonser

Pejl

Idag blev det spår =) Och för Bruno blev det ett viltspår, en skank utan blod, och han fick gå spåret löst. Så jag fäste mobilen på honom och filmade medan han sprang och spårade. Han är ju så söt, ska säkra och dubbelsäkra. Spåret fick ligga lite längre, kanske 40 minuter, så han var betydligt säkrare idag. Det finns ingen bild av spåret som jag lade men man ser ju ”linjen” hur han tog det. Och eftersom jag fick grejja med filmerna från BAT-träningen så blev det även en snitsigare film från spårandet 🙂

Nilaq fick sitt leksaksspår! 7 leksaker utlagda med 5-10 m mellanrum, några gömda men de flesta intill ett träd eller en sten.  Hon trodde ju först att det var saklet igen och efter att ha hittat den första ”av en slump” rusade hon förbi andra och tredje men sen gick hon tillbaka till 3e och insåg att det hade legat nånting där! Så då följde hon spåret och tog alla saker. Duktig tjej. Men hon tycker att spår är träligare (jobbigare?) än söket, det syns på kroppsspråket. Under söket leker hon med varenda sak hon hittar, i spåret markerar hon. Den gömda dummyn drog hon fram men sen var hon snabbt på väg på mot nästa. Men det gick att få henne och spåra och det var det jag ville se. Nästa gång blir det saklet igen.

Qilaq fick ett kort men klurigt id-spår. En skank och en leksak som vi drog jämte varandra och sen delade vi på oss, matte gick med skanken och jag med leksaken. Det var leksaken Qilaq skulle hitta. Spåret blev väl inte ens 200 m men som sagt, det skulle vara klurigt, inte långt. Men hon är ju så duktig så utan att tveka en endaste gång tog hon spåret och valde direkt leksaksspåret och hittade den lilla leksakshunden! Sen ville hon fortsätta spåra men på tillbakavägen hamnade vi så pass nära skanken att hon fick markera den. Och det var det hon gjorde. Sen var hon bara intresserad av leksaken.  Med henne spelade vi in både läggande och gående däremot blev filmen för usel…. Teknik och handhavande

Detta bildspel kräver JavaScript.

!

Äventyr

Igår när det var röd dag åkte vi ut på Adelsö, en av mälaröarna som ligger granne med Birka, för att med Qilaqs matte ta en promenad och sen lägga spår. Skank var tinad, 10 leksaker hopplockade till Nilaq som skulle få ett leksaksspår och godis skuret i småbitar för alla hundarna. Vi kom ut med 9-färjan från Munsö och var väl framme hos E och Qi  strax efter. Det är så kul att se LYCKAN hos hundarna att träffas ”oväntat” trots att vi ses nästan varje dag på morgonpromenaden.  I valet och kvalet över promenad kom vi på att det fanns en naturstig som verkade trevlig. Den hade vi ”hittat” när vi la ett långt spår till Qilaq i vintras, då när vi fortfarande var inne på SWDIs spårutmaning. Så vi tog bilen till parkeringen där leden ”startar” och började gå. Vi hade inte med oss så mycket för vi skulle ju inte gå så långt….. Däremot kom jag ihåg att kleta lite tjärsalva på mig mot ev mygg.

