Dagsarkiv: 29.06.2011

Söderköping

Så var det dags idag att åka till Söderköping för att träffa Krister Julinder och få en ordentlig utredning av vad som egentligen är Brunos problem. Dagen började så där med att Brunos mage ville ut både halv 4 och kvart över 5 på morgonen. Nåja, tur man gick och la sig tidigt kvällen innan.

Vi kom iväg och utan större trafikproblem och med en liten paus var vi framme strax före 11. Jag hade med mig plåtarna jag fått och dessa läste de in och kollade direkt. In med Bruno och prata och sen ge lugnande och röntga igenom.

Var ska jag börja? Höften var enligt specialisten inget problem. Ryggen såg fin ut, bara smärre pålagringar. Så vems var ryggen på den plåt veterinären gett mig? Problemet lokaliserades  istället till vänster knä. Han kände direkt hur stelt det var och röntgen visade att det var flera problem. Dels satt det en lös benbit strax under patella (knäskålen). Sen såg det ut som att det var en massa där det inte ska vara något….. ? Krister trodde det kunde vara den trådbildning som kroppen gör för att steloperera leden. Pålagringar på baksidan av leden, där böjen ska vara ”ren”.  Lite böjande av sovande hund visade ju klart att han faktiskt varken kan sträcka ut benet helt eller böja det helt. Och det gick med höger knä.

Rekommendationen blev att gå in och titta och så reparera hela leden. Kostnad troligen 20-25000. Detta var jag ju inte riktigt beredd på och hade faktiskt inte planerat för det heller. Jag ringde försäkringsbolaget för prel besked. Nu var det ju inte höften utan knät så då borde det ju gå på försäkringen. Journal skrevs snabbt och faxades in. Vänta vänta. Ringa igen. Nä hä, ingen hade sett faxet. Vänta lite till. Ringer igen. Och då ringer de till kliniken samtidigt. Nej. Ersätts inte. Det är en gammal skada, ev medfödd, och därmed ersätter de inte. Så där står jag. Alternativet var i princip att låta honom somna in för prognosen var dålig. Stadig försämring, mer smärtor, mindre rörlighet. Inget alternativ. Inte med en glad 9-åring. Det gick bara inte. Så vi dealade. Jag hade ju pengar för Borås, 12000,  och det skulle de få nu.  Resten på 3 månader beroende på. Så otroligt sjysst och kanske också för att Krister blev nyfiken på hur det såg ut där inne. Intressanta fall lär man sig ju på!

Så jag skrev på papprena och de satte igång och själv åkte in till Söderköpings centrum, promenerade med Nilaq som fått sitta i bilen hela tiden och åt lunch. Nilaq badade i de strömma kanalerna. Det är väldigt fint och pittoreskt – nej jag åt ingen glass – men mer än 1½ timme fixade jag inte, sen var jag tillbaka. Strax efter kl 15 kom de och hämtade mig. Bruno låg då och skakade under en filt på uppvak. Krister visade plåtarna och berättade vad han gjort.

Det var värre än han trodde (story of my life/dogs). Massor med benbitar runt patellan. Trådarna hade delvist redan blivit till brosk. Han skar upp hela vägen på bägge sidor om patella, en s k release, och f’läkte upp för att kunna rensa ur ordentligt. Bort med benbitar, brosk, trådbildning.  Bort med alla pålagringar. 3 spikar genom benet för att stabilisera leden.  Metalltråd spänd i sicksack för att dra ihop leden till funktion.  Sy igen i 4 lager plus staples hela vägen.  Nu ska det ta 6-8 veckor för metallen att växa in i benet. Rehab blir det förstås för Bruno måste lära sig gå med nya knät. Massage, stretching. Simning så småningom förstås. Troligen vattentrask också.  Ja ni fattar.

Hur mår han? Ja efter att ha skrikit som en gris när han vaknade upp och varje gång han slog i med benet verkar han väldigt snabbt ha fattat att inte belasta benet alls och inte röra det så mycket. Det skedde en lite olycka i bilen på höjd med Södertälje, dvs bara 20 min hemifrån men allt går ju att städa. Jag baxade in honom först och bäddade ner honom i korgen på golvet. När jag var ut och hämtade Nilaq valde han att gå ur korgen och bajsa i vardagsrummet (favvoplatsen framför alla) så jag tog ut honom på en liten runda trots allt. Och då verkade han mer stadig och skrek inte en enda gång. Men han är hög som ett hus på morfin just nu och jag ska fylla på inför natten. Nu blir det antibiotika i 15-20 dagar och morfin i 5 dagar. Bruno är ju en kämpe och har uppenbarligen hög smärttröskel som många dallisar. Han ville absolut upp i fotöljen och sova, inte i korgen på golvet. Även om det blev bökigt.  Han får ha selen på så jag kan lyfta om det behövs. Måste leta fram tratten också, eller en pyjamas med ett ben?

Och det blir nu en lugn kväll och ett par lugna dagar för oss. Även om det känns surt att försäkringen backar så tror jag att Bruno när allt är överståndet tack vare operationen kan få ett normalt hundliv igen och bli riktigt gammal =) Och det är värt allt.

Nedan en bild på Brunos ben i all sin prakt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer om kliniken kan du läsa här