Månadsarkiv: april 2011

Guldakupunktur

Bruno har nu haft en bra period de senaste 10 dagarna där han varit pigg och glad och rört sig mycket bättre. Det är förstås kortisonet som hjälpt honom. Men hans mage har vart sådär, flera ggr har det kommit ut en slemmig hög och jag kan tänka mig att att en längre behandling med kortison skulle ge samma dåliga mage som de andra medlen….. Nu går medicinen ur kroppen, magen blir bättre och de gamla problemen kommer sakta tillbaka.

Redan i höstas hittade jag info på nätet om guldakpunktur men det intryck jag fick då var att den var mest lämplig för yngre hundar och för hundar med spondylos och andra ryggproblem.  Så jag lade det åt sidan. Under tiden har vi ju dessutom testat olika tillskott för att hitta något bra.

Men när vi nu inte hittat något fullt fungerande (förutom möjligen Traumeelen) har jag gått tillbaka och läst mer om metoden.  Även flera tyskspråkiga vänner har tipsat om metoden. Jag började leta på hittade bl a detta på svenska.

på bilden är ser man implantaten på röntgen, lånad från goldtreat.com

Så nu jagar jag Blå stjärnan i Borås som enligt uppgift ska genomföra denna behandling och den svenska veterinären som har genomfört denna här i Sverige. Dessutom hittade och mejlade jag en veterinär i norra Tyskland som gör denna behandling som standard på hundar med 0lika ledproblem. Den tyska veterinären svarade fort och hennes svar var uppmuntrande då hon har en stor del äldre patienter som har blivit bra efter att ha fått implantaten. Men det var ju detta med resan, 90 mil över två gränser för en operation….. Vi får se. Hoppas förstås få tag i någon svensk veterinär och höra om erfarenheter och inte minst om detta fortfarande görs, var och vad det kostar. För Bruno som var 6½ år och utan stamtavla när han flyttade hit får ingen ersättning från försäkringen för hd-relaterade problem. Men det går ju alltid att lösa om det verkar lovande. Det är ju faktiskt synd om Bruno som nu allt som oftast hoppar på 3 ben. Om inte annat får jag börja köpa lotter =)

Annonser

Spöken i skogen

Ja ikväll var det sökträning med Nilaq igen. Nu var det 2 veckor sen eftersom vi stannade hemma med Bruno förra veckan. Så damen var supertaggad = helt galen när vi skulle gå upp mot mötesplatsen i skogen. Man kan ju inte bli arg för att hon är så motiverad….

Väl på plats kunde hon koppla av. Nu fick vi ett riktigt sökhalsband också som snälla H har beställt och fixat med åt bl a oss. Det satt jättebra. Och hon tog rullen i mun direkt.

Nu har ju fröken hållit på ett tag så idag var det ”konstiga” figgar på programmet. Första söket satt figgen gömd under en filt. Inga problem sa Nilaq. Däremot bär hon inte rullen ända fram utan på första skicket såg jag aldrig rullen och på andra spottade hon ut så snart hon fick syn på mig.  Men påviset gick fint.

Andra söket fick hon jobba mot vinden och figgen satt med häxhatt och mask över ansiktet. Hon drog nog en stor båge för hon kom utan rulle i munnen från fel sida om stigen.  Visslade förbi mig, drog en ny repa och kom sen utan rulle igen till mig. Kopplade henne och bad henne visa. Hon stormade in i skogen och över kullarna. Och sen ville hon ner i ett ”träsk”. Där stoppade jag henne och upprepade kommandot. Hon drog då åt höger och nu i ett behagligt tempo, mer som en skogspromenad.  Vi gick längs en stig och ingenstans markerade hon. Inte heller såg jag nån….. Plockade upp mobilen och hann slå numret när jag fick syn på figgen! Upprepade kommandot och vände mig mot figgen och då satte hon fart och markerade figgen. Oj vad glad hon blev, fast figgen såg så läskig ut!!

Nu får jag parallellträna själva rullen ett tag och se om vi kan få till ett bra bärande hela vägen….  Men det är verkligen kul att hålla på med sök!

Biverkningar

Vanligen är biverkningar något negativt men denna gång är det en bra sak som händer. Efter urinstoppet och framför allt den mekaniska tömningen av blåsan har Bruno gått på kortison.

