Kategoriarkiv: Frans

Ett annorlunda veterinärbesök

20151208_120710 (2)Igår var jag med Frans till veterinären för en hälsocheck. Han har ju haft besvär i ryggen, hetsäter, har varit lite dålig i magen från och till och har fortfarande lätt att stressa upp sig. Nu i helgen på kursen var det också svårt igen att lägga sig ner…. det gick men väldigt långsamt…

Jag har ju haft lite svajjiga erfarenheter av veterinärerna i närområdet men i somras var jag till Järna, Ekovet, och upplevde det besöket som mycket positivt. Den veterinären samarbetar med en  holistisk veterinär som i vanliga fall finns i Uppsala men som har börjat ha mottagning i Järna. Hon har en utbildning inom klassisk veterinär(skol)medicin och en inom TCM för veterinärer, en (i Sverige) lite annorlunda kompetens. Jag bokade en s k hälsoundersökning som utgångspunkt. När jag bokade tiden bad hon mig gå in på hemsidan och fylla i ett formulär där hon ville veta allt möjligt om hunden (8 sidor!) som skulle vara underlag för undersökningen.

Så när vi kom frågade hon lite om det jag svarat och sen gick hon noga igenom hunden. Först en vanlig genomgång med lyssna på hjärta och lungor, titt i halsen och på tänder, klämma och känna på ben, rygg, nacke.  Frans var mycket tålmodig och hon var väldigt bra i hanteringen, visade t ex stetoskopet som var lite läskigt. Sen en TCM-genomgång där hon tittade på tunga och i ögon, kände pulsen och klämde på en massa akupunkter. När det var klart fick jag lyfta upp honom på bordet och så satte hon nålar och medan de satt berättade hon vad hon hittat och kommit fram till.

Han har fortfarande ont i ryggen. Han har fått tandsten på de bakre tänderna. Han luktade illa ur munnen men hon trodde det var magen (han luktade verkligen illa hos henne..). Hjärta och lungor är fina. Han har vad som i TCM kallas kidney yang deficiency, dvs ett underskott av yang energi i njurmeridianen. Enligt TCM är njurarna ”elden under grytan” och dess energi transporteras i hela systemet till de andra organen. Underskottet kan bero på kastreringen och ryggproblemen och med ett energiunderskott i systemet behöver energi tillföras genom mat (hetsätandet).

”Behandlingen” blir några akupunkturbehandlingar, att tillföra värme i olika former och med hjälp av rätt mat. Frans behöver få hemlagad mat med långkok på rotfrukter och köttben och detta behöver då fasas in över tid. BARF är inte dåligt och Bravo burgarna var också okej men det räcker inte för lille Frans – framför allt behöver han få i sig mycket mer energi med hjälp av märgsoppa…. Och så behöver han sönderkokta rotfrukter och gärna pumpa och så skulle jag byta min hundgröt (som tydligen kyler och är bra vid inflammationer?!) mot havregryn och quinoa istället.  Så Frans kommer att vara i himmelriket när vi sätter igång. Ska bli spännande att se om han blir mindre hungrig och mindre stressad av detta. Recept ska hon mejla så då får jag sätta mig in i det hela mer ordentligt. Nu köpte jag havregryn och quinoa på hemvägen och  den gröten med lite äppelbitar i var väldigt god sa Frans. Och så får jag bli mer noga med att sätta på täcke när det fuktigt och/eller kallt ute.

Var är vintern?

skogenTiden går fort och plötsligt är det strax jul…. Och var är vintern? Mörker är inte så kul och jag gillar kyla så detta som pågår just nu i Stockholm (och andra delar) är verkligen inte kul. Lerigt och nollgradigt. Hundarna längtar nog också efter snön. Nu är det ofta fuktigt i luften och snålblåst, inget skönt alls.

