Kategoriarkiv: Hundträning

Sommar, sommar, sommar…..

20150709_084549I år kom sommaren sent som de flesta noterat 😉 Själv tillhör jag inte soldyrkarna utan ser mer fram emot höst och vinter. Kanske inte helt fel när jag har en polarhund 🙂

Nu blev denna sommar inte som planerat men när blir livet det? Efter vårens segdragna dipp som resulterade i utökad sjukskrivning tänkte jag jobba på under sommaren fast så där lite lagom med långhelger – nåt enstaka jobb – långhelg. Det blev inte så. Istället blev min mamma sjuk (igen) och denna gång medan min min bror fortfarande var på semester med sin familj. Så då blev allt hängande på mig. Inga problem för en frisk person men när jag själv är sjukskriven blev det för mycket så jag stupade nästan själv. Nåja, återhämtningen pågår sakta, mamma har kryat på sig och hösten står för dörren. Så det blir nog bra så småningom bara jag kan ta mig i kragen och planera ordentligt. Problemet för mig är att jag inte får kvitto förrän efter en tid så har jag en bra dag låter jag gärna arbete och andra aktiviteter springa iväg och då blir det att jag stupar när det hinner ikapp mig. Det vore lättare om jag fick kvittot direkt men detta ska väl lära mig något….

Hundträningen har tyvärr också blivit lidande. Helg 3 på klickertränarutbildningen låg jag hemma med feber. En sån feber som återkom lite då och då under sommaren i takt med   hur slut jag var så den föreläsning jag tänkt gå under clicker camp fick jag också stryka. Jättetrist men ibland måste en prioritera. Vad gäller klickerträningen med Frans har jag tränat men långt ifrån en stund varje dag som det var tänkt. Vissa dagar har hjärnan inte funkat och att då försöka träna efter en plan och utveckla de olika momenten har inte funkat. Alls. Inte har jag kunnat läsa heller. Men nu verkar det gå bättre igen så de senaste dagarna har vi haft vår dagliga klickerstund. Och Frans gör fortsatt framsteg. Än har jag inte satt kommando på de olika momenten men han börjar förstå momenten och skillnaderna mellan de olika momenten. Sen kommer vi inte att nå målen innan kursslut men det bryr jag mig inte om. Det blev också helt andra tricks än vad jag trodde från början. T ex så har balansera på stenen blivit en jätterolig lek. han är så ivrig nu att få upp alla fyra tassar på den ojämna stenen.

Sen har vi tagit oss igenom Nilaqs löp. Frans fick ju flytta till oss när hon löpt klart efter jul och fick upplevq skendräktighet. Löpet var nytt. Och det är intressant hur även en kastrerad hane påverkas. Alla hennes kissfläckar skulle luktas på och kissas över. Alla. Nåstan så han inte kunde vänta utan körde in huvudet i strålen…. Han lät henne vara ifred hemma – hon fick ett litet pms-utbrott innan löpet – men under höglöpet var han ganska stressad vilket märktes framför allt på promenaderna. Hundmöten är ju vårt ”projekt” och de blev väldigt jobbiga med en löptik som ville fram till ALLA och en hane som fick spelet i varje hundmöte. Så jag gick med midjebälte och försökte åka ut från stan så mycket det bara gick. Just när jag trodde höglöpet var över kom alla tillbaka från semestrarna och jag tror faktiskt att Nilaq förlängde höglöpet 2 dagar 😛 Men sen blev det lugnt igen och istället för att jaga pojkar blev Nilaq väldigt hungrig.

