Livet med en slyngel

Vad man än kan säga så inte har man tråkigt! Tvärtom så kan livet med en slyngel vara ganska påfrestande och tålamodskrävande.

Men det finns  förstås olika sorters slynglar. Nelson var en varannan-dag-slyngel, dvs han hade dagar då han var världens goaste och mysigaste och då han lyssnade och vi hade kul ihop. Och sen hade han (enstaka) dagar när han var urjobbig, svår att få kontakt med, helt inne i sin egen värld och  utåtagerande i t ex hundmöten. Med honom fick man ha mycket tålamod, träna på en lagom nivå och vissa dagar fick man helt enkelt stryka ur minnet.  Egon var som jobbigast första halvåret innan saker började falla på plats och vi fick vardagen att funka. Här var uthållighet bästa strategi. Vi jobbade mest med passivitet,  bara vara, miljöer… Det var ingen som helst idé att försöka jobba med lydnad eller ställa krav. Det hade han haft för mycket och för olika under sitt första år så nu fick han ”bara” landa. Och det tog sin tid. Men sen släppte det och vi kunde gå vidare med ett normalt hundliv. Bruno var 6 år men betedde sig ändå som en slyngel.  Det tog ett par månader där jag som med Egon ägnade mest tid åt att bara vara, vardagsrutiner, vänja sig vid miljön… Och efter ett år hade det mesta fallit på plats. Nu, 1½ år senare, är han sin ålder =) Nilaq befinner sig nu i slyngelåldern och hos henne är det mer hormonhalten som avgör nivån på uppmärksamhet och ”lydighet”. Det är inte det att hon inte vill lyssna men ibland kan hon bara inte.  Och då är det upp till mig att kunna läsa tecknen för att veta vilken sorts dag vi kommer att ha och att anpassa aktiviteter och kravnivå därefter.

För mig betyder inte slyngelåldern något hemskt och jobbigt i sig. Även om den kan vara jobbig och svår att hantera så är det en fas som man måste igenom. Och eftersom jag gillar hunden som ”kommer ut på andra sidan”, hunden som är mer självsäker, mer mogen, med en stark personlighet och integritet, så får jag även ta denna fas där unghunden lär sig att bli den där underbara hunden.

Mitt jobb som hundägare är det att med tålamod och kärlek forma fram den vuxna hunden genom att undvika onödiga konflikter med slyngeln, genom att lägga träningen på en nivå som utvecklar unghunden istället för att rasera dess självförtroende och genom att låta slyngeln möta mogna hundar som på ett fint men bestämt sätt visar unghunden hur man ska bete sig i sociala sammanhang. Om hunden i denna fas lär sig att lösa konflikter på ett fredligt sätt – oavsett om det är konflikter med andra hundar eller med mig som ägare – så kommer den kunskapen att göra det framtida livet så mycket lättare och bättre. För alla.

Alla åldrar har ju sin charm och slyngelåldern är trots allt en kort fas i hundens utveckling.

Annonser

2 reaktioner till “Livet med en slyngel

  1. Jag kanske har varit väldigt lyckligt lottad jag också för jag tycker inte mina fyrbenta har varit så gräsliga i sina slyngelperioder. Man får låta bli att ha för höga krav och inte fastna i tankegångar som att hunden ”trotsar” eller ”djävlas”, det kan de ju inte.
    Men visst är det skönt när de blir vuxna!

  2. Jag tror man blir ”lyckligt lottad” om man har rätt inställning =) Då undviker man ju de vanligaste fällorna som att hamna i ständiga konflikter….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s