Vi har varit på kraniosakralt igen. Nilaq lite akut för hon snubblade till i trappen med frambenet vid två tillfällen och det är inte normalt för henne. Hon visade inget i rörelserna men hon har skällt på andra hundar vilket inte heller är hennes vanliga jag. När Helena gick igenom henne var höfterna helt okej,  men frampartiet gjorde rejält ont. Så ont så hon morrade och visade tänderna. Helena fick fortsätta efter en stund men vi ska tillbaka igen. Jag har funderat på när hon kunnat skada sig så pass eftersom muskelskador i bogen nästan alltid är höghastighetsskador men kan inte riktigt peka på ett speciellt tillfälle. Däremot minns jag att hon halkat till nån gång på blöt gräsmatta när hon sprungit efter bollen och att Frans tacklade henne när de började leka i våras. Inte så hon visade något direkt men det är det enda jag kan komma på. Nu har hon ju fått en del healing under sommaren och då har framdelen kommit upp så hon har väl fått primärskadan nån gång under sommaren.

Frans fick också en behandling och där har hans rygg blivit så mycket bättre och rörligare. Även han har ju fått healing under sommaren och uppenbarligen har det hjälpt honom så nu var han dels väldigt duktig under behandlingen och lät Helena jobba på och på slutet släppte det helt i ländryggen. Nu har vi tyvärr dragförbud för tillfället med tanke på Nilaq men det ska bli kul att se hur han rör sig i selen nästa gång vi kommer ut. Han har ju haft svårt att fatta galopp utan istället travat galet fort men nu hoppas jag det ska vara lättare för honom att växla gångarter. Även hans beteende påverkas ju av ryggen och relationer och självförtroende sitter ju i länd- och korsryggen så jag tror att hans ökade lugn i hundmöten beror på att hans rygg är bättre. Han behöver nu inte komma tillbaka förrän till våren/sommaren.

Nu när året går mot sitt slut är det också avslutning på två kurser. Dels healingkursen, alpoda för djur och växter, som vi hade avslutning på för någon vecka sen. En väldigt rolig kurs där allt fokus legat på djur, både tama och vilda, växter och moder jord. Det har tagit ett tag att bli bekväm med frekvensen men nu älskar jag den. Så det blir kul att fortsätta använda den både på egna och andras djur.

Den andra kursen som tar slut är klickertränarutbildningen hos Canis hundskola. Det blev lite knas för mig i och med att jag var dålig i augusti och inte kunde gå helg 3 så den ska jag gå i december. Och sen är jag klar eftersom jag gick helg 4 i oktober. Rörigt ja, men det blir bra. Nu blir det en helt annan grupp men jag hoppas det går bra. Får vara extra tydlig med att Frans vill ha utrymme ffa första dagen. Det har varit ett intressant år men djupdykning i klickerträning så som Canis ser den dvs extremt strukturerad och det har varit nyttigt för mig. Nu kommer det en instruktörsutbildning men den är jag inte så intresserad av. Mer om det kommer en tränar2-del. Vi får se. Annars får vi nöta på själva. Finns ju många forum där en kan bolla både teknik och idéer. Jag har i alla fall tagit med mig många nya tankar kring upplägg av övningar och som de säger –  en kan alltid bli bättre.

På jobbsidan fortsätter jag samarbetet med Cissi på Sirius hundcenter. Vi har haft hundmöteskurser ihop under året och båda tycker det funkat bra och gett mervärde så nästa år ska vi dels ha hundmöteskurser men också en läsa hund-kurs. Det ska bli roligt och intressant.

