Månadsarkiv: januari 2010

Vintervackert

Nu är det kallt här (-9) och kallare ska det bli (-16). Man ser ju vad en malamutepäls har för kapacitet när tjejerna njuter i snön och Bruno hoppar runt och försöker hålla värmen.

Morgnarna nu är lugna och vackra, många är fortfarande bortresta. Tjoho!

Annonser

En gång är ingen gång….

…..och 3 ggr är alltid!

Se så snabbt man vänjer sig. Nu har vi träffat Miss Q 5 dagar i rad och nu vet vi knappt hur man går morgonrundan själva….  Det har varit ganska kallt och därmed folktomt och vi har njutit av hundarnas lek och bus. Ja det är mest tjejerna som busar för det verkar finnas en tre-regel även hos hundar =) Om Q försöker busa med Bruno går Nilaq på henne och om Nilaq vill busa med Bruno får vi hålla i Q. Men om tjejerna busar går Bruno med dom vuxna, dvs mig och E!

Nilaq är på väg in i höglöp nu, stackarn är jättetrött. Hon blöder mer nu och igår köpte jag tikskydd till henne. Första veckan har hon knappt blödit alls och har hållit efter sig men nu slaskar det i pölar och hon sover ju gärna i sängen en stund så…. På nätet har jag hittat många trendiga modeller men nu blev det en enkel svart. Inte toppen alls men den får duga.

Ja se det snöar!

Ett riktigt hundväder är det för tillfället. Det är underbart tomt ute, man möter bara några få hundägare och det är lätt att föreställa sig att man är ensam i stan. Tänk om det alltid var så!
Snön fortsätter att komma, marken är täckt och snöröjningen hinner inte med. De flesta klagar men jag njuter.

Man kanske skulle flytta norrut i alla fall?

Snart är det över!

Äntligen kan man se slutet. Nu är det bara några dagar kvar. Sen börjar ett nytt år. Nyårslöften är inget för mig men däremot ser jag fram emot det nya året. Jag har dessutom unnat mig en numerologisk läsning och precis som 2009 skulle bli ett segt och jobbigt år ska 2010 bli ett dynamiskt år där man får saker gjorda.

Nu ska man väl inte låsa sig varken vid horoskop, numerologi, tarotkort eller andra medel som används för att sia om framtiden men det kan ju vara en fingervisning vartåt det lutar och sen är det upp till en själv att se till att det blir på det ena eller andra sättet.

2009 har ju varit ett jobbigt år och det har känts som en konstant uppförsbacke. Vad jag än försökt eller påbörjat så har det gått i stå eller helt åt fanders. Oavsett jobb eller privata projekt så har jag inte hittat flytet detta år. Bortsett från att det varit både fysiskt och mentalt utmattande så tär det även på det materiella planet och rent ekonomiskt. Och det har inte bara gällt mig. Jag har hört det runt om mig med. Så det ska bli så skönt att nu få fart på projekt och visioner som har fått ligga i ide under 2009. För 2010 ska bli ett fartfyllt år med fläkt och energi. Det ser jag fram emot!!

Råttor

Här bor man i stan men har problem som om man bodde ute i bushen.

För andra gången under ett år har råttorna flytt det kalla vädret och tagit skydd i min bil. Det vore väl inte så hemskt om de inte samtidigt tuggade sönder kablarna under huven. Denna gång dök problemen upp under färd och jag fattade först ingenting. Lampan som säger att batteriet laddar ur tändes….? Okej, med detta väder kan det ju vara fukt. Men sen börjar det lukta illa, lite bränt. Trodde länge att det var bilen framför men sen blir servon seg och bilen svårare och svårare att styra och sen ser jag att motorn håller på att överhettas. Har redan bränt en motor och det är inget jag vill göra om så lite panik kände jag men på något sätt kommer vi ända hem och jag kunde stänga av motorn. Det rök ordentligt under huven kan jag säga men jag hoppas motorn klararade sig. Nu lär jag få leva i ovisshet för självklart händer detta dan före doppardan och ingen verkstad tar emot ett klur-jobb.  Suck. Men då blir det en bilfri helg och det kanske är bra i sig. Jag får tåla mig till efter helgerna!

Löptik

Då var vi där. Lillflickan började löpa 22/12. Hon har varit hormonell ett bra tag – pms är samma på hund och människa verkar det som – så det var ingen störrre överraskning. I bakhuvudet har jag haft jul som tidpunkt men man vet ju aldrig.

Löpet har varit den största anledningen till att jag inte velat ha tik. Dels detta med pms, det räcker väl att jag drabbas regelbundet, att vi ska krocka med våra hormoner har kännts jättejobbigt. Och så att man blir paria i de flesta hundsammanhang, hur kul är det? Och sen har jag ju träffat ett antal skendräktiga tikar (vanligt bland dalmatiner) och att hunden ska bli ”sjuk” känns ju heller inget bra.

Men nånstans på vägen har jag ju märkt att löpen nog inte kommer att bli så problematiska, även om det är för tidigt att säga det än, jag vet ju inte hur det går med Bruno när tösen går in i höglöpet. Men hon är ju en sån pojkflicka och troligen kommer det väl att vara väldigt på hennes villkor 😉

Hon är ju den som bestämmer allt annat så troligen kommer hon ju även att vara mycket bestämd vad gäller pojkarnas tillträde till hennes rumpa. Vi får se.