Det är en trevlig och vacker led med många tydliga blåa markeringar och en del av det mysiga är att den går genom omväxlande natur. På en ö tror man ju inte att det ska växla så pass som det gör.  Eftersom det är en vikingaö finns även en del gravfält. Leden är totalt på 12/16 km beroende på sträckning och jag har ingen aning hur långt vi faktiskt gick på den. Vi gick på öns östra sida och delvist var det lite blött men egentligen inga problem att hoppa mellan tuvorna. Så glada i hågen knatade vi på och hundarna verkade också tycka om vägen. Det hade varit tal om regn och morgonen var kylig så vi hade ganska ordentligt med kläder på oss men efter ett tag kom solen fram och vi njöt av den vackra naturen. Mycket viltsvin finns på ön så vi såg många uppbökade ställen. Men eftersom vi gick och pratade kände s det ändå tryggt. Vi passerade hästhagar med nyfikna hästar  innan vi kom till ett utsiktstorn som samtidigt är öns högsta punkt med hela 54 m ö h =) och där tog vi en paus. Då hade vi gått 1½ timme och Bruno började bli trött så det kändes som en bra plats att pausa på och slänga ut lite godisar till hundarna. Vi hade ju inget fika med men satte oss en stund och skrev en liten hälsning i den gästbok som låg i en låda vid tornet. Vi fortsatte i alla fall oh nu vart det mer kuperat både upp och ner. Sen kom vi till en söt liten strand där hundarna fick dricka och svalka sig. Sen hamnade vi i ett område med  fritidshus som övergick till större hus och vägar med gatlyktor (!). Här började Bruno se väldigt trött ut och eftersom vi inte visste hur långt till leden skulle gå innan den skulle ”svänga tillbaka” mot parkeringen igen beslöt vi oss att gena. Vi vet ju alla att genvägar är senvägar men det verkade så enkelt att komma ut till vägen och sen följa en stig i skogen längs vägen…..  Så vi tvärade först genom området, Sättra, som hade en stor hage med långhåriga kor/tjurar – som Nilaq tyckte var spännande och Bruno läskiga – och när vi kom ut till ringvägen gick vi in på en skogsstig på andra sidan. Där stötte vi på elledningar som borde korsa den blåmarkerade leden längre fram så vi följde ledningarna och här var det mycket blöta ställen och nu märktes att vi var lite trötta. Men då dök blåa markeringar på träden upp och bytte av de röda vi sett från vägen och in i skogen. Så glada i hågen följde vi dessa och undrade lite när den skulle vinkla av…..? Efter ett tag verkade vi komma längre och längre bort från ”vår” sida av ön (tur man har gps!!!)  och vi stötte på en ny stig som gick åt rätt håll så vi växlade till den. FEL!!! Men det märkte vi för sent. Först blev det blötare…. så pass att det dök upp vattenfyllda diken till Nilaqs förtjusning. Något mindre kul för mig som tack vare midjebältet nästan landade i diket själv…. Vi tog oss över alla diken och fortsatte och nu blev det istället snårigt….. Det finns snår och det finns SNÅR. Detta var det sistnämnda. Så högt att man inte så något, varken vart man klev eller vart man var på väg. Och de snärtade ganska bra. Halt och gropigt att kliva, man såg ju inget…. Hundarna tyckte nog det var ganska kul om än jobbigt. Så med ökande djungelkänsla (en machete hade inte suttit i vägen) kämpade vi oss framåt genom snåren. Och då tappade jag bort Bruno! Qilaq och E gick före oss,  Nilaq gick i bälte och fullt fokus på att ta sig fram så jag var säker på att Bruno gick alldeles bakom mig. Tills jag vände mig om och insåg att det gjorde han inte alls. Inget såg man heller, inte ens vart jag kommit ifrån men det var bara att vända och kämpa sig tillbaka. Jag ropade men till skillnad mot Egon som då kunde skälla är Bruno tyst. Jag ropade och ropade och kämpade på åt det håll jag trodde han kunde vara och Nilaq fattade ingenting men så plötsligt såg jag Bruno. Han hade helt enkelt fastnat i snåren. Inte så han satt fast men han kom varken fram eller tillbaka och visste nog inte åt vilket håll vi ”försvunnit” och då blev han stående, lille farbror Brun….. Vi vände igen och fortsatte att gå men  det dröjde inte länge så ”fastnade” Bruno igen men nu hann jag se det. Det fick bli koppel på honom också. Så en hund framför som delvist drog och en hund bakom som jag stundtals fick dra…..  Tur ingen filmade. Och så snåren och sen blev det blött igen…. Nu var det definitivt läge för gps’en för vi förstod ju att den där leden, den skulle vi nog inte hitta. Och tack vare den moderna tekniken  tog vi oss ut till vägen via åkrar och snår och sen gick vi längs ringvägen till parkeringen. Eller det blev E och Qi som gick till bilen för Bruno tog ”slut”. Det gick så långsamt så långsamt och många pauser i skuggan. Men så är det när man är 10 år och har ett halvdåligt ben.  Så vi slog oss ner och inväntade skjutsen till det efterlängtade fikat =) En hel babypool med vatten fanns också att dricka ur. Det uppskattades av hundarna! Aldrig har kaffet varit så gott som efter den turen! Vi var rörande överens om att skjuta spåraktiviteter till en annan dag….