Jag tycker egentligen inte om kortison av den enkla anledningen att jag träffat för många hundar som har gått på kortison alldeles för länge och därmed sabbat den egna läkningsförmågan. Men som en kort insats efter operation eller liknande känns det okej. Så Bruno har fått kortison sen i lördags. Vi håller redan på att trappa ner, han ska bara få det en vecka men det är intressant att se effekten. Bruno rör sig nu nästan haltfritt.

Största skillnaden är när han reser sig, då har han behövt uppvärmning innan han kunnat gå ordentligt men det behöver han inte nu. Han går och travar direkt. Visserligen med en lätt hälta men mindre än han haft sen i september…. Det gör förstås att jag känner ett större hopp till att vi faktiskt ska hitta en fungerande behandling.Men eftersom jag inte gillar kortison ska jag leta reda på motsvarigheten bland naturmedel. De har nämligen inte biverkningarna som de kemiska preparaten har.

Så just nu känns det väldigt positivt!

Ny dag nytt problem

Livet med hund bjuder gärna på överraskningar. I torsdags morse kunde Bruno inte kissa. Han lyfte på benet som vanligt men det kom inget. Eller jo, ett par droppar. Tålmodigt stod han kvar med lyft bakben men det droppade bara som en trasig vattenkran….. Flera gånger under promenaden lyfte han benet eller ställde sig i kissposition men det fortsatte att droppa. Provar att massera och att klämma. Inget kiss men en klutt gult var kommer ut…

Ringde stora djurkliniken som sa kom in, det blir röntgen/ultraljud och ev operation. Frågade om de sköt sönder stenar med ljudvågor? Det kom jag ihåg att Strömsholm gjorde med Nelson då det begav sig 2002. Nej, om det behövdes då var det operation som gällde. Eller remiss till Strömsholm.

Ringde lilla kliniken och de sa också kom in. De hade också röntgen/ultraljud och ville ha ett urinprov. Inget prat om operation. Så jag tog  en fm-tid på lilla kliniken.

Urinprov på hanhund är ju inte så svårt. Jag hade ett par plastkaffekoppar, praktiskt att hålla under magen och fånga dropparna i. Plastpåse och tejp och vi kunde åka. Framme hos kliniken tog sköterskan hand om provet och  vi fick vänta en liten stund. Det var lugnt med bara 2 katter i bur som sällskap. Upp på vågen och sen in i rummet med sköterskan, Nathalie heter hon. Veterinär Annika var på väg. Väntade lite mer. Veterinären kom, klämde, kände och lyssnade. Urinprovet var fullt av blod och struvitkristaller. Beslut om röntgen av urinröret. Jag påpekade att urater inte syns på röntgen men eftersom de endast hittat struviter i provet valde de traditionell röntgen. Bruno fick följa med sköterskan och jag fick sätta mig i väntrummet och ta en kaffe. Skickade kärlek till Bruno.

Satt och funderade över varför jag inte sett detta komma? Nelson hade ju problem med stenar och kristaller efter ryggoperationen 2002. Jag fick ordning på detta genom att barfa honom. Lite har jag haft tankar på att den mat Bruno får innehåller mycket proteiner. Men ”bra” proteiner med rent kött brukar smältas bättre än spannmålsproteiner. Han har inte visat något. De senaste veckorna har vi kämpat med klåda pga allt simmande så han slickar en del i ljumsken. Kanske har han slickat även mer på snoppen? Inget jag sett men man ser ju inte allt…. Funderar även över vikten. Han väger samma eller kanske ½ kg mer än innan vi började simma. Skulle han inte gått ner alls? Eller är det vätska? Frågar om vätskan men det tror de inte.