Bruno tar det definitivt med ro. Inget intresse för hennes bakdel eller kissfläckar, andra har hon inte lämnat efter sig. Däremot har han redan blivit biten. Igår var det en hane som vi brukar passera men nu blev vi stående och Bruno valde efter ett tag att trots allt gå fram till hanen som stod med flickorna. Vad ska man säga? Det var inget direkt slagsmål, mer ett meningsutbyte och förhoppningsvis kommer de att hålla avstånd till varandra i fortsättningen. Men det gick hål i kinden från ögat och neråt och även om det var ett ”rent” sår hade det svullnat ordentligt under natten. Så idag det blev ett snabbt veterinärbesök där man kunde konstatera att han haft en jädrans tur hur det tagit och att såret bara behövde hållas öppet ett par dagar. Tack Therese på http://www.kungsholmensveterinarklinik.se för att vi fick komma så fort!

Nu är det ju lugna dagar och det kommer säkert att läka fort och fint och kanske lämna ett litet ärr under ögat. Bruno ”Al Pacino” Dalmatiner…..

Spår

SpåraNågot jag upptäckte tillsammans med Nelson var att spåra och då ffa blodspår. Egon var också  duktig men han föredrog att jobba på vittring istället för att gå med nosen i backen.

Nu har jag två riktiga spårare som växlar bra mellan spår och vittring. Och eftersom bägge är ”nybörjare” har det varit ganska enkelt att lägga bra spår till dom. Tredje spåret lades vid jul och det blir alltid lite annorlunda i snö.  Lättare och jobbigare på samma gång. Lättare för oss att se var spåret går (om det inte snöar igen då) och även lättare för hunden att följa eftersom det inte blåser bort (om det inte snöar igen då). Jobbigare att gå för oss (haha) och hundarna kan börja slarva om de tycker det blir för lätt….

Iaf hade vi väldigt roligt och pga snön hängdes skanken i träd resp buskar.  Det blev bilder på Nilaq:

Snö

Lek i snönSnön har kommit och lyckan är total 🙂

Att gå med 2 ystra hundar i koppel här i stan blev snabbt ett projekt. I vanliga fall går bägge fint med mig men just nu är  det alldeles för svårt att fokusera. Bruno jagar snöflingor och allt vinden bär med sig. Nilaq kastar sig i samtliga snöansamlingar. Självklart åt olika håll 🙂 Men vi har ju bl a Långholmen nära och där kan de springa av sig…..

Nilaq tycker såklart att detta är det perfekta vädret och det gör nog Bruno också men han får ha ett täcke. Nu råkar han gilla BOT-täcket, det sitter bra på honom, och det kan ju inte skada!

Varför dalmatiner?

DalmatinerVid det här laget har jag tappat räkning på hur många gånger jag fått den frågan. Varför dalmatiner?  Det är bra att folk ställer frågan, jag önskar bara att alla som ska köpa hund ställde sig frågan om varför man vill ha den rasen eller den hunden.  Många tycks fortfarande gå på utseendet mer än något annat. Andra går på vad man hört om den, som t ex vaktar bra, lättlärd, funkar med barn. Att det ligger en hel del arbete bakom verkar inte så många uppfatta, man köper en hund av den och den rasen/typen för att få ett utseende och en egenskap.

När jag stod i valet och köpa hund var jag ganska ordentlig. Jag började med storlek. Raserna jag då fick fram var springer spaniel, irländsk terrier, schnauzer, storpudel, dalmatiner och airdaleterrier. Efter det ringde jag uppfödare för att höra mer om rasen. Då föll terrierna bort, de kändes för krävdande. Sen åkte jag och tittade på hundarna på utställning.  Då föll schnauzern bort,  det var hysteriskt runt ringen, och pudeln pga pälsen. Efter det kollade jag in hundar i parken. Där rök springer spanieln för de var så hormnonstinna. På nåt sätt blev dalmatinern kvar och jag fick ett gott intryck av både ras och uppfödare. Hälsade på en valpkull hos en tjej som hade både tik och hane och där insåg jag att det nog var min ras.

Sen blev det till att åka och titta på valpar men jag fastnade inte för någon. Tills tjejen med valpkullen tipsade om ett par lite äldre valpar i Uppsala. Där mötte jag min Nelson. Uppfödaren Helena förhörde mig noga och nästa morgon ringde jag och vi bestämde en tid för hämtning. Trots det ganska grundliga förarbetet upplevde jag många överraskningar, t ex  doftintresset och vaktandet. Skälla på dörrklockan var okej, att springa och skälla på joggare inte okej.  När jag lärt mig hantera detta kom jag att uppskatta dessa egenskaper.

Det var under utbildningen till hundkurator som jag insåg hur olika hundar ändå är och hur bra dalmatinern passade mig. Men det var även där jag upplevde hur svårtränade de anses vara och där jag flera gånger fick frågan om jag inte ville ha en ”bättre” hund……

När jag sen höll kurser kom många dalmatinerägare och tidvist höll jag kurser enbart för dalmatiner. Av dom fick jag bekräftat att synen på rasen inte var den mest positiva.  De var ”omöjliga”, ”dumma”, ”aggressiva”, ”tröttnade fort” m m. Konstigt nog hade ingen dessa problem på mina kurser….. Allt handlar ju om att anpassa träningen till hunden. Svårare än så är det faktiskt inte. Och bara proppen släppte,  dvs att hundägaren och hunden fick roligt i träningen och kunde se framsteg, var det flera som hittade roliga aktiviteter och kunde även fira framgångar på tävlingar.  De vände allt till möjligheter, belöningar, variation och omväxling.  Då finns ingen bättre hund än dalmatinern!

Nu är jag inne på min tredje och alla har varit olika. Med Bruno är det lite annorlunda eftersom han ändå var 6 år när han kom och helt utan erfarenheter. Men gamla hundar kan lära sig att sitta och precis vad som helst!