Lätt uppvilade blev det fästingkoll och 2 kröp på Bruno (som inte haft en endaste hittills) och på Nilaq plockade jag 15 stycken. En hade hunnit sätta sig, över ögat, en sån där liten skit. Så den fick sitta tills vi kom hem. De andra avlivades på plats. De där nyckelbrickorna som telefonsäljare ringer och tjatar om är väldigt bra för att mosa fästingar med kan jag meddela =) Här såg vi också att myggen undvek den som hade tjärsalva på sig så mot mygg verkar den effektiv. Inte lika mot fästingar dock…. Men den luktar inte så illa, mer rökt än tjära faktiskt.

Vi hann med 4 färjan tillbaka och det var okej med trafik mot stan så vid fem var vi hemma igen. Hemma testade jag ett tips från FB om att ta bort fästingar med flytande tvål på en bomullstuss, att de släpper självmant då och det ville jag förstås prova….. Men nej, det funkar inte.

Alla bilderna är lånade på nätet denna gång.

Spår

Ja idag var det äntligen dags igen för spår. Fint väder hade vi, sol och ganska varmt. Nästan för varmt för tjejerna men lagom för Bruno =)

Det blev Lovön, där kan vi markerna ganska bra och det är så pass stort att även om många går där, så går man för sig själv. Och det finns gott om utrymme att lägga spår. Men först gick vi en promenad tillsammans. Sen la vi Qilaqs spår. Hon går långa spår, rådjursskank, inget blod. Och eftersom vi var lite bekväma av oss la vi i ganska platt terräng. Eller så platt som den nu är i Mälardalen. Det blev 1,5 km enligt gps’en och avslutet nära landsvägen så vi promenerade tillbaka helt säkra på att inte korsa spåret. Kort fika och sen Nilaqs spår. Här tänkte jag till och hade med mig blod som jag var mycket generös med. Och ett kort spår, 150 m, hon skulle tycka att det är kul. Så raksträcka, lätt vinkel uppför backe och över en häll och sen binda skanken i ett träd. Och mycket blod hela vägen. Gick tillbaka och kom farligt nära spåret på ett ställe men hann se och gå i båge och tillbaka till parkeringen. Sen gick vi direkt och la Brunos spår. En kort sträcka, ganska rak, lätt nerförsbacke. Tänkte att han ska slippa backarna och då blev det kort. 60 m sa gps’en och jag skämdes nästan när jag knöt fast skanken, alldeles för kort och enkelt… Inget blod till honom heller. En slurk kaffe och sen fick Bruno gå sitt spår. Honom släppte jag på lös på spåret med tanke på tidigare erfarenheter av hans spårarbete. Noggrann och dubbelkolla är bara förnamnet. Sötisen, han sprang säkert flera hundra meter på dom sextio metrarna som spåret var 🙂 Men han hittade så fint på slutet trots att han kom från andra hållet trädstammen och fick krypa in och dra ut skanken. Hade han kommit från rätt håll hade han haft den lätttillgänglig men nu cirklade han trädet.  Och så nöjd han var. Bar stolt tillbaka till bilen och vid bilen ville han förstås gå en omväg så inte tjejerna skulle sno skanken!

Sen fick Qilaq gå. Hon halvsprang i början med lugnade ner sig. Om det var värmen eller att hon har börjat lugna sig?  Vi kom fram till att det nog är värmen.  Hon går så fint fröken Qi. Efter en kilometer började hon ta pauser och letade upp vatten så där blev det lite sådär med spåret. Men hon gick på igen och fortsatte och med nån mer paus så tog hon sig fram till skanken och plockade den direkt.

Hon fick tugga på den en stund innan vi gick tillbaka längs vägen. Hela vägen bar hon, stolt som en tupp 😉 Tillbaka vid bilen tog vi en kort paus och sen var det Nilaqs tur.  Heltaggad flög hon ur bilen. Och så ville hon dra fram till spårstarten men det fick hon inte. Eller ja, jag försökte bromsa henne men det är verkligen inte lätt trots midjebälte. Bytte ändå till linan. Och sen var det bara att vänta tills hon lugnade sig aningen. Att hon ska vara helt lugn är nog en önskedröm, jag får nöja mig med kontakt. Hon följde spåret bra i hela 30 m, sen växlade hon uppför backen där vi varit på väg ner av misstag och sen fortsatte hon över ”platån”. Men i den farten blir det fel. Så hon rasslade förbi skanken och jag fick bromsa henne när hon var på väg mot vägen. Då sökte hon av området tills hon hittade skanken. För det gjorde hon. Plockade ner den själv och tuggade glatt i sig halva innan jag tog den.