Sen har jag och hundarna ställt upp och ”gått vilse” så att Eva med Qilaq och Lotta med Åke fått träna sina id-hundskunskaper. Väldigt kul att se hur duktiga id-hundarna är och nyttigt att bli påmind om att ALLA djur kan råka smita. Och när de inte hittar tillbaka snabbt så kickar urinstinkter in och de blir svåra att kalla in som under en vanlig promenad. Så nu har jag gjort i ordning smellers på resp hund eller ja, sparat päls i varsin tät burk så vi kan göra smellers om olyckan skulle vara framme. Det är tydligen ett stort problem att ha just en specifik smeller som bara luktar av det bortsprungna djuret. Ofta finns fler dofter på t ex filtar och täcken av ägaren eller andra husdjur. Men vi är redo – och så hoppas jag att vi aldrig någonsin hamnar i den situationen.

glasburkar

Äntligen höst

20151001_095322När nu sommaren inte var någon större hit så har längtan till hösten legat och bubblat i bakgrunden….. Och nu känns det som riktig höst ute! Mörkt på morgnar och kvällar (det är väl sådär), klar hög luft, lagoma temperaturer, fina höstdagar, vackra färger i naturen och färre människor ute….. Yes!

Det har inte gått fort men så sakteligen kommer energin tillbaka. Nu har mamma mått bättre ett tag så inga akuta insatser som får min stress att skjuta i höjden. Vardagens rutiner fungerar och då finns tid för återhämtning. Men reserverna är fortfarande i botten. Den där jämförelsen med en urladdad mobiltelefon som hela tiden används med bara en stolpe är rätt bra faktiskt. Nu hoppas jag att steg för steg ta mig upp på en mer stabil nivå, där jag var i vintras. Ett sätt är att vara ute i naturen. Gå i skogen. Dra med hundarna. Njuta. Och så lite lagom ansträngning. För mycket och jag kraschar eller får ont, för lite och kroppen har kvar en viss oro och jag känner av ryggen. Märkligt det där att det ska vara så svårt att hitta rätt balans.

I helgen var det dags för klickertränarutbildning igen. För oss var det helg 3 fast det var helg 4 enligt kursplanen. Nu var jag för dålig i somras och så blev det fel med datumen för möjligheten att ta igen så min sista helg blir i december istället och så får jag skicka in mina skriftliga uppgifter efter det. Men det passar faktiskt bra. Nu kan vi fokusera på träningen och jag måste säga att mycket har lossnat. Tänk så jag slitit med vissa moment som stadga. Självkontroll har varit så svårt för grabben. Men det kommer nu. Nu ska vi köra på med backandet, hålla fast och gripa, utgångspositionen, plattformsträning och targets. Heja oss! I helgen nu fick jag ju även se mina kurskamrater som hunnit längre och fick flera nya idéer. Och intressant igen med Frans och de andra hundarna. På lördagen var han känslig för avståndet. På söndagen var han trygg. Intressant också när kursledaren provade någon övning med honom så vände han sig ändå hela tiden till mig fast hon hade pannbiff i fickan!!  Så vi är verkligen ett team nu. Och han orkade väldigt bra, höll ihop hela helgen.

Nilaq är i sin egen lilla hormonvärld nu. Inte lätt att vara både skenmamma och igång inför nästa löp. Tänk så knasigt att hon löper tätare på hösten och med mer avstånd på våren/sommaren. Och så har det varit se senaste åren så det är väl det som är hennes rytm. Söt är hon och just nu kör hon ledarskapsövningar på Frans. Han är så duktig och har verkligen lärt sig lyssna på henne. Och hon gör det med finess. Och han fattar. Och ber mig om hjälp. Och sen går de ut och kissar ikapp på promenaden 😉

Sommar, sommar, sommar…..

20150709_084549I år kom sommaren sent som de flesta noterat 😉 Själv tillhör jag inte soldyrkarna utan ser mer fram emot höst och vinter. Kanske inte helt fel när jag har en polarhund 🙂

