Månadsarkiv: mars 2012

Skön promenad i solen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi började dagen med en promenad vid Flaten. Solen sken, isen har nästan helt smält, hundarna var glada och fikat vid sjön var gott. Bruno hade med sin boll och lyckades tappa den under trädäcket vid sjöboden/bastun. Men Bruno kröp själv under och hämtade fram den igen!! Bara sista biten, att komma fram underifrån behövde han hjälp med.Så han fortsätter att bli bättre =)

Annonser

Vad är en riktig hund?

I hundvärlden finns det – precis som i alla andra sammanhang – gott om attityder. En av dessa är att bara vissa hundar är ”riktiga” hundar.  Hittas kanske främst på den sidan som har fastnat för en bruksras och sen snöat in på just den rasens egenskaper som blir ett riktmärke för hur en ”riktig” hund ska vara.

Som dalmatinerägare har jag mötts av denna attityd i princip under hela mitt hundägande och jag upplever den attityden som ganska trist. Samtidigt blir det lätt ganska komisk – om det är brukshunden som ska vara mallen för en riktig hund, då blir så väldigt många hundar som inte är just riktiga hundar. Alla vinthundar ryker t ex.  Dvärghundarna som såna kan ju inte heller vara riktiga, eller? Svårare blir det med jakthundarna, de är ju trots allt specialister på det de gör och mycket uppskattade av stora delar av befolkningen för sina egenskaper. Men är de riktiga hundar? Taxar? Gatuhundarna som adopteras får väl närmast kan ses som en påse gott-och-blandat bland hundar? Är det verkligen riktiga hundar? Polarhundarna då? Ja många tycker nog att polarhundar eler spetsar överlag är vargens närmaste hundrepresentant och deras egenskaper och temperament uppskattas av många men är de ”riktiga” hundar….?

Vad är det då som kännetecknar en ”riktig” hund? Bruksegenskaper ska den visst ha: kunna vakta eller valla är ”bra” egenskaper. Vi hittar de riktiga hundarna i FCI grupp 1 (Vall-, boskaps- och herdehundar) och grupp 2 (Schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar). Fast inte alla i dessa grupper kvalar in i ”bruksets” nålöga.  Alla olika schäfrar, boxer och rottweiler liksom dobermann kvalar i alla fall in.  Så om de är mallen för en riktig hund så blir det ganska svårt för resterande raser och blandningar därav att svara upp till kraven.

En del kopplar även ihop rasegenskaper med intelligens och där kan man verkligen fundera över varför en ras skulle vara intelligentare än en annan? Särskilt om de ”testas” i en miljö som motsvarar urvalskriteriet för aveln eller i en för den rasen främmande miljö. För flera år sen var t ex en bok av den kanadensiske hundtränaren, lydnadsdomaren och beteendevetaren Stanley Coren poppis då den just tog upp frågan ”Hur intelligent är din hund?” och som valde att svara på frågan genom att utvärdera arbetet på lydnadsplanen….. Inte oväntat toppade pudel, border collie och schäfer listan medan afganen hamnade sist. Men då gällde det arbetet på lydnadsplanen och inte hetsjakt i öknen. Undrar hur schäfern skulle klara det?

Riktigt trist är det om denna attityd av A- och B-lag bland hundar finns hos hundtränare. För då finns risken att om hunden inte svarar på A-träningen  klassas som B-hund…. Och tyvärr hör jag fortfarande hundägare som när de går på första kursen fått höra att en sån hund som de har, den är obildbar och hopplös, att den inte går att träna. Vilket i sin tur kan leda till att den hunden faktiskt inte får den fostran den behöver och sen blir en ”problemhund” med en hundägare som inte fick verktygen och stödet att  träna sin hund och bli ett bra team. Så onödigt och så oansvarigt av de hundtränare som uttrycker sig så.

Men om vi vänder på det hela och istället utgår ifrån att hundar är däggdjur på 4 ben som avlats fram på beteenden som passat människan och med utseendet anpassat antingen till arbetet/miljön eller skönhetsidealet, vad är då en riktig hund?  Ja då blir ju faktiskt alla hundar ”riktiga” eftersom de är en produkt av sin miljö och har överlevt i den. Och de har genom åren anpassats till just sin uppgift. Den känner vi ofta till även om hunden idag inte längre används till sitt ursprungliga arbete utan har blivit en sällskapshund. Och begreppet sällskapshund har ju i sig fått en vidare betydelse nu när hundar används som vård- och terapihundar, nyttohundar, diabeteshundar och annat smått och gott som gör livet så mycket enklare för sin ägare. Att vara ett sällskap blir då inte i betydelsen soffpotatis utan ett aktivt sällskap som underlättar tillvaron för sin människa, bara genom att nyttja sina medfödda egenskaper. Vi kanske måste omvärdera begreppet brukshund? Senast idag såg jag en av våra grannar komma med sin ledarhund…..en pudel!