Projekt hundmöten. Det har ju varit en hel del upp och ner men jag måste säga att efter löpet har Frans gjort framsteg igen. De senaste dagarna har vi mött små hundar på håll och han har valt att skvallra ❤ ❤ ❤ Självklart belönas det med gott godis och även Nilaq får godis då. Det kan lite bero på den nya selen från Metizo som jag köpte när löpperioden blev allt för jobbig. Eller att han fått en del healing. Jag kan ju nu se att för varje gång han får healing så blir hundmötena bättre. Det bero säkert på  fler saker men sambandet finns. Och det talar ju för trauman eftersom mycket healing går på ländryggen och dess chakror. Huvudsaken är att det blir bättre. Kanske kan även eftermiddagspromenaderna bli roligare ?

Dragträningen har vi också fått vila ifrån. Nån enstaka runda har vi tagit när det varit lite svalare men vi har då tagit den korta 4 km-rundani Tullinge och jag har fått hjälpa till mycket.  Men det har i och för sig varit bra för ryggen känner jag. Sparkcykeln var verkligen ett bra köp eftersom hundarna får röra sig i sitt eget tempo (och inte mitt segtempo) och jag får bra fysioterapi i rygg och höfter. Och vi har kul!! Nu ser vi fram emot svalare höstväder så vi får komma ut på längre rundor.

Så vi summerar väl denna sommar med – det kan bara bli bättre =)

Dalmatiner som dalmatiner?

image

Nu när jag är inne på dalmatiner hanhund nr 4 kan jag se en del egenskaper som är rastypiska och andra som är individuella. Enligt rasbeskrivningen ska de inte ha jaktlust för att kunna vara lösa i skog och mark med t ex ryttare. Däremot ska de ha en viss vakt men idag vill man inte ha någon skärpa.

Nelson #1 hade en del skärpa som ingen av de andra haft. Han ställde både folk och hundar och bangade inte heller för ett slagsmål. Inte att han hoppade på andra men blev han utmanad eller provocerad så…. Han vallade hästar men jagade inte direkt. Jo katter jagade han tills han fostrades av hundvaktens gamla siames.
Han älskade viltspår och for fram som ett expresståg i spåret. Han valde alltid spåret framför levande vilt.

Egon #2 hade en helt annan personlighet. Han blev påhoppad av andra hundar ibland men skakade bara på sig och gjorde sen lekinviter….
Han sprang efter vilt ute (och hästar och kossor) om de sprang så han såg. Försvann de avbröt han. Ofta sprang han 50-100 m innan han blev stående. Men han blev då kvar en stund innan han kom tillbaka. Egon gillade viltspår men tyckte nog sök var roligare när vi provade det. I spåret var han mycket noggrann, väldigt bekväm att gå med.

Bruno #3 sprang inte på vilt men jagade katter och barn. Och han jagade även löv, slutet på långlinan, snöflingor och bollar. Bollar fick honom att flippa fullständigt…….
Han älskade viltspår även om han var väldigt försiktig och noggrann. Han hade ett sånt fokus att han i slutet ofta blev stående och tittade förvånat över var han befann sig……
Bruno hade ingen skärpa men han ”ställde” folk genom att bli som en fotboja – med 30 kg hund virad runt benet blev de stående….

Frans #4 då? Han kan larma men är den tystaste av dalmatinerna. Han jagar katter och även en del fåglar ute. Han hetsar också upp sig när han får syn på harar och rådjur men det kan vara att Nilaq smittar honom med sitt beteende. Men han visar samma upphetsning när han får syn på småhundar….. Det slog mig häromdagen när vi först mötte harar i parken och sen en liten hund. Så nu är frågan om det faktiskt är omriktat jaktbeteende det handlar om när han gör utfall mot småhundar? Tål att tänkas på och se hur vi kan fortsätta träningen. I spåret i skogen är han noggrann men går hellre på människodoft än vilt och blod. Koncentrationen är sådär men blir säkert bättre med träning.

Det är trots allt lite kul att jämföra hundarna. Nelson och Egon låg i varsin ände av skalan ”dalmatiner” medan Bruno och Frans befann/befinner sig mer i mitten. Men ingen är den andre lik utan alla har sin personlighet.