Nu blev denna sommar inte som planerat men när blir livet det? Efter vårens segdragna dipp som resulterade i utökad sjukskrivning tänkte jag jobba på under sommaren fast så där lite lagom med långhelger – nåt enstaka jobb – långhelg. Det blev inte så. Istället blev min mamma sjuk (igen) och denna gång medan min min bror fortfarande var på semester med sin familj. Så då blev allt hängande på mig. Inga problem för en frisk person men när jag själv är sjukskriven blev det för mycket så jag stupade nästan själv. Nåja, återhämtningen pågår sakta, mamma har kryat på sig och hösten står för dörren. Så det blir nog bra så småningom bara jag kan ta mig i kragen och planera ordentligt. Problemet för mig är att jag inte får kvitto förrän efter en tid så har jag en bra dag låter jag gärna arbete och andra aktiviteter springa iväg och då blir det att jag stupar när det hinner ikapp mig. Det vore lättare om jag fick kvittot direkt men detta ska väl lära mig något….

Hundträningen har tyvärr också blivit lidande. Helg 3 på klickertränarutbildningen låg jag hemma med feber. En sån feber som återkom lite då och då under sommaren i takt med   hur slut jag var så den föreläsning jag tänkt gå under clicker camp fick jag också stryka. Jättetrist men ibland måste en prioritera. Vad gäller klickerträningen med Frans har jag tränat men långt ifrån en stund varje dag som det var tänkt. Vissa dagar har hjärnan inte funkat och att då försöka träna efter en plan och utveckla de olika momenten har inte funkat. Alls. Inte har jag kunnat läsa heller. Men nu verkar det gå bättre igen så de senaste dagarna har vi haft vår dagliga klickerstund. Och Frans gör fortsatt framsteg. Än har jag inte satt kommando på de olika momenten men han börjar förstå momenten och skillnaderna mellan de olika momenten. Sen kommer vi inte att nå målen innan kursslut men det bryr jag mig inte om. Det blev också helt andra tricks än vad jag trodde från början. T ex så har balansera på stenen blivit en jätterolig lek. han är så ivrig nu att få upp alla fyra tassar på den ojämna stenen.

Sen har vi tagit oss igenom Nilaqs löp. Frans fick ju flytta till oss när hon löpt klart efter jul och fick upplevq skendräktighet. Löpet var nytt. Och det är intressant hur även en kastrerad hane påverkas. Alla hennes kissfläckar skulle luktas på och kissas över. Alla. Nåstan så han inte kunde vänta utan körde in huvudet i strålen…. Han lät henne vara ifred hemma – hon fick ett litet pms-utbrott innan löpet – men under höglöpet var han ganska stressad vilket märktes framför allt på promenaderna. Hundmöten är ju vårt ”projekt” och de blev väldigt jobbiga med en löptik som ville fram till ALLA och en hane som fick spelet i varje hundmöte. Så jag gick med midjebälte och försökte åka ut från stan så mycket det bara gick. Just när jag trodde höglöpet var över kom alla tillbaka från semestrarna och jag tror faktiskt att Nilaq förlängde höglöpet 2 dagar 😛 Men sen blev det lugnt igen och istället för att jaga pojkar blev Nilaq väldigt hungrig.

Projekt hundmöten. Det har ju varit en hel del upp och ner men jag måste säga att efter löpet har Frans gjort framsteg igen. De senaste dagarna har vi mött små hundar på håll och han har valt att skvallra ❤ ❤ ❤ Självklart belönas det med gott godis och även Nilaq får godis då. Det kan lite bero på den nya selen från Metizo som jag köpte när löpperioden blev allt för jobbig. Eller att han fått en del healing. Jag kan ju nu se att för varje gång han får healing så blir hundmötena bättre. Det bero säkert på  fler saker men sambandet finns. Och det talar ju för trauman eftersom mycket healing går på ländryggen och dess chakror. Huvudsaken är att det blir bättre. Kanske kan även eftermiddagspromenaderna bli roligare ?

Dragträningen har vi också fått vila ifrån. Nån enstaka runda har vi tagit när det varit lite svalare men vi har då tagit den korta 4 km-rundani Tullinge och jag har fått hjälpa till mycket.  Men det har i och för sig varit bra för ryggen känner jag. Sparkcykeln var verkligen ett bra köp eftersom hundarna får röra sig i sitt eget tempo (och inte mitt segtempo) och jag får bra fysioterapi i rygg och höfter. Och vi har kul!! Nu ser vi fram emot svalare höstväder så vi får komma ut på längre rundor.