Tillägg 120306:

Jag ser även en annan fara med att prata om riktiga hundar för jag tror nog att det är en bidragande del att hundar behandlas illa. T ex väskhundstrenden. Om de inte är riktiga hundar så har de förstås inte samma behov som en riktig hund heller, eller…..?

Ständiga val

Det finns förstås många val här i livet – själv tänker jag på de val man gör när man ska träna hund. sin/a eller andras.

Träningsmetoder delar hundägare och hundtränare i olika läger och dessa läger retar sig förstås gärna på varandra.  Personligen klarar jag numera inte av att använda mig av metoder som tillfogar djur smärta.  När jag en gång i tiden hängde på ridskolor och hanterade hästar var det självklart både att rappa till en häst som inte ville gå framåt  eller köra in sporrar i sidorna på dom 😦  Idag skulle jag inte göra någotdera.

Som nybliven hundägare lyssnade jag också lite för mycket på de mindre goda råden i parken och testade även en del mindre vänliga metoder…. men jag upptäckte ganska snabbt att det inte var min melodi.  Så när jag väl bestämde mig för att inte göra illa för att ”få igenom min vilja” så blev det en utmaning att hitta ett sätt att istället få hunden dit jag ville men utan våld.

Ett tag hamnade jag i ett läge där det handlade mer om  ”skadekontroll” med hjälp av olika hjälpmedel som halti och långlina och detta ersatte ibland träning. Och jag tror nog att det är ganska vanligt och tyvärr för alla dessa hjälpmedel sällan framåt, i alla fall om man fastnar med dessa hjälpmedel och inte lägger tid på just träning. För mig blev därför upptäckten av klickern en uppenbarelse. Den hörde jag Marie Fogelquist berätta om på en föreläsning – 1997 tror jag det var – men då fattade jag inte riktigt vitsen med den.  Under hundkuratorsutbildningen blev det dock en hel del om klicker och det är ju så att när man gör förstår man bättre än det man bara hör talas om. Och så snart hunden (Nelson i detta fall) fick för sig att han tränade mig var min lycka gjord för då var det ju ett manipulativt samspel vi ägnade oss  åt – även kallat förhandlingsläge – istället för att att tvinga på varandra våra olika viljor. Och så fort det gick för oss båda att lära oss spelet!

Med Egon blev det tyvärr ett litet bakåtsteg. Han betedde sig inte alls som de hundar jag dittills träffat på. Och återigen trillade jag i fällan att blir hårdare och tuffare mot honom. Men jag märkte återigen att det inte funkade alls och gick till supermjukt och då löstes knutarna upp. Det trixiga blir att om man har provat (en massa) olika metoder så har ju dels hunden hunnit bli ganska förvirrad och dessutom får man själv problem eftersom när vanan finns att ingripa och avbryta – ”korrigera” – så blir det svårt att vänta ut hunden. För hur bra man än planerar så dyker det upp situationer där hunden gör saker den inte ska för man har helt enkelt inte hunnit träna in ”rätt”.  Emma Parsons beskriver det bra i sin bok om att klickerträna den aggressiva hunden, ”Click for calm”/”Klickerträning och lugnande signaler”. Fel ska ju helst inte uppmärksammas utan ignoreras men tvärtemot den vanliga (?) uppfattningen att positiv träning betyder att man står och väntar på att hunden är klar (jagat haren/tuggat på barnet) för att sen klicka och ge n godis när den slutat så måste man så klart gå in och avbryta ett oönskat beteende, ffa i den period där man går från korrigerande träning till positiv förstärkning. Skillnaden som jag ser det är att man inte gör någon stor sak av det, man hindrar hunden men man gör inte illa den.

I Egons fall övergick vi till en skön sele (här blev jag både stark och fick en bra teknik) och halti för extra jobbiga dagar. Att hindra hunden kan man göra vänligt, t ex med ett kontaktljud/ord som får hunden att avbryta. Eller med ett finger – inte nypa, peta in fingret i revbenen, rycka i svansen eller knuffa hunden – utan nudda lätt.  Eller man kan ställa sig framför eller ”fösa” hunden med den egna kroppen, vilket funkade bra på Egon, för att sen när hunden tittar på dig eller åtminstone inte längre tittar på den andra hunden belöna för kontakten. Inte ens här behöver man kasta saker på hunden eller göra illa den. Men som sagt, detta är i övergångsskedet. Egon lugnade ner sig betydligt med de mjuka metoderna, haltin åkte av och han hörde klickern även ute. Och eftersom han trots allt var duktig lös så jag kunde låta honom springa av sig ordentligt vilket var bra för stressen. Mer om Egon kan du läsa här och här.