Hundmöten – att överleva och träna

Frans011Sen Frans flyttade in har det här med hundmöten och träning av dessa blivit aktuella igen. Nilaq har ju efter tonåren varit väldigt stabil och lättsam när det gäller andra hundar. Inte att hon gillar alla men hon är väldigt tydlig och så länge de inte inkräktar på hennes personliga utrymme bryr hon sig inte nämvärt om främmande. Med Frans är det inte riktigt så….

De första veckorna var väldigt stökiga. Självklart var flytten i sig stressande, allt nytt, ingen relation än varken med mig eller med Nilaq, och förvirring i sig är ju jobbigt för alla. Så då exploderade han så fort han fick syn på en hund och extra mycket när den hunden var liten eller ”lurvig”. Några av de större hundarna fick han efter att vi setts ett par gånger gå fram och hälsa på men även där betedde han sig ”fel” och kastade sig mer eller mindre på dessa.  Så det blev att stryka alla hundmöten. Även på skogspromenaderna gjorde han bort sig omgående genom att springa fram och nypa de hundar som vi råkade möta och som han hann se innan jag såg dom. Så koppel på där också. Och vid eventuella möten fick vi springa bort från stigen och ut i skogen till de andras undrande blickar. Här i kvarteren blev det många vändningar och turer ut i gatan, upp på gräsmattor, in på kolonilotter osv för att undvika möten. Jag såg ju folks blickar…. och totala oförståelse för vad vi höll på med. En del var ju dessutom tvungna att följa efter en för att se om det går att provocera fram ett utfall….och samtidigt visa att de minnsann hade kontroll över sin hund. Vilket ibland ledde till att deras hund gjorde utfall först och sen Frans och sen skällde Nilaq ut allihopa…. 😛 Att hundägare har olika uppfattningar är väl en sak men lite vanligt hyfs vore önskvärt….

Och som med all inlärning så går det som i trappsteg. Efter 6 veckor gick det väldigt bra men efter 3 ”dåliga” möten på raken rasade vi ner på botten igen och fick kravla oss tillbaka upp. Och det är inte kul. Nånstans hade jag väl hoppats på att slippa traggla hundmöten igen men men, det är dessa hundar som kommer till  mig så då får det ju vara så.

Så i början fick Frans egna promenader på kvällen, dels för att han hade överskottsenergi och dels för att träna med honom. Och på vinterkvällarna kommer hundarna inte stup i ett utan lagom utspridda 😉 Men sen kom våren/sommaren/värmen (?) och då kom alla hundar ut. Från alla hörn och kanter och på löpande band. Och av olika anledningar finns just nu inte tiden att gå ut separat med honom. Så det blev lite mycket för Frans och han blev ganska mycket värre. Nilaq blev arg på honom och jag blev lite less. Men trägen vinner heter det ju. Trots allt hade han några ”kompisar” som han kunde hälsa på lugnt och sansat och när vi var på kurs så funkade det fint med de andra hundarna bara de inte kom upp bakifrån. Han var lite Dr Jekyl och Mr Hyde för när han var lugn gick det bra med möten men så fick han psykbryt på vissa och då reagerade han hemskt.

Men nu verkar han faktiskt ha börjat ändra sin inställning till andra hundar. När han får syn på dom – och jag uppmuntrar honom att titta på hundarna – så kan han ta kontakt med mig och behålla lugnet. De får inte komma för nära eller för plötsligt eller vara för stissiga själva men även om de tittar på honom behåller han fattningen. Han kan istället börja göra en massa lugnande signaler som att nosa, titta bort, osv. Han kan fortfarande gnälla och gny men även det kortare och tystare. När han får bryt så lugnar han sig fortare och släpper fort. Och det viktigaste av allt – när han får syn på dom innan jag får det så tar han kontakt med mig och tränger mig för att få en godis istället för att som tidgare ”gå igång i 180 och vilja döda” den andra…. Yay!!