Så vi summerar väl denna sommar med – det kan bara bli bättre =)

Dalmatiner som dalmatiner?

image

Nu när jag är inne på dalmatiner hanhund nr 4 kan jag se en del egenskaper som är rastypiska och andra som är individuella. Enligt rasbeskrivningen ska de inte ha jaktlust för att kunna vara lösa i skog och mark med t ex ryttare. Däremot ska de ha en viss vakt men idag vill man inte ha någon skärpa.

Nelson #1 hade en del skärpa som ingen av de andra haft. Han ställde både folk och hundar och bangade inte heller för ett slagsmål. Inte att han hoppade på andra men blev han utmanad eller provocerad så…. Han vallade hästar men jagade inte direkt. Jo katter jagade han tills han fostrades av hundvaktens gamla siames.
Han älskade viltspår och for fram som ett expresståg i spåret. Han valde alltid spåret framför levande vilt.

Egon #2 hade en helt annan personlighet. Han blev påhoppad av andra hundar ibland men skakade bara på sig och gjorde sen lekinviter….
Han sprang efter vilt ute (och hästar och kossor) om de sprang så han såg. Försvann de avbröt han. Ofta sprang han 50-100 m innan han blev stående. Men han blev då kvar en stund innan han kom tillbaka. Egon gillade viltspår men tyckte nog sök var roligare när vi provade det. I spåret var han mycket noggrann, väldigt bekväm att gå med.

Bruno #3 sprang inte på vilt men jagade katter och barn. Och han jagade även löv, slutet på långlinan, snöflingor och bollar. Bollar fick honom att flippa fullständigt…….
Han älskade viltspår även om han var väldigt försiktig och noggrann. Han hade ett sånt fokus att han i slutet ofta blev stående och tittade förvånat över var han befann sig……
Bruno hade ingen skärpa men han ”ställde” folk genom att bli som en fotboja – med 30 kg hund virad runt benet blev de stående….

Frans #4 då? Han kan larma men är den tystaste av dalmatinerna. Han jagar katter och även en del fåglar ute. Han hetsar också upp sig när han får syn på harar och rådjur men det kan vara att Nilaq smittar honom med sitt beteende. Men han visar samma upphetsning när han får syn på småhundar….. Det slog mig häromdagen när vi först mötte harar i parken och sen en liten hund. Så nu är frågan om det faktiskt är omriktat jaktbeteende det handlar om när han gör utfall mot småhundar? Tål att tänkas på och se hur vi kan fortsätta träningen. I spåret i skogen är han noggrann men går hellre på människodoft än vilt och blod. Koncentrationen är sådär men blir säkert bättre med träning.

Det är trots allt lite kul att jämföra hundarna. Nelson och Egon låg i varsin ände av skalan ”dalmatiner” medan Bruno och Frans befann/befinner sig mer i mitten. Men ingen är den andre lik utan alla har sin personlighet.

Sängvägen….

Hundar är roliga. Nilaq flyttade in när hon var 11 veckor och det första hon gjorde var att hoppa (eller kravla för hon nådde inte) upp på sängen .
Bruno ville inte sova i sängen.
När Frans kom fick han inte närma sig qsängen….. :/

Men efter ca 6 månader är det Nilaq som lägger sig i Frans korg och Frans får sova i hennes eller soffan….

Hur kul är inte det?

Det har varit mycket nu….

….och kanske inte av den roliga sorten.

Det har varit en del turer kring min mamma som har legat på sjukhus vilket tagit mycket av mitt fokus och min kraft.

