Äventyr

Igår när det var röd dag åkte vi ut på Adelsö, en av mälaröarna som ligger granne med Birka, för att med Qilaqs matte ta en promenad och sen lägga spår. Skank var tinad, 10 leksaker hopplockade till Nilaq som skulle få ett leksaksspår och godis skuret i småbitar för alla hundarna. Vi kom ut med 9-färjan från Munsö och var väl framme hos E och Qi  strax efter. Det är så kul att se LYCKAN hos hundarna att träffas ”oväntat” trots att vi ses nästan varje dag på morgonpromenaden.  I valet och kvalet över promenad kom vi på att det fanns en naturstig som verkade trevlig. Den hade vi ”hittat” när vi la ett långt spår till Qilaq i vintras, då när vi fortfarande var inne på SWDIs spårutmaning. Så vi tog bilen till parkeringen där leden ”startar” och började gå. Vi hade inte med oss så mycket för vi skulle ju inte gå så långt….. Däremot kom jag ihåg att kleta lite tjärsalva på mig mot ev mygg.

Det är en trevlig och vacker led med många tydliga blåa markeringar och en del av det mysiga är att den går genom omväxlande natur. På en ö tror man ju inte att det ska växla så pass som det gör.  Eftersom det är en vikingaö finns även en del gravfält. Leden är totalt på 12/16 km beroende på sträckning och jag har ingen aning hur långt vi faktiskt gick på den. Vi gick på öns östra sida och delvist var det lite blött men egentligen inga problem att hoppa mellan tuvorna. Så glada i hågen knatade vi på och hundarna verkade också tycka om vägen. Det hade varit tal om regn och morgonen var kylig så vi hade ganska ordentligt med kläder på oss men efter ett tag kom solen fram och vi njöt av den vackra naturen. Mycket viltsvin finns på ön så vi såg många uppbökade ställen. Men eftersom vi gick och pratade kände s det ändå tryggt. Vi passerade hästhagar med nyfikna hästar  innan vi kom till ett utsiktstorn som samtidigt är öns högsta punkt med hela 54 m ö h =) och där tog vi en paus. Då hade vi gått 1½ timme och Bruno började bli trött så det kändes som en bra plats att pausa på och slänga ut lite godisar till hundarna. Vi hade ju inget fika med men satte oss en stund och skrev en liten hälsning i den gästbok som låg i en låda vid tornet. Vi fortsatte i alla fall oh nu vart det mer kuperat både upp och ner. Sen kom vi till en söt liten strand där hundarna fick dricka och svalka sig. Sen hamnade vi i ett område med  fritidshus som övergick till större hus och vägar med gatlyktor (!). Här började Bruno se väldigt trött ut och eftersom vi inte visste hur långt till leden skulle gå innan den skulle ”svänga tillbaka” mot parkeringen igen beslöt vi oss att gena. Vi vet ju alla att genvägar är senvägar men det verkade så enkelt att komma ut till vägen och sen följa en stig i skogen längs vägen…..  Så vi tvärade först genom området, Sättra, som hade en stor hage med långhåriga kor/tjurar – som Nilaq tyckte var spännande och Bruno läskiga – och när vi kom ut till ringvägen gick vi in på en skogsstig på andra sidan. Där stötte vi på elledningar som borde korsa den blåmarkerade leden längre fram så vi följde ledningarna och här var det mycket blöta ställen och nu märktes att vi var lite trötta. Men då dök blåa markeringar på träden upp och bytte av de röda vi sett från vägen och in i skogen. Så glada i hågen följde vi dessa och undrade lite när den skulle vinkla av…..? Efter ett tag verkade vi komma längre och längre bort från ”vår” sida av ön (tur man har gps!!!)  och vi stötte på en ny stig som gick åt rätt håll så vi växlade till den. FEL!!! Men det märkte vi för sent. Först blev det blötare…. så pass att det dök upp vattenfyllda diken till Nilaqs förtjusning. Något mindre kul för mig som tack vare midjebältet nästan landade i diket själv…. Vi tog oss över alla diken och fortsatte och nu blev det istället snårigt….. Det finns snår och det finns SNÅR. Detta var det sistnämnda. Så högt att man inte så något, varken vart man klev eller vart man var på väg. Och de snärtade ganska bra. Halt och gropigt att kliva, man såg ju inget…. Hundarna tyckte nog det var ganska kul om än jobbigt. Så med ökande djungelkänsla (en machete hade inte suttit i vägen) kämpade vi oss framåt genom snåren. Och då tappade jag bort Bruno! Qilaq och E gick före oss,  Nilaq gick i bälte och fullt fokus på att ta sig fram så jag var säker på att Bruno gick alldeles bakom mig. Tills jag vände mig om och insåg att det gjorde han inte alls. Inget såg man heller, inte ens vart jag kommit ifrån men det var bara att vända och kämpa sig tillbaka. Jag ropade men till skillnad mot Egon som då kunde skälla är Bruno tyst. Jag ropade och ropade och kämpade på åt det håll jag trodde han kunde vara och Nilaq fattade ingenting men så plötsligt såg jag Bruno. Han hade helt enkelt fastnat i snåren. Inte så han satt fast men han kom varken fram eller tillbaka och visste nog inte åt vilket håll vi ”försvunnit” och då blev han stående, lille farbror Brun….. Vi vände igen och fortsatte att gå men  det dröjde inte länge så ”fastnade” Bruno igen men nu hann jag se det. Det fick bli koppel på honom också. Så en hund framför som delvist drog och en hund bakom som jag stundtals fick dra…..  Tur ingen filmade. Och så snåren och sen blev det blött igen…. Nu var det definitivt läge för gps’en för vi förstod ju att den där leden, den skulle vi nog inte hitta. Och tack vare den moderna tekniken  tog vi oss ut till vägen via åkrar och snår och sen gick vi längs ringvägen till parkeringen. Eller det blev E och Qi som gick till bilen för Bruno tog ”slut”. Det gick så långsamt så långsamt och många pauser i skuggan. Men så är det när man är 10 år och har ett halvdåligt ben.  Så vi slog oss ner och inväntade skjutsen till det efterlängtade fikat =) En hel babypool med vatten fanns också att dricka ur. Det uppskattades av hundarna! Aldrig har kaffet varit så gott som efter den turen! Vi var rörande överens om att skjuta spåraktiviteter till en annan dag….

Lätt uppvilade blev det fästingkoll och 2 kröp på Bruno (som inte haft en endaste hittills) och på Nilaq plockade jag 15 stycken. En hade hunnit sätta sig, över ögat, en sån där liten skit. Så den fick sitta tills vi kom hem. De andra avlivades på plats. De där nyckelbrickorna som telefonsäljare ringer och tjatar om är väldigt bra för att mosa fästingar med kan jag meddela =) Här såg vi också att myggen undvek den som hade tjärsalva på sig så mot mygg verkar den effektiv. Inte lika mot fästingar dock…. Men den luktar inte så illa, mer rökt än tjära faktiskt.

Vi hann med 4 färjan tillbaka och det var okej med trafik mot stan så vid fem var vi hemma igen. Hemma testade jag ett tips från FB om att ta bort fästingar med flytande tvål på en bomullstuss, att de släpper självmant då och det ville jag förstås prova….. Men nej, det funkar inte.

Alla bilderna är lånade på nätet denna gång.

Annonser

3 reaktioner på ”Äventyr

  1. Åh herregud, de där ögonblicken alltså.. När man är väl insnårad i gudvetvad. Eller när man står med snö upp till midjan och vet att det är en halv mil hem.. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s