Så vad har vi gjort? Som vanligt är det flera saker där kombinationen i slutändan gett resultat. Vi har kört mycket CC&D som betyder CounterConditioning = motbetingning&Desensitizing = Desensibilisering. Desensibilisering betyder en gradvis tillvänjning dvs när Frans möter en hund ska hans reaktion bli mildare och mildare. För att nå detta resultat sker tillvänjningen gradvis och börjar med minimal dos, i Frans fall en stillastående hund på 100 m avstånd. När detta inte utlöser någon större reaktion hos Frans längre får hunden dyka upp på 75 m avstånd alt gå förbi på 100 m avstånd. Metoden bygger på att en ändrar en faktor i taget och att en vet vilka faktorer som triggar beteendet hos hunden. Genom att sakta utsätta hunden för större påfrestning = hunden allt närmare eller mer rörlig, så kommer reaktionen så småningom bli noll när en hund dyker upp plötsligt och nära. Utfall hos hundar blir ju ofta värre med tiden eftersom de dels märker att utfallet ger mer utrymme och att de ofta hamnar i för tajta möten och måste ta i mer och mer. För att stödja desensibilteringen används samtidigt motbetingnng om det går. Ibland är det bättre att börja med motbetingning för att sen kunna lägga till desensibiteringen.

Motbetingning betyder att en (given) reaktion på ett stimuli ska ersättas med en annan (inlärd) reaktion. Reaktion här är alltså att beteendet och känslan hos hunden ska förändras. Vanligen gör en då så att när en hund visas på långt avstånd = Frans får syn på en hund långt borta så matar jag in en godis i munnen på honom. Tanken är att Frans efter ett tag ska tänka ”vad kul att det dyker en hund för då får jag en godis” och då börja vända sig mot mig för att be om sin godis. Beteendet ändras från ”att gå igång” till att ta kontakt med mig och känslan ändras från ”fara å färde” till ”kul”. ombinaitonen av CC&D är ofta lyckad och effektiv men bygger på att undvika plötsliga hundmöten vilket kan vara svårt i vardagen. Men lyckas en få till många lyckade repetitioner så blir även plötsliga möten mindre provocerande.

Idealt hade nu varit BAT-träning med små lurviga hundar….. Men just set-ups har varit svåra att få till. De hundägare vi känner sen tidigare har nästan alla större hundar, de nya vi möter visar liten till ingen förståelse för Frans beteende. Ett gäng schnauzrar har vi kunnat träna lite med men då CC&D. Ev blir det en hundmöteskurs för Frans i höst.

I praktken har det sett ut som att Frans inte fått hälsa på hundar ute med nåt enstaka undantag. Först blev han förvirrad men han har blivit mycket lugnare av att slippa den sociala pressen ett fysiskt möte utgör. När vi möter hundar har jag snabbt tagit ut ett ordentligt avstånd t ex gått ut på en brygga längs Långholmens strand, bytt trottoar, gått en annan väg eller gått in på en kolonilott, matat med godis medan hunden passerat och sen forsatt promenaden. Har det varit en hund som gått åt vårt håll har vi följt efter en bit på avstånd och när Frans har tittat efter hunden resp gjort lugnande signaler så har han fått beröm och godis. Varje uppdykande hund, både nära och långt borta, har resulterat i en godis för Frans. Har vi plötsligt stått öga mot öga eller nos mot nos har jag vänt 180 grader och gått åt andra hållet och tagit ut avståndet t ex genom att gå in på en gård. Här har Frans ofta hunnit gå igång och fått dras med vilt skällande. Varteftersom Frans själv har börjat välja att byta trottoar eller gå ut på bryggor så har jag kunnat låta hundarna gå undan själva t ex genom att hoppa upp på en klippa och där leta godisar och så har jag själv stått kvar på vägen och ”blockerat” ett ev möte. Ibland räcker det nu att stanna upp och låta hunden passera innan vi fortsätter vår väg. Och Frans står lugnt och tittar och viftar på svansen….