Och så står jag där igen och knackar på den ökända väggen och där vill jag verkligen inte hamna så jag har dragit ner på allt som kan dras ner men det är ju lättare sagt än gjort :/ Skillnaden mot för tio år sen är förstås att jag nu förstår tecknena och kan agera. Men det är förstås inte bra att ens befinna sig i gränslandet.

För några dagar sen upptäckte jag att Nilaq lyckats klia upp kinden och i värmen blir det fort rena bakteriebomben 😦 så nu är det badda rent såret flera ggr/dag, ge örter och hålla tummarna att vi får bort det.  Hon är också pms-ig nu, kissar som en karl och har ett överdrivet intresse för andra hundar…. Definitivt löp på g!

Frans har också varit lite annorlunda, bl a skällt på joggare (?) och gjort utfall på hundar igen…. men jag skyller nog på förra veckans behandling och värmen….. Han rör sig lite lattjo ibland så han är nog rörligare i ländryggen och spänningar som släpper kan ju kännas…..

Och så blev det varmt. Vi får väl se om det håller i sig eller om det går över igen om några dagar. Både hundarna och jag behöver några dagar att anpassa oss. Lite bra vore det förstås om det kunde torka upp i skogen och de äckliga fästingarna dra sig tillbaka, de har haft det alldeles för bra denna fuktiga ”vårsommar”. Så ett par dagars hetta blir bra. Men fy så sega både hundarna och jag blir i värmen….

Behandling * 2

Idag var det återbesök för hundarna hos Helena för lite kraniosakral terapi.

Nilaq markerade för drygt en vecka sen i ländryggen.  Hon naggade ett område, såg besvärad ut när jag rörde henne där och pälsen både riste och stod åt alla håll. … Tänkte diskbråck men hon verkade inte ha direkt smärta utan mer obehag. Kändes ju sådär efter att hon nu rört sig så fint och ledigt efter behandlingen i april. Helena hittade mycket riktigt irritation och hon tippade på lätt nervpåverkan och ev liten diskutbuktning i L6-7-S1…. Nu blir ta det lugnt ett par dagar. Det får bli sköna promenader och mindre lek och bus!

Frans tycker jag har rört sig bättre sen första behandlingen i april och även fått mer koll på bakdelen. Han har även fått flera omgångar healing. Nu kändes början på länden normal 🙂 så fokus låg på korset som fortfarande var ”en klump”. Det tog en stund för honom att lugna sig men sen kunde han faktiskt ligga på sidan och blunda! och Helena kunde jobba igenom hela ryggen. Nu får även Frans ta det lugnt ett par dagar…

Kul ändå att se att träning o behandling ger resultat. Och skogspromenader är ju trevliga 🙂

Hundmöten – att överleva och träna

Frans011Sen Frans flyttade in har det här med hundmöten och träning av dessa blivit aktuella igen. Nilaq har ju efter tonåren varit väldigt stabil och lättsam när det gäller andra hundar. Inte att hon gillar alla men hon är väldigt tydlig och så länge de inte inkräktar på hennes personliga utrymme bryr hon sig inte nämvärt om främmande. Med Frans är det inte riktigt så….

De första veckorna var väldigt stökiga. Självklart var flytten i sig stressande, allt nytt, ingen relation än varken med mig eller med Nilaq, och förvirring i sig är ju jobbigt för alla. Så då exploderade han så fort han fick syn på en hund och extra mycket när den hunden var liten eller ”lurvig”. Några av de större hundarna fick han efter att vi setts ett par gånger gå fram och hälsa på men även där betedde han sig ”fel” och kastade sig mer eller mindre på dessa.  Så det blev att stryka alla hundmöten. Även på skogspromenaderna gjorde han bort sig omgående genom att springa fram och nypa de hundar som vi råkade möta och som han hann se innan jag såg dom. Så koppel på där också. Och vid eventuella möten fick vi springa bort från stigen och ut i skogen till de andras undrande blickar. Här i kvarteren blev det många vändningar och turer ut i gatan, upp på gräsmattor, in på kolonilotter osv för att undvika möten. Jag såg ju folks blickar…. och totala oförståelse för vad vi höll på med. En del var ju dessutom tvungna att följa efter en för att se om det går att provocera fram ett utfall….och samtidigt visa att de minnsann hade kontroll över sin hund. Vilket ibland ledde till att deras hund gjorde utfall först och sen Frans och sen skällde Nilaq ut allihopa…. 😛 Att hundägare har olika uppfattningar är väl en sak men lite vanligt hyfs vore önskvärt….