Men det här med att följa ett spår, nej det blir nog svårt. Hon kör sök och det är det hon gillar.  Nu kan jag ju fundera över om jag ska hänga upp och gömma 10 skankar åt henne vid tillfälle….. Bästa sökövningen ever 🙂

Hundarna var i alla fall nöjda och har sovit sött hela eftermiddagen.

På Bruno har jag inte sett några fästingar och faktiskt inte på Nilaq heller. Så nu verkar brickan funka.

Trettonhelgen

På fredagen, trettondagen, blev det promenad vid Orhem en bit söder om Stockholm. Det finns flera bra vägar att gå och vi valde nu slingan mellan sjöarna Magelungen och Flaten som är fin både sommar- och vintertid eftersom den går mycket längs vatten. För 2 år sen gick vi härliga promenader på isen med hundarna lösa men nu fanns ingen is och bara Bruno kan gå lös. Vi hade med oss fika och insåg hur länge sen vi gick den slingan. Men lilla badhuset vid Magelungen fanns kvar och där tog vi fikat och hundarna fick leta godis och tigga ostmacka. Solen sken och nästan inga möten så en perfekt start på dagen.

På lördagen åkte vi ut till Adelsö igen.  Först gick vi en promenad med hundarna och sen åkte vi och lade ett långt spår till Qilaq på en annan del av ön. På kurserna brukar jag betona hur viktigt det är att känna till markerna där man vill lägga sina spår för att inte råka ut för trista överraskningar som att hamna i ett kärr eller vid ett stup eller en extremt snårig skog osv. Och nu gick vi i en skog ingen av oss gått i tidigare, men den hade sett bra ut från vägen och det gick en vandringsled i den…..  Behöver jag säga att skogen inte var så lätt att gå i som den såg ut från vägen? Det blev ett spår på knappt 2 km och det gick i mossbevuxna sluttningar, snårig skog, stenrösen, vildsvinsbökor, älgstigar och faktiskt även en del ”sagoskog”. Med hjälp av 2 gps:er hade vi ändå bra koll på området och hittade ett bra slut. Det tog oss 45 minuter att lägga.

Nästa morgon började vi med en promenad igen och sen gick vi spåret med Qilaq. Vi hade peppat varandra med att detta skulle vara spåret från helvetet så även om det var asjobbigt så var det mentalt okej.  Eftersom vi var medvetna om att spåret blev svårare än vi tänkt sa vi att vi skulle hjälpa hunden om det blev för råddigt och därför gick jag med gps:en och kunde säga när de avvek från spåret ”för mycket”. Detta visade sig funka så där.

I alla fall började det med att hunden hade svårt att hitta spåret. Det hade nog sprungit en hel del vilt i området och det låg ju i en sluttning. Men sen var hon på och följde det fint en lång väg. Tills vi nådde en platå med hällar, där blev det rörigt igen. Stenröse där hon hade brått och vi höll på att bryt fötterna av oss. Och så läsa en gps samtidigt….. Men hon jobbade på och trots att hon delvis gick över i hög vittring höll hon sig nära spåret och kom sen på det igen. Nu blev det snårigt och eländigt och blött i marken och vi hade problem att följa hunden som hon ville gå och hon kryssade en hel del över spåret som igen låg i en sluttning.  Sen kom vi till en plattare del där även vandringsleden gick och vi knatade på när det plötsligt brakade till och hunden blev rädd och nästan slet sig. 2 fingrar senare, mattes inte mina , hade vi hunden igen. Första tanken var älg men jag har ju haft närkontakt med älg och de får marken att vibrera snarare än att det brakar så vi tippar på viltsvin. Inte för att vi såg det men eftersom Qilaq blev så skrämd först…. Nåja, fingrarna överlevde även om huden var avskavd (tips på lina som är garanterad riskfri att ta tag i när hunden springer fort mottages gärna!!) så blödde det inget. Här gick vi på stigen en stund jämte med spåret och sen korsade vi spåret men nu var hunden inte riktigt på utan fortsatte längs stigen. Vi gick ändå jämte spåret. Först när vi kom till spårslutet så vek vi av och gick direkt mot spåret för att hon skulle få avsluta med att hitta skanken. Och här märkte vi hur pass oexakt en gps kan vara, för där den sa att slutet skulle vara fanns det inget slut utan det låg närmare 20 m bort….. I alla fall fick fröken hitta sin skank och bli nöjd och sen gick vi till bilen igen. Det tog oss 1 timme 6 min att gå hela spåret….. och enligt gpsen gick vi mer än dubbelt så långt dvs 4,5 km när vi följde hunden…..