Sen har vi jobbat på vår relation genom att träna varje dag. Vi kör ju klickerträning och grundfärdigheterna tar sin lilla tid. Nosarbete och balansträning både för att öka Frans självförtroende och kontroll och för att vi har kul ihop när vi tränar. Och det är väl det sammanlagda som börjar ge utslag. Även plötsliga möten kan vi överleva. Han reagerar fortfarande men inte alls lika kraftigt och han släpper så mycket fortare. Stora hundar kan han ignorera bra, mellanstora lugna hundar också. Stirriga hundar är svårt och små som skäller ännu omöjligt.

På det stora hela har Frans gjort stora framsteg och det är bara att hålla tummarna att vår träning fortsätter gå åt rätt håll. Nilaq tycker förstås också att promenaderna är trevligare när lillbrorsan inte beter sig som en idiot. Hon får ju också hålla på att flytta på sig och undvika hundar – även sina kompisar. Men de senaste dagarna har hon kunnat gå fram och hälsa om hon velat och jag har stått kvar med Frans. Även om han fått lite bryt då så har han snabbt lugnat ner sig när han inte fått gå fram och den andra hunden hållit sig till Nilaq. Så vi fortsätter träna på och hoppas på bra möten med små hundar också.

Mer träning

Ja vi tränar på och idag hade jag med mig stativet så då blev det film. Glömde dock både tasstarget och och föremål hemma så vi körde lite annat.

Fingertarget – hunden ska följa fingret. Används för dirigering i olika positioner t ex.  Ska funka i alla gångarter.

Gripande – hunden ska hålla ett föremål stadigt utan tugg bakom hörntänderna. Ska funka i alla gångarter.

Vi tränade även ligg idag vilket Frans har svårt för. Det går bra med handtecken men inte med kommando eller vänta ut. Och det går bättre om jag är på knä eller han på en höjd. När han väl ligger så ligger han fint både rakt och på skinkan. Vi började lite med hakan platt mot marken idag men ingen film utan det kommer längre fram hoppas jag. Nilaq stajlar gärna med ”platt” som vi säger.

IMAG0481Nu har Frans bott hos oss i 5 månader. Det mesta går väldigt bra men i takt med att vädret blir bättre har det dykt upp fler hundar och ibland oväntat och då går hundmötena så mycket sämre igen. Det blir ju inte lättare när de flesta hundägare idag har hörlurar och därmed blir både blinda och döva…. Vi tränar ju på men trist med dessa ständiga återfall.

Klickertränarutbildning

image

I februari började jag och Frans på klickertränarutbildningen som Canis hundskola håller i. Den är på fyra helger över ett år och bygger i princip på Canis-boken ”Lydnadsträning i teori och praktik”. Under året går vi igenom och lär oss grundfärdigheter med klickerträning och sen är det upp till oss om vi vill använda det till lydnadsträning eller annat.

När jag anmälde mig var det med Nilaq men sen snöade Frans in hos oss och efter första teorikvällen då vi även fick mer info om utbildningen valde jag att gå med Frans istället. Så dagarna innan vi började klickade jag in honom…

Nu har vi varit på två helger. Det har varit skoj och jag märker att jag nog har fått en annan (bättre?) struktur i träningen. I nuläget tränar vi ca 10-30 min varje dag och det känns väldigt lagom och bra. Frans får den stimulans och tankeutmaning han behöver och jag har fått bättre träningsvana. Eftersom jag är så ointresserad av just lydnadsträning har vi hittills fokuserat mer på tricksen och de grundfärdigheter jag har användning av till vardags. Och Frans är jätteduktig på att klura ut och försöka – allt för en godis!