Sköterskan Nathalie kommer ut igen med en dragande Bruno. Det hade gått bra. Han är ju så snäll och numera tål han även främmande miljöer och personer mycket bättre. Vänta en stund och så träffa veterinär Annika igen. Röntgen visade inget. Struviter syns på röntgen så hon tror inte på stopp utan kraftig urinvägsinflammation och svullnad. Antingen har han fått kristallerna pga inflammationen eller så har kristallerna orsakat inflammationen. Han ska ha antibiotika 1 vecka och antiinflammatoriskt/smärtstillande 3 dagar. Hon undrar vad han får för höften. Inget då han inte tål rimadyl och metacam. Då får det bli ett annat medel då. Hon säger inflammation. Inga bakterier. Specialfoder ska han ha, ett som löser upp struviter. Jag ska få allt av sköterskan innan jag går och hon ska även ge 2 sprutor direkt. Nytt urinprov om 3 veckor. Bara att lämna in morgonurinen på kliniken, ingen hund.

Väntar igen. Det är mycket väntan. Nathalie kommer in igen med ett paket till mig och 2 sprutor. Hon visar hur mycket jag ska ge honom de kommande dagarna. Det finns en lapp med också. Ett recept på antibiotikan. Bruno får 2 sprutor i nacken. Första går lätt. Han reagerar knappt. Den andra är seeeeeg och hon trycker nog en minut innan allt gått in. Den svider mer. Men Bruno är så duktig. Världens bästa Bruno. Sen åker vi hem. Bruno sover resten av kvällen.

Går igenom papprena och medicinerna hemma. Recept på antibiotika. Några rör med smärtstillande/muskelavslappnande. Doseringssprutor.  Urinprovsrör. Allmänna råd om sjuk hund. Inget om mat?

På kvällsrundan droppar det lite trött, kanske verkar medicinen imorgon? Nästa morgon kan Bruno fortfarande inte kissa. Ringer igen. Får en tid. Ringer kunden jag skulle träffat den tiden och möts av förståelse, vi bokar en ny tid.  Åker till lilla kliniken igen. Ny sköterska men samma veterinär. Bruno får en spruta och somnar så småningom. Det är rörigt utanför rummet så han har svårt att somna. Sen kommer veterinären igen och har med sig katetrar, saltlösning och rejäla doseringssprutor.  Bruno reagerar lite på katetern, den är rejäl och glider inte in alldeles lätt. Kanske sitter en sten i vägen i alla fall? Men sen börjar hon tömma blåsan och det är mycket vätska och ”grus” som kommer. Över 2 liter när det är klart. Sen spolar hon med saltlösningen och det kommer ut vätska och grus. Det är alldeles gult och som klibbig sand. Det jag trodde var var var nog faktiskt detta klibb. Stackars Bruno. Mer spolande. Sen går hon iväg en sväng, en hund behöver akut få somna. Vi väntar. Hon kommer tillbaka och det spolas lite mer. Sen verkar det vara tomt. 2 bäckenskålar och sprutan är fulla med kiss och stenar.  Bruno sover gott.  Proverna går till labbet. Veterinären frågar igen vad han får för höften. Hon vill ge kortison och det får man inte ge samtidigt som rimadyl eller liknande. Säger att han får Traumeel och det känner hon till. Bruno får en uppvakningsspruta. Sköterskan städar av rummet. Jag ser att klockan är kvart i fyra och går ut till kassan och ber om direktreglering eftersom vi var där igår också och pengarna rullar iväg. Bruno vaknar till och jag sätter honom i bilen. Han är förvirrad men följer med och hoppar in i bilen. Veterinär Annika kommer med nytt recept på kortison som Bruno ska äta tillsammans med antibiotikan.Provet såg annorlunda ut och hon vill skicka det på analys vilket jag säger ja till, vill ju också veta.  Hon ska ringa om 1 vecka ungefär.

I kassan säger de att bolaget sa nej för beloppet understiger självrisken. Men gårdagens besök då? Det hade hon glömt och bolaget hade inte papper på det. Hon ska ringa dom och skicka igen. Och eftersom det är fredag blir det kaos. Det tar väldigt lång tid, kommunikationen funkar inte så bra. Och faxen kommer inte fram som de ska. Men till slut får de till det.  Och vi får åka hem. Bruno är helt dragen. Stannar till vid apoteket och hämtar ut pillrena. Skriver en lista på hur de ska ges så jag bara kan pricka av. Bruno sover gott i sin fåtölj. Och jag slocknar i min fåtölj.  Vi går en sen kvällsrunda och nu pinkar han. Och på lördagen har han en rejäl stråle. Tänk att man kan bli så glad för en stråle kiss. Och han är smal igen.