Söderköping

Så var det dags idag att åka till Söderköping för att träffa Krister Julinder och få en ordentlig utredning av vad som egentligen är Brunos problem. Dagen började så där med att Brunos mage ville ut både halv 4 och kvart över 5 på morgonen. Nåja, tur man gick och la sig tidigt kvällen innan.

Vi kom iväg och utan större trafikproblem och med en liten paus var vi framme strax före 11. Jag hade med mig plåtarna jag fått och dessa läste de in och kollade direkt. In med Bruno och prata och sen ge lugnande och röntga igenom.

Var ska jag börja? Höften var enligt specialisten inget problem. Ryggen såg fin ut, bara smärre pålagringar. Så vems var ryggen på den plåt veterinären gett mig? Problemet lokaliserades  istället till vänster knä. Han kände direkt hur stelt det var och röntgen visade att det var flera problem. Dels satt det en lös benbit strax under patella (knäskålen). Sen såg det ut som att det var en massa där det inte ska vara något….. ? Krister trodde det kunde vara den trådbildning som kroppen gör för att steloperera leden. Pålagringar på baksidan av leden, där böjen ska vara ”ren”.  Lite böjande av sovande hund visade ju klart att han faktiskt varken kan sträcka ut benet helt eller böja det helt. Och det gick med höger knä.

Rekommendationen blev att gå in och titta och så reparera hela leden. Kostnad troligen 20-25000. Detta var jag ju inte riktigt beredd på och hade faktiskt inte planerat för det heller. Jag ringde försäkringsbolaget för prel besked. Nu var det ju inte höften utan knät så då borde det ju gå på försäkringen. Journal skrevs snabbt och faxades in. Vänta vänta. Ringa igen. Nä hä, ingen hade sett faxet. Vänta lite till. Ringer igen. Och då ringer de till kliniken samtidigt. Nej. Ersätts inte. Det är en gammal skada, ev medfödd, och därmed ersätter de inte. Så där står jag. Alternativet var i princip att låta honom somna in för prognosen var dålig. Stadig försämring, mer smärtor, mindre rörlighet. Inget alternativ. Inte med en glad 9-åring. Det gick bara inte. Så vi dealade. Jag hade ju pengar för Borås, 12000,  och det skulle de få nu.  Resten på 3 månader beroende på. Så otroligt sjysst och kanske också för att Krister blev nyfiken på hur det såg ut där inne. Intressanta fall lär man sig ju på!

Så jag skrev på papprena och de satte igång och själv åkte in till Söderköpings centrum, promenerade med Nilaq som fått sitta i bilen hela tiden och åt lunch. Nilaq badade i de strömma kanalerna. Det är väldigt fint och pittoreskt – nej jag åt ingen glass – men mer än 1½ timme fixade jag inte, sen var jag tillbaka. Strax efter kl 15 kom de och hämtade mig. Bruno låg då och skakade under en filt på uppvak. Krister visade plåtarna och berättade vad han gjort.

Det var värre än han trodde (story of my life/dogs). Massor med benbitar runt patellan. Trådarna hade delvist redan blivit till brosk. Han skar upp hela vägen på bägge sidor om patella, en s k release, och f’läkte upp för att kunna rensa ur ordentligt. Bort med benbitar, brosk, trådbildning.  Bort med alla pålagringar. 3 spikar genom benet för att stabilisera leden.  Metalltråd spänd i sicksack för att dra ihop leden till funktion.  Sy igen i 4 lager plus staples hela vägen.  Nu ska det ta 6-8 veckor för metallen att växa in i benet. Rehab blir det förstås för Bruno måste lära sig gå med nya knät. Massage, stretching. Simning så småningom förstås. Troligen vattentrask också.  Ja ni fattar.

Hur mår han? Ja efter att ha skrikit som en gris när han vaknade upp och varje gång han slog i med benet verkar han väldigt snabbt ha fattat att inte belasta benet alls och inte röra det så mycket. Det skedde en lite olycka i bilen på höjd med Södertälje, dvs bara 20 min hemifrån men allt går ju att städa. Jag baxade in honom först och bäddade ner honom i korgen på golvet. När jag var ut och hämtade Nilaq valde han att gå ur korgen och bajsa i vardagsrummet (favvoplatsen framför alla) så jag tog ut honom på en liten runda trots allt. Och då verkade han mer stadig och skrek inte en enda gång. Men han är hög som ett hus på morfin just nu och jag ska fylla på inför natten. Nu blir det antibiotika i 15-20 dagar och morfin i 5 dagar. Bruno är ju en kämpe och har uppenbarligen hög smärttröskel som många dallisar. Han ville absolut upp i fotöljen och sova, inte i korgen på golvet. Även om det blev bökigt.  Han får ha selen på så jag kan lyfta om det behövs. Måste leta fram tratten också, eller en pyjamas med ett ben?