Eftersom jag tränar utomhus under promenaden har jag två hundar med och det är förstås en utmaning i sig. Nilaq har ju jobbat en hel del med klicker och vill förstås också vara med. Frans som inte hade klickervana tidigare tycker det är jättekul och blir ivrig och (tyvärr) bufflig. Men efter några veckor kan de nu samsas hyfsat. Jag turas om med dom och ingen behöver sitta bunden utan de får en paus eller ett godissök medan jag jobbar med den andra. På så sätt blir det många minipauser också. Inte för mig då.. .

Nilaq är inte så intresserad av att lära sig nytt men jag ser ju hur mycket hon kan och plockar fram i hopp om ett klick och en godis 🙂 Sen har hon saker hon gillar och som är ”hennes” t ex att hoppa in i buskarna och leta efter en boll eller longeringen. Inget av detta gör jag med Frans utan bara med henne. Frans får istället lära sig dessa grundfärdigheter och ett par tricks. Ibland kommer hon dock och visar vad man t ex gör med en tasstarget när Frans är rådvill. …

Något vi började träna direkt och som vi fortsatt träna varje dag är självkontroll hos Frans. Det tog en vecka innan han slutade kasta sig mot godis/mig varje gång. Men så fort han blir trött eller uppspelt kommer det tillbaka. Han gör framsteg men detta är nog det beteende som han fått hållas med längst känns det som och då tar det förstås tid att förändra på ett bestående sätt.

Ligg har också varit svårt. Han lägger sig långsamt och blir gärna hängande i luften. Det går bättre om jag står på knä eller om han är uppe på en höjd. Det har visat sig finnas en stelhet i ländryggen. Jag jobbar nu på att mjuka upp ryggmuskulaturen och det börjar bli lite bättre. Men kryp och hopp väntar jag med tills jag ser att han återfått mer rörlighet i ryggen. Istället jobbar vi med massage, akupressur och balansövningar. Och ligg uppe på en höjd 🙂

Det som är riktigt roligt att se är hur kreativ Frans är. Funkar inte en sak provar han genast en annan. Och ibland stångas han när han tror sig veta vad jag vill men så var det inte det…. T ex gå en åtta mellan benen. Mitt ”kommando” är att stå bredbent men ibland försöker han fast jag står rakt upp och ner – och han tar i…. Det gäller förstås att hålla tungan rätt i mun och verkligen klicka för rätt beteende. Det går snabbt att klicka fel och förstärka nåt jag sen får träna bort igen…

Jag har filmat en del och ska fortsätta filma så det blir lite filmer framöver. Nu har vi sommaren på oss att träna vidare och läsa igenom materialet.

Uppdatering

Hoppsan, det vart visst maj innan jag kom på att uppdatera här…. Så är det nu när FB finns. Lite synd faktiskt eftersom det blir korta inlägg där. Men det är väl så det är, för många olika platser ….

Nu är det maj månad och Frans har bott här i dryga fyra månader. Från att ha varit väldigt stressad med mycket oro i kroppen, ostabil mage, kraftiga utfall mot mötande hundar (och springa ikapp små och skrämma dom), konstant hungrig och sökande efter ätbart i alla former börjar saker och ting falla på plats. De långa promenaderna och regelbundna dragrundorna har ihop med lite massage och healing fått överskottsenergin ur honom. De fasta rutinerna har gjort att han lugnat ner sig på promenader och i hundmöten. Han har t o m fått några hundkompisar =)

Jag har varit på kraniosakral behandling med bägge hundar och då löste hon upp spänningar i Frans ländrygg vilket gjort honom mer rörlig i ryggen och han fick bättre balans. Magen är nu stabil, han äter 3 ggr om dagen och godis däremellan och även om han fortfarande snor mat om han kommer åt och även snabbt glufsar i sig det han hittar ute så är han mindre hysterisk kring mat.

De första dagarna fick han ju en del tillsägelser av Nilaq men nu kan hon blänga till när han inte uppför sig eller ge ett kort morrknorr och han lugnar ner sig direkt. Han väntar även på sin tur men är inte rädd utan bara artig. En bestämd och snäll storasyster har gett honom  bra riktlinjer. Märks också ute hur mycket han orienterar sig efter henne. Ändå är de olika eftersom hon inte bryr sig så mycket om främmande hundar och han inte om vilt eller skramlande ljud. Barnen i kvarteren vill gärna klappa och det får de ibland.