Och som med all inlärning så går det som i trappsteg. Efter 6 veckor gick det väldigt bra men efter 3 ”dåliga” möten på raken rasade vi ner på botten igen och fick kravla oss tillbaka upp. Och det är inte kul. Nånstans hade jag väl hoppats på att slippa traggla hundmöten igen men men, det är dessa hundar som kommer till  mig så då får det ju vara så.

Så i början fick Frans egna promenader på kvällen, dels för att han hade överskottsenergi och dels för att träna med honom. Och på vinterkvällarna kommer hundarna inte stup i ett utan lagom utspridda 😉 Men sen kom våren/sommaren/värmen (?) och då kom alla hundar ut. Från alla hörn och kanter och på löpande band. Och av olika anledningar finns just nu inte tiden att gå ut separat med honom. Så det blev lite mycket för Frans och han blev ganska mycket värre. Nilaq blev arg på honom och jag blev lite less. Men trägen vinner heter det ju. Trots allt hade han några ”kompisar” som han kunde hälsa på lugnt och sansat och när vi var på kurs så funkade det fint med de andra hundarna bara de inte kom upp bakifrån. Han var lite Dr Jekyl och Mr Hyde för när han var lugn gick det bra med möten men så fick han psykbryt på vissa och då reagerade han hemskt.

Men nu verkar han faktiskt ha börjat ändra sin inställning till andra hundar. När han får syn på dom – och jag uppmuntrar honom att titta på hundarna – så kan han ta kontakt med mig och behålla lugnet. De får inte komma för nära eller för plötsligt eller vara för stissiga själva men även om de tittar på honom behåller han fattningen. Han kan istället börja göra en massa lugnande signaler som att nosa, titta bort, osv. Han kan fortfarande gnälla och gny men även det kortare och tystare. När han får bryt så lugnar han sig fortare och släpper fort. Och det viktigaste av allt – när han får syn på dom innan jag får det så tar han kontakt med mig och tränger mig för att få en godis istället för att som tidgare ”gå igång i 180 och vilja döda” den andra…. Yay!!

Så vad har vi gjort? Som vanligt är det flera saker där kombinationen i slutändan gett resultat. Vi har kört mycket CC&D som betyder CounterConditioning = motbetingning&Desensitizing = Desensibilisering. Desensibilisering betyder en gradvis tillvänjning dvs när Frans möter en hund ska hans reaktion bli mildare och mildare. För att nå detta resultat sker tillvänjningen gradvis och börjar med minimal dos, i Frans fall en stillastående hund på 100 m avstånd. När detta inte utlöser någon större reaktion hos Frans längre får hunden dyka upp på 75 m avstånd alt gå förbi på 100 m avstånd. Metoden bygger på att en ändrar en faktor i taget och att en vet vilka faktorer som triggar beteendet hos hunden. Genom att sakta utsätta hunden för större påfrestning = hunden allt närmare eller mer rörlig, så kommer reaktionen så småningom bli noll när en hund dyker upp plötsligt och nära. Utfall hos hundar blir ju ofta värre med tiden eftersom de dels märker att utfallet ger mer utrymme och att de ofta hamnar i för tajta möten och måste ta i mer och mer. För att stödja desensibilteringen används samtidigt motbetingnng om det går. Ibland är det bättre att börja med motbetingning för att sen kunna lägga till desensibiteringen.