Och det blir nu en lugn kväll och ett par lugna dagar för oss. Även om det känns surt att försäkringen backar så tror jag att Bruno när allt är överståndet tack vare operationen kan få ett normalt hundliv igen och bli riktigt gammal =) Och det är värt allt.

Nedan en bild på Brunos ben i all sin prakt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer om kliniken kan du läsa här
 

Annonser

11 reaktioner till “Söderköping

  1. Ja du det var nog tur att ni hamnade hos dem till slut, så förtvivlat att kasta 12 000 på något som inte skulle haft effekt eftersom det var fel del på hunden……..

    Nu hoppas vi på en lugn läkning och att matte vinner en lottovinst!

    Vad är det egntligen Bruno har i knäet osteochondros, artros, skada eller går det inte att veta? Jag är bara nyfiken eftersom jag tror det är sällan dalmatiner har problem med knäna?

    1. Eller hur, jag är glad att vi fick en ordentlig diagnos!! Sen fattar jag inte vad den främmande hundens plåt gör i Brunos mapp?

      Nja, Krister menade att det nog är en CCL-skada, dvs korsbanden har varit dåliga (medfött pga dålig avel) och sen har kroppen kompenserat själv och skapat nya band som dock är stela och inte elastiska. Så det blir stelare och stelare och sämre funktion med allt vad det innebär. Benbiten är troligen också medfödd. Fatta hur ont han har haft i många många år….. På deras hemsida kan man se operationen (liknande) om man klickar på en länk till höger. Han är specialist på korsband så det var ju intressant att vi hamnade där. Det var väl nåt som styrde rätt =)

      1. tillägg:
        vet du Monica, Egons bror hade korsbandsskada, Egon hade ett dåligt knä och jag vet andra som också haft problem med korsbanden. Men jag tror kanske inte att man alltid får en diagnos!!

  2. Åhh Kerstin, då håller vi alla tummarna för en bra läkning för Bruno och att han kommer att få en långt härligt resten av sitt liv hos dig som ni förtjänar!

  3. men herregud?! hur fick han diagnosen med höften då? usch vad man känner sig maktlös när man söker hjälp och tydligen ofta får fel hjälp. jaja, felet hittat och slutet gott…hoppas vi iaf! 🙂

    1. Ja du Emelie…. Jag sökte för hältan och han hittade höften. Om jag nu fått rätt bild (????) så är det faktiskt minimalt i höften. Men hans bilder har inte så hög kvalitet som de hade idag. Och på dagens bild såg höften nästan opåverkad ut. Jag vet inte varför han inte röntgade rygg eller knä Han såg ju Bruno ”gå” och kände på honom med resultat höft. Jag får väl slå en stund på mig själv att jag godtog det då och så länge. Och samtidigt gick jag och sa ”konstigt att det var höften när han har dessa blablabla problem”……Gå på magkänslan!!!

  4. Gudars vad skönt att ha hittat rätt – både rätt veterinär och rätt behandling! Det där med att söka hjälp på flera ställen och få ”second opinions” låter mer och mer som ett måste nuförtiden…
    Håller tummarna för att läkningen blir bra och att Bruno blir en o-ond och lycklig hund!

  5. ja magkänslan brukar ha rätt. vi fick ju höra att det berodde på nacken först men tyckte inte det stämde och lyckades faktiskt hitta själv var och vilket ben hon reagerade på tillslut. trots att dom röntgade hela henne och gjorde böjningar och såg henne springa/röra sig. tror du för övrigt den kliniken kan göra något för berit? har mailat för att höra, man vet ju aldrig! hon är ju så ung så finns det chanser så tar man ju dom!

    1. Ja tänk att man ska behöva vara halv veterinär själv som djurägare…. fast när jag tänker efter är det precis därför som jag gick mina utbildningar, mer fakta eftersom jag ändå verkade veta mer än vissa veterinärer bara för att jag kände djuret….. Nåja kunskap sitter ju aldrig i vägen.

      Det är ju svårt att veta vad han kan eller inte kan göra. Men jag blev imponerad av deras otroligt trevliga bemötande, hans omfattande kunskap och förmåga att förklara och hans sätt att ställa diagnos – det kom så fort och visade sig vara rätt. Mycket känsla för djur och mycket erfarenhet är ju en bra kombination. Om inte annat kan han säkert gå in och titta hur det ser ut och sen får ni väl ta ett beslut. Själva artroskopin är ju inte så jobbig för hunden heller. Och om han kan göra nåt så verkar alla som varit där mer än nöjda!

      När vi åkte hem fick jag hans mobilnummer att ringa dygnet runt på och han har även mejlen öppen hela tiden och svarar fort på kvällarna. Superbra helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s