Så hunden var nöjd. Vi plåstrade om fingrar och tog en ordentlig fika och sen skulle Bruno och Nilaq få sina aktiveringar.

Efter den något långa promenaden och med tanke på Brunos ben bestämde jag mig för att han skulle få söka en skank istället för att gå ett spår.  Varje spår avslutas ju med ett sök så i princip fick han göra slutet. Sagt och gjort. Vi vallade av ett område, gömde skanken i en hålig sten  och sen fick Bruno söka. Filmen ligger på FB.

Och sen fick Nilaq sin sökruta. 7 saker, 2 helt nya, 2 nya och 3 favoriter. Jag gick och hämtade hunden och när vi kom var alla saker ”tappade”. Eftersom hon fått vänta till sist var hon väldigt taggad och hade bråttom upp til rutan. Hon fick söka i långlånglinan, den kan man släppa utan risk. Så hon for runt och bland de första hon hittade var en helt ny lurvig sak med pip i. Lyckan var total, hon höll på hur länge som helst och lekte med den. Men sen fortsatte hon att söka. Och hon kom och hämtade belöning i den nya lurviga med pip. Så söt. Sakerna hade tappats på alla höjder: i stubbar, i buskar, hängande från en gren….. Hon hade fullt sjå. En kvart tog det väl och sen var hon trött. De sista två hjälpte vi lite men hon hittade själv. Det finns en film men den är inte uppladdad än.

Efter denna aktiveringsdag åkte vi hem med gott samvete. Och det var tyst och lugnt i bilen med snarkande hundar =)

Nyårsspår

Vädret är så trååååkigt nu men med detta bedrövliga väder finns en stor fördel – man kan spåra!! Igår tog vi en tur med kompis Eva och malamutesyster Qilaq till Adelsö (ligger bortom Ekerö med färjeförbindelse) och la ett spår till Qi. Hon ska ha ett långt spår och det ska ligga 24 timmar just nu. Lite fika och promenad hann vi också med och sen hem till smällandet.

Idag åkte vi ut igen, Qi fick gå sitt spår, Bruno fick ett spår som han fick gå lite senare och Nilaq fick inget spår utan en stor ruta med saker + Eva att leta reda på.

Qilaqs spår la vi i en ganska platt skog där hon har promenerat förut. Men medvetet gick vi en annan väg, lite klurigt tänkte vi.  Sen var det lite vattenrikt på vissa ställen, en hel del viltsvinsbökor och lätt fruset på backen.

Idag gick vi spåret med henne…..

….och som ni ser valde hon en annan väg. Första biten låg hon mitt på så spåret kan inte ha flyttat sig så mycket denna gång. Underlaget var gräs och mossa i nästan hela spåret denna gång. Men där vi avvek från promenadrundan säkrade hon först och valde sen att inte gå in i skogen utan följa sin promenadväg…. När vi senare stötte på spåret igen gick hon i bakspår och efter ett tag lämnade hon spåret. När vi förstod att hon inte tänkte gå spåret i skogen avbröt vi och gick tillbaka till spåret och sen till skanken i slutet. Hon blev väldigt ivrig eller upphetsad när vi gick i skogen. Nu ska vi klura på varför hon gjorde som hon gjorde. Det vi tänkte högt efteråt medan vi fikade var 1) för svårt med frusen mark 2) nånting hotfullt i spåret (det var flera nya bökor längs vår väg och både lo och björn har synts i området om än inte just nu?) eller 3) så många djur har sprungit i panik i skogen och helt suddat bort spåret eller lämnat känslan/doften av panik? så att hon inte ville gå där. Hon hetsade väldigt när vi ändå valde att gå i skogen. Vi får nog fundera lite till och se om hon gör om det i nästa spår.

Efter fikat fick Bruno sitt spår och det är ju lite skoj att se honom. Han får nu gå lös i spåret för han blir så distraherad av linan och vill jaga den och så snurrar han runt en hel del…..