En av de stora utmaningarna i att träna positivt är att man måste kunna läsa sin hund, ha bra belöningar som hunden gillar, känna sin hund och framför allt veta vad den ev kan gå igång på. För mycket av träningen går ut på att belöna hunden för att den gör rätt = innan den gör fel och för det krävs att du vet exakt var hundens gränser går. Och dessa kan ju variera med olika individer och dagsformen t ex. Kanske är det det som gör att så många hellre korrigerar ett felaktigt beteende än belönar rätt beteende?  Att de helt enkelt inte är beredda på  hundens reaktion? Att de inte läser sin hund? Att de inte ser olika dagsformer? Att de inte vet vad de har i kopplet? Och inte kan förutse hundens reaktion i situationen som är på väg att dyka upp? Då blir ju den instinktiva reaktionen från hundägaren – när hunden kastar sig framåt med ett vrål – att rycka tillbaka = korrigera och kanske skrika nej…. Men inte ens den bristande beredskapen kan försvara att man vräker omkull sin hund när den inte beter sig som man vill. Eller piskar den med kopplet,,,,

Under övergången får man dessutom ofta se s k extinction bursts, dvs att hunden kommer att göra det oönskade beteendet oftare och mer intensivt innan den inser att det inte kommer det den lärt sig att förvänta. Detta beror på att vi förstärkt beteendet så hundens förväntan är att det ska bli likadant och när det inte blir det så ökar hunden beteendet tills den inser att förutsättningarna ändrats.

Säg hunden som hoppar på folk och som har hoppat på folk en längre tid. När den har gjort det har ägaren sagt nej och dragit ner hunden, den påhoppade har knuffat undan hunden som hoppat igen och då kanske nafsat efter armarna, och så har cirkusen varit igång. Om man då går in och 1) lär hunden att sätta sig när den ska hälsa och 2) vänder sig bort och låter hunden glida ner igen om hunden hoppar så kommer hunden först att tycka att det är väldigt konstigt. Så den kommer att hoppa mer och högre och kanske nafsa på första hoppet för nånting är ju annorlunda! Men om man har is i magen, ihärdigt tränar ”sitt” och vänder sig bort om och om igen när hunden hoppar så kommer hunden att sluta hoppa och istället sätta sig och då gäller det att vara redo och belöna hunden rikligt!

Detta blev också tydligt med Egon. Ofta jämförde jag honom med fosterhemsungar, ni vet man kommer hem och ungen har sprayat graffiti i hela köket och krossat allt porslin för att se om du tänker slänga ut hen igen. Egon var lika dan – gjorde nåt sattyg och så blicken – nå, tänker du kasta ut mig nu? Men det gjorde jag inte och han slutade med buset. Likaså nafsandet i luften och att slänga sig på rygg framför en…. Ordet nej fick jag dock plocka bort helt, det gick inte att lära om utan fortsatte att utlösa stark stress hos honom i många, många år…..

Vissa beteenden är också svårare att träna bort ”positivt”, t ex skällande. Inga hundar ”okynnesskäller” utan det finns alltid en anledning. Väldigt vanligt är det för att få uppmärksamhet. Och vi har så lätt att trilla i den fällan. Hunden skäller, vi kollar vad den skäller på, hittar inget och går ifrån igen. Hunden lär sig fort att när man skäller så kommer vi springandes. Gärna i kombination med dörrklockan 😉 Här blir det ofta en period där man måste prata med grannar och andra som känner sig störda och berätta att vi ska träna bort detta och det kan bli mer skällande under en kort period men sen ska det bli tyst. Och inte alla grannar tycker detta är okej. Men allt går och som sagt, det gäller att läsa hunden och se innan den är på väg att börja gasta. Inte sällan behöver t ex aktivering och ensamhet också förändras så att även den allmänna stressnivån blir lägre.

Med tanke på hur mycket uppmärksamhet och planering det krävs för att använda sig av positiv förstärkning är det kanske inte konstigt att de som vant sig vid att jobba med korrigeringar inte vill ändra sig. Men det är synd att de avskriver träningssättet med att man står med en köttbulle i handen och väntar för det handlar om allt annat än att vänta. Tvärtom tycker jag nog att vänta är det man gör när man jobbar med korrigeringar eftersom det ligger i träningssättet att hunden ska göra fel så att man får straffa den.