Hundmöten har gått lite fram och tillbaka men nu går de flesta bra bara vi tar ut avståndet t ex genom att vänta att den andra passerar så vi inte krockar eller byter trottoar. Han har börjat skvallra spontant vilket är kul eftersom han då inte låser på målet längre. Han får fortfarande inte gå lös så mycket eftersom jag inte litar helt på honom men när vi tränar är han fokuserad så då funkar det bra.

Dragrundorna har varit en bra aktivitet både för att bilda teamkänsla och för att bränna energi. Nilaq kan ju inte heller gå lös hur som så att få springa på är ren lycka =)  Att byta från snö till barmark gick över förväntan. Trodde nog det skulle gå alldeles för fort och bli läskigt men min lilla sparkcykel har visat sig vara tålig och stadig genom kurvor och över rötter. Och skivbromsarna är en gudagåva 😉 Visserligen varmt och på slutet av rundan men ger en bild….

Vi har även varit på kurs hos Östra aktivitetsgruppen för att få grönt kort i drag. Jättekul helg och springa fick andra göra med Nilaq och Frans och nu har vi kortet.

Förutom drag har vi även lagt en hel del spår. Eller provat oss fram i spårskogen. Nilaq är mer för sök men ett kortare blodspår går bra. Frans har varit ganska förvirrad och hellre velat följa min doft än skanken så han fick leta reda på mig istället! Spårandet ska vi fortsätta med under sommaren är det tänkt för där är det inte lika värmekänsligt.

Sen går jag klickertränarutbildningen på Canis hundskola avd Stockholm detta år. Det är viktigt att vidareutbilda sig och detta är en djupdykning i klickerträning. Nu när Frans kom är det honom jag går med och Nilaq får lära sig på sidan om. Frans tycker det är jättekul men det var inte alldeles lätt i början.

Och som om det inte räckte så var det dags för Kognitionsdag 2 hos Maria på Furface. Hundars känslor skulle utforskas denna gång med olika övningar ur forskning och litteratur. Och hundarna kände mer lika än när det var problemlösning. En rolig dag i Bålsta med mycket skratt.

Ja det var lite om vår vår. Det kommer mera. ska verkligen försöka skriva mer här igen =)

Nytt år

image

Ja så har vi tagit oss genom jul, mellandagarna och nyår helskinnade. Ja en förkylning och jakt på friare har vi fått stå ut med men på det hela okej. Det har blivit en hel del skogspromenader och ett par dragrundor. Tyvärr inte på snö utan barmark med lite modd och en del is så vi har kört med sparkcykeln. Känns ju tveksamt om det hinner bli så pass före att det håller för sparkkörning men vi har halva januari och februari kvar att hoppas på.

Datorn.  Höstens värsta händelse när min bärbara notebook efter lång och trogen tjänst tvärdog och den nya bärbara bara strulat tycks snart genomliden. Plötsligt händer det. Den startar nu utan att hänga sig! Ska kanske köpa en lott?

Fröken Fräsch har tagit sig igenom löpet. Denna gång kunde jag förutsäga både höglöp och slut på dagen så nåt har jag lärt mig. Nu ett par dagar vila och i nästa vecka planeras att en dalmatinerpojke som vi lärt känna under hösten ska flytta in hos oss.  Jag ser verkligen fram emot att ha två igen och ffa att ha en prick igen. Mer info kommer 🙂

Påbörjade en längre utbildning innan jul och har övat en hel del både på Nilaq och bekantas djur. Kul med nya saker. I helgen är det dags för ny lektion och då blir det nya uppgifter antar jag.