Vi la hans spår i en lätt uppförsbacke men mossa och stenar och sen en tvär vinkel och lite nerför bland träden. Jag glömde att stänga av trackingsprogrammet så den spelade in även när vi gick ifrån skanken och ut till vägen. Klantigt.

Fram till vinkeln gick han klockrent, sen snurrade han runt ett bra tag där han sökte sig vidare uppåt när han inte hittade vinkeln men till slut redde han upp det, fortsätte längs spåret och på slutet fick han upp vittringen på och hittade skanken. Han jobbade verkligen fint. Jag misstänker att han kanske inte skulle klara tiden på ett prov men han är så noggrann och säkrar så mycket så även om det tar tid så ger han inte upp utan håller på tills han hittar målet.

Nilaq spelade jag inte in, men hon fick en ruta om ca 50 x 50 m som vi inte  vallade av eftersom det var första gången och 5 föremål låg gömda på olika höjder – under en rot, på en grankvist, bredvid en sten osv. Och sen låg Eva under en gran och väntade också =) Nilaq var mycket ivrig, hon fick ha 30 m linan på och det vart lite trassligt….. Tanken var att hon skulle få springa lite men vid ett tillfälle sprang hon rakt igenom riset och linan fastnade och tog en evighet att trassla ut igen. Hon hittade alla saker och även Eva. Till skillnad mot i söket blev hon lite ställd att det var en människa ute och hon kände nog inte igen Eva direkt utan när hon gjorde lekinviter for Nilaq som ett skott till henne och sen lekte de =)  Men varje sak hon hittade lekte hon med, det här var superskoj sa hon!!

På henne har jag ett kort som visar hur otroligt fin hon är just nu. Man kan inte säga någonting alls om lite dalmtinerhår efter att ha upplevt en malamute i fällning =)

Ingen bra bild, en snabbis på väg in, men man ser tussarna spreta och på sidorna där hon är mörkare är de områden där hon fällt ur. Underullen gör 2-3 cm….. helt otroligt.  Vi ska inte prata vad detta gör för heminredningen!!

Spårträning

Igår blev det en heldag i skogen. Jag med hundarna och Nilaqs syster Qilaq och hennes matte. Först gick vi en promenad på ca 1 timme som tyvärr inte blev så avkopplande för min del eftersom Nilaq går upp i überexalterad och drar och sliter helt galet….. Och än kan hon inte få springa lös utan jag slets runt i kopplet. Så blir det när man skippar skogen för länge med lilla damen = (

Sen satte vi hundarna i bilen och gick och la varsitt spår till hundarna. Vi använder inte snitslar i spåret förutom i starten om det behövs. Just för att inte styra hunden mot snitseln…… Både E och jag hade hittat varsina appar till våra olika mobiler. Min spelade in hur vi la spåret. Eller appen är för de som tränar men det funkar ju även på spår =)   Tyvärr tog batteriet slut så det gick inte att spela in hur vi gick som jag hade tänkt.

Bruno fick ett 330 m spår med skank utan blod, platt start och sen uppförsbacke, lite mossbevuxna hällar, lätt nerförsbacke och sen slutet. Han har ju inte spårat förrän i vuxen ålder och är väldigt noggrann, säkrar hela tiden så det tar lång tid för honom att gå sina spår. Förra gången lossnade det dock  lite och han gick på i ett högre tempo så nu fick han ett längre spår med längre liggtid.

Det blev lite för svårt. När vi kom tillbaka från spårläggandet hittade vi mamma, barn och hund nära spårstarten och när Bruno skulle gå visade det sig att de nog gått omkring i hela spårstartsområdet för de hade även dragit ner de få snitslar vi satt upp =( Vi var inte glada. Och för Bruno blev det en stor röra att reda ut i starten viket han i och för lyckades med men det tog nog mycket kraft för efter kanske 120-150 m tappade han bort sig om och om igen och även om han gick tillbaka så kunde han inte hitta att följa spåret förbi en viss punkt så vi bröt. Så ett lite lättare spår med lite blod i och längre bort från vägen till honom nästa gång. Han jobbade ändå på bra och klarade det röriga området i starten =)