Motbetingning betyder att en (given) reaktion på ett stimuli ska ersättas med en annan (inlärd) reaktion. Reaktion här är alltså att beteendet och känslan hos hunden ska förändras. Vanligen gör en då så att när en hund visas på långt avstånd = Frans får syn på en hund långt borta så matar jag in en godis i munnen på honom. Tanken är att Frans efter ett tag ska tänka ”vad kul att det dyker en hund för då får jag en godis” och då börja vända sig mot mig för att be om sin godis. Beteendet ändras från ”att gå igång” till att ta kontakt med mig och känslan ändras från ”fara å färde” till ”kul”. ombinaitonen av CC&D är ofta lyckad och effektiv men bygger på att undvika plötsliga hundmöten vilket kan vara svårt i vardagen. Men lyckas en få till många lyckade repetitioner så blir även plötsliga möten mindre provocerande.

Idealt hade nu varit BAT-träning med små lurviga hundar….. Men just set-ups har varit svåra att få till. De hundägare vi känner sen tidigare har nästan alla större hundar, de nya vi möter visar liten till ingen förståelse för Frans beteende. Ett gäng schnauzrar har vi kunnat träna lite med men då CC&D. Ev blir det en hundmöteskurs för Frans i höst.

I praktken har det sett ut som att Frans inte fått hälsa på hundar ute med nåt enstaka undantag. Först blev han förvirrad men han har blivit mycket lugnare av att slippa den sociala pressen ett fysiskt möte utgör. När vi möter hundar har jag snabbt tagit ut ett ordentligt avstånd t ex gått ut på en brygga längs Långholmens strand, bytt trottoar, gått en annan väg eller gått in på en kolonilott, matat med godis medan hunden passerat och sen forsatt promenaden. Har det varit en hund som gått åt vårt håll har vi följt efter en bit på avstånd och när Frans har tittat efter hunden resp gjort lugnande signaler så har han fått beröm och godis. Varje uppdykande hund, både nära och långt borta, har resulterat i en godis för Frans. Har vi plötsligt stått öga mot öga eller nos mot nos har jag vänt 180 grader och gått åt andra hållet och tagit ut avståndet t ex genom att gå in på en gård. Här har Frans ofta hunnit gå igång och fått dras med vilt skällande. Varteftersom Frans själv har börjat välja att byta trottoar eller gå ut på bryggor så har jag kunnat låta hundarna gå undan själva t ex genom att hoppa upp på en klippa och där leta godisar och så har jag själv stått kvar på vägen och ”blockerat” ett ev möte. Ibland räcker det nu att stanna upp och låta hunden passera innan vi fortsätter vår väg. Och Frans står lugnt och tittar och viftar på svansen….

Sen har vi jobbat på vår relation genom att träna varje dag. Vi kör ju klickerträning och grundfärdigheterna tar sin lilla tid. Nosarbete och balansträning både för att öka Frans självförtroende och kontroll och för att vi har kul ihop när vi tränar. Och det är väl det sammanlagda som börjar ge utslag. Även plötsliga möten kan vi överleva. Han reagerar fortfarande men inte alls lika kraftigt och han släpper så mycket fortare. Stora hundar kan han ignorera bra, mellanstora lugna hundar också. Stirriga hundar är svårt och små som skäller ännu omöjligt.

På det stora hela har Frans gjort stora framsteg och det är bara att hålla tummarna att vår träning fortsätter gå åt rätt håll. Nilaq tycker förstås också att promenaderna är trevligare när lillbrorsan inte beter sig som en idiot. Hon får ju också hålla på att flytta på sig och undvika hundar – även sina kompisar. Men de senaste dagarna har hon kunnat gå fram och hälsa om hon velat och jag har stått kvar med Frans. Även om han fått lite bryt då så har han snabbt lugnat ner sig när han inte fått gå fram och den andra hunden hållit sig till Nilaq. Så vi fortsätter träna på och hoppas på bra möten med små hundar också.