Sök igen

Ikväll var det lektion/träningstillfälle 2 och nu fick Nilaq springa i tung blöt snö – och vi med!  Det blev ett dubbelskick på en okänd man, dvs en av kursarna, och på kursledaren, som gick och gömde sig medan Nilaq sökte på den första figgen. Mannen gick super men när jag skickade henne på kursledaren tvekade hon. Hon har gjort så förut, springer ut 2 meter och blir stående och vädrar och spanar och får hon inte upp vittringen då så stannar hon kvar även om jag upprepar kommandot. Där litar hon inte på mig!!! Men ett litet ljud från figgen så springer hon ut fint och sköter sitt uppdrag.

I andra skicket hade kursledaren gömt sig 45 m in och dessutom gått lite ”fel” pga snön. Nilaq tvekade även här men när jag upprepade mig satte hon fart rakt in i skogen. Nu zick-zackade hon över en höjd, det har hon inte gjort förut – och försvann ur sikte. Efter ett tag kom hon som ett skott men jag visste inte om hon hittat figgen för hon hade inte rullen i munnen. Nu spottar hon gärna ut den på ingång men det gör det ju lite svårt att veta. Jag pillade på rullen och hon tog den i munnen – beröm och godis och koppel på och sen bad jag henne visa figgen. Och hon sprang direkt på kursledaren som busade med henne.

Vår läxa blir att hon ska ha rullen i mun hela vägen in!!

Vädret var inte så kul men det blåste i alla fall inte så trots vätan började ingen frysa. Ja hundarna bryr sig väl inte men vi människor! Det blir också ljusare och ljusare så nästa gång borde vi ha ljus fram till 19 =)

Nu sussar hon sött, mer än nöjd efter springet i skogen. Min duktiga tjej.

Annonser

4 reaktioner till “Sök igen

  1. Det låter som det är en super kul, härlig och inspererande kurs! Bra att få reda på vad man behöver träna mer på också, de där lite mer ”dolda” sakerna kan ju vara svåra att upptäcka i vardagen!
    Hejja sökhunden Nilaq!

    1. Det jag inte tänkte på innan kursen, för det står inga förkunskaper, är att inkallningen ska sitta någorlunda och just att kunna gå/springa med en grej i munnen är bra att träna på. Nu blir det ganska naturligt för hundarna att göra ”rätt” men första gångerna minns jag att hon gärna tog saken men inte sjutton ville hon springa med den till mig och nu ser jag samma med de nya hundarna =)
      Fast egentligen borde man väl skriva träningsdagbok på alla kurser man går så man både ser vad man ska träna på och ser framstegen.

  2. Va roligt att läsa =)

    Mina tankar nu på fredagsnatten om detta med förkunskaper:

    JA, det är förstås gynnsamt att inkallningen är befäst när man leker den här leken, även om hunden som person gillar att bära på saker och lämna till sin människa och/eller har en sådan vana inlärd.
    OCH (inte ”men”)jag tänker att likväl som en god inkallning gynnar våra sökrutiner (rullmarkering) så gynnar våran lek i skogen också inkallningen. Så med det tankesättet skulle jag kunna skriva som förkunskaper på en grundlydnadskurs ”Det är bra om er hund kan söka och då rullmarkera”.
    Jag har inte någon färdig tanke om vilket som är lättast för ”medel”-hund/människa-paret: Att lära in den här ritualen eller att få väldigt bra/säker inkallning i alla lägen.

    MDet är kanske mer nödvändigt med inkallningen för att vardagen ska fungera…men å andra sidan lär vi ju in det just genom att förstärka hundens beteende att komma till oss och då tror jag att själva påvisandet i söket för många hundar kan vara en mycket lustfyllda belöning att få. Av hur många anledningar som helst.

    Ett annat liknande exempel; Tävlingslydnaden.
    Ibland skriver eller säker fol till mig ”Jag skulle vilja gå tävlingslydnadskursen med min hund, så nu vill jag anmäla till grundkursen (a la vardagslydnad). I början trodde jag att de skrev/sade fel. De VILL gå tävlingslydnad och anmäler därför till grundlydnad.
    De tar för givet att om man ska gå tävlingslydnad så måste man gå vardagslydnad.
    ”Först det allvarliga/viktiga och sedan det roliga” Eller ”först det svåra, sedan det viktiga”. Men oj….nu tappar jag bort mig…vilket är allvarligt/viktigt, svårt, lätt…och enligt vem? Vi har ju alla olika erfarenheter där och de olika begreppen får oss att assosiera till olika saker beroende på vilka vi är och vilka vägar våra tankar är vana att ta.
    Som jag tänker så är det förstås oerhört viktigt med grundlydnad/relation och (inte ”men”) därigenom blir det oerhört viktigt att ha bra verktyg, tillit, kommunikation och förmåga att motivera. Och i tävlingslydnaden (såsom jag möter den) går ut på att hitta och slipa på nyanserna i allt detta för såväl mig som hunden.
    Jag menar då inte att det är olika saker bara att de gynnar varandra.
    Det tänket och den attityden inför träning en hundägare har eller får vid ex sökträning eller tävlingslydnad upplever jag som effektiv överlag. Och även det tänket/ attityden som hunden får då vi styr upp med målmedveten utveckling av en viss gren.

    När jag under en kurs i sök säjer att ju mer motiverad hunden är, ju mer lustfylld träningen är desto bättre blir inlärningen och befästandet av beteendet så är det sällan någon som tvivlar på det.
    Ordet ”Lydnad”, ”vardagsLydnad” osv väcker ofta även andra trådar till liv inom männiksor.
    Jag önskar att sådana kurser kunde heta ”relation” istället (men kör en ….men det blir väl för jobbigt för många hundägare skulle jag tro….så jag kör en fegis och har döpt det till ”Grundkurs” istället för ex ”Grundlydnad”.

    =)

    1. Hej Ildiko och vad kul att du hittat hit =)
      Ja det här med förkunskaper är verkligen inte lätt. Och detta är ju mina reflektioner vad som kanske varit bra att ha testat med Nilaq. Du minns säkert att jag sa att hon var så där intresserad av leksaker men hon gjorde ju allt rätt på kursen….. Men nu har jag inte gått några kurser med Nilaq (förutom den i Norge när hon var 4 månader och det var ju jag som lärde mig då). Det hon kan har jag bara förstärkt fram i vardagen med lek/godis och utebliven belöning.
      Visst låser man sig ibland om man har förväntningar och som du skriver angående tävlingslydnad att man först ska ha gått grundlydnad för att sen fortsätta. Minns att vi diskuterade det mycket under vår instruktörsutbildning om inte precisionslydnad var ett bättre begrepp och att man faktiskt inte behöver ha någon vidare grundlydnad för att kunna lära in momenten i tävlingslydnad. Det var ju även en av frågorna som kom upp på seminariet om dressyrmetoder för några veckor sen – ska det verkligen vara skillnad på hur man lär in vardagslydnad och tävlingslydnad? Och varför? Men alla tänker olika.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s