Qilaq fick ett spår på 2 km i omväxlande natur: åker, över en liten trafikerad väg och in i skogen. Där blev det hällar och skogsdungar. Det visade sig vara mer snårigt än vad vi mindes från tidigare promenad men vi tyckte att vi hittade en bra väg. Slutet hamnade nära vägen så det var lätt att ta sig därifrån utan att korsa spåret på tillbakavägen =)

Här var det vi som bommade rejält. Starten vid åkern missade hon helt. Istället släppte vi på henne igen där spåret korsade vägen och in i skogen.   Eftersom det inte var något blod så gick hon väldigt fort. Och här blev det jobbigt med den oländiga terrängen. Vet inte hur många piskrapp man fick eller hur många gånger jag snubblade till över blöta rötter och gropar, halkade på hällar och mossan…. Och så hade ju spåret flyttat sig ner i alla snåriga dungar så istället för i relativt öppen skog drog hon genom täta snår där hon kunde gå men inte vi. Och tyvärr la batteriet av och jag kunde inte se om vi ens låg i närheten av spåret….  Så ett ständigt bromsande och svärande gjorde att vi tog en paus.  Jag plockade många pinnar ur hår och kläder =) Och vi försökte även klura ut var vi var och om spåret gick i närheten eller om hon tappat och bara sprang på? Det verkade ju vara helt fel håll hon ville åt? Nu kändes vi bara vilse. Vi fortsatte ändå men då var det samma visa – genom täta täta dungar och över snorhala rötter snubblade vi fram i skogen utan att ha en aning. Så när vi hamnat i cirkel (trodde vi) bröt vi. Hunden ville fortsätta men bara in i tätare och tätare skog där vi definitivt inte hade gått….. Vi fick fart på gpsen igen men den gav ingen större hjälp. Nog borde man kunna ha satellitkartan på i bakgrunden istället för kartan som visar nada i skogen?? På tillbakavägen genom skogen visade det sig att vi var på ett annat ställe än vi trodde så hunden hade nog bra koll på spåret, det hade bara flyttat sig ganska långt…..

 

Nilaq fick slutligen ett 1000 m spår i mjuka bågar i lättkuperad terräng.  Hon har tidigare fått mycket blod och nu ville jag se hur hon skulle gå på ett med mindre blod så jag blodade var 50e m och då en rejäl pöl. Skanken låg på backen hela vägen.

Hon hade bråttom. Och när hon har så bråttom stänger hon av hjärnan. Eller tankeverksamheten då. På vägen mot spårstarten kom hon ner lite i varv men så snart jag släppte på henne gick hon igång igen. Spårstarter måste vi träna på!!! Sen sprang hon iväg och jag tänkte att nä – hon får lugna sig lite och blev stående som när hon går i koppel. Och hon lugnade faktiskt ner sig och började gå i spåret. Det gick riktigt bra även om det gick fort. Efter ett tag verkade det dock som om vi avvikt från rutten men jag var inte säker, riktningen stämde ju. Nu hade E sin gps igång och hon menade på att Nilaq visste vad hon gjorde. Så jag traskade på och hoppades att det stämde. Stövlarna var ju genomsura, skavsåret upprivet igen och blodsockret lågt så det spelade inte större roll. Det var ju inte mörkt i alla fall! Nåja, efter att ha gått riktigt bra ett tag där hon såg ut att jobba fint med nosen började hon springa igen och jag trodde att vilt hade gått över ”spåret”. Efter det verkade hon tappa fokus och efter en stund kändes det som om hon inte alls visste vad hon höll på med. Nånstans ser man ju om hunden faktiskt har fokus eller bara lallar….. Så vi bröt även hennes spår Det visade sig att Nilaq hade följt spåret men med sikte på skanken så hade hon klippt av alla bågar och gått mer eller mindre rakt på. Där hon började  springa hade vi varit nära skanken men av någon anledning hade hon inte gått till den utan vidare… Så blodpölar var 50e meter räckte absolut inte.

Så hur summera dagen? Bruno ska få fortsätta på sin nivå, kortare liggtid och kanske lite blod i spåret men det kan nog vara 300 m. Qilaqs spår kan vara långt men vi måste lägga det i annan terräng. Att nästan dö i spåret går inte an. Och hunden måste ju få säkra spåret i lugn och ro. Hon måste också ner i tempo. Nu sliter och drar hon på för ivrigt.  Och sen är det det vanliga – lita på hunden.  Nilaq ska få tätare blod i spåret. Och försöka lägga så hon inte kan gena men ändå med vinklar….. Liggtiden verkade dock inte vara problemet utan det är att hon tycker ”bara skank” är för tråkigt. Hon hade trots allt koll på var spåret gick men tog det på vittringen istället. Och det är ju inte meningen.