I slutändan är det ens etiska inställning som avgör hur man väljer att träna egen och andras hundar. Men vi har lagstiftning som säger att det inte får göra ont och det borde ju alla rimligen känna till idag. Sen är vi olika och funkar olika, det kan vi inte komma ifrån. Idag tror jag dock inte jag kommer att trilla i korrigerings-fällan igen.

Dimma

Ja lite otippat i mars men idag var det både dimma och rimfrost i skogen. Ganska vackert för allt blir som ett svart-vitt foto.

Och isen sjöng för fulla muggar. Så att folk satt ute alldeles ensamma och fiskade kändes lite våghalsigt men så känns det varje år. Påmindes idag om när Egon sprang ut på isen efter en limpa och brakade igenom och inte kom upp. Mitt i natten var det, ingen mobil hade jag med mig, en hysterisk Bruno och jag försökte hitta på att komma ut och dra upp hunden utan att själv gå genom isen….. Det gick ju bra den gången eftersom det kom en kille som ringde larmcentralen som skickade ut dykare från brandkåren och Egon hittade att stå på fundamenten under bron tills de kom men det hade kunnat gå illa. Ja fy, isen ska man ha respekt för.

Fikapaus blev det förstås, på stora bryggan, och tänk att kaffet alltid är så gott utomhus. Hundarna fick äta lite korvbitar och var nöjda de med.

Bruno var på ett strålande humör, sprang och busade nästan hela vägen. Han är så pigg nu. Blir glad i hela hjärtat när han har såna dagar. Tänk att han fyller 10 år om en dryg månad. Inga tecken på förgubbning här inte. Fröken Nilaq fick gå i midjebälte hela vägen. Hon löper ju och så har vi passerat 1 mars. Flera intressanta spår ville hon sticka efter men nu fick hon stå och nosa ordentligt istället.

Det var delvist väldigt isigt (fortfarande!) och där blev det också trixigt att gå, i alla fall i nerförsbackarna. I uppförsbackarna  funkar det ju med broddarna men nerför ville hon springa idag och då glider jag trots broddar …… Värst blir det när tjejerna ska rejsa med oss hängande efter i kopplena =) Vi klarade oss i alla fall från att dratta omkull, Bruno gled lite men han har upptäckt att om man springer så  trillar man inte. Hästbajs hittade de också att smarra på, fruset som isglass. Så nu sover de gott.

Sportlov

Här i Stockholm har det varit sportlov så denna vecka har det varit lite halvledigt =) Snön är borta nu, isen är också nästan helt borta och snödropparna trängs i rabatterna. Hundarna kan gräva och krafsa i marken igen och ekorrarna retas med dom när de hoppar mellan grenarna högt däruppe.

Det har varit uppehåll i simningen av lite olika anledningar men Bruno verkar må bra och springer på ute. Helst med en boll i munnen.  Hur jobbigt det är att försöka få in två bollar i munnen kan man se i denna lilla film:

Nilaq löper. Jag är inte helt säker på när hon började med tanke på att W kom framspringande i förra veckan men blod hittade jag först  (och faktiskt bara) i måndags. I fredags på morgonpromenaden ropade (eller brölade) hon efter W och det gör hon annars i höglöp. Idag var hon lugnare. Kanske  verkar slarvigt att inte veta men hon löpte sist i september så jag trodde det skulle komma senare i vår. Men hennes syster har ju löpt under tiden och hennes ”valpar” var flyttklara i förra veckan, det kanske var en signal för Nilaq?  Jag vet varför jag är hanhundsmänniska 😉

Filmen med Brunos bollar togs med lilla kameran som jag fick tillbaka från service i måndags. Faktiskt kom det en helt ny kamera, så felet kanske inte gick att laga. Så hur irriterad blev jag inte när det blev fel på den igen igår =(  Ett annat fel visserligen och kameran går att använda men hur länge? Suck. Teknik ska bara fungera. Nåja, det är ju ett ilandsproblem men irriterande. Och det går att använda kameran, frågan är hur länge……

Idag var det valpkurs, näst sista gången, och det är kul att se hur långt hundar och ägare kommit. Mycket kvar att lära sig men grunden sitter riktigt bra och de har upptäckt hur kul det är att träna hund :). Några vill fortsätta med rallylydnad i vår och en med spår. Solen sken och det svider lite i huden så solbrännan är på g =)

Ja det här med att flytta går ju sådär. Inga hus hittar jag och kan då inte ens åka och titta. Folk väntar nog lite nu, de hus som ligger ute verkar har legat länge och det är ju inte kul det heller.  Men nu blir det vår så det släpper nog snart…..

Imorgon blir det nog en längre promenad i skogen. Sen är det vanlig vecka igen =)