Sen har jag äntligen kommit till skott med klickertränarkursen hos Canis. Fyra helger under 2015. Lite nervös är jag, har hört så olika om kvalitén på kursen och det har redan varit ganska förvirrat i kommunikationen men jag hoppas det bara är otur…. Behöver ju inte mer förvirring i min hjärna om jag ska kunna lära mig nya saker. Ska i alla fall bli spännande. Tror det kan bli en nytändning med ny input och just de praktiska bitarna.

Läger

I helgen var vi på dragläger! Nu valde vi att åka fram och tillbaka istället för att bo kvar men trots det (eller tack vare?) blev det 2 välfyllda dagar i Åkers styckebruk.  Lägret var en födelsedagspresent av Qilaqs matte och de var förstås med =) Så lördag morgon åkte vi iväg från Stockholm med 2 hundar, en massa bra-att-ha-saker och en cykel. Vi var 13 hundar + arrangörernas 5 hundar och respektive ägare till dessa på lördagen, några färre på söndagen. Fina omgivningar och ganska platt landskap och de flesta deltagarna var nya inom draget. Det var ju även vi för vinterns övningar var helt bortglömda…..

E lånade en trehjuling och hade hunden i midjebälte och jag hade min MB med ”hundstång” på men då monterad som en ”antenn” på styret och kopplet satt fast i styret. Eftersom det var så många ”snabba” hundar med ville vi starta sist för att slippa en ivrig schäfer i rumpan 😉 Så när vi slutligen drog iväg mötte vi första ekipaget som då på väg i mål…. Fast det visade sig att föraren hade rutin och 2 huskies och körde korta rundan så hon kom fram väldigt mycket fortare…. Alla andra valde långrundan på 2 mil med checkpoint efter 13 km. Ingen match tänkte vi, men vi började tänka om efter en timme på vägen. Det tog evigheter! Inte minst för att bakhjulet på min cykel hoppade ur ett par ggr innan jag fick teknisk support =) Så vi hade telefonkontakt under vägen och så småningom kom även vi fram till checkpointen. Där valde vi dock att bryta och åka bil tillbaka med hundarna i hundbox. Lite fika och pratstund blev det först och jag fick sträcka ut ryggen….

Själva draget kändes ojämnt. Vissa bitar gick bra men andra inte så. Mest beror det väl på ovana för vi störde varandra ganska mycket. Ändå var det kul att åka tillsammans. I alla fall var både hundar och vi trötta och det var skönt att komma hem och vila! Nilaq ville inte ut på kvällskissen, hon lyfte inte ens huvudet när jag försökte.

Dag 2 blev det kortrundan på 7 km och den passade oss nog bättre. E lånade en dog scooter och den är inte lika tung som trehjulingen. Första hälften av rundan var samma som lördagen och där gick det tungt med många avbrott.  Andra hälften gick riktigt bra, då när vi åkte på nya vägar. Kanske var hundarna rädda att det skulle bli lika långt och jobbigt? De travade på bra i jämnt och fint tempo. Nu trampade jag en hel del med tanke på Nilaqs höfter men mellan varven drog hon på. E blev så pass förtjust i dog scootern att den fick följa med hem =) Vi hade dock inte lika många bra-att-ha-saker i bilen och cykelhållaren rymde bägge hjulingarna. Så nu ska vi leta upp sjyssta grusvägar runt stan och köra in milen i benen på både hund och matte. Nilaq slocknade även på söndagskvällen, helt slut var hon. Men idag var hon sitt vanliga jag, kanske aningen stel men även jag har lite träningsvärk så det är inte mer än rätt!

Det var ett väldigt trevligt arrangemang som anordnades av Draghundshjälpen. Smart med teknisk support som kom och hjälpte om det tjorvade (mitt bakhjul, en punka) och som skjutsade tillbaka utmattade deltagare. En del teori hanns med på söndag innan körningen och banan var väl märkt med skyltar som på tävling. Väldigt kul och passar nog många hundar.