Just nu känns det väl som att den enda hunden som har en hyfsad chans på utmaningen i juli  är Qilaq. Men vi ska inte ge upp utan fortsätta att träna som om  så nästa gång blir om 2 veckor.

3 skankar blev kvar i skogen och därmed lite mer plats i frysen.  Ska se om jag hittar fler appar till mobilen. Det var smidigt att spela in men på min kunde man  t ex inte ta paus och kolla hur man låg i förhållande till spåret vilket var ett stort minus. På Es kunde man se var man gick och ha spåret i bakgrunden men då inte spela in för då drog det för mycket batteri…

P S Min app var för Nokia på http://www.sports-tracker.com/. Es var från google för androidmobiler.

Utmaning

Läste om detta för ett par  månader sen och efter söndagens spår tändes väl idén att det skulle vara kul att ställa upp  i ”den ultimata utmaningen” som SWDI anordnar en gång per år. SWDI står för Swedish Working Dog Institute och bakom detta står Jens Karlsson, Tobias Gustavsson, Jessica Åberg och Lars Fält som alla jobbat med hundar i olika former i många år. Vad utmaningen går ut på? Så här skriver de på sin hemsida:

”För att sporra de som kommit riktigt långt i sin träning har vi instiftat SWDI Spårchampionat. Vår gissning är att det finns färre än 10 ekipage i Sverige som klarar ett spår av den här svårighetsgraden.

  • spåret är 15 km långt
  • spåret går i skog, på åker, över vattendrag, över trafikerad väg, genom bebyggelse
  • spåret går på alla typer av underlag
  • spåret passerar vid minst ett tillfälle beteshagar med tamdjur
  • spåret är max 12 timmar gammalt
  • utlagda störningar i form av spår från både känt och okänt vilt finns i spåret

De som klarar spåret får ett specialsytt halsband (till hunden) med SWDIs logga och texten SWDI-SPÅRCHAMPION

GENOMFÖRANDE

  • spårläggaren loggar hela spårlöpan med gps
  • hundekipage som ska gå spåret bär gps som loggar ekipagets rörelser. Efter genomförandet kommer spårläggarens löpa och hundekipagets löpa, oavsett resultat, att läggas in på samma kartbild och publiceras på SWDIs hemsida. På så sätt kan alla se var det ev gick snett och lära sig något av det. Du som vet med dig att du har problem att hantera prestigeförluster bör alltså inte anmäla dig (såvida du inte är helt säker på att klara spåret förstås)
  • spårlöpans sträckning anges exakt av testledaren, dock anges inte spårets riktning
  • i spåret ligger 10 tydliga föremål, varav ett anger spårslutet För godkänt resultat ska alla 10 föremålen lämnas in
  • det finns ingen maxtid för spårhunden
  • om du spårar vilt med din hund och vill att vi släpar en klöv, tass eller skinnbit i spåret så är det inget hinder (där försvann den ursäkten för alla eftersöksekipage)
  • testet genomförs norr om Örebro …. 14-15/7 2012″

En helg per år och det kostar 3000 kr att delta. Men viken utmaning!

Det får bli Nilaq då, Bruno kommer inte att orka 15 km, inte till juli 2012 i alla fall.  Jag tror inte liggtiden är ett problem eller att det är skiftande underlag, det har vi tränat tidigare. Men det blir ju ett uthållighetstest som heter duga så under månaderna nu behöver spåren bli längre och längre. Man har ju ingen tidspress på sig och kan en paus på vägen. Det som kommer att vara svårt för Nilaq är nog att markera apporter, hon går ju ganska bra i spåret men genar ibland och efter 8-12 timmar lär spåret delvist ha flyttat på sig.  Nåja, det kan vi träna, det gäller ju markering inte apportering och hon är ganska bra på sakuppletande. Och sen är det de korsande spåren… det kan bli knivigt för det vill hon nog undersöka och frågan är om man på ett så långt spår har råd med extrasvängar? Och så om det kommer vilt farandes i spåret…….

Men vi börjar väl med att träna i omväxlande miljö och längre spår. Nån som känner sig sugen att hänga på?